Det fina runt knuten

Våren går med stormsteg mot försommar och det händer mycket fint runt knuten just nu. Jag kände att jag måste stanna upp i min "Skåneresa" och ta en titt på hemmaplan, medans det fina finns kvar. På en undanskymd (alltför skuggig) plats har jag försökt få några av våra finaste försommarblommor att etablera sej. I år kan jag konstatera att förgätmigej tycks ha accepterat denna plats och de blommar för första året i mängd. 

Bland de försynta små blå blommar även gullvivorna fint. Det är exemplar som jag grävt upp från andra ställen i gräsmattan och flyttat hit. Här får de blomma ifred (för gräsklipparen) och jag hoppas att de fortsätter sprida sej. De breder fortfarande ut sej där jag grävde upp dessa, så det finns mer att hämta. 

Flera här på FS har visar äppelblomster och vi har ett träd som blommar för fullt just nu. Humlorna älskar det.

Vår ramslöksodling bredvid häcken blommar också vackert just nu. Det har blivit flera omgångar ramslökspesto och mycket god pizza, som vi ska försöka avnjuta en gång till innan det blir för sent. I år ser vi verkligen hur den spridit sej och förhoppningsvis kommer den att fylla ut hela det trista området vid häcken som annars bara hyser ogräs. 

Slutligen, de första är på gång. Vi har haft gröna tomater länge, men plötsligt börjar de skifta i färg. De är inte ätmogna än, men med den värme och sol som nu utlovas i helgen kan vi snart skörda de första.   

Hälsningar Lena

En snabbvisit

Jag jobbade hemma en dag i veckan och när jag skulle fixa lunchen tittade jag ut mot talgblocket (i nätburen) och fick syn på en liten ljus boll med lång stjärt. Det är första gången jag ser stjärtmes denna vinter och jag rusade efter kameran. 

Det var tre stycken och när de ätit talg en kort stund flög de iväg mot husets baksida, där det också finns en matning och givetvis skogen. De studsade runt i resterna av syrenhäcken och jag kämpade med att hitta i alla fall en i sökaren. 

Bilderna är tagna genom vardagsrumsfönstret. Det fina är att jag kommer ganska nära utan att störa och det går fort. Ibland ligger det t o m en kamera med tele på plats om jag har haft något extra intressant besök i trädgården. Det är antagligen inte första gången i vinter som de är på besök, men eftersom vi inte är hemma så ofta då det är ljust, är det första gången jag ser dem.  

Man undrar ju varför den sitter upp och ner? Den gjorde det flera gånger. Jag fortsatte spana och hade förstås glömt att jag hade en omelett i stekpannan...

Det kanske fanns något intressant i snön för plötsligt var den på marken. Den puderlätta snön bar för en så liten fågel. 

Puff, flingorna yrde...tusan så söta de är. Plötsligt var de bara borta och som tur var gick lunchen fortfarande att äta. Sedan dess har jag inte haft möjlighet att spana mer ut i trädgården men till helgen hoppas jag på både mer ljus och fortsatt kallt, så snön ska ligga kvar. 

Hälsningar Lena

Rapport från baksidan

Baksidan är alltså på vår tomt, bakom huset mot skogen. Jag tänkte först skriva "rapport från tomten", men det hade ju blivit helt galet. Jag lyckades få till en kort fotostund medans det fortfarande fanns lite snö kvar, fast det smälte i ett rasande tempo den dagen och nu är det inte mycket kvar av det vita. Rådjuren kom förstås när det blev vinter och den här bocken är en av de trogna gästerna. Först kollar han om det kommer något när han puffar på fågelmataren. 

Det lilla som kom ut genom hålet i botten räcker inte. Den här killen har vissa krav och tittar uppfodrande på mej. 

" - Det brukar finnas mat här när någon är hemma i huset, nu gör det inte det? Bara ett par upptinade äppelklyftor."

Okej, han fick en liten skopa avrenspellets och då slank även äppelklyftorna ner. 

Ett trevligt återseende var koltrasten med vita fjädrar på huvudet. Han kom till oss förra vintern och fick namnet "Specks". Det är alltid kul när man kan känna igen individer. Jag såg också "vitsvansekorren" hoppa runt i träden men hann inte få med den på bild.

Specks försvarade sin plats på stubben där det låg jordnötter och frön. Resterna av den gamla stubben fungerar när det är kramsnö, för då kan jag bygga på den och skapa en lagom grop att lägga fröna i. 

Det håller bra för fåglar att sitta på men kommer det ett rådjur slickar den förstås bums i sej det som ligger där. 

Det var flera koltrastar där som konkurrerade om godsakerna.

Samtidigt som de bjöd på underhållande action. Jag fick också möjlighet att testa min julklapp för första gången (den var inte med till USA). Hittills har jag bara haft en kulled på mitt stativ och den klarar inte riktigt tyngden av min kamera med ett större objektiv, dessutom kräver den att man hela tiden håller i kameran när den inte är åtdragen. Nu har jag äntligen skaffat en gimbal, inte en Wimberley, men ett hyfsat känt märke.  

Nu riggade jag kameran på stativet i vardagsrummet och det var väldigt smidigt med det nya stativhuvudet. Jag har ju använt gimbalhuvuden flera gånger och kände till dess fördelar. Anledningen att jag inte skaffat ett tidigare är nog att jag inte använder stativet så ofta, men hemma i trädgården är det perfekt eller som här då jag sitter inne och fotar ut genom fönstret.

"-Stopp där! Jag var först!"

Kolla in fotarbetet på dessa två. Snön yrde fast den var inte var puderlätt.

Jag har flera koltrastar som har kännetecken. Hannen till vänster här är också en gammal bekant.

Han har ett vitt V-tecken på ryggen, men gick inte segrande ur denna närstrid.

Hälsningar Lena

Vitsvansen är kvar

Söndag och en massa tråkigt hemmapyssel som bara måste göras. Men jag måste ju även ha frisk luft och då passade jag på att spana efter den vitsvansade ekorren som jag berättat om tidigare. Jodå, den var på plats i skogen bakom vårt hus. 

Som vanligt med ekorrar gick det i en rasande fart när jag såg den, men den vita svanstippen gör faktiskt att det är lättare att följa den då den hoppar i träden. 

När jag såg att den var nära hämtade jag några nävar med jordnötter och försökte lägga ut dem på attraktiva platser. Ekorrar brukar besöka fågelmatningen, men oftast inte förrän senare på vintern. 

Ni förstår säkert vad som händer när man lägger ut nötter...Vackra fåglar men väldigt glupska. 

Det här tyckte skatan var ett perfekt ställe för ett trevligt söndagssnack.  

Ekorren hann aldrig komma i närheten av några jordnötter, men nu när jag vet att den är stationär bakom vårt hus kan jag bjuda på nötter fler gånger. Den vita svansen syns mycket bra när den är i det mörkgröna granriset.

En närbild som jag tog från sovrumsbalkongen. Där står jag i perfekt höjd för att fotografera i den stora tallen precis vid vår tomtgräns. Här ser den visserligen ut som vilken ekorre som helst, men det är vår vitsvansade vän som letar tallkottar.

Hälsningar Lena

Törstiga bin

Ibland måste man även ta itu med projekt hemma på tomten när man är ledig. På söndagen, efter två härliga lediga dagar, hade vi kommit överens med våra nya grannar att nu skulle den stora, taggiga häcken kapas.  

Egentligen skulle man kanske ha kapat mer men det skulle bli väldigt tomt och "naket". Vi valde 1:20 hög och kapade där. Det tog inte mer än 45 minuter så var det gjort. 

Men nu hade vi fyllt grannens tomt med mycket svårhanterligt "ris", med flera cm långa taggar. Det tog sålunda resten av dagen att kapa upp detta och lasta det på en släpvagn för transport till återvinningsstationen. Vi hann precis sista lasset innan de stängde klockan fyra. 

Det kommer att ta ett tag att vänja sej vid detta och en del småfåglar flög förbi och såg förbryllade ut. De brukade ju sitta i häcken. Notera att det står ett fågelbad till höger på denna bild. 

Under dagen, som ju var både varm och solig, hade det surrat väldigt runt detta vatten. Det visade sej vara törstiga bin.

De satt på rad och sörplade i sej vatten.

Det här har vi aldrig varit med om förut och de har varit där varje dag denna vecka, då det varit riktigt varmt och soligt. 

Bina flockades för att dricka. Men fanns det något att äta?

Det surrade på ett annat ställe i trädgården. På tomtens framsida har vi en ormhassel. Där höll de hus och provianterade tillsammans med en och annan humla.

Det var nog det enda ställe där det fanns något till dem, utom i mina små penséer.  

Luddiga av pollen jobbade de i ormhasseln. Att fota dessa blev en trevlig avbrott från taggiga häckrester. 

Hälsningar Lena