Sommar

Solen strålar från en blå himmel, det är drygt 20 grader varmt och det surrar överallt i trädgården. 

Det fladdrar runt mängder med små fjärilar och jag lyckas fånga en på bild när den slår sej ner i min orangegula rölleka. Just dessa är det mycket gott om just nu, men jag får också syn på en amiral precis när den lättar från en blomma vid husväggen. De ser jag inte så ofta här hemma.

Kantarellsmörgås till lunch och vi passar på att skiva upp en ampelgurka. Det är inte årets första kantareller, för det är för torrt på mina ställen, men det finns förstås en hel del i frysen fortfarande.

Lite mer "surr" fastnar på bild då jag spanar efter spindlar i rabatten. Idag är det "tvättdag" men eftersom en maskin sköter det mesta kan jag stå och titta på djurlivet vid husknuten. 

En humla jobbar sej upp längs en stäppsalvia och en vacker fluga har landat på den vita stjärnflockan, som jag så gärna vill ha en rödlila variant av. 

Till middag blev det ugnsbakad spetskål och rödlök med karljohanrisotto och givetvis, färsk gurka, samt ett litet glas vitt. Det mörknade och drog förbi en regnskur med lätt åska, men vi satt i växthuset och det var enbart mysigt. Det skulle kunna vara vilken semesterdag som helst...

...det är bara ett problem, jag har inte semester! I morgon är det måndag igen.

Ha en fin semester, ni som har det.

Hälsningar Lena

Avslöjad av en gässling

" - Jag bor vid den här fiskdammen med mina sex syskon, mamma och pappa."

" - Inte för att vi äter fisk men det finns en hel del annat här i vattnet och bredvid som vi kan äta. Här simmar vi i grupp med mamma först och pappa sist."

" - Här övar vi på att simma på led."

" - Det finns många väldigt långbenta fåglar här i dammen och det gäller att se upp. De gillar fisk men är allätande k a r n i v o r e r enligt mamma, så det gäller att vara vaksam. Dessutom passerar ibland en jättestor rovfågel. Då är det bara att ducka.

" - De där svarta med röda näbbar är särskilt läskiga och nyligen försöker en titta närmare på ett av mina syskon. Tur att mamma och pappa är så vaksamma och högljudda. "

" - Längs med dammen finns ett konstigt hus med en långsmal spegel som jag är himla nyfiken på. Jag måste kolla närmare, eller i alla fall passa på att spegla mej lite. "

" - Nämen! Det sitter människor där inne! De har stora konstiga runda näbbar i ansiktet och verkar titta på oss. OJ, nu tittar de på mej! "

" - Ooops, nu blev det vattendroppar på glaset. Det var inte meningen, men det var så spännande att titta in."

" - Det är bäst att jag skyndar mej så de andra inte springer ifrån mej. Det är inte säkert att vara en liten gässling i denna pöl, tro mej. Men det var kul att ses."

Hälsningar Lena

Här får du en skedstork Peter

Peter skrev att kan kör runt i Skåne för att hitta en skedstork, så jag tänkte att jag bjuder på en sådan som han kan titta på hemma i soffan eller på kolonin. Den här gör sej extra fin för fotografen...

...avslutar med ett rejält skak (utan att flaxa med vingarna).

" - Voila! Tjusigare än så här kan jag ju knappast bli!

" - Sluta stirra! Det blir så här ibland när jag fiskar med vinden i ryggen!"

" - Tänk! Jag blir så pirrig ibland så här års, och får för mej att jag ska plocka upp pinnar. Vad man nu ska ha dom till? Wow vilken snygging! Lång och ståtlig, men näbben är ju helt fel, inte alls min stil."

" - Hallå!!! Vänta, jag ville ju bara småprata lite... om pinnar också sånt! "

Hälsningar Lena

Svarta storkar och mera "rewilding"

Dags för en tur på Dereks ägor och då får förstås alla hundarna följa med. Den gamla bordercollien, som nu är 16 år, behöver hjälp upp. Derek har varit lantbrukare och haft får. Det här är hans sista arbetshund. Av en slump har han nu också två labradorer. Den första köpte han från ägaren som inte kunde ta hand om den pga missbruksproblem, den hade bl a smitit och dödat några höns, så den låg ganska illa till i grannskapet då Derek hittade den. Sedan tyckte han att den behövde en kompis och skaffade en till.  

Det var det här jag hade kommit för att se i första hand. Det är hägn för svart stork som man lyckas föda upp på gården. Svarta storkar är en total motsats till vita storkar (som också finns på gården, och släpps årligen). Det är solitära fåglar som bara bildar par under häckning, de gillar inte mänsklig aktivitet och bygger sina bon i höga, gamla lövträd på avlägsna platser där det finns vattendrag i närheten.  

Jordmånen gör att vattnet blir gulbrunt men det drar till sej insekter t ex sländor, som storken gärna fångar och den kan vada runt i vattnet. Den får givetvis sin middag (i första hand fisk) i en balja. Den här hannen tycker att det är OK att vi kommer in i hägnet men håller sej på sin kant.

Här går det ett ungt par. De är två år gamla och har visat intresse för varandra, men det blir inga ägg i år. Inför nästa säsong kommer de att få ett större hägn med tillgång till flera redesplattformar. De smög iväg i växtligheten då vi kom förbi. Vi gick in till dem för att det var en "siktbarriär" längs hela staketet mot sidan där dörren sitter. Det här är ingen djurpark och dessa fåglar ser bara människor en gång om dagen då de får mat och vatten enligt en strikt rutin.  

Det här hägnet är det som ligger mest skyddat och man kan inte ens ana att det finns något i det när man passerar buskagen utanför. Här bor ett äldre par svarta storkar som i år har två ungar. Honan sitter i boet, som är ett gammalt traktordäck. Plattformen framför ratade paret till förmån för däcket som de häckat i flera år i rad. Även i det vilda kommer storkpar tillbaka och nyttjar samma bo igen. 

Hannen flög iväg till andra sidan pölen när vi kom in. Föräldrarna gillade inte att vi var där men gjorde inget. De kan uppvisa aggressivitet, men de som matar dessa dagligen har inte haft några problem. Vi hade dock ingen mat med oss och uppfattades antagligen mest som en irriterande men inte farlig störning. 

Honan gav några väsande ljud ifrån sej och en av ungarna tyckte att den borde få mat. Det var ju någon i hägnet. 

Vi stannade bara en kort stund och jag hade givetvis en kamera med 100-500 mm, så jag kunde få några närbilder från platsen där jag stod. Det tar några veckor till innan de här blir tjusiga bruna storkar. Helt svarta och glänsande blir de inte förrän vid tre års ålder. 

Vi fortsatte på en tur ut på ägorna. Här är det en pöl som återskapats genom att dräneringsrören pluggats igen och en grävare fått jobba en stund. Till höger kan man skymta en grus och stenhög som också innehöll en del grova grenar. Där kan ormar och ödlor kura ihop sej.

Här kan man se de stora kontrasterna mellan de gröna rutorna med odlad vall där granngårdens djur betar och där man även tar ensilage till mjölkkorna, samt ängen i förgrunden med blommor och allsköns växtlighet. Här har det börjat dyka upp svarthakad buskskvätta men vi såg inga. Det är minst ett par som har häckat i år. Vilket är det första på mycket länge. Man kan dock se en annan fågel mitt i bilden.

Här höll det till några kanadagäss med sina halvstora ungar som ju inte syns alls. Det finns vattenpölar här och de gillar att hålla till i den skyddande växtligheten. Hästarna har tillgång till dessa marker men dem såg vi inte skymten av. Den gråbruna växtligheten är ett gräs som ska snart blomma, då färgas de rosa och det var ju synd att jag missade det.

Här en till "skapad" pöl. Vi såg ett par stora sländor och några fjärilar, för mej okända arter. Vi började prata om fjärilar och jag insåg att många arter som jag har hemma i mitt närområde är rariteter här numera. Derek blir mycket glad om han får se ett påfågelöga, som var vanliga när han växte upp men inte nu längre. Likaså gällde för blåvingar, som han hoppas ska kunna återhämta sej på dessa ängar. Vi bör alltså se efter de fjärilar och insekter vi har kvar, för de minskar ju...

Vi stannar vid en skapad stenhög och Derek pekar på en rund mörk öppning. Där bor det en spindel, det är bara att stå stilla en stund så kommer den ut. Mycket riktigt, efter några minuter kommer den fram. Han har verkligen koll på vad som händer på ägorna, även små djur som denna. Jag har bara 24-105 mm men lyckas få den här bilden. Samtidigt hör jag bakom mej hur de båda labradorerna "råkar ramla i" en pöl med vatten. Det var ju varmt i solen och de kunde väl inte låta bli. Bordercollien blöter tassarna och magen med bevarad värdighet.

Vi avslutar vid vattensorkarna. Ett litet däggdjur som minskat med 97% i Storbritanninen. Här har de fötts upp under 20 års tid för utplantering i anslutning till vattendrag. Vattensorkarna är ett viktig bytesdjur samt att deras gångsystem och födosök längs vattendragen bidrar till diversiteten. Fram till 2022 har man släppt ut 30 000 vattensorkar på många olika ställen i landet. Det finns även andra djur här som t ex vita storkar. Derek deltar i landets återinförande av vit stork, ett projekt som följer den svenska uppfödningsmodellen, efter att de varit på besök hos Vitstork-projektet i Skåne. Det går mycket bra för de brittiska vita storkarna.

Det blev ett långt inlägg men jag avrundar med häckarna. De flera meter höga häckarna som kantar de smala vägarna så det ser ut som att man kör i en tunnel. Det växer fingerborgsblommor och sirliga gräs upp till ca 1,5 meters höjd men häcken är fullkomligt kompakt. 

Taggiga björnbär med blommande kaprifol som doftar otroligt på morgonen då jag tog dessa bilder. Häckarna erbjuder givetvis mycket skyddade rast- och boplatser för en mängd olika småfåglar, samt ett rikligt skafferi med insekter, bär och frön. Rödhake, koltrast, gärdsmyg, bofink, järnsparv, blåmes och talgoxe är vanliga "häckfåglar", men även domherrar, gulsparv, törnsångare och taltrast kan förekomma. Häckarna klipps med en stor maskin och ni inser säkert hur viktigt det är att de inte klipps när de är fulla med fågelfamiljer. Derek klipper bara sina häckar när traktorerna som kör där börjar ta i och det har han kommit överens med sina grannar om. Han har också haft ett TV team från BBC där för att spela in en film om vikten av att sköta häckarna på rätt sätt, för att minimera risken för dess gäster.

Hej så länge,

Lena

Rewilding

Veckan före midsommar var jag på tjänsteresa i Devon (England) med omnejd i tre hektiska dagar. Jag bodde i en liten stuga på ett "medelstort" lantbruk och när jag vaknade vid fem på tisdagsmorgon, som ju är sex här hemma och normal uppstigning, låg en vacker gryningsdimma överlandskapet utanför min stuga.  

Jag spanade ut över landskapet från min uteplats och kände direkt att det inte räckte. Jag måste ta en promenad. Frukost skulle jag inte få förrän halv nio, då gårdens folk kom in från mjölkningen och det brassades "full English breakfast" i köket i stora huset. 

Gården har 250 mjölkkor, föder upp alla egna kalvar (rekrytering samt tjurkalvar) och har dessutom en flock köttdjur. De hade vaknat ute på betet och var under förflyttning när jag gick ut. 

Denna mängd djur samt högproducerande mjölkkor kräver förstås stora arealer med vall, monokulturer med gräs specifikt lämpade för att blir ensilage med högt näringsinnehåll, som dessutom måste slås vid rätt tidpunkt (dvs tidig försommar). Eftersom jag har en agronomexamen sedan länge är det kanske inte så konstigt att jag är på tjänsteresa på ett sånt här ställe. Men jag jobbar inte med produktion och jag skulle besöka granngården som har en helt annan inriktning. 

Jag skulle besöka Derek Gow, en före detta lantbrukare som numera ägnade sej åt "rewilding" på en imponerade stor areal. Termen "rewilding" används av svenskar som är insatta i ämnet, kanske för att den svenska översättningen "återförvildning" inte flyter lika bra när man pratar (eller inte låter lika coolt). Det är en metod inom naturvård som syftar till att återställa ekosystem genom att låta naturen sköta sej själv och på så sätt bygga upp den biologiska mångfalden. För att starta processen kan det behövas hjälp som t ex att plugga dräneringsrör för att återskapa naturliga pölar, plantera träd, dumpa en och annan hög med gammal ved, återskapa ängsmarker med blommor för insekter och reintroducera (när förutsättningarna finns) djurarter som funnits där tidigare men förvunnit pga mänsklig inverkan.

Jag vandrar in på Dereks ägor, där han tipsat kvällen innan att jag kunde gå in. Det är vindstilla och blött av dagg. I bakgrunden hör jag ett mjukt "churr, churr, churr" hela tiden. 

Jag skrämmer upp några kaniner som skuttar iväg en bit, men sedan stannar de och avvaktar. Mera "chrurr, churr, churr" hörs och det ligger frön på marken. Starar och bofinkar är där och plockar åt sej.

Det flyger större fåglar i buskarna och jag lyckas sätta fokus på en individ i dimman. Det är en turturduva. För två dagar sedan släppte man ut ca 2000 turturduvor som fötts upp i stora voljärer och fortfarande får stödutfodring på ett foderbord ganska nära där jag står. Turturduvan var tidigare en vanlig fågel på engelska landsbygden men den har minskat med 99% sedan 1960-talet. Det är ffa bristen på frön från olika ogräs som försvunnit när jordbruket intensifierats och att de skjuts under migrationen till och från Västafrika som är orsaken till den dramatiska nedgången. 

För att det ska finnas mat åt duvorna har man återskapat stora ängar med naturliga örter (ogräs) och blommor. Jag får syn på en råbock ute på ett fält där man återplanterat en del träd och buskar. Det rör sej också kronhjortar i området men jag ser ingen på morgonen.

Derek har fem Dartmoorponnyer var enda uppgift är att beta, vandra runt på stora arealer och lämna sina träckhögar med frön och näring. Det är härdig gammal hästras som härstammar från området (Devon) och lever ett prima liv på dessa marker. Det blir aldrig riktig vinter här så de går inte någon nöd på dem ens under de kallaste månaderna. Den här bilden är tagen i sent kvällsljus dagen innan för på morgonen såg jag inte hästarna någonstans. 

Stora fingerborgsblommor pryder vägkanterna när jag kommer ut på vägen igen. Dimman lättade tillfälligt när solen gick upp men har återigen rullat in överlandskapet. Nu ännu tätare än när jag gick ut. 

Jag följer vägen tillbaka till min stuga och funderar lite över var jag ska ta vägen om det kommer en bil. Häckarna på var sida är mer än tre meter höga och fullkomligt kompakta, taggiga björnbär med allahanda andra växter invävda i växtmassan. Vägen är precis så bred att en bil får plats. Hur, när och varför man trimmar häckar senare på säsongen här får jag veta mer om senare. 

Tillbaka på min veranda blickar jag ut över ett av gårdens hus. Till vänster kikar en rörhöna fram, eller möjligen en av de fyra ungarna som delar "matskål" med ankorna. Jag är dyblöt om fötterna men det finns en hårtork som fungerar bra även på skor. De blir lagom torra tills jag kan gå iväg för att äta frukost. Jag jobbar ju inte med "rewilding" heller men Derek har lyckats föda upp många olika djur och det är en specifik art jag är ut efter. Mer om det senare.

Hej så länge,

Lena