Servicefåglar

I Zimanga mötte vi inte bara djuren som var de självklara motiven, som här ett vårtsvin, utan även de djur som levde i närheten av dessa som t ex oxhackare, som närmast kan betraktas som servicedjur.   

Det finns två arter av oxhackare, en rödnäbbad och en gulnäbbad. Det verkar som att den rödnäbbade dominerade där vi var. Oxhackare lever i symbios med regionens stora däggdjur och livnär sej av fästingar och insekter som förekommer på däggdjuren hud/päls.

" - OK kompis om du har druckit färdigt kan du väl hoppa ombord igen." 

Ibland kanske det var lika mycket ett bra ställe att sitta på som en bra matplats. Här kunde man ju ha sitt eget privata möte utan att bli störd.

Den absolut mest optimala restaurangen för en oxhackare måste väl ändå vara en giraff. Ett gigantiskt djur som är en fridfull växtätare.

Förstora och kolla in menyn till höger. Snaskiga fästingar i överflöd samtidigt som man sitter på en fyra meter hög utkiksplats som rör på sej. 

Det kan knappast bli bättre och dessa oxhackare har definitivt hittat rätt.

En klumpig noshörningsunge får också finna sej i att bli plockad av oxhackare som rensar såväl horn som ben. Som ni ser finns det också rikligt med små flygande insekter nära och även på de stora djuren.

Oxhackare som tar det lite piano tidigt i gryningen.

I afrika finns också svartvita kråkor. Riktigt läckra. De påminner mycket om våra gråkråkor och korpar i beteende.

Men de servar också hudvård. Här ser den nästan ut att fråga om det önskas en ansiktsbehandling.

Det här vårtsvinet kom upp på en höjd och stod sedan helt stilla en lång stund. Jag kunde inte förstå varför, förrän kråkorna kom fram och började jobba. 

Den stod stilla och lät de stora fåglarna jobba på.

Det här ser ju nästan dramatiskt ut, men det var bara vänligt småplockande.

Vi mötte också en annan typ av servicefågel, en av de riktiga renhållningsarbetarna. De var så underhållande att de får komma i en egen blogg.

Hälsningar Lena

Elefanter

Zimanga private game reserve i Sydafrika har ca 50 elefanter och alla ville vi förstås se elefanter. Vi hade tillgång till fyra jeepar med guider och nattetid patrullerade 16 vakter (skydd mot tjuvjägare), som guiderna hade kontakt med. Elefanter är också rätt stora och det lämnar stora högar efter sej, ändå tog det tre och en halv dag innan vi hittade elefanter! 

Till slut hittade vi en flock inne i ett snårigt område där de mumsade på de mest taggiga växter som fanns, akacia. Förstora bilden så ser ni taggarna ordentligt. Reservatet är 70 kvadratkilometer så det är inte som att köra runt i en djurpark. En flock på ett 20-tal elefanter kunde lätt hålla sej undan.

Här stod vi plötsligt öga mot öga med en stor hona och även om det ser aningen dramatiskt ut på bilderna, så ruskade hon bara på huvudet

Hon kunde också vinka som Ria Wägner, några av er här kommer kanske ihåg henne.

Elefanterna rörde sej sakta hela tiden och passade på att äta från alla möjliga buskar och mindre träd. Det var en flock med honor och ungar i olika åldrar. Honorna föder en unge med 2,5–9 års mellanrum och är fertila upp till ca 50 års ålder. 

Ungen diar i tre till fyra år även om den kan leva på fast föda från ca två års ålder. Den här kanske var tre år för den försökte ta sej en slurk från mamma. men vi såg den också äta gröna blad. Den var inte heller den minsta ungen. 

Vi stod stilla med jeepen en lång stund, bredvid ett annat gäng. Elefanterna befann sej runt oss, betade och passerade. Guiderna trodde att de var på väg mot ett mindre vattendrag. En vuxen elefant dricker 75-150 liter om dagen och tuggar i sej 150-300 kg grenar, blad, gräs och buskar.  

Den här unga elefanten kom mot våra jeepar med rätt skön stil, lite slängig och kanske också en aning kaxig. Den stannade dock några meter från bilarna, tittade på oss och gick sedan förbi. 

Det fanns några mindre ungar och de var ju helt oemotståndliga. 

Den här hade fått ta i en taggig kvist som den inte verkade så sugen på att äta upp. 

De små ungarna var ofta ganska blyga och gömde sej bland de stora elefanternas ben, men ibland tittade någon fram och bjöd på några charmiga poser. Oklart om den visste vad den skulle använda sin snabel till annat än att vifta med den.

Här har en mamma brutit av en gren med blad för att underlätta för ungen att få i sej lite grönt. Den puttade också undan en annan elefant som ville ta en tugga av kvisten. 

Några små gröna blad kanske hamnade i munnen på den lilla elefanten.

Vi satt väldigt bra här och det var mysigt att befinna sej mitt i flocken av betande elefanter. Jag växlade mellan att använda 100-500 mm på Canon R5mkII och 24-35 mm på min gamla 5DmkIV. Min sambo hade R5:an och 100-400 mm eller 16-35 mm. Just i det här ögonblicket knakade det till väldigt nära min vänstra sida.  

Där stod plötsligt en väldigt stor elefant, väldigt nära. Bilden är tagen med 100 mm, för det var den kamera jag råkade ha i handen. Jag fick luta mej bakåt.  

Den sniffade på mej...så kändes det i alla fall. Men den gjorde ingenting och det var inget hotfullt alls i situationen. Guiderna känner de olika individerna väl och vår guide sa inget. De hade annars en teknik för att markera för en elefant att den skulle backa och det var att slå ett par gånger i plåten på bilen. De fick t ex inte undersöka bilarna med snabeln, men sniffa på en gäst var visst OK. 

Hela flocken hade så småningom passerat och de var på väg mot vattnet. 

Den minsta ungen gömde sej delvis under magen på mamma. Den yngsta var ett år gammal. 

Den bar runt på en pinne som den kanske provtuggade på. 

Det känns tryggt bakom mammas snabel.

Hej så länge,

Lena

En skördeblogg måste det ju också bli

Vi skulle inte plocka mer kantareller, men i sökandet efter karljohansvamp är det svårt att gå förbi de gula när man råkar hitta dem.

Någon hade varit i den här skogen och plockat före oss, men just den här platsen hade de missat och en del andra ställen också. 

Det blev två nästan fulla korgar, men inte en enda karljohansvamp. Jag hittade björksopp men den är jag inte intresserad av. Pyttesmå trattkantareller och rödgul trumpetsvamp fanns det också, om ett par veckor går det nog bra att plocka dessa sorter i trakterna kring Uppsala. 

Vi skördar givetvis mängder i trädgård och växthus just nu och på lördags kvällen (efter att vi rensat svampen), blev det en middag med mycket hög grad av egenproducerad mat (inklusive jagat). Vi odlar vinterpotatis (som går att lagra) och den smakade gudomligt. Det blev förstås kantarellsås till grillat vildsvin, grillade grönsaker (squash, aubergine och paprika), tomatsallad på skivad "brandy wine" samt färsk gurka. Om ni tycker det ser mycket ut för två personer så är det dimensionerat efter att köttet vägde drygt 600g och då räcker till ytterligare en middag (och jag slipper laga mat en dag efter jobbet). 

Här hänger ett par stora "brandy wine" som just nu mognar lite fortare än vi hinner äta dem. Det är tomater som väger nästan ett halv kilo, så man glufsar inte i sej mer än en åt gången. 

I synnerhet som vi också har andra sorter, inte så många olika som Peter, men viss variation vill man ju ha. Här är det "sugargloss" som också ger riklig skörd. 

Vi brukar ha egna tomater till början på november. Därefter följer en period då vi inte äter färska tomater, för de i affären är en sådan besvikelse och dessutom dyra. Tomatsås, tomatsoppa och hackade tomater har jag i frysen, så vi kan njuta av tomatskörden även på vintern.

Skördade massor av grönkål i helgen. Det är bara att repa loss kålen från stjälken, pressa ner i återförslutningsbara påsar och stoppa i frysen. Det blir "gröna kuddar" som man kan ta fram ur frysen, ösa ner så mycket grönkål man vill ha i pannan och sedan stoppa tillbaka resten. 

Förutom slanggurka, som vi äter av varje dag, har vi förstås "västeråsgurkor" som blir till en årskonsumtion av ättiksgurka och saltgurka. Den brukar räcka även till svärföräldrarna. Idag var det dags för steg ett i processen ättiksgurka. På torsdag är de klara att lägga på burk. 

Paprika och chili är ett måste i växthuset. Här är det mild habanero som jag brukar göra marmelad på. Paprika går utmärkt att kärna ur, skära i tärningar och frysa för att ta fram när paprikapriset skjuter i höjden under vintern. 

Jag misslyckades med bönplantorna i år och har bara en, men när jag tittar på hur den växt kan jag inte låta bli att tänka på "Jack och bönstjälken". Den ger också massor med goda, gröna bönor just nu. Vilket passar utmärkt då sockerärtorna vissnat ner. Äpplen blir det också massor, så rådjuren lär bli nöjda i vinter.  Till helgen blir det mat med aubergine, squash och tomater och...ja, vi får se.

Hälsningar Lena

Ett oväntat möte

Strax innan jag kom fram till Hjälstaviken tidigt i fredags morse fick jag syn på en ung räv vid sidan av vägen. Jag chansade och vände efter några hundra meter, körde tillbaka långsamt och skymtade räven. Ytterligare en bit framför låg en busshållplats. Jag stannade där, så många bussar kunde väl ändå inte komma den här tiden på morgonen.

Jag klev ur bilen och ställde mej bredvid, helt stilla så när som på kameran som jag ju höll i. Om jag stod upp skulle jag dessutom se om en buss närmade sej. Räven gäspade men tycktes inte ha sett mej. Andra bilar passerade på landsvägen och det var den ju van vid. 

Räven uppehöll sej i det breda grunda diket mellan vägen och en åker. Den letade efter frukost och var blöt av dagg. 

Den rörde sej hela tiden mot mej och hoppade, spanade, nosade etc, på bästa rävmaner. Den tittade dock inte upp och rakt fram en enda gång.

Lite prassel i det våta gräset, ett språng, men nej, inget gott här heller.

Kanske det finns något närmare åkerkanten?

Här verkar den plötsligt hitta något ätbart, utan större möda, så det kanske var något redan dött. Ungrävar är nog inte så kräsna.

Den glufsar i sej något och det hade förstås blivit bättre vinkel om jag suttit ned. Vid det här laget är dock räven så nära att jag vågar inte röra mej, även om den är upptagen med att tugga en kort stund. 

Sedan fortsätter den komma mot mej men nu tittar den upp, oj (!) tycks den tänka innan den gör helt om och springer iväg. Dock inte så långt, men den har letat mat färdigt på denna plats och korsar vägen. Jag känner mej upprymd och mycket nöjd ändå, glad, vilken start på morgonen :-) Det kom inte heller någon buss och det är tillräckligt brett för en u-sväng över landsvägen. Jag kör vidare den sista kilometern mot Hjälstavikens parkering. Sista bilden är givetvis beskuren, men den var nog inte mer än 15 m från min bil när den upptäckte mej, oerfaren unge som det ju är. 

Hälsningar Lena

Gryningstur och är sommaren slut nu?

Det blev plötsligt betydligt kallare och även om solen har visat sej på dagarna har det varit ganska krispigt på morgonen hela veckan. Det fick mej att göra en gryningstur fredag morgon. Jag hade väckarklockan på 4:45 och är snabb av mej. Jag drog strax efter fem. 

Jag körde mot Hjälstaviken för där var det vissa chanser till sol och dessutom utlovades nästintill vindstilla förhållanden. Jag blev uppehållen av ett intressant möte längs vägen, som kommer i en egen blogg, och solen hade gått upp när jag kom fram. 

Det var vackert och stilla, ca 7 grader. 

Jag kunde höra en del fåglar på håll men just här var de inte. 

Men det var fint och jag var helt ensam. 

Framme vid gömslet var det också väldigt stilla. 

En gråhäger stod på plattformen, men gjorde inte så mycket.

En ägrett passerade också, men gjorde inte heller så mycket väsen av sej. 

Det var helt enkelt en väldigt fridfull morgon.

Jag spanade på några änder som tog det piano i dimman. Det glesa solljuset nådde dock aldrig riktigt fram till vattnet framför gömslet. Jag kunde höra att både gäss och tranor samlats närmare fågeltornet, men jag kände mej nöjd med morgonen och åkte hem. Klockan var bara strax efter sju och jag skulle ju jobba. Först stannade jag dock vid bageriet i Knivsta och köpte ett nybakat surdegsbröd till frukost. Lite lyx kan man ju kosta på sej inför helgen. 

Hälsningar Lena