Uppgradera mjukvara eller...

Ny mjukvara blev tillgänglig till båda mina spegellösa kamerahus idag, vilket är dagen före vi ska ge oss ut och använda dem flitigt (får man hoppas i alla fall). Jag har vid ett tillfälle varit med om en uppgradering av mjukvara som resulterade i totalt kaos och kände en viss osäkerhet. Gjorde det ändå för det skulle ge ett par finesser som jag trots allt ville ha. När det var klart måste jag ju testa att allt fungerade och det enda utmanande motiv (djur med snabba rörelser) jag kunde hitta utan att åka iväg någonstans var fjärilar. Autofokus klarade de fladdriga små liven på ett fullt godtagbart sätt, så det borde ju fungera även för större djur. Vi får se vad det blir.

På återseende,

hälsningar Lena

Kungen skvätter också ganska bra

Med kungen menar jag förstås kungsfiskaren och givetvis gör man inte en resa till Bence i Ungern utan ett par sittningar i kungsfiskargömslet. 

Det här är ån där kungsfiskarna håller till och jag noterar direkt att det är betydligt högre vattenstånd än när jag var där i januari 2024. Man har beslutat att höja vattennivån i området och det är bra för alla. Det har dessutom regnat mycket under våren vilket har bidragit. 

Vår guide håvar upp småfisk av en storlek som passar bra på kungsfiskarens meny. Familjen matar sina ungar och behovet av mat är stort, men de har förstås hela ån att fiska i så de kan välja en plats varsomhelst där det ser bra ut. På vintern är det mer begränsat och då kanske det bara är Bences restaurang som är öppen, om det blir kallt och ån fryser.  

Det höga vattenståndet må vara bra för djur och växtlighet längs ån men det betyder att gömslet delvis är vattenfyllt. Det är en kort men vådligt hal promenad genom vattnet för att komma till gömslets öppning. Man får låna gummistövlar och skaften på ett par som passar mina fötter är ca två cm högre än vattennivån, man får alltså inte röra sej för häftigt. Magnus har tagit plats och hans stövlar har högre skaft kan jag intyga. Man får dessutom inte tappa något när man riggar sin utrustning. Det var ovanligt kallt när vi var där med nattfrost vissa nätter. Kan ni förstå hur kallt det blev att sitta med fötterna i vatten i flera timmar! Jag fantiserade om raggsockor när jag satt där och försökte lägga upp fötterna på en planka under bordet och samtidigt hålla koll på det nyckfulla kungsfiskarparet. 

Det här är en obeskuren bild och pinnen är en detalj som man kan ställa fast fokus på. När man börjar ställer guiden också upp en ram som man kan ha som hjälp, sedan behöver man ofta justera lite vilket man behöver en kungsfiskare för att göra. Bohålet finns i den solbelysta väggen till höger (ej i bild). När jag var här på vintern satte sej fågeln på pinnen, väntade en stund och dök sedan rakt ner. Det gjorde den inte nu. 

Här har den samarbetsvilliga kungsfiskaren satt sej på en liten kant som avgränsar den låda i vattnet där fiskarna finns. Det här är ett perfekt tillfälle att finjustera fokus, men det kommer ändå att bli lite av en chansning när den dyker. 

Det visade sej att båda kungsfiskarna i paret kom från olika håll, ofta bakifrån över gömslet, eller från vänster sida. Det skvätte till och så var de i vattnet. Det gick oerhört fort och även om man satt med fingret på avtryckaren (eller självutlösaren) hann man ju inte trycka av förrän det plaskade till i vattnet. Det är här som "pre-capture" tekniken som finns på vissa kameror verkligen är värdefull. 

Det har berörts av bl a Peter i många tidigare bloggar. Här har jag min kamera inställd så jag får 15 bilder före jag lyckas trycka av för att ta en bild. Kameran är då inställd på 30 bilder/s, bländare 5,  1/4000s och ISO5000. 

Jag får också med en serie på kanske 10-15 bilder när fågeln kommer uppfarande ur vattnet innan den försvinner ur bildfältet, oftast till vänster visade det sej. 

Vi hade två sittningar i det kalla, blöta gömslet och när man kommer ut riktigt tidigt på morgonen kan man få den här typen av bilder. Solen har precis gått upp men bakgrunden kommer att bli väldigt mörk.

De förhållandena varade förstås inte särskilt länge och kungsfiskarna var allt annat än punktliga med sina dyk. De var för det mesta väldigt nyckfulla och frekvensen dyk framför gömslet varierade enormt från dag till dag. På vintern var de mer pålitliga för det är svårare för dem att fiska på andra platser. 

Jag och Magnus fick uppleva en sittning då de dök mer än 50 gånger inom loppet av ett par timmar. När vi kom dit andra omgången fick vi kanske 10 dyk på samma tid. Under hela den tiden sitter man men fingret på avtryckaren (eller självutlösaren) om man vill vara säker på att fånga den på bild. 

Här kommer den farande och om man granskar dessa bilder kan man se att 1/400o s nog egentligen inte är tillräckligt snabbt när den dyker. Sedan bjuder jag på en lite ovanligare pose då den precis kommit under ytan, men inte skvättat upp vatten ännu.

Hur fina speglingar man får är också lite nyckfullt. Det måste förstås vara nästintill vindstilla, även om det är en liten å som är skyddad, så ger vinden krusningar på ytan. Sedan gäller det att ha kameran monterad på precis rätt höjd.

Jag fick i alla fall två lärorika och underhållande sessioner i kungsfiskargömslet även denna gång. Det blev också en hel del bilder varav jag har valt en bråkdel. Det här ser kanske lätt ut men det är mycket som ska stämma perfekt.

Hälsningar Lena

Fjärilsstigen Uppsala

I naturreservatet Hågadalen-Nåsten i Uppsala finns en fjärilsstig som jag besökt ett antal gånger. Peter brukar också visa bilder från denna stig i alla fall en gång/sommar. Den är drygt tre km lång och sedan får man vända och gå tillbaka. Det är ju lite tråkigt, men om man bara är ute efter fjärilar kan det ju dyka upp helt nya arter på vägen hem. Denna gång var jag där med min sambo som behövde fräscha upp sina kunskaper hur man fotograferar rörliga motiv (djur) med en Canon R5 och ett tele. Fjärilar kändes som lagom utmanande. 

Han fick öva på det som fanns och jag bjuder bara på ett kollage. Visst fanns det fjärilar men som ni ser saknas vissa av de som jag anser som vanliga t ex nässelfjäril och påfågelöga. Jag hade också hoppats på vinbärsfuks och kanske en amiral eller aspfjäril, men icke. Vi gick inte hela sträckan och kom därför inte till det område där det finns gott om olika arter av blåvinge. Dock hittade vi bastardsvärmare betydligt närmare än jag gjort förut. Man bör ha minst fyra timmar på sej om man verkligen vill hitta så många fjärilar som möjligt.  

När vi kom hem hittade jag en kartfjäril i växthuset (till vänster) och det är första gången jag ser en sådan i trädgården. Då den satt på stenplattorna visar jag den i ett montage med en skogsgräsfjäril (från fjärilsstigen) som satt på grusvägen.  Det blir inte så estetiskt, men jag erbjöd kartfjärilen sittplats i flera olika blommor. Just då verkade mitt finger mer intressant än en blomma.

Hälsningar Lena

Svalkande bad

Här kommer några svalkande badbilder och en glimt av olika badtekniker. Koltrasten viftar på bra med rumpan. 

Men staren verkar vara ännu effektivare. Som en utombordare där bak. Den står helt stilla i övrigt när den gör detta. Den inleder dock badet med att doppa huvudet.

Gulärlan vispar lite mer försynt, men den ser också till att bli helt blöt innan den kommer till vispandet. 

Den vackra turturduvan känner på vattnet en lång stund innan den bestämmer sej för om den ska bada eller inte. Den går fram och tillbaka och rör med näbben i vattnet några gånger.

Till slut plumsar den i och då blir det bada av.

Men den behåller en del av sin värdighet och blöter inte ner fjädrarna på huvudet.

Nötskrikan badar däremot av hjärtans lust och kommer att bli fullkomligt dyngsur innan den är klar. Den skvätter och njuter med hjässfjädrarna på topp. 

Ingen av de fåglar jag såg under veckan badade med sådan frenesi som nötskrikan.

Rödhaken är också glad i badet men det tog en lång stund innan den kom fram till att den skulle doppa sej. Det är nog förenat med viss fara att bada när man är så liten.

Ett par steglitser tjafsade förstås lika mycket som de badade. 

" - Kom och doppa dej nu din badkruka!" tycker jag att den här förmedlar till sin partner. Båda blev blöta till slut men inte samtidigt. Kan vara att en höll uppsyn medan den andra badade. 

Stenknäcken är en tuffing och den vill absolut inte ha sällskap i badet. Den började med att dricka varje gång den kom. 

Den här gången hann den inte kliva ner i badet förrän det kom en taltrast som verkade vilja bada på samma ställe. De där platta stenarna var ett populärt ställe för många arter.

Taltrasten gjorde ett utfall mot stenknäcken som svarade direkt med att hoppa rakt upp.

Taltrasten försökte flera gånger med stenknäcken var orubblig...

...och trasten fick backa. Till slut gav den sej.

Stenknäcken fick bada ifred och bofinken som precis lockats dit av skvättandet drog direkt. 

Taltrasten fick välja en annan sida av dammen för att få sej ett dopp. 

Avslutar med en bedårande söt grå flugsnappare som plaskade på rätt bra när den väl vågade gå i vattnet. Men den höll sej på en grund plats.

Den lättade fick rakt upp i luften då den avslutat badet.

Otroligt nog blev huvudet helt skarpt på den snabba lilla flugsnapparen. 

Hälsningar Lena

Stäppsislar och en udda upplevelse

Under min vecka i Ungern fick jag möta stäppsislar. Det är gnagare som tillhör ekorrfamiljen men bor i jordhålor i marken snarare än i träd. De är minst lika söta som ekorrar. 

Stäppsislarna är starkt hotade och det var orsaken till att de hamnade på Bences gård. En koloni med stäppsislar bodde nämligen på Budapest flygplats, där de givetvis lockade till sej rovfåglar. Man ville bli av med dem men samtidigt var det en hotat art. De (antar att en del personer och myndigheter var inblandade) bestämde att försöka flytta hela kolonin till Bences gård 2014. 

Det gick över förväntan bra och nu har han hela tomten full med hål :-) Faktum var att kolonin växte sej så stor på några år att han måste hitta ett sätt att begränsa dem naturligt (när han hade över 3000 individer). Jag tror att det blev ett par illrar som gjorde jobbet. Nu har han en stark population på drygt tusen djur som  förökar sej frodigt.  

Stäppsislarna är kolonibildande djur som bygger hålor och gångsystem under jord. De lever på växter, rötter och en del insekter, maskar etc. En och annan blomma stryker också med.

De som bor på Bences tomt tar gärna emot brödbitar eller skal från rotfrukter t ex morötter. Äppelbitar är också poppis.  

Här kikar en sisel upp från ett av de otaliga hål som finns på hela gården. Om man sitter på gräsmattan kommer de garanterat upp och kollar och sitter man stilla kommer de väldigt nära. De som bor längre ut på ägorna är betydligt blygare och då behöver man ett teleobjektiv. 

Jag fick uppleva en unik händelse en lunch då jag bokat tid för att intervjua Bence om gården, rewildingprojektet och de svarta storkar som han lyckats attrahera till sina dammar. Vi halvlåg i den stora hammocken på bilden ovan och småpratade, samtidigt som vi såg ut över de delvis klippta markerna. Plötslig fick vi båda syn på en stäppsisel med en unge i munnen....  

Precis under vår hammock fanns ett hål och där höll nu en siselmamma på med att flytta sina ungar till ett nytt hål ca 20 m bort. Jag hade givetvis ingen kamera med mej och de rätt kassa bilder jag kan visa har jag tagit med mobilen. Bence hade också bara en telefon och han riggade den på marken så att den filmade. Han har bara sett detta hända tre gånger på 10 år och tyckte att vi bara skulle ligga kvar i hammocken och titta på vad hon gjorde. 

Här släpar hon ut en unge till och den är lite större samt har ögonen öppna. Man vet inte varför de ibland flyttar ungarna till ett nytt bo, men det kan handla om att det är parasiter i det gamla boet. Våra ekorrar gör också den här typen av flytt ibland. Vi låg i alla fall kvar på den stora hammocken och såg siselmamman flytta sex ungar till ett nytt bohål. Det var en mycket speciell upplevelse och Bence var så glad att jag bokat intervjun med honom för annars hade han antagligen missat detta.  

Här är en av de charmiga djuren på tomten. Jag fotade dem förstås med tele först.

Sedan kom vi på att de som hade sina hålor på tomten, mellan husen, var väldigt vana vid människor och gärna deltog i fotosessioner. Speciellt om man bjöd på något gott. Här försöker min gömslekompis Magnus fånga några roliga bilder på en nyfiken sisel.  

Man kan alltså fota dessa med vidvinkel och här har jag använt mitt allround objektiv (24-105mm) på 32 mm. 

Huset i bakgrunden är en av huvudbyggnaderna på gården som inhyser kök och några rum, samt kaffemaskinen och det var där vi alla gick in för att äta frukost på morgonen (i gryningen), med viss tidsförskjutning beroende på vilket gömsle man skulle till.

Stäppsislarna är fullkomligt bedårande och den här är tagen med 24-105 mm då den kom nästan ända fram till objektivet. Man vill ju helst inte ha dem innanför närgränsen.  

Det finns givetvis gömslen som man kan gå till nästan när man vill för att fota sislar. Det gäller bara att kolla så att ingen annan sitter där. Dessa bilder tog jag före lunch sista dagen, då vi skulle packa våra väskor till 09:00. Då passade det väldigt bra att ta en stund med sislarna efter att allt var packat och i väntan på lunch.

Det var varmt denna förmiddag, varmare än vi haft på hela veckan. 

Den här var i alla fall törstig...

...sen hittade den några goda frön som låg kvar på marken. De sparar mat i kindpåsar, det är därför den ser så rolig ut på denna bild. Hos Bence finns det alltid lite godsaker för en hungrig stäppsisel.  En hotat art som fick en ny fristad hos en naturfotograf. 

Hälsningar Lena