Ria Formosa och Iberisk blåskata

Vi avslutade vår vecka i Portugal med en promenad i våtmarksområdet Ria Formosa i Faro. Notera byggnaderna vid horisonten.

Ria Formosa är en naturpark (delvis nationalpark) som är ca 60 mil lång och omfattar 16000 hektar. Vi gjorde en promenad på ca 7 km och såg sålunda bara en mycket liten del. Där vi gick var det antingen bred spång med räcken eller promenadväg som på bilden ovan. Man fick även cykla här. 

Växtligheten var verkligen blandad och jag fastnade för dessa kaktusar och de lila blommorna som fanns nästan överallt.

Vi fick ganska snart syn på en purpurhäger som stod i vattnet och fiskade. 

Efter en stund flyttade den sej till en ny fiskeplats och gjorde nästan direkt ett "blixtanfall". Den rörde runt med huvudet och halsen i ca en minut innan den tittade upp.

Då hade den lyckats fånga en rejäl fisk och vi kunde promenera vidare.

Förutom purpurhäger, ägretter och gråhäger såg vi också flera silkeshägrar. De är mindre än ägretterna och har gula fötter. 

Den här kom in för landning rätt fint i den buskiga terrängen.

Skedstorkar såg vi både på håll och i luften.

En styltlöpare födosökte nära spången som vi gick på.

En bit längre bort häckade två par styltlöpare och man kan se äggen i boet. Det här paret hade inte börjat ruva dem ännu.

Vi kom fram till ett fågeltorn och här gränsade gångvägen till en golfbana. Jag mindes vad vår guide sagt om att den Iberiska blåskatan ofta höll till i parker och på golfbanor. Vi hann inte mer än sätta oss med vår matsäck förrän det satt en på räcket. 

Det här är en riktigt vacker skata, något mindre är våra svartvita. De rörde sej på en liknande sätt på marken och var minst lika vaksamma.

Den skuttade fram på gräsmattan och letade efter något ätbart med näbben här och där.

De blå fjädrarna skimrar vackert i solen, bättre än vad som går fram på denna bild.

På golfbanan huserade också två härfåglar men de behöver jag knappast visa fler bilder på. Jag blev förstås glad när jag fick syn på dem för det här var ju före resan till Ungern.

Småtärna fiskade i vattnet längs promenadvägen.

En gulärla sjöng för full hals...

...innan den slog sej ner i en buske.

Den försökte kanske överrösta flygplanen som med jämna mellanrum passerade väldigt nära över våra huvuden. Området ligger nämligen väldigt nära flygplatsen i Faro och det var dit vi skulle efter vår promenad. Vi skulle flyga hem vid sjutiden på kvällen.

Jag lyckades ta ett par bilder när vi lyfte och här kan man se byggnaderna som jag påtalade på första bilden. De ligger längs en tunn landremsa. Dit ut kom vi aldrig. vilket nog var en miss för det såg spännande ut. Ganska väderkänsligt får man anta.

Hälsningar Lena

Albufeira

Från blåkråkorna gör jag ett hopp tillbaka till vår semesterresa till södra Portugal. Vi bodde i Albufeira, vilket nog är lite mer turiststad än jag hade föredragit men samtidigt praktiskt för allt finns inom gångavstånd. Dessutom hade turistsäsongen inte börjat ännu, vilket var ett medvetet val från vår sida. Vi hade en fin lägenhet för ett mycket bra pris och det här är en bild från vår uteplats. Det stod "poolutsikt" i beskrivningen, men om vi ville se poolen fick man luta sej så långt ut över blomsterprakten att man riskerade att ramla över kanten. 

Här fick jag uppleva årets första tornseglare. En tjuvstart på sommaren. 

Det här är en bild från vår lägenhet. Trappan leder upp till sovrummet. Notera dörren i nivå med lampan. Det sitter även en ljusknapp vid denna dörr. Oklart var den ledde eller hur man skulle ta sej dit.

Det här är gränden utanför vårt boende. Sluttningen är betydligt brantare än det ser ut på bilden. Kvällen när vi kom försökte vi hitta ett sätt att köra fram till vårt boende. Min syster och svåger hade ett rum på samma hotell och vi kunde inte ens hitta entrén. Vi fick parkera och gå till fots tills vi hittade in bland dessa gränder och till rätt husnummer. Att hitta nycklarna krävde dock ett telefonsamtal, men det löste sej när vi väl fick kontakt. 

Precis som Margaretas upplevelse i Grekland och mina tidigare erfarenheter från Portugal (Porto), så var det väldigt mycket trappor och nivåskillnader. Den här gränden ledde ut till en huvudled där man kunde hämta och släppa av folk med bil. Det är bara 400 m till vägen men trappor nästan hela sträckan.

Vi promenerade mest runt till fots i staden, för hade man hittat en gratis parkering till sin hyrbil så fick den stå där tills nästa längre utflykt. En del fasade var klädda med kakel, men inte så många som i Porto.

En dörr som jag förstås inte kunde motstå.

Det var mysigt och lagom varmt för att vara ute och se sej om. 

Jag fotograferar ju inte människor så ofta, men den här killen hade ju satt sej fint på bänken. 

Min syster och sambo känner på vattnet. Kallt, kanske 15 grader. Det var en del som badade, men vi hade inga behov av att vara på stranden eller bada. 

Mot slutet av eftermiddagen avrundade vi ofta på en bar i närheten av vårt boende och läskade oss med en kanna sangria. Här provar vi den vita. 

Hundens matte jobbade också i baren, men hennes skift hade inte börjat ännu. 

Nästa dag blev det en rosesangria, den vita var godare. 

Vi hann förstås också prova den röda, den var också god men jag tror att den vita nog ändå var den bästa. Här kunde vi sitta till ungefär halv sex. Då startade karaokebaren och då var det bäst att gå någon annan stans, eller bara gå till våra rum innan det var dags att gå till ett lämpligt ställe och äta middag. 

Sånt här förekommer nog på många semesterorter i Europa, men jag blev ändå fascinerad av mannen med de stora såpbubblorna. 

En kväll vandrade vi ner längs en gata med en hel del högljudda ställen. Inte något för oss men det blev en lagom promenad efter middagen.

En kvällsbild från vår uteplats. Inte kunde vi föreställa oss att det skulle vara helt svart vid samma tid nästa kväll och dessutom helt tyst, men så blev det ju när Iberiska halvön slocknade.

Hälsningar Lena

Blåkråkor och hungriga småfåglar

När vi satt i gömslet och tittade på härfågeln kom det också en del andra fåglar, t ex var tofslärkan en flitig gäst som gärna plockade åt sej av mjölmasken i burken. 

Det fanns också en familj (minst) svarthakade buskskvättor. Den har jag aldrig sett i Sverige, även om den förekommer. Peter brukar visa bilder på den från Danmark (om jag inte minns fel). Dessa hade en kul hungriga ungar som krävde ständig uppmärksamhet så fort en förälder visade sej.

När det inte fanns någon som kunde stoppa mat i deras gapande näbbar höll de på med lite annat bus. 

Att hoppa på sitt syskon blir inte uppskattat.

Annars kan man ju hoppa och flaxa lite för sej själv. De var fullt kapabla till allahanda flygkonster, men såg ut att testa en del ibland.  

De var förstås ständigt hungriga...

...och får man inte mat från sina egna föräldrar, kanske en intet ont anande tofslärka kan dela med sej litegrann. 

Den fick dock inte en enda mask av lärkan som hade försett sej ordentligt. Maskarna var lätta att plocka men det verkade inte som att ungarna förstått var de kunde hämta mat själva. Det kanske skulle ta en dag till innan de förstod hur "köket" fungerade.

Det här kan jag bara tolka som en hona som inte riktigt tycker att hannen sköter sitt jobb, eller vad tror ni?

En vacker törnskata passerade några gånger.

Turturduvan slog sej ner på den gamla stolpen en stund. 

Den flög sedan över till pinnen där ljuset var betydligt bättre den här tiden på dagen. 

Det vi egentligen satt och väntade på, förutom härfågeln som var med i förra bloggen, var de läckra blåkråkorna. De var på jakt efter en bostad och det fanns två möjliga vid detta gömsle, men bara den ena var ledig.

När den första anlänt dröjde det inte länge förrän båda i paret var på plats. 

Bostad nummer ett kollas noggrant. Fågel är faktiskt in i hålet och vänder ett par gånger.  

Det fanns också ett lämpligt bohål på andra sidan om pinnen de satt på. 

Den måste också undersökas.

Det blev visserligen några bilder på när den tittade in, men det gick mycket fort. I det hålet bodde en minervauggla som låg på ägg. Vi såg aldrig till ugglan men den var tydligen tillräckligt kaxig för att avhysa blåkråkan omedelbart.  

Kråkorna ägnade en stund åt att fånga insekter, putsa sej och prata med varandra...

...samt att kolla in den lediga bostaden. Vi trodde att de kanske skulle bjuda på lite kråksamvaro på pinnen, men att hitta rätt lya var viktigare.

De visade i alla fall upp sej i all sin prakt, åtskilliga gånger.

De är oerhört läckra i sina blåskimrande fjädrar och slår blåskatan, som jag såg i Portugal. Den ska jag visa vid något annat tillfälle.

Hälsningar Lena

Här får du en härfågel Margareta

Tidigt en morgon längs en gropig väg på Ungerska landsbygden. 

Vi är ute för att spana efter härfågel, en fågel som helst vill häcka i öppet odlingslandskap, där den kan fånga stora insekter och små ödlor. Solen har inte gått upp ännu och det är lite "grusigt" i ögonen.

Här är gömslet och vi skymtade en härfågel redan när vi kom med bilen. Den har sitt bo i det stora grå blocket som inte är sten utan en sorts lera. Vår guide lägger ut mjölmaskar och lite annat gott i små nedsänkta skålar på blocket. Dessa kommer inte härfågeln att bry sej om men det finns en del andra småfåglar här som gillar dessa godsaker och dessutom har en hel familj som vill ha mat.  

Vi har inte mer än satt och i gömslet så är den på plats och visar upp sej fint med resta fjädrar på huvudet.

Solljuset är ännu mycket blygsamt och det är kallt, frost på marken kunde vi konstatera. Det är mycket kallt för årstiden.

Vallmon blommar dock vackert längs vägkanterna för det var betydligt varmare bara veckan innan och försommaren har definitivt nått dessa delar av Ungern.

Härfågeln är på väg ner mot sitt bo med en liten insekt till sin hona.

En liten mumsbit denna gång. Det är honan som ensam sköter om ruvningen under de 16-18 dagar det tar. Ljuset kommer aldrig att nå boöppningen så länge vi sitter där. De som sitter på eftermiddagen kommer dock att få fint ljus här.

Härfågel kom ungefär en gång i kvarten eller möjligen var 20:e minut. Mellan dess besök tittade vi förstås på allt annat som dök upp, t ex kom en blöt hare rätt tidigt på morgonen. 

Den kom väldigt nära gömslet innan den anade att det nog var några som satt där. Då blev den lite osäker och flyttade sej bort en bit. 

Här sitter min gömslekompis Magnus och spanar. Hans gamla Nikon hade ett högt slutarljud, med det brydde sej varken haren eller några fåglar om.

Vi sitter bakom glas vilket förstås dämpar ljudet och gör att man kan föra viskande konversationer, om man behöver prata om något när man har National Geographic live rakt framför sej.

Solen gick upp och ISO ner samt att slutartiderna blev kortare och kortare. Trots att härfågeln inte är en alltför liten fågel går det undan när den kommer inflygande.

De svartvita vingarna har ett vackert mönster när den breder ut dem. På engelska heter den Hoopoe, vilket ska efterlikna dess läte.

Den är underhållande att titta på och flyger troget iväg på jakt så fort den matat honan. 

Enligt Wikipedia förekommer härfågeln i grekisk mytologi där Tereus förvandlas till en härfågel. Kanske var det därför den visade upp sej för Margareta i Aten, för att ge rätt stämning. 

Vi hade en trevlig förmiddag med härfågeln och en hel del andra arter som t ex den vackra blåkråkan, men den får komma i en annan blogg.

Hälsningar Lena

Väldigt många biätare

Under min vistelse i Ungern hade jag en heldag vid en av Europas största kolonier av häckande biätare. De håller till i en hästhage på en stor ridanläggning och där finns även två gömslen. 

Så här såg det ut då vi kom fram på morgonen. Ett enkelt staket omger varje gömsle. Biätarna håller till i gropen och har sina bon i hålen. Det gick ca 15 hästar i hagen och de passerade oss ibland men brydde sej inte det minsta om oss när vi rörde oss i hagen.

Fåglarna är där hela tiden och man hinner inte mer än in i gömslet förrän de är på plats. Solen nådde inte riktigt fram till det gömsle vi satt i när vi kom och ljuset var ganska kallt (vilket det också var ute kan jag intyga). 

Biätare är fåglar som verkligen kan tjafsa. De flyger runt och flörtar, fångar insekter och tjafsar med varandra. Ett rent nöje att sitta och titta på.

Efter en stund kom solen och vi satt på sidan med snett motljus. Mer tjafs på pinnen precis utanför gömslet. Jag hade 100-500 mm på kameran men det behövdes inte fullt ut. De flesta bilder är tagna med 150-250 mm brännvidd. 

De är praktfulla och färggranna fåglar.

Båda könen har i princip samma färger men jag uppfattade möjligen honorna som något mindre. Det gick nämligen att förstå vad som var honor när man satt och tittade på dem. Det kommer exempel på det senare.

Biätarna var om möjligt ännu vackrare bakifrån. Rena rama regnbågsfågeln. Enligt Fågelguiden är den vuxna fågeln omisskännlig. 

Efter ett par timmar bytte vi plats i gömslena. Vi fick då medljus, men en del moln gjorde att ljuset varierade.

Från detta gömsle fick vi även bättre möjlighet att fotografera boplatser. 

En del verkade ha bestämt sej för vilket hål de skulle bo i och hade kanske t o m gjort i ordning sin lya.

Andra höll som bäst på med utgrävningen av gången in till boet. Det jobbades ordentligt i några hål. 

Hästarna visade sej ibland. De hade nog extra skönt i hagen för att de delade den med en flock fåglar som tillbringade dygnets alla ljusa timmar med att fånga insekter.

Vi hade vår lunch i köket till en stor byggnad som hörde till ridanläggningen. Där fanns även toaletter och man kunde förstås sitta inne om man ville. Det hade dock blivit varmare vid lunchtid så vi satt ute. När vi precis ätit lunch kom en svart, mycket glad hundvalp och hälsade på oss.

Eftersom det inte var särskilt många människor på anläggningen denna dag, tyckte den att det var jättekul att den hittat oss och hälsade ivrigt på alla. 

Det pågick förstås en hel del uppvaktning och flörtande mellan fåglarna. Det var långt ifrån alla honor som uppskattade dessa närmanden. 

Hannarna hade en rolig men ganska burdus taktik. Den landade väldigt nära en hona, nästan på henne och puffade eller tryckte sej sedan mot henne. Hannen la sedan vingen runt sin presumtiva partner och försökte nog ibland även smyga upp på henne. Det gick för det mesta inte bra.

Det här är samma par och nu har han bytt sida men använder sej av samma taktik. Landa pinsamt nära, trycka till ett par gånger och sedan smeka med vingen. Nä, det gick inte denna gång heller.

Från andra hållet kunde det se ut så här. Denna gång har han även en gåva med sej. 

Här kan man se att hannen också stryker honan på bröstet med näbben samtidigt som han smyger upp vingen över hennes rygg. Snacka om att vara påträngande.

För det mesta resulterade inte dessa uppvaktningar i någon som helst inbjudan från honan.

Vi såg också en del fåglar som satt på marken bland blommorna. Kanske försökte hannen få till en mer romantisk miljö? Resultatet var dock ungefär detsamma. Nobben för det mesta.

Men vissa lyckades och vi fick se parningar från alla olika vinklar innan dagen var slut. Oftast var det hela över på ca 30 sekunder. Hannen tog nästa alltid tag i några fjädrar på honans huvud, antagligen för att hålla sej kvar.

Här ska han precis hugga tag i några fjädrar. Det var ganska vingligt i vinden och innan dagen var slut blåste det ordentligt. Regnet kom så småningom, men då var vi ändå mer än nöjda av den tid vi fått med dessa underhållande fåglar. 

Det var mycket svårt att välja ut bilder till detta inlägg och det blev många. Men så får det bli efter en heldag bland biätare.

Hej så länge,

Lena