Djurlivet i London

Jag är ju extra intresserad av djurlivet när vi är ute och reser. Även i stora städer kan man stöta på en del spännande djur...

Dessa vita pelikaner stötte vi på i St James Park. De hör förstås inte hemma här. De förekommer naturligt från södra Europa och Turkiet till Kazakstan och västligaste Mongoliet, samt i Indien och i tropiska Afrika. Den största häckningspopulationen i Europa finns i Rumänien. En vit pelikan påträffades av en privatperson i Southend 1996. Han överlämnade fågeln till St James Park, där den fortfarande lever och har hälsan.

Vi kom förbi precis vid matdags. Pelikanerna utfodras med fisk. Notera att det simmar en skarv till höger som kanske hoppas att en fisk ska råka hamna i vattnet. 

Så här fluffig och fin kan man bli inför fotografen. De vita pelikanerna kallas också "rosy pelican" och de är faktiskt mer rosa än vita i färgen. 

Traditionen att ha pelikaner i St James Park är lång. De första fåglarna kom redan 1664 som en gåva från den ryska ambassadören till kung Charles II. Här kan man också se en gråhäger i bakgrunden. De verkar vara rätt vanliga.

Pelikanerna är vingklippta på ena sidan. Det kan man se när de flaxar med vingarna. De verkar trots allt trivas och vissa har blivit 50 år gamla. 

En dag gjorde vi en tur till ett område som heter Wetlands där det fanns både fågelgömsle och rikligt med skyltar etc. Vädret var dock inte direkt mysigt och det var förstås fel tid på året att vara ute och spana efter fåglar.  Några noteringar blev det i alla fall.

Nilgässen till vänster, de trivs bäst i parker. Lite senare såg vi en smådopping och en silkeshäger. Det fanns också knölsvanar, skarvar, sothöns, enstaka rörhönor, vigg, gråhäger, skäggdopping, måsar, skator mm. Men inget mer som lockade till fotografering denna dag. 

En grå ekorre tittade ner på oss och den får vara med i bloggen för jag gillar trädet den sitter i. Den  grå ekorren har konkurrerat ut den röda, som finns hos oss. 

Jag är ju svag för kråkfåglar och här finns det svartkråka. 

Slutligen det mest spännande mötet vi hade med Londons djurliv. Det finns gott om rävar och det visste jag, men vi har aldrig sett någon. Enligt min systerdotter ser man dem oftast bara i mörkret, när de smyger i parker och mellan mörka häckar. Den här kom tassande mellan några väldigt gamla gravstenar på en kyrkogård som jag ska berätta mer om i ett annat inlägg. 

Hej så länge,

Lena

London i regnet och en historielektion

Om man vill se några av Londons mest kända landmärken utan att trängas med tusentals turister ska man välja en dag i januari, när helgledigheterna är över. Välj dessutom en dag då det endast är ett par grader över noll, blåsigt och regnar.   

Vi besökte min systerdotter med familj under trettonhelgen (som ju inte britter firar) och hade bokat ett studiebesök mitt bland de mest kända byggnaderna i centrala London. Från "Charing cross underground" promenerade vi förbi Trafalgar square och passerade denna byggnad som var under renovering. För att man inte skulle missa något hade man målat byggnaden på utsidan av de skydd som täckte den under arbetet. 

Vi passerade "Horse guards" och här var det öde. Jag ville egentligen se hästarna (beridna vakten) som biter dumdristiga turister, men de står nog utanför Buckingham palace och dit hade vi inte tid att gå just då. 

Historielektionen fick vi under jord, i "Churchill War Rooms", alltså Churchills underjordiska krigskontor. Förutom en rekapitulation av andra världskriget och tiden innan (som känns kuslig med tanke på världsläget idag) får man också en bild av Churchills liv med familjen, hur han överlevde börskraschen och vad han gjorde när han inte var premiärminister.   

Det finns mängder med rum under jord när det jobbade en hel stab med människor under kriget. Jag nöjer mej med att visa ett rum, kartrummet. Här tog man hela tiden emot information via de olikfärgade telefonerna, som hade ljussignaler för att inte skapa så mycket oväsen. Utvecklingen på olika fronter nålades upp på stora kartor längs väggarna. Notera den röda lådan med texten "cigarette ends". 

Man kan ju bara föreställa sej hur luften måste ha varit där nere i underjorden, för det fanns betydligt fler rökare än Churchill och rökte gjorde man överallt. Det fanns fläktar och ett system för att ta in luft men det förslog inte långt enligt berättelser från de som jobbade där. Den här mackapären satt på en stolpe i kartrummet och är en "hemgjord" cigarettändare. 

Det här är originaldörren till Downing Street 10. Den byttes ut mot en pansardörr 1991, efter en attack av IRA. Egentligen finns det två nya dörrar och de byter dörr när den behöver poleras upp. Dörren har inget riktigt handtag på utsidan, för den går bara att öppna från insidan.   

Efter besöket i underjorden bestämde vi oss för att gå "runt kvarteret". Av någon anledning stod det folk på trottoaren i regnet. Det visade sej att de köade för att ta bilder vid telefonkioskerna (det finns flera). Dessa kiosker har inte ens telefoner utan står där bara för turisterna. Det finns dock åtskilliga som fortfarande har telefoner.  

Vi hade tänkt oss att promenera förbi Downing Street 10 när vi ändå var så nära. Naturligtvis kunde man inte längre gå förbi utan hela gatan var avstängd.

Vi avrundade promenaden i regnet genom att gå runt "Parliament square"...

Det står en del välkända byggnader här som Big Ben, Westminster Hall och House of Lords...  

...Westminster Abbey, här fotad från baksidan.

Passerade en annan fotosession i regnet innan vi gick mot närmsta "Underground" för att åka "hem". 

Vi insåg dock att om vi fortsatte att gå lite längre, till en annan station, kunde vi komma direkt till "hemstationen" utan att byta. Passerade då det stora pariserhjulet som sakta rörde sej runt med sina korgar. 

Hej så länge,

Lena

En heldag i parken

Även om stadslivet i Prayagraj var fascinerande, blev det tröttsamt för oss som i vanliga fall helst är ute i naturen. Att man dessutom måste vara alert hela tiden, för att inte bli påkörd av något av de otaliga fordon som tutade sej fram på gatorna, blev tröttsamt i längden. Sumalata hade tipsat oss om en park som låg i anslutning till stadens universitet. Vi tog en mini-el-taxi till denna park, fast det blev fel och vi fick se två parker...Det här var i alla fall vårt första stopp och byggnaden är ett gammalt bibliotek.  

Vi vandrade runt i den helt fordonsbefriade parken och kom fram till biblioteket. Det verkade stängt, i alla fall öde.

Hur jag än försökt räta upp denna bild förblir den sned någonstans. Det är i alla fall ingången till biblioteket. Vi hittade också en person som sa att det gick att gå in men att biblioteket renoverades för tillfället. 

Vi fick en "privat guide" som visade oss in och det såg mer ut som en kyrka än ett bibliotek. En pampig byggnad.  

Det pågick renoveringsarbeten på flera ställen och böckerna var tillfälligt flyttade till en annan lokal. Vi tackade för oss och fortsatte ut i parken. 

Eftersom Prayagrajs universitet har sina byggnader i anslutning till parken stötte vi på en del studenter. Flera av dem frågade var vi kom från och ville gärna ta en selfie med oss. När vi svarade "Sweden" och jag frågade om de visste var det låg hade de rätt bra koll på geografin. De visste att "Sweden" var ett land i norra Europa och att vi antagligen hade kallt. De vi mötte studerade främst medicin eller någon form av teknik/data och de ville gärna prata engelska med oss en stund. 

Parken var en bil, moped och cykelfri oas av grönska. Vi såg familjer som var där och hade picknick eller bara strosad på gångvägarna. 

I en lite mer avskild del av parken såg vi också många unga par som satt på bänkar eller under ett träd. Som jag nämnt tidigare får inte män och kvinnor visa känslor öppet som t ex kramar eller att pussas offentligt. Detta par såg att jag hade en kamera och de valde att dölja sina ansikten när jag tog bilden. När de tittade upp efteråt signalerade jag en "tumme upp", de log båda och jag fick en tumme av killen. Jag tog det som ett OK för mitt "intrång" med kameran.  

I parken hittade jag också ett träd med en hel flock vita hägrar som var mindre än ägretter men inte så små som kohägrar. Jag har inte listat ut ännu vad det var. 

Peter tyckte att mitt senaste inlägg med djur hade för lite färger och det var för att jag inte visat alla djur som vi faktiskt såg. I parken fanns det stora fjärilar som sörplade nektar ur färggranna blommor.

Vi hittade också en liten fågel som slickade i sej nektar som en kolibri. Men kolibrier finns inte här utan det här är en "sunbird" men oklart vilken art. Det är antagligen en ungfågel och den har inte de vackra färger som dessa fåglar (i alla fall hannar) kan uppvisa.  

Den flög i alla fall från blomma till blomma i träden och jag blev helt uppslukad ett tag. 

När jag fotade de små fåglarna "pratade" sambon med den här killen. De hade inte något gemensamt språk att samtala på men det var helt klart att han ville bli fotograferad, inte bara med mobilen utan att jag skulle ta en bild med min kamera. Han ville också se bilden, men inte något mer. Sedan gick vi åt olika håll. 

Det här var bara ett av alla de positiva möten vi hade i Prayagraj, i New Delhi var det helt annorlunda. Där var all typ av fotografering med västerlänningar något som man ville tjäna pengar på och något som vi avvisade. Jag är glad att vi åkte till Prayagraj först och att vi hade fått veta att det här skulle hända. Vi lät alla som ville ta selfies med oss att göra det och vi pratade en kort stund med dessa personer, på engelska eller något blandning av. 

För att ge Peter lite mer färger kommer här ett par bilder till på fjärilar och en annan insekt som kom med på köpet.

Det var en hel häck som blommade med dessa fantastiska rosa blommor och den surrade av insekter och fjärilar.  

Vi kom egentligen till fel park initialt men vår "mini-taxi" chaufför väntade på oss och förklarade att det ingick två stopp i det pris vi hade förhandlat med honom. Han tog för givet att vi ville se Anand Bhavan, huset som varit Nehrufamiljens residens och som nu var ett museum. Det var fotoförbud i denna byggnad men historiens vingslag var påtagliga när vi passerade vissa rum. 

Från Anand Bhavan promenerade vi vidare till detta hus som var Indira Gandhis födelseplats och där hon växte upp. Indira Gandhi var dotter till Jawaharlal Nehru, en indisk självständighetskämpe som var Indiens förste premiärminister 1947–1964.

Det fanns en fotoutställning om Indira Gandhis liv i byggnaden och där blev vi kvar ganska länge. Det var främst bilderna från hennes ungdom som fängslade mej. Till vänster är ett par exempel på en ung Indira bland enbart män, hon skolades in i sin roll redan tidigt.  Till höger en bild med  JF Kennedy. Det var egentligen hennes far, Pandit Nehru, dåvarande premiärminister i Indien, som besökte USA och träffade presidenten 1962, men Indira var med.

Hälsningar Lena

Monkey business

Under våra promenader i Prayagraj såg vi förstås en hel del djur och trots att människorna som bodde i närheten av vårt hotell inte hade så hög standard, tog man hand om sina djur. I synnerhet de som kunde ge eller bli mat. Getter gav mjölk och ungbock ett eftertraktat kött, även om majoriteten av befolkningen är vegetarianer. 

Som jag hade förväntat mej gick det kor lite överallt. Notera att denna har en gul bricka i örat. Det hade många kor vi såg och det betyder att de har en ägare som dessutom registrerat äganderätten i någon form av register. På kvällarna kunde vi se att de flesta korna var fastbundna eller stod inne på en gårdsplan eller bakom provisoriska grindar. De blev också utfodrade med t ex skal och blast från grönsaker, löv, hyvelspån (fibrer, det funkar) eller vad som råkade finnas. 

Det fanns mängder med hundar och de låg ofta och sov längs de smala gränderna där mopeder, bilar och trehjuliga elfordon passerade hela tiden. Jag såg ingen hund som var så mager att jag blev illa berörd. Tvärt om såg de flesta hundar ganska OK ut, även om del hade ärr och kala fläckar som vittnade om att de bodde på gatan. Den här hunden låg i en park, men den skulle väl lika gärna kunna ligga i en svensk trädgård, eller?

Ett skamfilat öra och "slimmad", men inte mager. Den sov men upptäckte plötsligt att den blev fotograferad och såg ut att sträcka på sej lite extra. Vi såg bara två katter under hela veckan och de var i perfekt kondition med blanka pälsar och vaksam "jägarblick". 

Vi stötte på de randiga små ekorrarna i parken vid universitetet. De verkade ha ungefär samma attityd som svenska ekorrar och lätena var inte helt olika deras skandinaviska artfränder.

De var också bedårande söta. Det här är en ung ekorre som kom ner på marken då en parkarbetare slängde ut några nävar frön till fåglarna runt deras lunchplats.

Vi fick också se ett par mungo (indisk mungo). De hör till familjen manguster, vilket även surikaterna gör. Några av er kanske minns mungon Rikki-Tikki-Tavi i Kiplings novellsamling.   

Mungon beskrivs som ett rovdjur men de kan helt klart stoppa i sej lite av varje. Den här har precis varit och plockat åt sej något slags kex/bröd utlagt till fåglar under ett träd i parken. 

I parken såg vi också att det fanns plastskålar på en del ställen och där drack säkert hundarna, men de fungerade också som vattenkälla och bad för fåglarna. Här är det indiska skriktrastar som passar på att bada och en majnastare (brunmajna)  på högra bilden.

Som titeln antyder fanns det också apor i Prayagraj. Vi stötte på dessa makaker vid en tågstation där vi gick in för att få lite respit från den intensiva trafiken. Det fanns inga trottoarer och vi promenerade ju en del till fots. Ibland behövde man komma undan en stund.

Här bodde det ett helt gäng och de kom oblygt ner för att kolla om någon resenär skulle råka tappa något ätbart. Plötsligt slängde någon ut ett par nävar med små pellets på marken och jag hade apor runt fötterna. Det var inte riktigt vad jag önskade, även om jag bara hade 24-105 mm på kameran. Jag backade för närkontakt med dessa ville jag inte ha.

När vi var ganska nära vårt hotell fick jag syn på dessa två och det var uppenbart att honan inte var med på noterna. Hon försökte upprepat trycka undan hannen med ena handen. Det slutade med att hannen visade alla huggtänderna (vilket jag inte fick på bild) och sedan fick avsluta akten utan vidare störningar. Monkey business helt enkelt.

När allt var över såg dock hannen nästan ut att vilja be om ursäkt...

Det här tror jag är en skäggagam och den bodde på vårt hotell, den var i alla fall gäst i restaurangen. Nu var ju restaurangen delvis under bar himmel så det var väl inte så konstigt. Den åt säkert mindre önskvärda smådjur, som vi inte såg skymten av. 

Hälsningar Lena

Haldi

Haldi är en indisk bröllopsceremoni som genomförs dagen innan själva bröllopsakten. Den hålls ofta hemma hos bruden eller brudgummen, om det finns plats. Här är vi hemma hos brudgummens familj som bodde i ett hus med fyra våningar samt ett platt tak som denna kväll fungerade som kök. Haldi är ett festligt event och på vår inbjudan stod bara en detalj beträffande klädkod, gult. Det blev många bilder och mycket gult.

Brudgummen, Somendu, är på plats och på ett strålande humör. Han har disputerat vid Helsingfors universitet och fem av hans vänner från Finland har kommit hit. Vi är tre från Uppsala som är vänner till bruden, henne får vi för övrigt vänta på, helt enligt planerna har jag förstått. 

Plötsligt kliver bruden fram och det blir en hel del aktivitet. Det är ganska trångt för det har fyllt på med många fler gäster. Det finns också två professionella fotografer och de är överallt, hela tiden.

Det fotograferas väldigt mycket. Allt ska dokumenteras. Här är det brudens mor och nära släktingar som står på hennes vänstra sida. De gula kläderna som många bär ger ett varmt ljus i hela rummet, som delvis är en stor altan öppen mot natthimlen.

Brudparet tar plats på den utsmyckade låga soffan. Gåvor (frukt, nötter, dadlar etc) placeras runt. Alla är barfota och även om de sa att vi kunde ha skorna på oss, följde vi förstås seden och lämnade dem i den stora skohögen utanför dörren. Vi är i ett indiskt hem och då tar man av sej skorna. 

Kvinnorna bär in skålar med gul trögflytande smet. Det är en blandning av gurkmeja, rosenvatten och pulver av sandelträ. De har också med sej något som ser ut som blommor från tagetes och ax av något slags gräs. Ceremonin kan börja.

Vi har fått stolar att sitta på men många sitter på madrasser på golvet. Vi har också fått vatten att dricka, kylt, i plomberade flaskor. Själva dricker de också flaskvatten, men rumstempererat. Det är ju "vinter"...

Precis när ceremonin ska börja blir det strömavbrott. Men det reflekterar man knappt över för det går ju utmärkt att fortsätta i skenet från de portabla ledlampor som fotograferna hade med sej. Strömavbrott var vanligt men det varade oftast bara några minuter.

Under Haldi ska nära släkt och vänner applicera den gula smeten på brudparet, i ansiktet och på kläderna. Brudparet får också "kladda tillbaka" på sina gäster. Det utförs i ett visst mönster och den här lilla tjejen är mycket noga. 

Här kan man se att brudgummens föräldrar också fått gul färg i ansiktet. Ni förstår nog var fotografen sitter. 

Somendu med sin blivande svärmor (som är änka).  Gurkmejan både helar och rengör såväl kropp som själ och fungerar även som något typ av skydd mot negativa omen och olyckor. Dessutom är det bra för hyn :-) 

Alla som är där deltar, dock ibland med viss tveksamhet. Det kan hjälpa med choklad.

Brudparet blir mer och mer nersmetade, men det är helt enligt tradition. Notera hennatatueringarna på kvinnans arm. Den aktiviteten kom senare.

Som sagt, det var ju bra för hyn. 

Vi var alla framme och utförde denna ritual och här är det Johan från Uppsala, som också måste ha sagt något väldigt roligt. Till slut fick brudparet dra sej tillbaka och det började serveras mat. Först fantastiska små snacks, friterade i olja, med blandade nötter som tillbehör. Vi fick också hett the med mycket mjölk och socker i. Det var smaksatt med kardemumma och möjligen någon annan krydda. I övrigt drack alla enbart vatten.

Vi blev inbjudna att gå upp på taket och där lagades maten. Allt lagades på öppen låga med gas. Stora grytor med linser och grönsaker eller olika knyten med fyllning som kokades i olja. Många olika smaker och lite kryddstarkare än svensk mat, men absolut inte för starkt. Det var enbart vegetarisk mat och allt var väldigt gott.

I norra Indien äter man bröd till maten. Det är platta typ mjuka  "tunnbröd" som gräddades på en rund häll hela tiden och man fick dem varma. Den här killen gjorde inte annat än knådade deg. Uppe på taket hade värdfamiljen också en rejäl odling och det stod plantor i krukor på stora delar av ytan.

Här försökte jag komma nära kanten så jag kunde titta ut på kvarteret de bodde i, men det stod minst 10 tomatplantor i vägen. Det här är rejälare hus än i kvarteren runt vårt hotell och de är byggda i en annan stil.

När vi ätit och åter kom tillbaka till det utsmyckade rummet hade både bruden och brudgummen bytt kläder och tvättat bort den gula färgen, så gott det gick i alla fall. Nu skulle bruden få sina hennatatueringar och vilken annan kvinna som helst som så önskade kunde också få detta applicerat. Till höger håller Sumalata i ett fat med små strutar med henna. 

Det var två män (jag blev lite förvånad) som gjorde hennes tatueringar. Den rödbruna färgen appliceras i läckra mönster och ska sedan torka i 20-30 minuter innan man tvättar bort den. De finska kvinnorna som var med fick sina tatueringar gjorda av unga tjejer som var med på festen. 

Målandet tog tid. Musik hade spelat hela tiden i bakgrunden men nu höjde man volymen och dansade. 

Det var medryckande musik och många drogs med i dansen, även om det var mest kvinnor som dansade. 

Framåt midnatt hade de börjat måla fötterna. Armarnas ovansidan återstod att täcka med mönster och det skulle ta flera timmar innan de var helt klara. 

Nu började t o m fotograferna att packa ihop sina prylar. Den ena killen hade sneglat på min kamera flera gånger. Jag vinklade den lite så han kunde se vilken modell jag hade. Då plockade han upp sin mobil och gjorde som flera andra hade gjort denna kväll, tog en selfie med en av de skandinaviska gästerna. 

När vi lämnade brudparet hade även Somendu fått målningar i sina handflator. En mycket liten och gammal dam ville väldigt gärna tatuera mina händer, men jag tackade nej. Även om de går bort efter 10-12 dagar hade jag åtaganden direkt när vi kom hem då det inte kändes passande. Jag hoppas bara att hon inte blev alltför förolämpad. Vi hade tyvärr inte något gemensamt språk som vi kunde använda, mer än handsignaler.

Hej så länge,

Lena