B. LOGGBOKEN
Lunne
Finns det någon fågelart som har ett så charmerande utseende som lunnefåglar? Ett ansikte som en ledsen clown och ett lite tafatt sätt att röra sej "till fots" ger den en oemotståndlig karaktär. Att den dessutom ofta står med fötterna vända lite inåt och den ena foten på den andra bidrar ju också.
När man kommer iland på Hornøya har man ett stort fågelberg framför sej. Här samsas mängder med lunnefåglar, skarvar, sillgrisslor, tordmular och tretåiga måsar. Den lilla byggnaden är en toalett, för närvarande stängd (så man får hålla igen på kaffet).
Här kan man skymta några lunnar annars är det nog mest sillgrisslor just här. I bakgrunden ser man Vardø och radarstationen Globus. Den har funnits på Vårberget vid staden sedan 1989 och dess officiella syfte är att spåra rymdskrot. Mot bakgrund av Vardøs närhet till den militärt viktiga Kolahalvön i Ryssland, och ett påstått direkt samband med USA:s anti-missilförsvarssystem, har denna bas varit föremål för politiska kontroverser, och Ryssland anser att stationen utgör ett hot mot dess nationella säkerhet (Wikipedia).
Lunnarna häckar i jordhålor så den här ligger nog bara och vilar på klippkanten. Bilden är tagen med 24-105 mm och jag står på den enda stig man får gå på. Fåglarna rör sej nära på båda sidor, samt även över våra huvuden.
Några lunnefåglar får sällskap av en skarv.
Det blommar fint på hela ön när vi är där. Det är annars populärt att besöka Hornøya i mars och april, när flyttfåglarna anländer för att påbörja häckningen. De fridfulla charmiga lunnefåglarna (hannarna) kan tydligen slåss ordentligt för att erövra den bästa jordhålan till sin familj.
Som ni ser på denna bild så regnar ner. Det kom aldrig något ösregn men utan heltäckande regnkläder hade vi blivit blöta under de fem timmar vi tillbringade på ön.
Så här ser de ofta ut när de sitter nära kanten längs bergväggen, lite obeslutsamma. Man undrar ju vad som rör sej i deras huvuden.
" - Ska vi flyga eller?...Nja,...vet inte, det är ju dimma...Flaxa lite, det gillar fotograferna. "
Lunnefåglarna är mindre är sillgrisslorna och definitivt mindre än skarvarna. De får därför flytta på sej om någon av de större vill ha platsen.
De flaxar intensivt med vingarna när de flyger och det ser ofta rätt vådligt ut när de hoppar från klippkanterna...
... och de tappar mycket i höjd då de flyger ut över vattnet. En tordmule spanar i bakgrunden.
En del av fåglarna som återvände till sina boplatser hade fisk i näbben, men långt ifrån alla. Man undrar ju om det är ont om fisk?
Så här kan det se ut vid en lunnehåla. Oftast var det mycket mindre och snävare vid öppningen och man kunde inte mer än möjligen skymta en vuxen individ inne i hålan. Vi såg inga ungar och de borde vara så pass stora nu att man kan se dem om de inte medvetet gömmer sej. Jag kan inte tillräckligt om lunnefåglarnas beteende för att veta vad vi borde se vid denna tid på året i Nordnorge.
Om det å andra sidan är ont om fisk kanske häckningen inte gått bra. En del av fåglarna vi ser är också unga lunnar som återkommer hit och studerar de vuxna fåglarnas bestyr. Lunnefåglarna häckar inte förrän vid ca 5 år ålder, så en avsevärd del av populationen är ungdomar och det kanske är dessa vi ser mest av. De har antagligen inte heller kommit över särskilt bra bohålor, om de ens bryr sej om sådana.
Man får se upp för plötsligt flaxar en lunne förbi i ögonhöjd. Då ser de verkligen ut som tafatta ungdomar som övningsflyger, men flyga det kan de så det här är bara deras sätt att förflytta sej mellan klippor och stenar.
Det är få bilder som kräver 500 mm brännvidd på denna ö, förutom riktiga närbilder. Ett 70-200 mm hade fungerat utmärkt.
Lunnefåglarna är oemotståndliga och det blir mycket bilder på dessa fåglar även om ön också inhyser en del andra arter. Vi promenerar längs hela sträckan som är tillåten dvs upp till fyren och tillbaka, så det kommer några andra motiv i ett senare inlägg.
Hälsningar Lena
Sillgrisslor
Nyligen läste jag att Sveriges äldsta ringmärkta flyttfågel hade hittats. Det var en sillgrissla som blev 49 år gammal som hittades död på Gotland. Den var också den tredje äldsta fågeln i Europa. Sillgrisslorna på bilden ovan är fotograferade på Hornøya utanför Varangerhalvön i Nordnorge.
Sillgrisslorna är eleganta i sina mörkbruna och vita dräkter. Särskilt iögonfallande är den vita ringen runt ögat och strecket. Alla fåglar har inte denna teckning. En viss procent, som ökar ju längre norr ut man kommer, har detta mönster och kallas för "ringvia". Platsen jag befinner mej på ligger väldigt långt norrut så det är inte konstigt att mängder med fåglar har detta mönster.
Här ser ni exempel på några som inte har den vita teckningen på huvudet. De är inte heller helt överens om vem som ska sitta på toppen av denna klippa. Notera åskådarna som följer dispyten på håll.
Här är diskussionen i stort sett över och den högra får ge sej.
Den tar en flygtur och hittar snart en annan klippa att slå sej ner på. När sillgrisslorna flyger sticker fötterna ut bakom fågeln hela tiden, inte bara vid start och inför landning. Det kan man se hos en del andra alkor, den familj som sillgrisslan tillhör.
Här en fågel som kommer in för landning och då kanske fötterna kan fungera som broms eller hjälpa till att styra. Den ska landa på en liten klipphylla så det gäller att det blir rätt på första försöket.
En perfekt landning och här var det inte ens packat med kompisar som det är på många andra ställen som vi passerar på vår promenad.
De här två som inte heller är helt överens har en åskådare som avviker något. Det är tordmule, en fågel som också hör till familjen alkor. Tordmule samsas med sillgrisslor, lunnefåglar, skarvar och tretåiga måsar på denna ö. Det finns andra arter också men det är dessa fyra vi ser mest av.
Sillgrisslorna har inget emot att trängas och på en del hyllor är det packat med fåglar.
Undrar om den här verkligen har kollat med flygledningen om det finns någon ledig plats att landa på?
Sillgrisslorna häckar här och vi spanar men ser inga ungar. Antagligen har ungarna redan hoppat från boet tillsammans med sin pappa. Det sker när ungarna är mellan 15-30 dagar gamla och fortfarande inte kan flyga. De möter upp i vattnet och hannarna simmar med sina ungar till övervintringsplatsen. Honorna flyger dit senare på säsongen. De fåglar vi ser borde därför vara mest honor och möjligen ungfåglar. De häckar inte första gången förrän vid 4-5 års ålder.
Jag har använt ett 100-500 mm tele till de flesta bilderna, men det är bara närbilderna som är tagna med 500 mm, vilket är ovanligt när man fotograferar fåglar. Man får bara gå på den märkta stigen, men det gäller att se upp för ibland sitter det fåglar även på den t ex skarvungar. Ibland flaxar det förbi något alldeles ovanför huvudet. Regnjacka med huvan uppe visade sej vara ett perfekt plagg, även när det inte regnade.
Hälsningar Lena
Vardø
Vardø är den östligaste tätorten i Norge. Kiberg ligger visserligen längre österut men räknas inte som en tätort med sina 202 invånare, jämfört med Vardøs 1690 (jan 2022). Kyrkan är relativt ny för den gamla brändes ner 1944.
Det händer inte så mycket i staden denna förmiddag. Det här borde vara huvudgatan (tror vi) och klockan är halv tio. Vädret är som ni ser blygrå dimma, ca 10 grader.
Så här kan man färdas med sin fiskeutrustning i dessa trakter. Mer storskaligt fiske har förstås varit och är fortfarande viktigt här. Likaså har det förekommit livlig gränshandel med Ryssland under 1800-talet, som kallades pomorhandeln.
Vi passerar pomormuséet och denna staty som vittnar om fiskets betydelse.
Muséet hyser också en koloni tretåiga måsar. Det är ännu inte öppet så vi passerar och fortsätter ner mot hamnen.
Det här är hamnen med de mindre båtarna. Det finns också en större hamn som man passerar innan man åker över till ön. Om man förstorar kan man se texten på den röda, något slitna, byggnaden precis bakom stolpen "Make The North Great Again".
Vi ska ut med båt, dock inte denna rib utan en lite större båt som har hytt. Resan är visserligen inte så lång, ca 10 minuter, men regnet hänger i luften.
Vi hittar denna skylt utanför turistinformationen som sammanfattar Vardøs historia. Det har bott folk här sedan 800-talet. Här har man också omnämnt de omfattande häxbränningarna på 1600-talet och Pomorhandeln från 1700 till 1917 mm. Den sista noteringen är den som vi har kommit att förundras över mest, den 2,8 km långa tunneln ut till ön som blev klar 1983. Hur kan en så liten tätort som det faktiskt är numera ha en undervattenstunnel? Frågan är om militärbasen och radarstationen Globus, som upptar halva ön, kan ha med det att göra? Men det har vi inte lyckats ta reda på.
Vi ska ut till denna ö, som ligger ca 10 minuter med båt från Vardø. I normala fall ser man förstås ön men just denna dag är det bara grått när vi spanar ut över vattnet. Men vi är klädda för en heldag i blöt dimma (med inslag av regn) och dessa bilder kommer i ett senare inlägg.
Hälsningar Lena
Hamningberg, del I
Från Ytre Kiberg kan man göra några olika utfärder, en som jag sett fram emot länge och en av anledningarna att vi åkte hit upp igen var att köra till Hamningberg. Det är inte själva platsen som lockar mest, utan att köra den ca 3 mil långa vägen från Vardø som tar slut när man kommer till Hamningberg. Landskapet liknar ingenting annat som jag sett någon annan stans.
Under den första milen passerar man områden med en sorts slättlandskap av enbart sten. Här står det en del sommarstugor och de behöver minsann inte klippa så mycket gräs på sina tomter.
Vägen är smal, egentligen bara ett asfalterat körfält med mötesplatser, men det är inte så mycket trafik. Vi konstaterar dock att det är mer bilar, ffa husbilar, på vägen än när vi körde här 2009. Vi har också fått veta av Tord att det förekommer Italienska husbilskaravaner med 10-12 husbilar som kör tillsammans. Tack och lov är det ingen sådan grupp på vägen denna dag.
Vi passerar några fantastiska sandstränder. Ibland går det renar på stranden, som jag visat i ett annat inlägg, och ibland får. Det är långgrunt och vattnet är klarblått när solen skiner. Denna dag är molnen mycket hotfulla och det börjar regna innan vi ens är halvvägs.
Trots vädret blir det många stopp, helt enkelt för att ingen krök på denna väg är den andra lik. Jag funderar över hur det ser ut här på vintern men då är vägen stängd. Man kan dock ta sej till Hamningberg med skoter och båt. Det finns inga bofasta där men husen är upprustade med fullgod standard.
Vi fortsätter i regnet.
Till en början är vi lite slarviga med regnkläder men det blir förstås ohållbart. Av alla dagar på semestern, varför måste det regna just denna!
Men jag inser ju att molnen och regnet bidrar på sitt sätt till bilderna som jag tar längs vägen.
Det är stenigt, vasst och dramatiskt. Dessutom är berget väldigt mörkt och det blir nästan svart när det blir blött.
Jag spanar ut mot vattnet från passagerarsidan och får plötsligt syn på två stora fåglar ute på klipporna. Vi har sett skarvar tidigare men det här är ju inga skarvar. Snabbt byte till 100-500 mm i bilen. Det regnar ordentligt nu.
Två blöta havsörnar. En liten bonus på denna tur.
Vi fortsätter vår resa och passerar några betande får. Stenlandskapet är ibland överväldigande och det blir bitvis väldigt mörkt.
Några hundra meter senare passerar vi ännu en vacker sandstrand och på en av dessa är det faktiskt surfare ute i vågorna. Avståndet från vägen till där de befinner sej är så långt att vi inte bryr oss om att försöka stanna där för att fånga dem på bild. Lägg märke till att det ljusnar lite på himlen.
Framme i Hamningberg kör vi till vägen tar slut, dricker en kopp kaffe i bilen och väntar på att regnet ska avta. Efter en stund tar vi på oss heltäckande regnkläder, går ut mot piren och tittar mot samlingen av hus som finns här. Det slutar regna och solen kommer nästan fram under ett kort ögonblick.
När jag vänder mej om slår vågorna in mot den steniga stranden och här finns det inget som skyddar.
Det blåser inte särskilt mycket men Barents hav rullar ändå in med kraft mot denna sista östra utpost i Nordnorge.
Hej så länge,
Lena
Grense Jakobselv
Om man är i Kirkenes och har tillgång till en bil bör man åka till Grense Jakobselv (ca 60 km). Det är inte en särskilt stor plats men naturen längs vägen är mycket vacker och vi hade tur med vädret ännu en dag.
När man närmar sej den Norsk-Ryska gränsen finns det en del skyltar om vad man får och inte får göra. Det här är en av dem. Gränsen går i älven och det var så lite vatten att man lätt kunnat vada över med gummistövlar, vilket man alltså inte får.
Gula och svarta stolpar på norska sidan och rödgröna på ryska sidan. Vi har varit här en gång förut och jag har stått på den här platsen och fotat nästan exakt samma motiv.
Det blommade vackert i Nordnorge under den vecka vi var där. Linnea till vänster och vad jag tror är praktnejlika till höger. Den finns främst i Skåne och södra Halland men konstigt nog även vid nordänden av Bottniska viken. I Norge finns den enbart vid de stora fjordarna i östra Finnmarken dvs där vi befinner oss just då.
Sista biten ut till havet är det grusväg, men den är välhållen. Här kan man skymta kapellet till vänster.
Kung Oscar den II kapell står på en klippavsats och det är en kort med brant promenad upp till porten. Förra gången vi var här var det inte öppet men nu håller man öppet vissa dagar med personal mellan 11-16. Kapellet byggdes som gränsmarkering mot Ryssland, efter att ryska fiskare dåligt respekterade gränsen som fastställts i 1826 års norsk-ryska gränsavtal. Det invigdes 1869 men fick inte sitt namn förrän 4 juli 1873, vid kung Oscar den II:s besök, då han önskade att kapellet skulle namnges efter honom.
Kapellet är ljust och vackert inrett med ganska enkel utsmyckning.
En intressant detalj som jag inte kunde låta bli att fota var elementen som numera fanns under varje bänk. Jag kan föreställa mej hur kallt och blåsigt det kan vara här under en ganska stor del av året. Vissa mindre hus och byggnader har stålvajrar i hörnen för att inte "blåsa bort".
Utsikten från kapellet är mycket fin. Här kan man se hur lite vatten det är i älven och de mjuka bergen i bakgrunden är Ryssland.
Där vägen tar slut sitter ett par norska militärer. Det minns jag inte från vårt förra besök (2009), men stämningen är ju minst sagt annorlunda nu. De verkar dock inte ha så mycket för sej mer än att de skickade upp en drönare vid ett tillfälle.
Man kan stå med sin husbil här om man vill och här är det några som har en väldigt rejäl sådan. Om jag minns rätt var den från Belgien (och den var till salu).
Här kan man blicka ut över Barents hav som är förvånansvärt stilla denna dag.
Det finns en jättefin sandstrand och det är en familj som valt att vara på stranden plus ett par som bara promenerade där. Det är minsann strandväder med minst 25 grader i luften och sol, men badtemperaturen är max 10 grader. Det såg dock ut som att de hade doppat sej när vi mötte dem på parkeringsplatsen.
Vi plockade fram vår krabbsallad och gjorde lunchmackor sittande på stenpiren vid vattnet. Enligt väderprognoserna var det här antagligen sista dagen med sommarväder som vi skulle få uppleva på vår resa.
Hälsningar Lena




































































