Ett morgondyk i sjölejonens barnkammare

Efter en bussresa från San Diego till Ensenada (Mexiko) med tillhörande pass- och tullkontroll, bagageröntgen etc fick vi äntligen gå ombord på båten där vi skulle tillbringa de kommande 11 dygnen. Direkt efter ombordstigning följde ytterligaren en utförlig kontroll av passen och passagerarlistan av vakter i hamnen, innan vi fick ge oss av.   

På grund av hårt väder fick vi lite ändringar i vår rutt och vi gick därför först längs kusten mot en liten ögrupp som heter Los Benitos. Det innebar att det skulle bli sjölejon och förhoppningsvis kelp under våra första dykdagar. Buren som ni ser på bilden är en av våra hajburar och den skulle få ligga oanvänd i vattnet så länge. Den stora täckta lådan till vänster är en bubbelpool, i bakgrunden är det en kran  och till höger en stor gasgrill (också täckta).

Det här är en av de två burar som sänks ned under ytan till 10 m djup under dagarna då vi förhoppningsvis ska få möta vithaj på nära håll. De gula slangarna förmedlar luft från båten ner till varje persons regulator. Man behöver alltså inte ha någon luftflaska på ryggen.   

Det tar nästan ett dygn att komma till vårt första dymål och vi tar det mest lugnt. Det gungar en hel del och det är skönast att ligga still. Trots gunget är vår kock Pibe ute och grillar till middagen. Det serverades fajitas med alla tillbehör och boostade med sjösjukepiller (och margerita) som vi var, smakade det riktigt gott.  

Någon gång i gryningen hörde jag ankarkättingen skramla och vi kunde se solen gå upp över Los Benitos.

Los Benitos Islands är egentligen tre små öar varav endast en har några få bofasta. Öarna är kända för sina stora grupper av elefantsälar och sjölejon, samt djupa kelpskogar runt om.

När jag spanar in mot land ser jag ett gäng som vilar i gryningsljuset. Det ser mycket lovande ut om några av dessa vill bada med oss. Elefantsälar brukar inte vara intresserade men sjölejonen verkar tycka dykare är spännade typer som man kan leka med.  

Dags att vakna och ta ett morgondopp ! Efter "första frukost" klär vi oss i våtdräkter, full dykmundering inklusive kamera och simmar mot land...Sikten är hyfsad men färgerna rätt blaskiga eftersom solen inte hunnit så högt upp på himlen ännu.

Vi följer botten mot grunt vatten och först händer ingenting.....och ingenting....sedan ser vi ett sjölejon på avstånd. Några minuter senare kommer den första nyfiket framsimmande...lite avvaktande först... 

....men en och annan pose för filmkameran kan man ju bjuda på. Vi märkte ganska snart att det fanns fiskar som också gärna ville vara i centrum.

Snart kommer det fler sjölejon och det är uppenbart att det är "valpar" i varierande ålder som kommer för att kolla in oss. De är helt oemotståndliga och bland det roligaste jag mött under ytan !

De spanade på oss från ytan....

...för att sedan dyka ner rakt på oss...

...och så var leken i full gång. Jag kan inte tro annat än att de gjorde detta för sitt eget höga nöjes skull och för att de var nyfikna på såväl bubblor som dykare. 

Sjölejon testar nya saker med sin mun, det lärde vi oss när vi mötte de stora sjölejonen i Alaska. De biter dock aldrig särskilt hårt. Denna GoPro tyckte de förstås var jättespännade men de bet inte sönder något. Däremot fick ägaren en del intressanta bilder från insidan av munnen och svalget...

Vattnet var fullt av sjölejon i ca en halvtimme och sedan var de plötsligt borta. Kallade mamma in dem för att "nu fick det minsann vara nog med människolek" eller vad hände?...För oss var det i alla fall dax att ta oss tillbaka till båten, äta "andra frukost" och fylla flaskorna för ett andra dyk. Sjölejonen kanske ville komma tillbaka....

Hälsningar Lena

Kan man lägga "motivet" på tallriken?

I Norge får man jaga under vatten, dvs dykare och fridykare får fånga fisk med kniv, ljuster eller harpun. OBS! Man får inte plocka hummer, men krabba och musslor går bra. Marulken på bilden ovan är ganska lätt att fånga för den ligger stilla på botten och litar på sitt camouflage. När vi är på Tustna äter vi fisk eller pilgrimsmusslor nästan varje dag...

Som gäst på Tustna får man gärna bidra med fisk till köket om man inte har något emot att jaga under dyket. Man kollar med kocken på morgonen vad som behövs och det fångas inte mer fisk än vad som går åt till veckans middagar. Det är också helt OK att avstå från jakten. När man fotograferar har man ju ett annat intresse än att döda motivet. Här har min sambo precis hittat  sin första marulk och fotograferar koncentrerat.

Ni inser säkert att kan jag ta bilder av honom i den positionen så kan han ta bilder av mej. Den här bilden är tagen med en kompaktkamera, en Canon G7X med två blixtar. Fotograf Fredrik Gihl.

Några av dykarna i vårt gäng ville gärna ha marulken på matbordet....dock är det inte samma fisk som vi fotograferade på bilderna ovan. Jag har inga problem att äta älg eller rådjur, men jag vet inte om jag skulle vilja äta rådjuren som jag fotograferar i trädgården ...hur fjolligt är nu det?

Så kändes det också med fiskarna, i synnerhet marulkarna,... kanske för att de är så löjligt lättfångade....

Det växte fram en kamratlig överenskommelse mellan fotografer och "jägare". Om vi hittade en fisk samtidigt fick fotografen företräde, 3 minuter tyckte "jägarna" var generöst med tid...:-)

" - Är det någon med ett ljuster i närheten eller kan jag fota i lugn och ro.....?"

Det kunde ju dock hända att man som fotograf råkade skrämma marulken lite....men bara lite vänskapligt....man kunde ju klappa den lite på stjärten till exempel.

Om fisken råkade simma ner mot djupare vatten (under 30 m), kunde de som jagade oftast inte följa efter för deras dyktid på det djupet räckte inte till en säker jakt. Det här gänget var så pass erfarna och professionella att ingen äventyrade dyksäkerheten eller en säker avlivning av fisken bara för att få en fin fångst.

Den här bamsen fick simma vidare och kocken drygade ut fisken i kvällens "curry" med mera grönsaker. Jag hade inte velat sätta ett ljuster i den...

Pilgrimsmusslor känns lättare. Dessa kan jag både fotografera och sedan plocka upp för att tillreda och äta till middag. Det blev en hel del sådana.

Här har vår utmärkta kock förberett pilgrimsmusslorna som en förrätt. Fast jag vill helst ha mina utan bacon...men det är en helt annan diskussion.

Hälsningar Lena

Tustna 2015, del III. Sjurygg

Vädret varierade under vår vistelse på Tustna. En morgon såg det ut så här efter frukost.

Vi passerade en skarv på sin utkiksplats på väg ut till första dyket.

Solen började tränga igenom molnen men det föll fortfarande ett lätt regn när vi gjorde oss klara för att gå i vattnet. Här satt det en till skön fågel och spanade på oss.

Jonna hittade ganska snabbt en sjurygg. De leker under vår-sommar och honan lägger upp till 300 000 ägg som hon fäster omgångsvis under två veckors tid i klippskrevor. Rommen får en tallriksstor, svampliknande form (det gula på bilden), så äggen effektivt kan omspolas av vattnet. När honan är färdig, befruktar hanen äggen och stannar sedan vid dem för att vakta dem mot predatorer och vifta fram friskt vatten. Detta gör han troget under 60-70 dygn, varefter kläckningen äger rum och han drar vidare.   

Under ett senare dyk på ett litet vrak hittade jag denna hanne som också vaktade ägg. De var placerade precis innanför dörren på en liten överbyggnad. En väl skyddad plats och förstås helt omöjlig att fotografera.

Den här hannen höll till i aktern på vraket. Sjuryggen (Cyclopterus lumpus) ser lite egendomlig ut med sin runda kroppsform med tjock delvis förknölad hud. Den saknar fjäll och har rader av taggiga vårtknölar längs kroppssidan och ryggen.

Jag kunde inte se äggen men det var tydligt att den vaktade något inne bland vrakdelarna. Hannen, som kallas stenbit kan bli 40 cm och väga ca 3 kg. Honan, som även kallas kvabbso, blir större och kan väga upp till 7 kg.

Det var mörkt på vraket och svårt att få skärpa på den vackra fisken. Sjuryggen fiskas inte minst för rommen, som saluförs under namnet stenbitsrom, något som är ganska missvisande då det är hanen som kallas stenbit.

Bukfenorna och bukpartiet mellan dem är omvandlade till en stor sugskiva som i synnerhet hanen använder då han vaktar äggen. Här kan man skymta den strukturen mellan fenorna.

Det blev en fin dag till slut och på vägen hem fick vi syn på två rådjur ute på klipporna. Det såg lite konstigt ut men det fans ju gott om mat helt nära.

Skarven satt där och spanade igen men lättade när vi passerade. Det är tydligt att denna boj är ett favorittillhåll för några av dessa fåglar.

Hälsningar Lena

Tustna 2015, del II. Makro

Undervattensvärlden vid Tustna inbjuder kanske mest till vidvinkelfotografering men det finns också mängder med små roliga motiv under ytan. Här kommer ett axplock.

Marulken kan vara ett bra motiv även med makro för den ligger helt stilla och man kan komma mycket nära. Den var helt oberörd när jag fotograferade ögat med 60 mm makro.

Vid en dykplats som kallas "Fiskfrysen" (för det är flera grader kallare där än på övriga dykplatser) finns denna vackra anemon. Vi såg den redan förra året och den är kvar på samma plats med ett helt gäng små räkor under. Utsnittet blir lite annorlunda med 60 mm makro (annars är den ett typiskt vidvinkelmotiv).

De vanligaste nakensnäckorna vi ser är ca 1,5 -3 cm stora och antingen Adalaria proxima eller Onchidoris muricata. Jag kan inte skilja dem åt. De är tacksamma makromotiv som sitter nästan helt stilla. Tyvärr kan dock underlaget det sitter på röra sej en hel del ibland.

En kuddsjöstjärna i närbild. Det finns gott om de vackra djupröda stjärnorna vid denna del av Norges kust.

Ålgräsrosor är ett djur som man hittar väldigt grunt (2-3 m) och under ett långt dyk vid kajen hade jag mängder av dessa att experiementera med.

Ett annat intressant motiv var de speglingar man kunde fotografera under bryggan.

En pytteliten eremitkräfta ligger delvis nergrävd i sanden. Just denna art, Pagurus prideaux, lever i symbios med en anemon (Adamsia carciniopados) istället för med ett skal. Anemonen kan skjuta ut lila brännande nässeltrådar som ger kräftan skydd.

Tångsnärtan (Chirolophis ascanii) är en charmerande långsträckt liten fisk som har en mycket lång ryggfena. Man hittar den oftast i klippskrevor och den kan vara mycket blyg. Den här låg på en klipphylla med stjärten utåt och var inte det mista blyg när jag kom med kameran.

Nästa tångsnärta var ännu mer förvånande för den här låg helt öppet och lät sej villig fotograferas. Så här har jag aldrig fått se denna bedårande fisk i våra vatten.

Det får räcka med smått så länge,

hälsningar Lena   

Storaxen - bilder från en svensk insjö

Eftersom vädret såg lovande ut och min sambo hade en ny kamera (Canon G7x) som han ville testa under vatten steg vi upp tidigt och åkte till den vackra sjön Storaxen strax utanför Rättvik.

Efter 3 timmar i bilen var det en befrielse att få smyga ner i vattnet. I Storaxen dyker man grunt och de bästa bilderna får man mellan noll och tre meters djup. Solen strålade och gav fina men lite oförutsägbara effekter bland näckrosbladen.

Vattnet är häpnadsväckande blått och klart i denna sjö. Vi möter stim med abborrar och andra fiskar men med vidvinkel blir det mest små blanka firrar trots att de är ganska nära. Ibland simmar man faktiskt med stimmet... 

En gädda ligger och lurar, det känns som att simma i ett akvarium, temperaturen är runt 18 grader...

Vi möter flera gäddor. Om de blir störda av oss och simmar iväg kan man bara ta det lugnt en stund och så kommer de tillbaka till samma plats. Jag lämnade gäddorna för de vita blommorna...

Näckrosor är bra mycket mer under ytan än de platta bladen och vita blommor man ser från ovansidan. 

En del blad är fascinerande färggranna och speglingarna på vattenytans undersida ger spännande mönster.

Här fastnade jag för mönstret/skuggorna som solen ger på den röda näckrosbladen. Det var dock lite svårt att ta sej fram mellan alla stänglar. Jag hade min Tokina 10-17 mm fisheye på 17 mm men blev ibland helt insnärjd i näckros och vass när jag försökte komma nära. Det här är inte riktigt normal dykning....min dykdator fattade inte heller vad jag höll på med....den vill att det ska vara lite djupare.

Några speglingsexperiment med näckrosor måste jag ju också testa. Jag stöttade en blixt på huvudet när jag tog denna bild, för att balansera hela riggen för stående format, som jag sedan har beskurit en del.

Det är ofrånkomligt att ytan blir lite upprörd när man ligger där och bubblar för fullt. Man kan inte hålla andan hur länge som helst för en slät spegling...

Efter drygt 90 minuter i vattnet tog vi en kort paus och jag bytte till 60 mm makro. Hittade denna lilla näpna gädda (ca 20 cm stor) precis under ytan när vi gick ner för ett kort extradyk. En perfekt dag i en liten svensk insjö.

Hälsningar Lena