Rosor som är djur och en tångringbuk

Havsrosen är en anemon som förekommer i en mängd olika färger. Den är ett utpräglar rovdjur som fångar små kräftdjur, havsspindlar och t  o m fisk.

Här en ljus variant bredvid en mindre som har de typiska randiga tentaklerna som ofta är rosa eller lila.

Ibland kan de bli en del av en annorlunda bakgrund bakom en vacker sjöstjärna och ett blåmusselskal.

Det här är en annan art men rätt vacker ändå tycker jag.

Här ser man bara foten på anemonen, huvudmotivet är en räka, hoppas ni kan se den.

Det här är en typ  av cylinderros, också ett djur med vackra tentakler.

De vackra små bägarkorallerna får hänga med i detta inlägg. För att se dessa i svenska vatten måste man ofta gå djupare än 20 m, kanske t o m under 25 m för att få några exemplar att välja bland.

Om man kommer riktigt nära bägarkorallen ser den ut så här. Alla bilderna är tagna på Väderöarna under midsommarhelgen med Canon 60 mm makro på en Canon 7D + två blixtar.

Avslutar med en fantastiskt söt liten fisk (ca 2 cm). Jag fick kontakta fiskexperten Anders Salesjö för att få veta att detta är en liten tångringbuk. Tyvärr så var underlaget inte så vackert men det var där den satt. En ny fisk för oss som min sambo lyckades hitta då vi smög över botten på ca 15 m djup.

Hälsningar Lena

Nakensnäckor och sjöharar

Nakensnäckor hör till ordningen bakgälade snäckor som betyder att gälarna är placerade bakom hjärtat. De saknar skal och är ofta färggranna små varelser som nästan ser ut som smycken på det ofta ganska trista underlaget man hittar dem på.

Nakensnäckorna som man kan hitta i Skandinavien är ofta ganska små och luriga att artbestämma. Den här Onchidoris luteocincta är ca 10 mm och tack vare sina färger går den inte att förväxla med någon annan art.

Det här skulle kunna vara en Cadlina laevis men det står i min bok att förekomst i svenska vatten är osäker så jag har antagligen fel. Alla bilder i dagens inlägg är fotograferade på Väderöarna under midsommarhelgen. Det var ett antal dykare som beklagade att de inte såg några nakensnäckor och eftersom jag hade makro (Canon 60 mm) på kameran bestämde jag mej för att visa vilka arter vi hittat.

Det här är nog en Jorunna tomentosa för hos denna art är ryggen sammetslik och täckt av små, likstora tuberkler. Till vänster är en liten "död mans hand" som inte har några polyper framme.

Flabellina lineata kan man känna igen på de vita linjerna längs kroppen. De orangeröda utskotten på ryggen kallas cerata och innehåller intakta nässelceller från nässeldjur som snäckan ätit. Nässelceller är det som bränns på brännmaneter och de finns hos en hel del andra små djur förutom maneter. De ger dessa nakensnäckor ett skydd mot predatorer.

Det här är också en Flabellina, antagligen en bostoniensis för den  har långa muntentakler och röd pigmentering på huvudet (vilket syntes bättre på en annan bild av samma individ).

Den här vackra nakensnäckan har jag bara sett vid ett fåtal tillfällen. Det är antagligen en Eubranchus farrani. De kan variera lite i färgerna men cerata är uppblåsta och de kan vara orange i toppen som denna. Den är ca 20 mm lång enligt litteraturen vilket stämmer bra i detta fall.

En ganska stor bakgälad snäcka som jag visat bilder på förut är sjöhare (Aplysia punctata) . Här är det två stycken som ser ut att vänslas lite med varandra. Alla bakgälade snäckor är hermafroditer och vid parning utväxlas spermier mellan båda individerna.

Här kan man se en sjöhare lägga ägg i form av långa korviga band. Man ser ofta ringar eller mönster på stenar och andra underlag som är äggsamlingar från olika sorter nakensnäckor.

Dessa två satt och gungade fram och tillbaka på ett tareblad på ganska grunt vatten. " - Hold on my love ! " var ungefär min tanke då jag tog denna bild. Att det blev en bild är ganska förvånande för jag åkte fram och tillbaka i dyningen precis som sjöhararna. Prova att fotografera makro från en hängmatta i rörelse så förstår ni vad jag menar :-)

Hälsningar Lena

Sol, säl och sommardyk

Jag skrev ju tidigare i veckan att vi hade fint väder under midsommarhelgen. Så här såg det ut när vi la till för lunch ute vid Väderöarna på midsommarafton.

Resan ut hade dock varit lite guppig....men eftersom det var mest dyningar, och inte direkt blåsigt, blev det lugnare på lördag och söndag.

Men det innebär ändå att alla bilder med horisont är justerade för just sned horisont, ibland var det väldigt snett....

Så här kan en lunchplats se ut. Man kan inte lägga till var som helst för de flesta öarna är skyddade under sommaren pga sälar och fåglar.

Sälfamiljerna låg och myste i solen.

Många små kutar låg med sina mammor.

Det bästa på lunchen är när man lyckats få sista biten sockerkaka och får skrapa rent hela fatet, åtminstone tycker vår dykkompis Roger det. Lägg märke till hällristningarna bakom hans huvud.

Vi fick i alla fall några småsillar (utan nubbe) på vårt första dyk. Dock inga stora stim som vi såg förra året. De fanns nog där men inte runt de öar vi dök. 

En mycket stor hummer, fast jag vet att det är svårt se om man inte har något att jämföra med. Klorna blir väldigt grova på en stor hummer och det kanske man kan ana på denna bild.

"Död mans hand" är namnet på de vita fingerlika samlingarna på väggen. De finns även i orange.

Fiskarna på denna bild är blågylta. De blåa hannarna, som kallas blåstråle,  är antagligen vår färggrannaste fisk. Honorna är rödaktiga och man kan se tre till höger.

Mer död mans hand och en stor fin anemon. Sikten var bäst på ca 20 m och djupare. Det här är ungefär 15-17 m om jag minns rätt.

Den vackra sjöstjärnan heter röd solstjärna och är mycket praktfull.

Efter två härliga dyk och några timmar i solen styrde vi tillbaka mot Hamburgsund med både Jolly Roger och stämningen i topp.

Hälsningar Lena

En strålande dag på Väderöarna

Vi ville gärna visa våra dykintresserade gäster från Kanada var vi helst dyker i Sverige och då blev det en tur ut till Väderöarna. Båten startade från Hamburgsund.

Vädret var helt perfekt då vi sakta passerade ut genom kanalen.

Inspirerad av Marianne fick det bli en spegling.

En häger blev störd av vår båt och flög vidare mot en annan klippa.

Anders visar Andy på sjökortet vart vi är på väg.

Regn och hård vind  dagarna innan gjorde att sikten var allt annat än bra. Andy är dock en mycket erfaren marinbiolog (och inte fotograf) så han hittade mängder med intressanta saker att studera. Här en röd solstjärna.

"Död mans hand" och anemoner på en klippvägg.

Fredrik simmar längs väggen och Andy rotar runt i bakgrunden. Tur att båda hade bra lampor för det är lätt att tappa bort varandra när sikten är dålig.

Blågyltan var i alla fall på humör och poserade villigt. Till vänster en hona av samma art. 

Efter första dyket stannade vi till vid en ö för att äta lunch. Sälarna låg och solade sej på klipporna.

Den här sälfamiljen passerade vi långsamt innan vi la till. Bilden är tagen med 420 mm och därefter beskuren. Vi var inte alls så nära som det ser ut och de låg lugnt kvar på klipporna när vi passerat.

När vi lagt till kom det en del nyfikna sälar för att kolla vad vi gjorde. Jag smög ner i vattnet med kameran men de ville inte komma inom fotoavstånd. Däremot var det mysigt att bara ligga där på ytan och spana på sälarna.

Precis under ytan hittade jag en hel del sjöharar som tycktes både äta och jobba på att göra nya sjöharar. Jag kan förstå om bilden är förvirrande med det är tre bruna sjöharar, varav två sitter på varandra.

Vi gjorde ett dyk till och jag experimenterade med en fisheye + en extender. Det gick att komma väldigt nära en del mycket små motiv.

Återresan till Hamburgsund var lika strålande som hela dagen. Två strandskator följde oss en bit på vägen.

En tobisgrissla blev "dagens nyhet" för mej. Jag tror inte det går att ta fel på dessa men rätta mej gärna i så fall.

Till midsommar är vi förhoppningsvis där igen om vädret tillåter.

Hälsningar Lena

Stingray City

Det här är nog vad många förknippar med Grand Cayman för man behöver inte vara dykare för att möta rockorna vid denna ö. Stingray City är en grund sanddyn där fiskare började slänga fiskrens till rockor för ca 30 år sedan. Nu är det ett skyddat område (del av en marin park) där det är tillåtet att mata rockor på organiserade utfärder och rockorna tycks trivas med detta arrangemang.

Vår guide informerar ordentligt om såväl reven runt omkring som rockorna och vilka regler som gäller på just denna plats. Man kan ha lite olika åsikter om hur vettigt det är att mata vilda djur på detta sätt men den här killen var i alla fall seriös i sitt sätt att informera.

När man sedan hoppar i vattnet med en burk bläckfiskbitar kommer rockorna farande. Även om det är sk stingrockor, med en tagg på den långa stjärten, så har det aldrig hänt att någon har blivit stucken.

Vår guide fortsätter att berätta om rockorna och visar hur de kommer rakt upp i famnen om man håller i en munsbit. Det räcker att man luktar bläckfisk så kommer de och kollar. Vill man inte ha den närgångna kontakten ska man heller inte ta i maten.

Rockorna har munnen på undersidan och suger in den godsak som man eventuellt har i handen. Den här verkade "sniffa av" min kamera väldigt noga. Inga godsaker att hämta där.

Min svåger får närkontakt med en stor rocka som absolut vill ha smaka.

När man står på botten känner man hur de stora släta djuren sveper förbi och känner av om man har någonting åt dem.

Fredrik får känna av suget i den stora munnen.

Min syster får en rocka i knät....

" - Ska vi pussas lite?"

Här kan man också se några av de andra båtarna som var på plats. Det simmade rockor runt alla båtar så man behövde inte oroa sej att man inte skulle få möta några.

Det var snarare svårt att få bilder på dessa djur utan människoben eller båtar i bakgrunden.

Det här är ett onaturligt sätt att möta vilda djur men de är i alla fall inte fångna i en pool utan simmar i havet och kommer förbi denna sandbank några timmar varje dag för att få sej ett snack.

Grand Cayman är också känt för sina vackra solnedgångar och jag avslutar därför min rapportering med ett par sådana. Här är det en pappa som fotograferar sina barn.

"- Det ska va gött å leva när man har semester! "

Hälsningar Lena