Dykåret 2013

Vi närmar oss det nya året med stormsteg och då känns det passande att sammanfatta något av det som varit 2013.

Mitt "dykår" startade i februari med något som var helt nytt för mej. Jag blev tillfrågad om jag ville fotografera under en träningsmatch i undervattensrugby. Vilka kämpar, och stjärnan (i mina ögon) var den enda kvinnliga spelaren. Tuff sport !

I mars lyckades jag komma iväg på ett isdyk och Matilda agerade modell under isen.

Över påsk åkte vi till Sydafrika. Dykningen där bjöd på fina små stim.

Under ett tidigt morgondyk mötte vi delfiner på väg ut till dykplatsen och fick möjlighet att snorkla med dessa en stund.

I maj gjorde vi en långhelg på västkusten med dykning i Gullmarn. Havskräftorna poserade som aldrig förr.

Vi stötte också på dessa eremitkräftor som hade någon slags vårkick-off med "team-building" i ett gammalt däck.

En tur till sjön Storaxen i juli med både små och stora gäddor.

Dessutom blommade vita näckrosor i denna lilla sjö.

Den coola jakthunden Max kom på besök mitt i sommaren och då jobbade vi fram några över/under bilden med den badglada hunden. En mycket entusiastisk modell.

Under den årliga familjehelgen på Stora Kalholmen passade jag på att fotografera spigg och annan småfisk precis i vattenbrynet. Djupet på denna bild är knappt en halv meter.

Semester i Alaska bjöd på några nya spännande möten. Stellar-sjölejon som gärna testade oss med tänderna var en ny erfarenhet.

Fajten mellan två Alaska Ronquil har jag redan lovat bort till en kommande bok om djurlivet längs denna kust.

Bilden på den falska "Candy stripe shrimp" (den som saknar blå rand) har nyligen publicerats i ett nordamerikanskt dykmagasin eftersom den inte tidigare fotograferats i Alaska.

Första helgen i september deltog vi i SM i undervattensfoto och kom på sjätte plats totalt. Vi fick ett silver med bilden ovan i kategorin "vidvinkel med modell", antagligen för att maneten poserade så vackert.

Vi avslutade dykåret 2013 med en långhelg på västkusten i början av november.

Vi letade förgäves efter små bläckfiskar i Gullmarn men fick nöja oss med det här coola monstret istället.

Det var mitt dykår 2013 och jag ser med spänning fram emot 2014 som antagligen kommer att börja utanför Mexikos kust.

Hälsningar Lena

Fågel, fisk och "mitt-i-mellan" !

Den lilla randiga doppingungen som åkte snålskjuts på föräldrarna i sommar är fortfarande lite randig, men klarar sej nog ganska bra på egen hand nu. Den fick i alla fall en fisk när jag stod och tittade på den.

Den rödaste simpa jag någonsin sett i svenska vatten. Tyvärr  framför en "rosa" sten men de går ju inte att flytta på dem bara en liten bit. Det finns riktigt färggranna fiskar här hemma också.

Dagens "mitt-i-mellan" heter Tyson och är minst lika kaxig som han ser ut. Bara det inte är för mycket barr på marken och annat som sticks.

Ha en bra kväll alla

Lena

Finns det gulliga djur i havet ?

Jag fick en kommentar förra veckan om att så värst gulliga är inte djuren under ytan, och en del ser t o m förskräckliga ut. Jag utlovade då vissa bevis för att det finns gulliga djur under ytan och individerna i dagens inlägg kan kanske platsa i den kategorin. Det får ni avgöra själva.

Just vid denna tid på året stöter man på mängder med sjöharar om man dyker på västkusten t ex ute vid Väderöarna. Sjöharar är bakgälade snäckor men de bär inte ett stort synligt skal på ryggen, som man kanske föreställer sig att snäckor gör. Den art som man ser i svenska vatten är brun eller rödbrun och blir några centimeter lång. En del ser ut att ha högtflygande planer då de sträcker ut sej till sin fulla längd i strömmen.

Sjöharar har ett stort huvud med fyra utskott, varav de bakre ser ut som öron. Det är de inte utan utskotten har mera med avsmakning att göra och de innehåller en typ av smaksensorer. Mera näsa än öron sålunda. Denna ser ut att fundera över om fisk kan vara värt att prova, men de äter inte fisk utan håller sej till alger.

Det här ser mera ut som mat för en sjöhare. Ögonen syns tydligt men de har dålig syn och uppfattar antagligen mest skuggor. Men man kan absolut få en känsla av att de tittar på en.

Den här ser ut som att den blivit ertappad med nosen i "kakburken", eller åtminstone med någon annans godaste matbit i munnen.

Sjöhararna är hermafroditer, alla individer kan bli både mamma och pappa. När äggen kläcks får de små klara sej själva, så bilderna är inte riktigt vad det ser ut att vara. Alltså är det inte en mamma och pappa som kramas på bilden ovan, medan småttingarna tittar på.

 De små pockar inte på föräldrarnas uppmärksamhet....

 ....men det är lätt att tro något annat. Den stora puffade nämligen ömsint på de två små.

Det här kan kanske vara två små som bråkar om samma bit mat, men det är inte en uttröttad förälder som sitter mellan dem.

Det fina med sjöharar som motiv är att de rör sej mycket långsamt och man kan låta fotosessionen ta lite tid. Testa lite olika inställningar medans de mumsar på.

En del ser bara så lyckliga ut, där de sitter bland snäckskal, mat och mängder med polare. Några gullighetspoäng kan de väl i alla fall få.

Hälsningar Lena

Mer smått och gott i havet

Visar några fler udda små djur i från havens djup utanför Väderöarna.

En liten nakensnäcka, ca 1 cm lång.

Små vackra snäckor (Ansates pellucida) på ett tareblad.

En vacker röd bägarmanet som vi bara sett en enda gång tidigare. Tyvärr sitter dessa väldigt grunt och med allt vågskvalp som var i helgen var det nästan omöjligt att få en skarp bild. Makrofotografering när man gungar fram och tillbaka  är svårt.

En spännande liten medusa som virvlade runt i öppet vatten.

Just dessa kan jag ingeting om men det kan vara en typ av leptomedusa.

Den här varianten är betydligt större och troligtvis en leptomedusa även denna. De är lite "lost in space" över dessa djur. I synnerhet när man möter dem simmande i öppet vatten.

Avslutar med en liten piprensare från Gullmarn med vackra små polyper. Ett nässeldjur, för den som råkar tveka över om det är ett djur eller inte...

Hälsningar Lena

Ålgräsmonstren i Skår

Största chansen att få se bläckfisk har man om man dyker i mörkret. Så här års är det mörkt redan vid femtiden och man kan avsluta en dykdag med ett mörkerdyk innan middag. Vi pratade med andra dykare som nyligen sett bläckfisk i Skår, så Skår fick det bli. 

Det hade nästan mörknat när vi kom fram. Ljuset till höger är där färjan till Lysekil lägger till. Tyvärr så hör man färjan när man är under vatten, vilket är lite störande.

Det första jag fick syn på när vi kom ner på ca 3 meters djup var den här fina eremitkräftan som satt på ett ålgräs. Men vi måste passera snabbt för här finns det inga bläckfiskar.

Vi möter den genomskinliga klarbulten, som visar hela sin anatomi när vi lyser på den med våra lampor. De simmar runt i öppet vatten och stannar ibland till i ljuset.

Det här var ett annat nästan transparent djur, en liten räka som också simmade i öppet vatten. Räkor kan man ofta se i mängder på nattdyk. Vi fortsatte simma djupare längs mjukbotten och spanade hela tiden efter de små bläckfiskarna.

Fiskar ligger stilla och sover, som denna kantnål. Jag tog bara ett par bilder för att inte störa den.

Denna kantnål sov också men jag kunde inte motstå att ta en bild då den låg så perfekt med huvudet mot ett blad.

På ett ställe var lerbotten helt täckt av ormstjärnor som myllrade omkring. Den här simkrabban hade bestämt sej för att ormstjärna fick bli dagens middag. Lättfångat var det i alla fall. Inte en bläckfisk så långt ögat kunde se...

På ca 25 meters djup så vände vi och började sakta simma tillbaka. Eremitkräftorna sprang runt på botten. Just denna har en fin päls av hydroider på sitt skal.

Tillbaka på grundare vatten hittade vi tångruskor och där hade de större räkorna börjat titta fram med sina röda ögon som reflekterar ljuset så det ser ut som pyttesmå lysdioder inne bland tångbladen. Ingen bläckfisk och dyket led mot sitt slut.

Ålgräset på ca 3 meter lockade mej igen och jag siktade på några bilder av ålgräsrosorna. Då fick jag syn på vad som såg ut som en monsterspindel som satt på ett strå. Den såg nästan död ut men rörde plötsligt på sej...

Jag upptäckte snart att det satt lurviga "spindlar" på flera ställen och att de stirrade på mej med röda ögon. Riktigt läskiga små monster. Den här har en ålgräsros bakom sej.

 Jag vet inte vad det är, kanske någon sorts spindelkrabba. Det finns Japanska spindelkrabbor som har en benlängd på upp till tre meter. Tänk att möta ett sådan i mörkret! Dessa var några centimeter långa, men blänga ilsket kunde de ändå, som små monster i det svarta vattnet.

Hälsningar Lena