Uppgradering och kungsfiskartest

Jag har uppgraderat mitt kamerahus till en Canon R5 mkII och har insett efter Peters alla bildserier att ett utmärkt motiv för att testa kamerans autofokus och "pre-capture" funktion är kungsfiskare. 

" - Får det lov att vara en liten fisk?" Det finns ett par kungsfiskare några minuter från mitt jobb och jag har under veckan gjort ett par turer dit för att testa kameran. Både ljuset och bakgrunden är ett problem på detta ställe. Kommer man för tidigt är det för mörkt för att få ens rimliga slutartider. Vid tre på eftermiddagen är platsen belyst i medljus och då får man den tristaste bakgrunden. 

Mellan ungefär halv ett och halv två kommer solljuset in från sidan och då kommer vissa delar av deras "arena" att vara i skugga (till höger). Om fåglarna sätter sej på "rätt pinne"  kommer de att vara belysta och man kan få bilder med 1/4000 s med ISO 3200. 

Här kommer hannen flygande med en liten gåva till sin fru. Ett annat problem är avståndet, vilket förstås är bra för fåglarna. Jag har inte mer än 500 mm brännvidd så alla bilder utom översikten är rejält beskurna. Jag har dock 45 Mp, samma som i R5, så det finns lite att ta av.

Här kommer hannen med fisken och honan gapar hungrigt.

Som för att retas flög han upp och satte sej på pinnen ovanför henne. 

Men för att värna om kungsfiskarbeståndet fick han lägga om taktiken och komma ner till hennes nivå. 

Jag kan konstatera att när jag listat ut hur jag skulle ställa in kameran fungerade såväl autofokus på flygande fåglar som finessen med "pre-capture" utmärkt. Om jag har aktiverat den funktionen och har avtryckaren delvis nertryckt får jag 15 bilder  före ögonblicket när jag trycker ner avtryckaren helt. Jag får dessutom dessa 15 bilder i RAW. 

Jag kan välja att spara bilderna som cRAW (compressedRAW), vilket gör att de tar mindre plats men fortfarande har samma antal pixlar. Om det blir någon form av försämrad kvalité är jag inte inläst på. Jag kan dock inte se något då jag jämfört bilder tagna efter varandra lagrade som RAW eller cRAW, ens om de är riktigt hårt beskurna.

Hittills är jag mycket nöjd med uppgraderingen, även om steget inte var lika omvälvande stort som när jag gick från Canon 5DmkIV till R5. När jag suttit hemma på tomten idag har jag konstaterat att den nya kameran är bättre på att hitta fågeln då den sitter i ett buskage eller bakom pinnar. Den håller också fokus bättre när en fågel flyger mot mej med hög hastighet dvs stor förändring i djupled. 

Här är hannen på väg in i boet, en boplats som de haft i flera år nu. 

Peter har ju väntat på ett dyk från lämplig höjd och jag fick ett, tyvärr bakom en massa pinnar. Kungsfiskaren fiskar just nu inte vid denna plats utan kommer inflygande med fisk. Här dök den efter en frestande insekt. Jag visar var fjärde bild och skippar plasket för det skulle störa den sista bilden på fågeln för mycket. Jag fick även bilder när den kom upp men den valde att flyga bakom pinnarna och det blev inte så mycket värt att visa. Den tredje fågeln i denna serie är inte skarp, men de andra är helt OK tycker jag. För denna serie tryckte jag av när fågeln plaskade i vattnet och fick hela dyket från pinnen och ner. 

Jag har inte varit där då de parat sej öppet, med sett att det pågått grejer inne i buskarna. Det finns dock de som lyckats fånga parningsakten på bild men jag har inte haft tid att stanna så länge de gånger jag varit där. För mej har det handlat om sena lunchraster på ca en och en halv timme. Några har suttit här 8-10 timmar. Jag hann i alla fall testa kameran ordentligt på mina besök.

Hälsningar Lena

Vårspaning II

Jag vårspanade på ett annat favoritställe i helgen, Kyrksjön i Bromma. Här var det lite tidigt ännu. Varken grodor eller drillande gärdsmyg längs spången. 

Men det här paret såg i alla fall ut att ha lite vårkänslor. 

Jag hittade den här killen på en av bryggorna. Han har verkligen tagit konceptet med låg vinkel till en ny nivå. När man ligger på bryggorna vid denna sjö är man fortfarande ganska högt ovanför vattenytan. Han hade löst det problemet med en hemmasnickrad kameraflotte på frigolit med "camomönster". 

Han hade varit där sedan 05:30 och hade antagligen fått många fina bilder på den ensamma skäggdoppingen. Inga andra doppingkompisar hade anlänt ännu. Jag hade själv hoppats på första sädesärlan på denna brygga, men den behagade inte visa sej. 

De här två talgoxarna kanske var ett par, man vet aldrig.

Koltrasten hade nog någon fin hona på gång. Nu skvätte den bara runt i vattnet, men jag skulle tro att den hade andra planer för resten av helgen.

Blåsipporna har inte riktigt slagit ut i Knivsta men tussilago har vi i alla fall. Små gula solar som lyser i det bruna gräset omgivna av fjolårslöv och grus.

Flugorna har också vaknat.

Hälsningar Lena

Vårspaning I

Helgens fina väder inbjöd till lite vårspaning i naturen. Ett typiskt vårtecken är svenskar som sitter med ansiktena vända mot solen och gärna fikar utomhus fast det inte alls är särskilt varmt. Fågelskådare är ute året om men vårvädret får de riktigt stora skarorna att dra ut med sina tubkikare. Artportalen slår också "rapporteringsrekord" när det både är helg och fint vårväder.

Blåsipporna har inte riktigt orkat fram i Knivsta, men i Stockholm blommar de på soliga plättar och det fanns gott om dem längs ena sidan av Råstasjön. Det blev inga "konstnärliga" bilder på dessa för det var alldeles för mycket folk för att man skulle kunna lägga sej ner och få vara ifred. 

De vitkindade gässen har landat och annonserade högljutt att det minsann är vår. 

Storskraken har bildat par.

Kanadagässen har bildat par.

Sothönsen försvarar revir och en vigg råkade hamna mitt i plasket. 

Skrattmåsarna har också landat. 

Det är inte så många än med de har börjat leta boplatser på ön och känner sej för lite.

Det är förstås mycket skrän och jagande hit och dit.

Det verkar inte som att de bildat särskilt stabila par ännu och det pågick inget bobyggande. 

Nu handlade det mest om vem som kund skräna högst. 

Det var en ensam häger på plats och jag hade inte tänkt fota den alls. Men jag stod en stund och tog en serie bilder då den fiskade. Det var ett vasstrå som var hopplöst i vägen hur jag än stod, så jag lämnade hägern. När jag kom hem och tittade på bilderna såg jag att den hade lyckats fånga två små fiskar samtidigt. Det var ju en sådan bedrift att den får vara med i bloggen. 

Hälsningar Lena

Konst kanske, men inte för en koltrast.

När jag var ute på lunchen och fotade blåsipporna fick jag syn på några besynnerliga kuber med speglar på. Det var flera och i olika storlekar. Det brukar stå konst tillfälligt i denna park på campus, men jag hittade ingen skylt så jag vet inte vem som ställt ut dem. Det skapade dock mycket huvudbry för en koltrasthanne. 

Så här års försvarar koltrasthannar sina revir och den här jobbade verkligen hårt med sitt försvar. Den hade ju en synnerligen envis inkräktare att ta hand om. 

Ett typiskt anfall med fötterna, som jag sett så många gånger hemma på tomten. Då har det främst varit korta sammandrabbningar vid matning. Nu var det "blodigt" allvar. En man som satt på en bänk (med hörlurar och ett zoom möte i telefonen) sa att den bråkat med kuben så länge han suttit där, vilket var ca 20 minuter.

Jag var ju tvungen att titta på detta en stund och eftersom den var så upptagen kunde jag fota den med 100 mm makro dvs den tog ingen notis om att jag var så nära. Bilderna är givetvis beskurna men jag stod bara några meter från den. Noterade att koltrasten var mest intresserad av hörnen.  

Här har den full koll på "den andra" hannen som utmanar med samma kaxiga pose. 

Men när den snabbt hoppar åt sidan har ju den envisa fågeln försvunnit. Koltrastar är trots allt ganska smarta, men det här kunde den inte reda ut. 

Den fortsatte att utmana precis i hörnet.

Nu är den väldigt nära och kan kanske snegla lite på andra sidan...

...men den andra hannen smet igen och det går uppenbarligen blixtsnabbt. Jag hade kameran ställt på 20 bilder/s och tog korta serier med bilder. 

Det här är bilden direkt efter den ovan och den gjorde en blixtsnabb attack från sidan. Plötsligt var ju antagonisten där igen och anföll lika aggressivt.  

Men anfallen är korta (den började nog bli trött) och motståndaren gav sej också rätt snabbt. 

Att känna igen sej själv i en spegel betraktas som att ha en form av självmedvetande. De stora aporna samt även rhesusapor, delfiner, elefanter, hästar (!) och skator känner igen sej själva i spegeltestet. Antagligen också fler djur. Koltrasten gör det uppenbarligen inte. 

Den fortsatte enträget med att försöka mota bort rivalen. Hade det kommit en katt hade den blivit en lätt måltid, tillsammans med sin rival.

Även om den inte förstod att den såg sej själv i spegeln, var det ju något speciellt med hörnen som den inte kunde släppa. Här kan man ju föreställa sej att den ska känna sej rätt säker på att den lyckats ge inkräktaren en rejäl propp. Men icke...

Det här var visserligen intressant att få se, men samtidigt kändes det förstås inte bra. De som ställt ut dessa lådor hade nog inte en tanke på vad som skulle hända. Det kom även andra fåglar t ex en talgoxe som förbryllat pickade på spegelbilden, men den flög och kom inte tillbaka. Då jag inte kunde hitta en skylt letade jag reda på den person som ansvarar för utemiljöerna på Campus (en landskapsarkitekt), för att i alla fall skicka ett e-mail. Jag fick då ett autosvar att han var sjuk, alltså ingen idé. När jag gick tillbaka vid lunchtid dagen efter var dock lådorna borta så jag kan i alla fall ta helgledigt utan att behöva fundera över den stressade koltrasten. Jag får hoppas att den återhämtat sej efter den tuffa fajten.

Hälsningar Lena

Så glad jag blev!

När man sitter i gömsle blir det ju ofta bonusbilder på arter som man kanske inte primärt var ute efter att fotografera, men som ju ändå är där. Nötskrikan kunde jag inte motstå när den visade upp sej så här fint. 

Korp är vanligt vid en matning för rovfåglar och här fanns förstås ett vackert par. I synnerhet denna som hade piffat till fjädrarna på huvudet.

Jag hade en fågel till på önskelistan denna helg, förutom de ljusa vråkarna, och på mitt första pass under lördag eftermiddag kom det ingen. Men morgonen därpå kunde jag höra dem "prata" med varandra innan det ens blivit riktigt ljust och det dröjde inte länge förrän en var på plats. 

När den röda gladan landade blev jag alltså extra glad. Den landade på matplatsen närmast gömslet och fick snart sällskap av ytterligare en. Det blev dock inga lyckade bilder när båda individerna var med. 

Vilken högtidsstund. Den satt precis framför mej och jag kunde ta porträttbilder med 300 mm. Jag har fotat glador förut, i Skåne, men bara flygande mot blå himmel och jag ville så gärna se och fota dem mot en annan bakgrund. Det var möjligheten att göra det som lockade mej att köra 60 mil till detta gömsle.  

Glador är inte lätta att få ner på en åtel och de är känsliga för ljud och andra störningar. Vråkarna är helt okänsliga och man kan sjunga i gömslet när de väl har landat och börjat äta. När gladan kom ner var vi andäktigt tysta. Vi pratade förstås inte i gömslet mer än någon viskad kommentar, men när gladan landat var vi extra noga med att inte åstadkomma något ljud. 

Gladorna landar företrädesvis på marken och de kan inte hävda sej mot en vråk. Den här gladan blev bortkörd fyra gånger när den börjat äta. 

Det ligger mat på flera ställen för att den ska ha en chans att få sitta ifred och äta. Det betydde dock att vi ibland hade vråk på tre eller fyra olika platser och det var svårt att hålla koll på dem. 

Den flög och satte sej i utkanten av matningen, där det visserligen fanns lite godsaker men korpen hade varit där en vända och norpat åt sej en del. Nu hade solen dessutom gått upp och nådde delvis denna del av matningen.

Gladan var inte nöjd med det som den hittade här. Det syntes tydligt att den egentligen ville till en av de bättre matställena, men där var det upptaget...

Den lättade plötsligt och visade upp sej på ett magnifikt sätt. 

Sen verkade det som att den upptäckte att det var en stor gran i vägen och den gjorde en abrupt manöver för att undgå det stora trädet. Jag har flera bilder på när den flaxar i granens grenar men den har vänt ryggen till så de får vara kvar i arkivet. 

Den flyger en vända men kommer strax tillbaka och landar då i samma gran. Den blir sittande en stund och spanar mot matningen, som att den överväger vilka olika alternativ det finns för att komma över en stor frukost. 

Den hittar till slut en plats där den får äta tills den är nöjd. 

Jag fick flera chanser att fotografera röd glada under de kvarvarande sittningar jag hade i gömslet och eftersom det här är en fågel som är ovanlig hemma, fokuserade jag på den framför vråkarna. Fast det blev många bilder av allt som dök upp här. Den här gladan satsar på att få en plats på den "stora scenen", där flest vråkar brukade sitta och där det också fanns mest mat.

Matplatsen var upptagen och den slog sej ner i utkanten för att vänta på sin tur. 

Nu blev det inget av med det för en till vråk damp ner och det blev för mycket för gladan. Jag zoomade ut maximalt men det blev ändå för "trångt". Det var då jag insåg att jag hade 1, 4 extendern på (för att ta närbilder) och jag hade sålunda 140 mm. Jag tog bort den så fort läget lugnat ner sej.

Gladan kom tillbaka efter en stund och passerade vackert förbi ner mot ett matställe på marken.

Det var trots allt här den oftast fick plats och chans att äta. 

Den kom och satte sej precis framför gömslet, mycket tacksamt.

Hela tiden vaksam på vad som händer, även ovanför.  

Det blev många bilder på glada och jag avslutar med en som var en chansning. Tiden är 1/800 s och det blev bara en bild i serien som var skarp på huvudet. Det var två mycket lyckade heldagar i gömsle och jag hade fått se de tre arter som stod högst upp på önskelistan inför detta besök dvs ljus "börringevråk", mård och röd glada. 

Hälsningar Lena