Så glad jag blev!

När man sitter i gömsle blir det ju ofta bonusbilder på arter som man kanske inte primärt var ute efter att fotografera, men som ju ändå är där. Nötskrikan kunde jag inte motstå när den visade upp sej så här fint. 

Korp är vanligt vid en matning för rovfåglar och här fanns förstås ett vackert par. I synnerhet denna som hade piffat till fjädrarna på huvudet.

Jag hade en fågel till på önskelistan denna helg, förutom de ljusa vråkarna, och på mitt första pass under lördag eftermiddag kom det ingen. Men morgonen därpå kunde jag höra dem "prata" med varandra innan det ens blivit riktigt ljust och det dröjde inte länge förrän en var på plats. 

När den röda gladan landade blev jag alltså extra glad. Den landade på matplatsen närmast gömslet och fick snart sällskap av ytterligare en. Det blev dock inga lyckade bilder när båda individerna var med. 

Vilken högtidsstund. Den satt precis framför mej och jag kunde ta porträttbilder med 300 mm. Jag har fotat glador förut, i Skåne, men bara flygande mot blå himmel och jag ville så gärna se och fota dem mot en annan bakgrund. Det var möjligheten att göra det som lockade mej att köra 60 mil till detta gömsle.  

Glador är inte lätta att få ner på en åtel och de är känsliga för ljud och andra störningar. Vråkarna är helt okänsliga och man kan sjunga i gömslet när de väl har landat och börjat äta. När gladan kom ner var vi andäktigt tysta. Vi pratade förstås inte i gömslet mer än någon viskad kommentar, men när gladan landat var vi extra noga med att inte åstadkomma något ljud. 

Gladorna landar företrädesvis på marken och de kan inte hävda sej mot en vråk. Den här gladan blev bortkörd fyra gånger när den börjat äta. 

Det ligger mat på flera ställen för att den ska ha en chans att få sitta ifred och äta. Det betydde dock att vi ibland hade vråk på tre eller fyra olika platser och det var svårt att hålla koll på dem. 

Den flög och satte sej i utkanten av matningen, där det visserligen fanns lite godsaker men korpen hade varit där en vända och norpat åt sej en del. Nu hade solen dessutom gått upp och nådde delvis denna del av matningen.

Gladan var inte nöjd med det som den hittade här. Det syntes tydligt att den egentligen ville till en av de bättre matställena, men där var det upptaget...

Den lättade plötsligt och visade upp sej på ett magnifikt sätt. 

Sen verkade det som att den upptäckte att det var en stor gran i vägen och den gjorde en abrupt manöver för att undgå det stora trädet. Jag har flera bilder på när den flaxar i granens grenar men den har vänt ryggen till så de får vara kvar i arkivet. 

Den flyger en vända men kommer strax tillbaka och landar då i samma gran. Den blir sittande en stund och spanar mot matningen, som att den överväger vilka olika alternativ det finns för att komma över en stor frukost. 

Den hittar till slut en plats där den får äta tills den är nöjd. 

Jag fick flera chanser att fotografera röd glada under de kvarvarande sittningar jag hade i gömslet och eftersom det här är en fågel som är ovanlig hemma, fokuserade jag på den framför vråkarna. Fast det blev många bilder av allt som dök upp här. Den här gladan satsar på att få en plats på den "stora scenen", där flest vråkar brukade sitta och där det också fanns mest mat.

Matplatsen var upptagen och den slog sej ner i utkanten för att vänta på sin tur. 

Nu blev det inget av med det för en till vråk damp ner och det blev för mycket för gladan. Jag zoomade ut maximalt men det blev ändå för "trångt". Det var då jag insåg att jag hade 1, 4 extendern på (för att ta närbilder) och jag hade sålunda 140 mm. Jag tog bort den så fort läget lugnat ner sej.

Gladan kom tillbaka efter en stund och passerade vackert förbi ner mot ett matställe på marken.

Det var trots allt här den oftast fick plats och chans att äta. 

Den kom och satte sej precis framför gömslet, mycket tacksamt.

Hela tiden vaksam på vad som händer, även ovanför.  

Det blev många bilder på glada och jag avslutar med en som var en chansning. Tiden är 1/800 s och det blev bara en bild i serien som var skarp på huvudet. Det var två mycket lyckade heldagar i gömsle och jag hade fått se de tre arter som stod högst upp på önskelistan inför detta besök dvs ljus "börringevråk", mård och röd glada. 

Hälsningar Lena

Skatorna kan också

Jag fick väldigt mycket fina bilder hemma på tomten då de senaste snöovädret drog förbi. Det inträffade på en helg och jag kunde sitta ute två dagar och bara spana på fåglar i trädgården. Skatorna ville förstås också vara med.

Jag hade en förpackning med "oätliga" kycklingkorvar i frysen som jag köpt för fem kronor samma dag som de skulle förbrukas. Jag skriver oätliga för de är vårt tycke och smak om korv. Det var naturligtvis inget fel på korvarna och våra gäster i restaurangen tyckte de var toppen. Jag klämde fast korvbitarna mellan barken och stubben och det skulle visa sej kräva en del kraft att få med sej godbitarna då de  frusit fast. 

Skator är ganska försiktiga av sej, i synnerhet om man sitter ute. De lättar så fort något ljud skrämmer dem.

Men om det finns korv kan man räkan med att de kommer tillbaka ganska snart. Det här är en obeskuren bild på min stubbe som det ser ut när jag sitter ute och fotar. Skatan vet precis var godbitarna finns. 

Den förbereder sej för att komma in och landa igen.

De där korvbitarna är faktiskt helt oemotståndliga för en skata.

Den får jobba för att få med sej godiset. 

Ibland lyckades den få loss en hel korvbit.

När korven frusit fast fick den ibland nöja sej med smakbitar som den lyckades plocka åt sej. Kolla in färgprakten som en skata kan uppvisa, imponerande och det var inte ens sol utan bara halvdant ljus och snö.

Det blev några turer som bara gav småbitar men skatan är envis och den kommer tillbaka.

Den plockade förstås rent runt stubben, tillsammans med nötskrikan som också gillar korv.

Hälsningar Lena

Nötskrikan känner sej hemma

Det verkar som att nötskrikan känner sej hemma i vår restaurang och kommer villigt ner för att äta när det finns godsaker på stubben. När det hade snöat kom den flera gånger.

Den är ju lite försiktig av sej och blir lätt störd. Koltrastar och småfåglar har inga problem med att grannen slår i dörren, men det gillar inte nötskrikan.

Den drar snabbt men kommer snart tillbaka. Jordnötter är gott och denna helg fanns det även små korvbitar.

Trots att den är stor kan den komma "inglidande" utan att jag hinner se den komma.

När den landar yr det koltrastar och småfåglar åt alla håll.

Men den kan också sitta fint på stubben och sedan ta för sej av det som bjuds. Här har den fått syn på korvbitarna som är fastklämda i mellanrummet mellan barken och stubben. Det vackra snöfallet är egentligen snö som faller från grenarna på de höga träden utanför vår tomt.

Jag fick ett par mycket fina fotosessioner under helgen 15-16 februari, då det snöade och nötskrikan kom båda dagarna. 

Den kom även när det blev varmare och snön hade börjat smälta. 

Jag har lagt upp snö på stubben för den döljer nötterna så bra. 

Denna helg var all snö borta och det var återigen mörkt och blött i skogen och på min stubbe. När jag såg nötskrikan genom fönstret i vardagsrummet gick jag ut och fyllde på i restaurangen samt la nötter på stubben. 

Den kom inom några minuter. 

Det här är ett bra matställe verkar den tycka. 

Hälsningar Lena

Ett alternativ

Det här är ett alternativ till att visa en hel serie med bilder på en snabb händelse i fågelvärlden, för oss som nu envisas med att hålla på med dessa små snabba rackare. Det är lite pyssel i PS men jag tycker det är spännande att se resultatet växa fram. Sex bilder tagna med kameran inställd på 20 bilder/ s (utan pre-burst men med tur :-). Tid 1/1600 s.

Nu är det fredag, yeah...

Hälsningar Lena

Kyligt i gryningen

Solen gick upp 07:10 i går morse och det var minus 14 grader. Jag stannade till vid matningen nära mitt jobb och tog denna bild precis när solens strålar börjat nå skogen, men inte riktigt själva matplatsen ännu. Klädd för att sitta på ett kontor blev besöket inte mer än 10 minuter, men det var fina minuter. 

Hälsningar Lena