Svart stork

En svart stork är inte som en vit med annan färg på fjädrarna, utan en fågel med en helt annan beteende-repertoar jämfört med dess vita släkting. För de är släkt och hör till samma familj, Ciconiidae. Det finns t o m några dokumenterade hybrider, vilket är underligt för dessa storkar "pratar inte ens samma språk".

De svarta fjädrarna skimrar i grönt, blått och violett när storken är torr och står i solen. Den metallglänsande fjäderdräkten får de vid ca 3 års ålder, likaså den klarröda näbben, benen och den röda huden runt ögonen. 

En uppgift när jag var i Ungern var att dokumentera svart stork så mycket jag kunde och i Bences gömslen kommer man otroligt nära dessa skygga fåglar. Då de kommer till två av gömslena, och stannar länge, fick jag dessutom mer än 20 timmars observationstid. Enligt litteraturen är det svårt att ens få se svart stork för de håller till i avlägsna bland- eller lövskogar, skyr all mänsklig aktivitet och fiskar helst för sej själv i grunda vattendrag. Bara att de är i Bences dammar räckte för att projektledaren skulle säga "åk dit!"    

Här gnider den huvudet mot gumpkörteln som utsöndrar ett oljigt sekret. Den står bara några meter framför mej och jag kunde lätt ta några bilder med mobilen och skicka till min kollega, så han fick se att de faktiskt var där i dammen. Gömsle med glas är fantastiskt och man sitter dessutom i nivå med vattnet.  

Det var fem vuxna svarta storkar som dagligen besökte den största dammen, dvs gömslet som kallas Teatern. Där kan tre personer kan sitta bekvämt och ha två kamerahus på de befintliga stativen. Det finns dessutom gott om eluttag på golvet så man kan ladda batterier, telefoner, powerbank etc. Man sitter från gryning till lunch eller från ca 15 till solen gått ner (ca 20 och då vill man gärna ha middag).   

Den svarta storken är en mycket uthållig fiskare. Den kunde plocka 25-30 stycken och höll alltid på betydligt längre än någon av den andra arter som kom dit. Enligt Bence häckar de svarta ca 10 km bort i en mycket svårtillgänglig skog och de flyger hem till familjen med fisken. Film från "bokameror" i Polen visar hur de kan stöta upp stora mängd fisk, ca 10-15 cm långa, som ungarna snabbt glupar i sej.  

Svart stork är solitär men bildar par under parningssäsongen. Det finns dock enstaka litteraturuppgifter att de kan bilda löst sammanhållna grupper om det är gott om fisk. I Bences dammar är det alltid fisk.

Det kom också tre juveniler, ungar från förra säsongen. De är fullstora men fjäderdräkten är brun, ben och näbb gulbruna eller gråbruna. Enstaka mörkare fjädrar hade börjat bildas. De ruggar kontinuerligt så de går igenom en period i ungdomen då de har blandat svarta och bruna fjädrar. 

Även dessa ungdomar hävdade sej bra i dammen med de andra långbenta vadarna som t ex gråhäger, ägrett, silkeshäger samt en massa skedstorkar.  

De svarta storkarna är kaxiga och drar sej inte för att sätta en gråhäger på plats...

...eller t o m sno fisken ur näbben på den!

Jag såg det hända flera gånger och den svarta bara flaxade iväg, samtidigt som "bollade med" fisken som den svalde när den vänt den rätt. Den enda fågel som den svarta storken hade en mer ödmjuk attityd mot var en vit stork. Det häckade ett par i närheten av gården och när den landade i dammen fick den äta ifred, men den stannade ofta inte så länge. Vit stork är mer en allätare medan den svarta är en mer utpräglad fiskätare (med visst inslag av grodor). 

Det kom en svart stork till en mindre damm, nära Bences gård, och när den landade flög det fåglar åt alla håll. Dem dominerade fullständigt över natthägrar och silkeshägrar. Gråhäger och ägrett fiskade på behörigt avstånd, purpurhägern fick inte ens landa.  

Den kunde stirra ner i vattnet och plocka fisk efter fisk i ett par timmar innan den var nöjd. 

Den skakade sej som en hund dvs skakningen började med huvudet och gick sedan som en vågrörelse genom kroppen. De lustiga var att de avslutade inte ett skak med att flaxa med vingarna, som ju många andra fåglar gör. 

Det blev dock en hel del underhållande flax när de fiskade i den stora dammen, där vattendjupet varierar en hel del. 

Det hände ibland att de sänkte ner sej nästan fullständigt i vattnet för att komma åt en fisk som försökte smita undan, de fiskar alltså även på lite djupare vatten. 

Det var allt om de svarta storkarna för denna gång.

Hälsningar Lena

Här får du en skedstork Peter

Peter skrev att kan kör runt i Skåne för att hitta en skedstork, så jag tänkte att jag bjuder på en sådan som han kan titta på hemma i soffan eller på kolonin. Den här gör sej extra fin för fotografen...

...avslutar med ett rejält skak (utan att flaxa med vingarna).

" - Voila! Tjusigare än så här kan jag ju knappast bli!

" - Sluta stirra! Det blir så här ibland när jag fiskar med vinden i ryggen!"

" - Tänk! Jag blir så pirrig ibland så här års, och får för mej att jag ska plocka upp pinnar. Vad man nu ska ha dom till? Wow vilken snygging! Lång och ståtlig, men näbben är ju helt fel, inte alls min stil."

" - Hallå!!! Vänta, jag ville ju bara småprata lite... om pinnar också sånt! "

Hälsningar Lena

En gryningstur i närområdet och ett roligt möte

Jag har varit väldigt upptagen denna vår, både med jobbresor och privat, och det känns som att jag inte har kontroll över vad som händer i naturen i mitt närområde. Denna fredag morgon fick jag i alla fall möjlighet att kolla av lite. Jag ställde klockan på 03:00, för solen går upp ca 3:30, och det tar mej en dryg halvtimme att köra till Hjälstaviken. Det stor en bil på parkeringen vid Parnassen när jag kom dit. När jag kom ut på den första spången såg jag att det var en person där före mej, fler som är riktigt morgontidiga tänkte jag.

Jag hade för en gång skull två kamerahus med mej och plockade upp ett med vidvinkel när jag stod på spången. Solen var på väg upp över skogen och jag övervägde att stanna ett tag och invänta det. Men jag var för nyfiken på hur det skulle se ut vid gömslet och vad det skulle vara för fåglar där i dimman så jag fortsatte på spången. 

Där satt också en av mina små favoriter så här års, gulärlan. När jag kom hem och tittade på bilderna i datorn såg jag att det satt en ärla till i nederkant. Den var dock inte skarp på någon bild, man kan inte få allt.

Gulärlorna flög runt bland de gula svärdsliljorna och fångade insekter. Jag lyckades få en på bild men tänkte att det är bättre att försöka med dessa på vägen tillbaka, då det är mer ljus på platsen. Jag fortsatta längs spången och stannade ibland för att lyssna och spana efter skäggmesar, men inte ett ping hördes. Jag såg att personen framför mej betedde sej ungefär likadant. Jag såg också att det var en fotograf med ett tele (och inte enbart en skådare).  

Strax innan gömslet kom jag ikapp fotografen som visade sej vara Ing-Marie Sjödin. Hon har ju betydligt längre att åka och hade förstås övernattat i närheten. Det är inte ovanligt att möta fotografer här som lägger ut bilder på FS (i poolerna), men en bloggare som jag dessutom känner hör inte till vardagligheterna. Vi satt i var sin ände av gömslet, som är rätt stort, och det ska bli intressant att se vad hon lyckades fånga på bild. 

Det var ganska kallt och dimma över vattnet, men i övrigt var det mest gäss som rörde sej i området. 

En bäver simmade förbi nära gömslet, men den dök och försvann när det upptäckte oss.  

Den här svalan satt på "Ing-Maries sida" och dessutom bakom ett filter av vass. Men den tittade fram mellan stråna ibland. Tyvärr inga skäggmesungar för min del. 

Dimman lättade när solen började gå upp och det var fullt fart i barnkammaren på flotten mitt framför gömslet. 

Flotten ligger ganska långt ut i vattnet och det krävs ett rejält tele för att få bilder på vad som händer där, dessutom är dessa beskurna. Förhoppningsvis är dessa skyddade från i alla fall räv, men det finns ju andra rovdjur och fåglar som kan ta dem. 

En ensam smådopping passerade. Vi såg också ett skäggdoppingpar, utan ungar, ett par ägretter och en del småfåglar som t ex sävsångare och sävsparv. Det ska bli intressant att se vad Ing-Marie väljer att visa. Hon stannade längre än jag gjorde för jag skulle ju jobba och lämnade henne vid halv sju. 

På väg tillbaka till bilen räknade jag med en session med gulärlor på spången, men när jag höjde kameran för att spana in den gula fågeln damp det ner något helt annat på räcket. En enkelbeckasin. Den satt där en lång stund och gav ifrån sej sitt låga "purrande" läte. 

Det var flera gulärlor ute bland vassen och de gula svärdsliljorna. Jag inväntade flera stycken för att om möjligt få bilder på dem i närheten eller på de gula blommorna, helst i medljus och i en snygg pose (man börjar ju bli rätt kräsen med motiven).

När jag fick den här bilden kändes det som att nu kunde jag åka hem och jobba. Fredag med vackert väder, ett roligt möte och en fin morgon. Ett bra sätt att inleda helgen.

Hälsningar Lena

Ria Formosa och Iberisk blåskata

Vi avslutade vår vecka i Portugal med en promenad i våtmarksområdet Ria Formosa i Faro. Notera byggnaderna vid horisonten.

Ria Formosa är en naturpark (delvis nationalpark) som är ca 60 mil lång och omfattar 16000 hektar. Vi gjorde en promenad på ca 7 km och såg sålunda bara en mycket liten del. Där vi gick var det antingen bred spång med räcken eller promenadväg som på bilden ovan. Man fick även cykla här. 

Växtligheten var verkligen blandad och jag fastnade för dessa kaktusar och de lila blommorna som fanns nästan överallt.

Vi fick ganska snart syn på en purpurhäger som stod i vattnet och fiskade. 

Efter en stund flyttade den sej till en ny fiskeplats och gjorde nästan direkt ett "blixtanfall". Den rörde runt med huvudet och halsen i ca en minut innan den tittade upp.

Då hade den lyckats fånga en rejäl fisk och vi kunde promenera vidare.

Förutom purpurhäger, ägretter och gråhäger såg vi också flera silkeshägrar. De är mindre än ägretterna och har gula fötter. 

Den här kom in för landning rätt fint i den buskiga terrängen.

Skedstorkar såg vi både på håll och i luften.

En styltlöpare födosökte nära spången som vi gick på.

En bit längre bort häckade två par styltlöpare och man kan se äggen i boet. Det här paret hade inte börjat ruva dem ännu.

Vi kom fram till ett fågeltorn och här gränsade gångvägen till en golfbana. Jag mindes vad vår guide sagt om att den Iberiska blåskatan ofta höll till i parker och på golfbanor. Vi hann inte mer än sätta oss med vår matsäck förrän det satt en på räcket. 

Det här är en riktigt vacker skata, något mindre är våra svartvita. De rörde sej på en liknande sätt på marken och var minst lika vaksamma.

Den skuttade fram på gräsmattan och letade efter något ätbart med näbben här och där.

De blå fjädrarna skimrar vackert i solen, bättre än vad som går fram på denna bild.

På golfbanan huserade också två härfåglar men de behöver jag knappast visa fler bilder på. Jag blev förstås glad när jag fick syn på dem för det här var ju före resan till Ungern.

Småtärna fiskade i vattnet längs promenadvägen.

En gulärla sjöng för full hals...

...innan den slog sej ner i en buske.

Den försökte kanske överrösta flygplanen som med jämna mellanrum passerade väldigt nära över våra huvuden. Området ligger nämligen väldigt nära flygplatsen i Faro och det var dit vi skulle efter vår promenad. Vi skulle flyga hem vid sjutiden på kvällen.

Jag lyckades ta ett par bilder när vi lyfte och här kan man se byggnaderna som jag påtalade på första bilden. De ligger längs en tunn landremsa. Dit ut kom vi aldrig. vilket nog var en miss för det såg spännande ut. Ganska väderkänsligt får man anta.

Hälsningar Lena

Blåkråkor och hungriga småfåglar

När vi satt i gömslet och tittade på härfågeln kom det också en del andra fåglar, t ex var tofslärkan en flitig gäst som gärna plockade åt sej av mjölmasken i burken. 

Det fanns också en familj (minst) svarthakade buskskvättor. Den har jag aldrig sett i Sverige, även om den förekommer. Peter brukar visa bilder på den från Danmark (om jag inte minns fel). Dessa hade en kul hungriga ungar som krävde ständig uppmärksamhet så fort en förälder visade sej.

När det inte fanns någon som kunde stoppa mat i deras gapande näbbar höll de på med lite annat bus. 

Att hoppa på sitt syskon blir inte uppskattat.

Annars kan man ju hoppa och flaxa lite för sej själv. De var fullt kapabla till allahanda flygkonster, men såg ut att testa en del ibland.  

De var förstås ständigt hungriga...

...och får man inte mat från sina egna föräldrar, kanske en intet ont anande tofslärka kan dela med sej litegrann. 

Den fick dock inte en enda mask av lärkan som hade försett sej ordentligt. Maskarna var lätta att plocka men det verkade inte som att ungarna förstått var de kunde hämta mat själva. Det kanske skulle ta en dag till innan de förstod hur "köket" fungerade.

Det här kan jag bara tolka som en hona som inte riktigt tycker att hannen sköter sitt jobb, eller vad tror ni?

En vacker törnskata passerade några gånger.

Turturduvan slog sej ner på den gamla stolpen en stund. 

Den flög sedan över till pinnen där ljuset var betydligt bättre den här tiden på dagen. 

Det vi egentligen satt och väntade på, förutom härfågeln som var med i förra bloggen, var de läckra blåkråkorna. De var på jakt efter en bostad och det fanns två möjliga vid detta gömsle, men bara den ena var ledig.

När den första anlänt dröjde det inte länge förrän båda i paret var på plats. 

Bostad nummer ett kollas noggrant. Fågel är faktiskt in i hålet och vänder ett par gånger.  

Det fanns också ett lämpligt bohål på andra sidan om pinnen de satt på. 

Den måste också undersökas.

Det blev visserligen några bilder på när den tittade in, men det gick mycket fort. I det hålet bodde en minervauggla som låg på ägg. Vi såg aldrig till ugglan men den var tydligen tillräckligt kaxig för att avhysa blåkråkan omedelbart.  

Kråkorna ägnade en stund åt att fånga insekter, putsa sej och prata med varandra...

...samt att kolla in den lediga bostaden. Vi trodde att de kanske skulle bjuda på lite kråksamvaro på pinnen, men att hitta rätt lya var viktigare.

De visade i alla fall upp sej i all sin prakt, åtskilliga gånger.

De är oerhört läckra i sina blåskimrande fjädrar och slår blåskatan, som jag såg i Portugal. Den ska jag visa vid något annat tillfälle.

Hälsningar Lena