Snabbmat i Trosa hamn

I helgen var vi på en ö i Trosa skärgård och i Trosa hamn fick jag bevittna den här snabbutfodringen. En svalunge skriker efter mat....

....jag står där beredd med kameran men hinner ändå inte riktigt med när en förälder anländer och levererar en portion i farten. Det här ger begreppen "fast food" och "drive through" en helt annan innebörd....

Svalungen har svårt att hålla sej kvar på den runda glatta ytan ser det ut som....

" - Wow mamma !!! Jag var inte med riktigt där..."

" - Ni kan inte fatta hur svårt det är att sitta på den här glansiga pinnen! "

" - Här är jag , mat! MAT, MAT, MAT ! "

" - HÄÄÄÄÄR! MAAAAAT! "

" - NEJ! HÄR sa jag ju...DET ÄR JU JAG SOM SKA HA MAT !!!"

" - MAMMA, PAPPA hallå ??? Jag svälter ju... och så är det någon konstig typ som tar bilder hela tiden."

" - YES! Host, just det ....GOTT !!!

Ungen provar en ny plats som inte är så hal att sitta på. Jag inväntar ögonblicket med kameran beredd...

Min kamera tar 7 bilder per sekund och slutartiden var 1/4000 s. Det här var den enda bilden av själva matningen som jag fick med någorlunda skärpa. Snacka om snabbmat!

Hälsningar Lena

Tornfalkar och gulärlor

På en lada strax utanför Uppsala finns denna holk där tornfalken haft lyckade häckningar under flera år, trots att det nog är en ganska flitigt besökt plats. Jag var dit i mitten på juni och såg då en vuxen fågel landa och sedan ganska snabbt lämna holken . Den 27 juni kunde man se tre ungar titta upp ovanför kanten.

Då blev jag också snabbt upptäckt av en förälder. Man behöver ingen biologexamen för att se att fåglarna reagerar på att man är i närheten av deras lada. Frågan är bara hur pass mycket det stör dem? Jag har begränsat mina besök till kortare stunder och vinkeln mot holken ger automatiskt ett ganska långt avstånd. Men jag ser att de märker att jag är där...

Här kommer det i alla fall mat, i form av något dunigt. Den levererades inte direkt till holken utan fågeln försvann bakom ladan och jag kunde skymta att den satt på gärsgården. Då gick jag därifrån för att inte störa dem, om det nu var min närvaro som gjorde att maten inte flögs in direkt i holken ?  

I måndags eftermiddag gjorde jag en snabbkoll i regnet. Det är fortfarande tre ungar i boet. Allt verkar gå bra. De har växt och nu börjar man skymta fjädrar på dem. Mamma satt och vakade under det skyddande taket. Nu är det nog inte så långt kvar tills de ska pröva vingarna. Jag stannade några minuter och gick sedan tillbaka till bilen.  

När man med bilen saktas färdas längs vägen i detta område finns det en hel del småfåglar. Till min förtjusning såg jag att det fanns gulärlor. 

Bilen är ibland det perfekta gömslet och här fungerar det utmärkt för vägen är en återvändsgränd utan trafik. Man kan krypa fram och stanna när man vill. Skyddad från regnet kunde jag spana på gulärlorna.

De flög lågt i vallväxterna och fångade insekter,.... det är i alla fall vad jag tror att de gjorde.

De nästan ryttlade bland stråna men var ändå mycket svåra att få skärpa på.

De här små fåglarna brydde sej dock inte det minsta om min närvaro eller bilen.

Slutligen kanske någon av alla fågelkunniga personer här på sidan kan säga vad detta är? Den sjöng av hjärtans lust trots den blöta väderleken.

Hälsningar Lena

Isbjörn på säljakt

Efter fem dygn ombord på Freya fick vi äntligen se isbjörn. Vi fick veta av Origo att de siktat en hona med två ungar i Ekmanfjorden och vi begav oss av dit. Vi "parkerade" mot iskanten en bra bit från Origo och björnarna var som små prickar på isen.  

Men de kom närmare.... Alla var förstås ute på däck och kamerorna smattrade trots att avståndet var väldigt långt.

De små årsungarna rörde sej lite hit och dit runt mamma, men de kom närmare vårt fartyg och passerade då Origo.

Vi väntade andäktigt på hur de skulle röra sej. Mamman såg inte ut att ha något egentligt mål och inte hade hon särskilt bråttom heller. De fortsatta att komma snett mot oss.

De kom inte så nära.... men jag fick möjlighet att låna ett Canon 600 mm med en x2 konverter. Det största objektivet ombord. Men nu hade ungarna spridit ut sej och det var minsann inte så lätt att hitta dem i sökaren med de tunga pjäs jag nu hade i händerna.

Med stöd mot relingen inväntade jag att hela familjen skulle komma med på några bilder innan jag lämnade tillbaka det stora objektivet. Det var fler som hade Canon och som ivrigt ville få några minuter med den största brännvidd som gick att uppbringa. Kolla in ungen som har tagit täten. Den har så härligt kaxig uppsyn.

Plötsligt har mamma tagit täten och här verkar det som att något behöver kommuniceras inom familjen. Hon väntar in dem...Vi har alla sett det som mamman tagit sikte på strax innan, de grå klumparna i övre högra hörnet på bilden. Nu ska mamma fixa middag...

Vi tittar andäktigt på när isbjörnshonan smyger mot de sovande sälarna. Vi och flera andra i gruppen har sett isbjörn smyga på säl förut och hur snabbt sälen bara försvinner ner i det hål den ligger bredvid. I 19 fall av 20 blir det ingen fångst....

Ungarna ser ut att sakta av.....och plötsligt drar mamman iväg i full fart mot sälarna. De kastar sej ner i hålet....

Här lyckas min sambo mycket bättre med sina bilder (jag blev väl för exalterad) så denna bild och nästa är tagna av Fredrik Gihl med en Canon 7d mk II, Canon 100-400 med x 1,4 konverter.

Den sista sälen verkar inte hinna undan.... Ingen säger något och kamerorna smattrar tills vi alla är helt säkra. BANNE MEJ HON TOG DEN !!! Vi har just fått se en isbjörnshona ta en säl och med två småttingar i bakgrunden !

Hon dödar sälen omedelbart och ungarna är snabbt framme för att få en smakbit. Vi står där och bara tittar....Avståndet är drygt 700m, dvs på tok för långt och alla bilder i detta inlägg är rejält beskurna. Men vi fick alla uppleva det och bilderna visar åtminstone vad som hände. Jösses, hon tog sälen!

Vi stod länge och tittade på isbjörnsfamiljen men kunde så småningom gå in och äta lunch. Vi visste ju att de skulle stanna ett bra tag och antagligen också sova när de ätit. Man kunde dessutom hålla utkik på dem med kikare genom salongsfönstret, för säkerhets skull.

Vilken upplevelse!

Hej så länge, Lena

Havhesten

Så tidigt på säsongen som vi åkte till Svalbard har inte fågellivet riktigt kommit igång ännu. Men en art som man alltid har med sej runt båten är stormfågeln (Fulmaris glacialis), som heter havhest på norska. Varför den heter havhest kunde inte vår norska guide reda ut, men den tycks kunna rida på vågorna till synes outtröttlig.

Stormfågeln sveper nära över ytan och man kan stå i aktern på fartyget och fånga dessa på bild hur länge som helst. Det blir mycket att sortera på minneskortet.

Stormfåglarna finns på Svalbard under i stort sett hela året och man uppskattar att det kan finnas upp till en miljon par. De uppsöker häckningsplatserna redan så tidigt som i slutet av januari och början på februari, i synnerhet om det blir lite varmt väder.

De förekommer i både mörka och ljusa varianter och samlades gärna runt båten är vi låg stilla. Ibland hade vi också ett gäng runt våra zodiaker.

Här verkar de vara lite oense om något...

De behöver lite startsträcka när de ska upp och på is eller snö ser de mycket klumpiga ut. När man tittar på dem efter att de lyft från vattenytan kan man få se hur de skakar bort vatten från fötterna innan de drar in dem i fjäderdräkten.

Ibland kom de så nära båten att man kunde fotografera dem med vidvinkel. Tyvärr så var ljuset ganska trist vid detta tillfälle.

Här leker Brutus med stormfåglarna med ett 100-400 som verkar vara i läge 100 mm. Jag har tagit bilden med Canons 16-35 (på 23 mm) på mitt 5D mark III-hus.

Med vackra vyer kunde man ibland också invänta stormfåglar för att få lite liv i bilden, antingen vid ytan eller i luften. Då fick man ha lite tålamod och ordentligt med kläder. Ibland ville man bara slinka ut lite snabbt och ta några bilder men utan mössa, vantar och tjock jacka stod man inte ute särskilt länge.

Vi fortsätter spana efter isbjörn...Origo har visst hittat något....

Hej så länge,

Lena

Inlägg 1000, Poolepynten och valrossarnas strand

Vi lämnade Longyearbyen bakom oss och styrde direkt mot Prins Karls Forland, en ö på Svalbards västra sida. Vi avnjöt en middag ombord och fick information om att vi skulle göra en zodiaktur redan första kvällen ca 22:30. Solen hade kommit fram och trots lite vind var det strålande vackert.

Det var dock kallt, ca 8-10 minusgrader, och det kändes verkligen ute på vattnet. Vi fick låna rejäla overaller att dra ovanpå våra egna lager av ylle och fleece. Flytväst, mössa, huva på overallen och dubbla vantar, en väska med kameraprylar, redo för nattlig zodiaktur.

Vår osviklige guide och expeditionsledare Björn Anders...

...gör sej redo för att också vara isbjörnsvakt. Skarpladdat vapen typ älgstudsare och en pistol för knall/skrämselskott i ett bälte på höften. Vi ska gå iland och man tar inga risker.

Innan vi kom fram till platsen där vi skulle gå iland vid Poolepynten mötte vi en "gammal bekant". M/S Malmö som vi tillbringade åtta dagar på förra våren kom stävande mot oss i det låga solljuset. Vi kunde inte förstå varför den skulle komma så nära, innan Björn Anders vände upp längs sidan för att överlämna en liten påse till besättningen, någon slags batterier som de behövde och inte fått med sej.

De första valrossarna såg vi redan i vattnet. De kan vara lite oberäkneliga och definitivt sätta sina betar i en gummibåt, trots att det oftast är mycket fredliga djur.

Efter att Björn Anders spanat av ön och konstaterat att det inte fanns några isbjörnar gick vi iland och promenerade långsamt mot valrosskolonin. Den här platsen känner nog många andra Svalbardresenärer igen. Om vädret tillåter går man hit för här håller en koloni valrossar ofta till. 

På slutet flyttade vi oss bara några steg i taget för att inte störa dem. Det är stora, tunga djur som tycks njuta av livet där de ligger på stranden och omväxlande fiser eller rapar. Vi hade tur att vindriktningen var rätt för de luktar inte särskilt gott i en valrosskoloni.

Munhygienen är obefintlig men de snorade lugnt vidare på stranden.

Valrosshannar väger drygt 1000 kg, honor något mindre. Det här är en grupp hannar. De lever på musslor och kräftdjur och borstar botten med den kraftiga "mustachen" när de letar föda. Huden är mycket tjock, ca 4 cm och den har kort päls även om djuren ser nakna ut på håll. En isbjörn klarar inte av att döda en vuxen valross.  

När jag vänder ryggen åt valrossarna har himlen färgats vackert rosa i det låga solljuset och molnen. Det här är enda kvällen som vi får en kort stund av "kvällsljus". Solen går inte ner och vi kommer att få se mycket av den under veckan som kommer.

Det blev en sen första kväll ombord på Freya och en hel vecka på Svalbard ligger framför oss.

Hej så länge,

Lena