Stäppsislar och en udda upplevelse

Under min vecka i Ungern fick jag möta stäppsislar. Det är gnagare som tillhör ekorrfamiljen men bor i jordhålor i marken snarare än i träd. De är minst lika söta som ekorrar. 

Stäppsislarna är starkt hotade och det var orsaken till att de hamnade på Bences gård. En koloni med stäppsislar bodde nämligen på Budapest flygplats, där de givetvis lockade till sej rovfåglar. Man ville bli av med dem men samtidigt var det en hotat art. De (antar att en del personer och myndigheter var inblandade) bestämde att försöka flytta hela kolonin till Bences gård 2014. 

Det gick över förväntan bra och nu har han hela tomten full med hål :-) Faktum var att kolonin växte sej så stor på några år att han måste hitta ett sätt att begränsa dem naturligt (när han hade över 3000 individer). Jag tror att det blev ett par illrar som gjorde jobbet. Nu har han en stark population på drygt tusen djur som  förökar sej frodigt.  

Stäppsislarna är kolonibildande djur som bygger hålor och gångsystem under jord. De lever på växter, rötter och en del insekter, maskar etc. En och annan blomma stryker också med.

De som bor på Bences tomt tar gärna emot brödbitar eller skal från rotfrukter t ex morötter. Äppelbitar är också poppis.  

Här kikar en sisel upp från ett av de otaliga hål som finns på hela gården. Om man sitter på gräsmattan kommer de garanterat upp och kollar och sitter man stilla kommer de väldigt nära. De som bor längre ut på ägorna är betydligt blygare och då behöver man ett teleobjektiv. 

Jag fick uppleva en unik händelse en lunch då jag bokat tid för att intervjua Bence om gården, rewildingprojektet och de svarta storkar som han lyckats attrahera till sina dammar. Vi halvlåg i den stora hammocken på bilden ovan och småpratade, samtidigt som vi såg ut över de delvis klippta markerna. Plötslig fick vi båda syn på en stäppsisel med en unge i munnen....  

Precis under vår hammock fanns ett hål och där höll nu en siselmamma på med att flytta sina ungar till ett nytt hål ca 20 m bort. Jag hade givetvis ingen kamera med mej och de rätt kassa bilder jag kan visa har jag tagit med mobilen. Bence hade också bara en telefon och han riggade den på marken så att den filmade. Han har bara sett detta hända tre gånger på 10 år och tyckte att vi bara skulle ligga kvar i hammocken och titta på vad hon gjorde. 

Här släpar hon ut en unge till och den är lite större samt har ögonen öppna. Man vet inte varför de ibland flyttar ungarna till ett nytt bo, men det kan handla om att det är parasiter i det gamla boet. Våra ekorrar gör också den här typen av flytt ibland. Vi låg i alla fall kvar på den stora hammocken och såg siselmamman flytta sex ungar till ett nytt bohål. Det var en mycket speciell upplevelse och Bence var så glad att jag bokat intervjun med honom för annars hade han antagligen missat detta.  

Här är en av de charmiga djuren på tomten. Jag fotade dem förstås med tele först.

Sedan kom vi på att de som hade sina hålor på tomten, mellan husen, var väldigt vana vid människor och gärna deltog i fotosessioner. Speciellt om man bjöd på något gott. Här försöker min gömslekompis Magnus fånga några roliga bilder på en nyfiken sisel.  

Man kan alltså fota dessa med vidvinkel och här har jag använt mitt allround objektiv (24-105mm) på 32 mm. 

Huset i bakgrunden är en av huvudbyggnaderna på gården som inhyser kök och några rum, samt kaffemaskinen och det var där vi alla gick in för att äta frukost på morgonen (i gryningen), med viss tidsförskjutning beroende på vilket gömsle man skulle till.

Stäppsislarna är fullkomligt bedårande och den här är tagen med 24-105 mm då den kom nästan ända fram till objektivet. Man vill ju helst inte ha dem innanför närgränsen.  

Det finns givetvis gömslen som man kan gå till nästan när man vill för att fota sislar. Det gäller bara att kolla så att ingen annan sitter där. Dessa bilder tog jag före lunch sista dagen, då vi skulle packa våra väskor till 09:00. Då passade det väldigt bra att ta en stund med sislarna efter att allt var packat och i väntan på lunch.

Det var varmt denna förmiddag, varmare än vi haft på hela veckan. 

Den här var i alla fall törstig...

...sen hittade den några goda frön som låg kvar på marken. De sparar mat i kindpåsar, det är därför den ser så rolig ut på denna bild. Hos Bence finns det alltid lite godsaker för en hungrig stäppsisel.  En hotat art som fick en ny fristad hos en naturfotograf. 

Hälsningar Lena

Helt oemotståndlig

Det är något speciellt med ekorrar som gör dem så oemotståndliga. Det är ju vanliga djur som vi har runt omkring oss, ändå kan jag inte låta bli att fotografera en vanlig röd ekorre när jag få se en. Den här är lite försiktig...

...men kommer framsmygande...

...för den är törstig...

...och helt oemotståndlig!

I morgon är det fredag, yeah...(och jag jobbar fortfarande).

Hälsningar Lena

Skogsturen som kom av sej...två gånger.

Söndag eftermiddag och det hotande regnet verkade aldrig riktigt nå oss så jag tog kameran och åkte till min favoritskog. Det var mysigt att bara gå sakta där och spana. Det kvittrade en hel del och en familj hackspettar flög runt bland träden. Fick syn på en trädkrypare som studsade upp längs en tallstam.

Strax efteråt fick jag en svarthätta i bildfältet, en hona eller möjligen en juvenil. Det var fint i skogen och förvånansvärt lite mygg. Jag traskade vidare...

...och fick se något gult på marken. Rätt väl dolda men det gula lyste ordentligt. Jag hade en plastpåse i fickan och min lilla fickkniv, utifall. Man kan ju inte åka till skogen så här års utan att vara lite förberedd. 

När jag fortsatte på stigen lyste det mer orangegult en bit längre bort. Fåglarna kvittrade på men nu började jag blir rejält distraherad.

Några till gula små läckerheter. Att ha en kamera med ett stort teleobjektiv var nu snarast besvärligt. Men jag kom ut ur skogen och fick syn på fältet framför mej.

Det är nya ägare till dessa marker och man har låtit bli att slå två stora områden på denna vall. Det har tidigare använts som bete för hästar på sensommaren, men man slog alltid och gjorde balar på försommaren. Nu var det ett blommande hav!

Det hade regnat under lördagen, allt var fräscht grönt och blommorna prunkade i alla färger. Det var givetvis också blött men kängor med höga skaft räckte.  

Det surrade av insekter bland blommorna och jag fick även syn på en gräshoppa. 

Det fladdrade en hel del fjärilar bland blommorna men jag blev mer tagen av blomsterprakten. Det måste vara det senaste regnet som gjort att allt slagit ut samtidigt.

Den här filuren kunde jag dock inte motstå. Kanske en luktgräsfjäril.

Det fanns också mängder med blåvingar och när de sätter sej mot något gult är det ju svårslaget. Till höger kan också vara en luktgräsfjäril.

Här har jag kört många gånger de senaste 25 åren, men det här var också nytt. Blåklint längs kanten på veteåkern. Allt fler har snappat upp att vi måste värna om våra pollinerare. 

Vackert är det också.

Kanske är det nya ägare även på denna gård...

På väg hem passerade jag de största bestånd av natt och dag som jag någonsin sett. Antagligen ett resultat av det senaste regnet. Jag bara måste stanna för hela vägkanten var täckt av dem (och det fanns lägligt en mötesplats).  

Jag hittade faktiskt över förväntan mycket kantareller och den 2-liters påse jag hade med mej blev full. Smutsiga är de tyvärr också för jag hade ingen borste med mej, men det var ändå ett rätt trevligt pyssel att rensa dessa efter middagen. Knappt 600 g blev det till slut och jag vet ju vad jag har lämnat. I slutet av veckan blir det en ny tur, utan stor kamera och med korg, kniv och borste. Kantarellsäsongen har börjat.

Hälsningar Lena

Arla gäster i vetet

Gjorde en riktigt tidig gryningstur och ertappade dessa i veteåkern. De var fyra men en drog iväg en bit ganska omgående. De här tre tror kanske att de inte syns.

Här har de förstått att hon där i bilen tittar på dem. De råkar vara väldigt nära vägen som jag står på och de två första bilderna är tagna med 100 mm. 

Jag zoomar in dem och ser att det uppstått viss förvirring i gruppen.

En till har studsat iväg en bit men bocken verkar inte vilja flytta på sej.

Han har hittat sin favoritfrukost bland veteplantorna och tänker stanna där och äta. 

Jag körde runt i mitt närområde och såg mer än 30 rådjur samt en dovhjort (som hoppade över vägen). Dock ingenting större.

Hälsningar Lena

Svarta storkar och mera "rewilding"

Dags för en tur på Dereks ägor och då får förstås alla hundarna följa med. Den gamla bordercollien, som nu är 16 år, behöver hjälp upp. Derek har varit lantbrukare och haft får. Det här är hans sista arbetshund. Av en slump har han nu också två labradorer. Den första köpte han från ägaren som inte kunde ta hand om den pga missbruksproblem, den hade bl a smitit och dödat några höns, så den låg ganska illa till i grannskapet då Derek hittade den. Sedan tyckte han att den behövde en kompis och skaffade en till.  

Det var det här jag hade kommit för att se i första hand. Det är hägn för svart stork som man lyckas föda upp på gården. Svarta storkar är en total motsats till vita storkar (som också finns på gården, och släpps årligen). Det är solitära fåglar som bara bildar par under häckning, de gillar inte mänsklig aktivitet och bygger sina bon i höga, gamla lövträd på avlägsna platser där det finns vattendrag i närheten.  

Jordmånen gör att vattnet blir gulbrunt men det drar till sej insekter t ex sländor, som storken gärna fångar och den kan vada runt i vattnet. Den får givetvis sin middag (i första hand fisk) i en balja. Den här hannen tycker att det är OK att vi kommer in i hägnet men håller sej på sin kant.

Här går det ett ungt par. De är två år gamla och har visat intresse för varandra, men det blir inga ägg i år. Inför nästa säsong kommer de att få ett större hägn med tillgång till flera redesplattformar. De smög iväg i växtligheten då vi kom förbi. Vi gick in till dem för att det var en "siktbarriär" längs hela staketet mot sidan där dörren sitter. Det här är ingen djurpark och dessa fåglar ser bara människor en gång om dagen då de får mat och vatten enligt en strikt rutin.  

Det här hägnet är det som ligger mest skyddat och man kan inte ens ana att det finns något i det när man passerar buskagen utanför. Här bor ett äldre par svarta storkar som i år har två ungar. Honan sitter i boet, som är ett gammalt traktordäck. Plattformen framför ratade paret till förmån för däcket som de häckat i flera år i rad. Även i det vilda kommer storkpar tillbaka och nyttjar samma bo igen. 

Hannen flög iväg till andra sidan pölen när vi kom in. Föräldrarna gillade inte att vi var där men gjorde inget. De kan uppvisa aggressivitet, men de som matar dessa dagligen har inte haft några problem. Vi hade dock ingen mat med oss och uppfattades antagligen mest som en irriterande men inte farlig störning. 

Honan gav några väsande ljud ifrån sej och en av ungarna tyckte att den borde få mat. Det var ju någon i hägnet. 

Vi stannade bara en kort stund och jag hade givetvis en kamera med 100-500 mm, så jag kunde få några närbilder från platsen där jag stod. Det tar några veckor till innan de här blir tjusiga bruna storkar. Helt svarta och glänsande blir de inte förrän vid tre års ålder. 

Vi fortsatte på en tur ut på ägorna. Här är det en pöl som återskapats genom att dräneringsrören pluggats igen och en grävare fått jobba en stund. Till höger kan man skymta en grus och stenhög som också innehöll en del grova grenar. Där kan ormar och ödlor kura ihop sej.

Här kan man se de stora kontrasterna mellan de gröna rutorna med odlad vall där granngårdens djur betar och där man även tar ensilage till mjölkkorna, samt ängen i förgrunden med blommor och allsköns växtlighet. Här har det börjat dyka upp svarthakad buskskvätta men vi såg inga. Det är minst ett par som har häckat i år. Vilket är det första på mycket länge. Man kan dock se en annan fågel mitt i bilden.

Här höll det till några kanadagäss med sina halvstora ungar som ju inte syns alls. Det finns vattenpölar här och de gillar att hålla till i den skyddande växtligheten. Hästarna har tillgång till dessa marker men dem såg vi inte skymten av. Den gråbruna växtligheten är ett gräs som ska snart blomma, då färgas de rosa och det var ju synd att jag missade det.

Här en till "skapad" pöl. Vi såg ett par stora sländor och några fjärilar, för mej okända arter. Vi började prata om fjärilar och jag insåg att många arter som jag har hemma i mitt närområde är rariteter här numera. Derek blir mycket glad om han får se ett påfågelöga, som var vanliga när han växte upp men inte nu längre. Likaså gällde för blåvingar, som han hoppas ska kunna återhämta sej på dessa ängar. Vi bör alltså se efter de fjärilar och insekter vi har kvar, för de minskar ju...

Vi stannar vid en skapad stenhög och Derek pekar på en rund mörk öppning. Där bor det en spindel, det är bara att stå stilla en stund så kommer den ut. Mycket riktigt, efter några minuter kommer den fram. Han har verkligen koll på vad som händer på ägorna, även små djur som denna. Jag har bara 24-105 mm men lyckas få den här bilden. Samtidigt hör jag bakom mej hur de båda labradorerna "råkar ramla i" en pöl med vatten. Det var ju varmt i solen och de kunde väl inte låta bli. Bordercollien blöter tassarna och magen med bevarad värdighet.

Vi avslutar vid vattensorkarna. Ett litet däggdjur som minskat med 97% i Storbritanninen. Här har de fötts upp under 20 års tid för utplantering i anslutning till vattendrag. Vattensorkarna är ett viktig bytesdjur samt att deras gångsystem och födosök längs vattendragen bidrar till diversiteten. Fram till 2022 har man släppt ut 30 000 vattensorkar på många olika ställen i landet. Det finns även andra djur här som t ex vita storkar. Derek deltar i landets återinförande av vit stork, ett projekt som följer den svenska uppfödningsmodellen, efter att de varit på besök hos Vitstork-projektet i Skåne. Det går mycket bra för de brittiska vita storkarna.

Det blev ett långt inlägg men jag avrundar med häckarna. De flera meter höga häckarna som kantar de smala vägarna så det ser ut som att man kör i en tunnel. Det växer fingerborgsblommor och sirliga gräs upp till ca 1,5 meters höjd men häcken är fullkomligt kompakt. 

Taggiga björnbär med blommande kaprifol som doftar otroligt på morgonen då jag tog dessa bilder. Häckarna erbjuder givetvis mycket skyddade rast- och boplatser för en mängd olika småfåglar, samt ett rikligt skafferi med insekter, bär och frön. Rödhake, koltrast, gärdsmyg, bofink, järnsparv, blåmes och talgoxe är vanliga "häckfåglar", men även domherrar, gulsparv, törnsångare och taltrast kan förekomma. Häckarna klipps med en stor maskin och ni inser säkert hur viktigt det är att de inte klipps när de är fulla med fågelfamiljer. Derek klipper bara sina häckar när traktorerna som kör där börjar ta i och det har han kommit överens med sina grannar om. Han har också haft ett TV team från BBC där för att spela in en film om vikten av att sköta häckarna på rätt sätt, för att minimera risken för dess gäster.

Hej så länge,

Lena