Kan man lägga "motivet" på tallriken?

I Norge får man jaga under vatten, dvs dykare och fridykare får fånga fisk med kniv, ljuster eller harpun. OBS! Man får inte plocka hummer, men krabba och musslor går bra. Marulken på bilden ovan är ganska lätt att fånga för den ligger stilla på botten och litar på sitt camouflage. När vi är på Tustna äter vi fisk eller pilgrimsmusslor nästan varje dag...

Som gäst på Tustna får man gärna bidra med fisk till köket om man inte har något emot att jaga under dyket. Man kollar med kocken på morgonen vad som behövs och det fångas inte mer fisk än vad som går åt till veckans middagar. Det är också helt OK att avstå från jakten. När man fotograferar har man ju ett annat intresse än att döda motivet. Här har min sambo precis hittat  sin första marulk och fotograferar koncentrerat.

Ni inser säkert att kan jag ta bilder av honom i den positionen så kan han ta bilder av mej. Den här bilden är tagen med en kompaktkamera, en Canon G7X med två blixtar. Fotograf Fredrik Gihl.

Några av dykarna i vårt gäng ville gärna ha marulken på matbordet....dock är det inte samma fisk som vi fotograferade på bilderna ovan. Jag har inga problem att äta älg eller rådjur, men jag vet inte om jag skulle vilja äta rådjuren som jag fotograferar i trädgården ...hur fjolligt är nu det?

Så kändes det också med fiskarna, i synnerhet marulkarna,... kanske för att de är så löjligt lättfångade....

Det växte fram en kamratlig överenskommelse mellan fotografer och "jägare". Om vi hittade en fisk samtidigt fick fotografen företräde, 3 minuter tyckte "jägarna" var generöst med tid...:-)

" - Är det någon med ett ljuster i närheten eller kan jag fota i lugn och ro.....?"

Det kunde ju dock hända att man som fotograf råkade skrämma marulken lite....men bara lite vänskapligt....man kunde ju klappa den lite på stjärten till exempel.

Om fisken råkade simma ner mot djupare vatten (under 30 m), kunde de som jagade oftast inte följa efter för deras dyktid på det djupet räckte inte till en säker jakt. Det här gänget var så pass erfarna och professionella att ingen äventyrade dyksäkerheten eller en säker avlivning av fisken bara för att få en fin fångst.

Den här bamsen fick simma vidare och kocken drygade ut fisken i kvällens "curry" med mera grönsaker. Jag hade inte velat sätta ett ljuster i den...

Pilgrimsmusslor känns lättare. Dessa kan jag både fotografera och sedan plocka upp för att tillreda och äta till middag. Det blev en hel del sådana.

Här har vår utmärkta kock förberett pilgrimsmusslorna som en förrätt. Fast jag vill helst ha mina utan bacon...men det är en helt annan diskussion.

Hälsningar Lena

Tustna 2015, del III. Sjurygg

Vädret varierade under vår vistelse på Tustna. En morgon såg det ut så här efter frukost.

Vi passerade en skarv på sin utkiksplats på väg ut till första dyket.

Solen började tränga igenom molnen men det föll fortfarande ett lätt regn när vi gjorde oss klara för att gå i vattnet. Här satt det en till skön fågel och spanade på oss.

Jonna hittade ganska snabbt en sjurygg. De leker under vår-sommar och honan lägger upp till 300 000 ägg som hon fäster omgångsvis under två veckors tid i klippskrevor. Rommen får en tallriksstor, svampliknande form (det gula på bilden), så äggen effektivt kan omspolas av vattnet. När honan är färdig, befruktar hanen äggen och stannar sedan vid dem för att vakta dem mot predatorer och vifta fram friskt vatten. Detta gör han troget under 60-70 dygn, varefter kläckningen äger rum och han drar vidare.   

Under ett senare dyk på ett litet vrak hittade jag denna hanne som också vaktade ägg. De var placerade precis innanför dörren på en liten överbyggnad. En väl skyddad plats och förstås helt omöjlig att fotografera.

Den här hannen höll till i aktern på vraket. Sjuryggen (Cyclopterus lumpus) ser lite egendomlig ut med sin runda kroppsform med tjock delvis förknölad hud. Den saknar fjäll och har rader av taggiga vårtknölar längs kroppssidan och ryggen.

Jag kunde inte se äggen men det var tydligt att den vaktade något inne bland vrakdelarna. Hannen, som kallas stenbit kan bli 40 cm och väga ca 3 kg. Honan, som även kallas kvabbso, blir större och kan väga upp till 7 kg.

Det var mörkt på vraket och svårt att få skärpa på den vackra fisken. Sjuryggen fiskas inte minst för rommen, som saluförs under namnet stenbitsrom, något som är ganska missvisande då det är hanen som kallas stenbit.

Bukfenorna och bukpartiet mellan dem är omvandlade till en stor sugskiva som i synnerhet hanen använder då han vaktar äggen. Här kan man skymta den strukturen mellan fenorna.

Det blev en fin dag till slut och på vägen hem fick vi syn på två rådjur ute på klipporna. Det såg lite konstigt ut men det fans ju gott om mat helt nära.

Skarven satt där och spanade igen men lättade när vi passerade. Det är tydligt att denna boj är ett favorittillhåll för några av dessa fåglar.

Hälsningar Lena

Brun sula....

...å det va inte några gamla kängor jag menade.

Under vår dykresa till Socorro, utanför Mexikos Stillahavskust,  mötte vi dessa sulor.

Rättare sagt, de kom ut till vår båt och slog sej till ro där det passade.

Det är ungfåglarna som är helbruna och det var således mest ungdomar som slog följe med oss. Den första bilden i inlägget visar en vuxen fågel som har vit mage.

Sulorna konkurrerade om sittplatserna i båtens för och man kunde komma nästan hur nära som helst.

Inte den mest intelligenta uppsynen kanske men de var intressanta att titta på.

Ibland följde de båten och låg precis ovanför oss när vi färdades till en ny dykplats.

Vi fick också se dem dyka och fiska men det var desto svårare att fånga på bild. Fiskelyckan verkade också ganska dålig.

Om några veckor bär det av på en ny dykresa till "Det stora blå" och förhoppningsvis stilla havet utanför Mexiko. På denna resa är det framför allt vithaj som vi hoppas få se...men det kanske blir en och annan sula också.

Hälsningar Lena

Ringmärkning och möte med kungsfågel

Den som inte tycker om småfåglar ska nog inte läsa längre för idag handlar det om ringmärkning av de små vid Örbyhus slott. Många bilder är det också...

Så här såg det ut när vi kom fram till slottet vid halv sju i morse. Dimman låg tät...

Märkningen ägde rum vid Oxängen bakom slottet och var ett arrangemang av Oxängens ringmärkargrupp och Upplands Ornitologiska Förening. Oxängens ringmärkargrupp märker fåglar här 12 gånger per år, men just denna dag var besökare välkomna att ta del av deras arbete och få veta lite mer om vad som händer vid märkning av fåglar. En av många rörsångare denna morgon som strax ska få en ring.

Med ett varsamt men bestämt handlag hanteras de små fåglarna mycket professionellt av två ringmärkare som också berättade om vad de gjorde och vilka arter de hanterade.

När fågeln fått sin ring, mätning, vägning etc fick besökare möjlighet att hålla i en fågel och släppa den fri. Just denna rörsångare satt kvar en extra stund och lät sej villigt fotograferas, innan den till slut gav sej iväg.

Fåglarna fångades i tunna nät och ungefär en gång i halvtimmen gick medlemmar ut och samlade in de fåglar som fastnat.

Anders Arnell demonstrerar hur man tar loss en fågel från nätet utan att skada den.

Lite pilligt var det med denna rörsångare.

Lite protester blev det ju också.

Varje fågel fick åka i sin egen tygpåse tillbaka till stationen där märkningen ägde rum.

Anders märker vant en koltrast.

Förutom ringmärkningen noterades kön (om möjligt), ålder, i vilket stadie av ruggning de befann sej, vingmått (vuxna fåglar), fettansättning och vikt.

Här visar den unga koltrasten tydligt vad den tycker om att få sin fjäderdräkt inspekterad.

Vägningen gick smidigt genom att fågeln stoppades med huvudet före i en burk av lämplig storlek. En välmående koltrast vägde ca 100 g.

Fettansättning kunde man bedöma genom att blåsa undan fjädrarna så huden blev synlig. Eftersom huden är så tunn att den är genomskinlig kan man se om fågeln lagrat på sej något fett eller inte. Här en vacker ung rödhake som får buken kontrollerad.

En järnsparv förevisas innan den får flyga sin kos med en ring på benet.

Morgonens absolut näpnaste gäst var en kungsfågel. Den är vår minsta fågelart och den var en överraskning för ringmärkargänget.

De fick plocka fram en av de minsta ringarna.

Den lilla fågeln vägde bara drygt 5 gram och den försvinner nästan helt i en vanlig gammal filmburk.

Solen har kommit fram och det vädret är fantastiskt, vilken morgon.

En annan liten fågel som fastnar i näten är en gärdsmyg.

Den håller på och ruggar sina stjärtfjärdrar så den ser lite rumphuggen ut. Den är vår näst minsta fågel men väger ändå dubbelt så mycket som kungsfågeln.

Entita förevisas med en svarthätta. Vi hade även bofink (hona och hanne), flera rödhakar, unga såväl som vuxna, sävsparv m fl.

" - Tänk vad man får stå ut med, han vill titta på mej under fjädrarna !!! "

Fredrik släpper iväg en rörsångare och vi tackar Oxängens ringmärkargrupp för en mycket givande morgon. Bättre start på en strålande vacker lördagsmorgon kan man knappast få.

Hälsningar Lena

Djurlivet i Boulognerskogen

Under ett kort besök i Gävle stannade jag till i en park som heter Boulognerskogen. Solen hade precis kommit fram efter en regnskur och grönskan såg mycket inbjudande ut. Små vattendrag med broar och promenadvägar karaktäriserar den här delen av parken.

Det var ganska mörkt och trädens speglingar gjorde vattnet grönskimrande.

Inte helt oväntat fanns det gräsänder i dessa vattendrag.

Men vad är nu detta?

Den här stolta gräsandshonan hade en liten gul dunboll bland sina mörkspräckliga telningar.

Antagligen finns det gener från tamanka i honan eller den hanne hon parat sej med och så blev det en gul kyckling i denna kull. Den borde bli helt eller delvis vit när den blir vuxen.

Om den överlever...Den lilla gula kycklingen lyste på de mörka gröna vattnet där de brunspräckliga ungarna var väl kamouflerade.

Plötsligt började ett gäng skrattmåsar föra ett oherrans oväsen och jag gick för att undersöka. Jag var nu nära kraftverksdammen och såg att ett brunt djur rörde sej vid kanten. 

Förstod inte riktigt vad jag såg först men tog några bilder....

Sedan kom den fram och visade sig. En mink. Minken hör egentligen inte hemma hos oss i Skandinavien och den ställer till stora problem för vissa sjöfåglar. Men det är ändå spännande att få se en på så nära håll...

Den hade också en stor börda att bära på. Middagsmat, ... kanske en död råtta tänkte jag först...

Men sedan såg jag genom kamerans tele att den bar på en minkunge som var i allra högsta grad levande.

Skrattmåsarna hade nog gärna tagit den men minkhonan simmade iväg över ån med sin unge i munnen.

På andra sidan försvann hon snabbt med ungen in bland de stora stenarna och det höga gräset. Tänk vad man kan stöta på under en timmes promenad i Boulognerskogen.

Hälsningar Lena