Lunne

Finns det någon fågelart som har ett så charmerande utseende som lunnefåglar? Ett ansikte som en ledsen clown och ett lite tafatt sätt att röra sej "till fots" ger den en oemotståndlig karaktär. Att den dessutom ofta står med fötterna vända lite inåt och den ena foten på den andra bidrar ju också.  

När man kommer iland på Hornøya har man ett stort fågelberg framför sej. Här samsas mängder med lunnefåglar, skarvar, sillgrisslor, tordmular och tretåiga måsar. Den lilla byggnaden är en toalett, för närvarande stängd (så man får hålla igen på kaffet). 

Här kan man skymta några lunnar annars är det nog mest sillgrisslor just här. I bakgrunden ser man Vardø och radarstationen Globus. Den har funnits på Vårberget vid staden sedan 1989 och dess  officiella syfte är att spåra rymdskrot. Mot bakgrund av Vardøs närhet till den militärt viktiga Kolahalvön i Ryssland, och ett påstått direkt samband med USA:s anti-missilförsvarssystem, har denna bas varit föremål för politiska kontroverser, och Ryssland anser att stationen utgör ett hot mot dess nationella säkerhet (Wikipedia).

Lunnarna häckar i jordhålor så den här ligger nog bara och vilar på klippkanten. Bilden är tagen med 24-105 mm och jag står på den enda stig man får gå på. Fåglarna rör sej nära på båda sidor, samt även över våra huvuden. 

Några lunnefåglar får sällskap av en skarv. 

Det blommar fint på hela ön när vi är där. Det är annars populärt att besöka Hornøya i mars och april, när flyttfåglarna anländer för att påbörja häckningen. De fridfulla charmiga lunnefåglarna (hannarna) kan tydligen slåss ordentligt för att erövra den bästa jordhålan till sin familj. 

Som ni ser på denna bild så regnar ner. Det kom aldrig något ösregn men utan heltäckande regnkläder hade vi blivit blöta under de fem timmar vi tillbringade på ön. 

Så här ser de ofta ut när de sitter nära kanten längs bergväggen, lite obeslutsamma. Man undrar ju vad som rör sej i deras huvuden.

" - Ska vi flyga eller?...Nja,...vet inte, det är ju dimma...Flaxa lite, det gillar fotograferna.  "

Lunnefåglarna är mindre är sillgrisslorna och definitivt mindre än skarvarna. De får därför flytta på sej om någon av de större vill ha platsen.

De flaxar intensivt med vingarna när de flyger och det ser ofta rätt vådligt ut när de hoppar från klippkanterna...

... och de tappar mycket i höjd då de flyger ut över vattnet. En tordmule spanar i bakgrunden. 

En del av fåglarna som återvände till sina boplatser hade fisk i näbben, men långt ifrån alla. Man undrar ju om det är ont om fisk?

Så här kan det se ut vid en lunnehåla. Oftast var det mycket mindre och snävare vid öppningen och man kunde inte mer än möjligen skymta en vuxen individ inne i hålan. Vi såg inga ungar och de borde vara så pass stora nu att man kan se dem om de inte medvetet gömmer sej. Jag kan inte tillräckligt om lunnefåglarnas beteende för att veta vad vi borde se vid denna tid på året i Nordnorge.

 Om det å andra sidan är ont om fisk kanske häckningen inte gått bra. En del av fåglarna vi ser är också unga lunnar som återkommer hit och studerar de vuxna fåglarnas bestyr. Lunnefåglarna häckar inte förrän vid ca 5 år ålder, så en avsevärd del av populationen är ungdomar och det kanske är dessa vi ser mest av. De har antagligen inte heller kommit över särskilt bra bohålor, om de ens bryr sej om sådana.

Man får se upp för plötsligt flaxar en lunne förbi i ögonhöjd. Då ser de verkligen ut som tafatta ungdomar som övningsflyger, men flyga det kan de så det här är bara deras sätt att förflytta sej mellan klippor och stenar. 

Det är få bilder som kräver 500 mm brännvidd på denna ö, förutom riktiga närbilder. Ett 70-200 mm hade fungerat utmärkt. 

Lunnefåglarna är oemotståndliga och det blir mycket bilder på dessa fåglar även om ön också inhyser en del andra arter. Vi promenerar längs hela sträckan som är tillåten dvs upp till fyren och tillbaka, så det kommer några andra motiv i ett senare inlägg. 

Hälsningar Lena

Sillgrisslor

Nyligen läste jag att Sveriges äldsta ringmärkta flyttfågel hade hittats. Det var en sillgrissla som blev 49 år gammal som hittades död på Gotland. Den var också den tredje äldsta fågeln i Europa. Sillgrisslorna på bilden ovan är fotograferade på Hornøya utanför Varangerhalvön i Nordnorge. 

Sillgrisslorna är eleganta i sina mörkbruna och vita dräkter. Särskilt iögonfallande är den vita ringen runt ögat och strecket. Alla fåglar har inte denna teckning.  En viss procent, som ökar ju längre norr ut man kommer, har detta mönster och kallas för "ringvia". Platsen jag befinner mej på ligger väldigt långt norrut så det är inte konstigt att mängder med fåglar har detta mönster.

Här ser ni exempel på några som inte har den vita teckningen på huvudet. De är inte heller helt överens om vem som ska sitta på toppen av denna klippa. Notera åskådarna som följer dispyten på håll.

Här är diskussionen i stort sett över och den högra får ge sej.

Den tar en flygtur och hittar snart en annan klippa att slå sej ner på. När sillgrisslorna flyger sticker fötterna ut bakom fågeln hela tiden, inte bara vid start och inför landning. Det kan man se hos en del andra alkor, den familj som sillgrisslan tillhör.

Här en fågel som kommer in för landning och då kanske fötterna kan fungera som broms eller hjälpa till att styra. Den ska landa på en liten klipphylla så det gäller att det blir rätt på första försöket.

En perfekt landning och här var det inte ens packat med kompisar som det är på många andra ställen som vi passerar på vår promenad.

De här två som inte heller är helt överens har en åskådare som avviker något. Det är tordmule, en fågel som också hör till familjen alkor. Tordmule samsas med sillgrisslor, lunnefåglar, skarvar och tretåiga måsar på denna ö. Det finns andra arter också men det är dessa fyra vi ser mest av.

Sillgrisslorna har inget emot att trängas och på en del hyllor är det packat med fåglar. 

Undrar om den här verkligen har kollat med flygledningen om det finns någon ledig plats att landa på? 

Sillgrisslorna häckar här och vi spanar men ser inga ungar. Antagligen har ungarna redan hoppat från boet tillsammans med sin pappa. Det sker när ungarna är mellan 15-30 dagar gamla och fortfarande inte kan flyga. De möter upp i vattnet och hannarna simmar med sina ungar till övervintringsplatsen. Honorna flyger dit senare på säsongen. De fåglar vi ser borde därför vara mest honor och möjligen ungfåglar. De häckar inte första gången förrän vid 4-5 års ålder.

Jag har använt ett 100-500 mm tele till de flesta bilderna, men det är bara närbilderna som är tagna med 500 mm, vilket är ovanligt när man fotograferar fåglar. Man får bara gå på den märkta stigen, men det gäller att se upp för ibland sitter det fåglar även på den t ex skarvungar. Ibland flaxar det förbi något alldeles ovanför huvudet. Regnjacka med huvan uppe visade sej vara ett perfekt plagg, även när det inte regnade.

Hälsningar Lena

Det finns många olika sorters hägrar, del I

...och nu menar jag inte hägrarna vid Råstasjön utan familjen Ardeidae inom ordningen pelikanfåglar. Inom familjen finns ett 70-tal arter i världen och såväl hägrar som rördrommar hör hemma här. I Sverige har vi gråhäger (Ardea cinerea) och den är vida spridd i Europa, Asien och Afrika. På bilden ovan är det en amerikansk gråhäger som där kallas Great blue heron (Ardea herodias), fotograferad i San Diego. I ett inlägg från Texas tidigare i år kunde man se att den har ett litet inslag av bruna fjädrar i det grå, i övrigt är den mycket lik vår gråhäger. 

Den här bilden är tagen på Vancouver Island (British Columbia) och den hägern har ännu mer brunt i färgerna. Det finns ett antal underarter av den amerikanska gråhägern och den här heter Pacific great blue heron (Ardea herodias fannini). Den är ganska ovanlig och finns bara längs kusten i BC och utanför Seattle. Det fanns ett par av dessa utanför dykcentret vid Barkley sound där vi varit några gånger. Det finns också en helvit underart av den amerikanska gråhägern men den har jag inte sett ännu.  

Den här skymtar vi i Sverige ibland, ägretthägern (Ardea alba), dock inte samma underart som på denna bild. Jag har fotat dessa i Louisiana när de som bäst hade börjat uppvakta varandra. I slutet av 1800-talet hade vi nästan lyckats utrota denna fågel. Den jagades för de långa vita fjädrarna skull och de var väldigt populära på hattar. När den fridlystes och skyddades lyckades arten återhämta sej.  

De är verkligen pampiga då de "dansar" med varandra uppe bland grenarna. Den är lika lång som gråhägern men smalare och lättare. De parar sej också där uppe i de lite provisoriska redena och det är rätt vingligt.

Australiens ägretthäger kallas Eastern great egret (Ardea modesta). Den här är inte fotad i parningssäsong och man ser inte de långa vita fjädrarna lika tydligt.  

En rosthäger (Egretta rufescens) eller Reddish egret, fotograferad i södra Texas. Den här har också jagats för sina fjädrar och det förekommer fortfarande, för jag kom in på sådana nätsidor då jag sökte på denna fågel.

Rosthägern förekommer i två olika former (morfer). Den rostbruna och en vit. Den vita morfen kan man skilja från ägretthägern på storleken men också på att den är rosa vid näbbens bas och benen är ljusare stålgrå. Den här är fotograferad i samma våtmark i Texas som den rostbruna. 

Blåhäger eller Little blue heron (Egretta caerulea) fotograferad i Louisiana. De är betydligt mindre är amerikansk gråhäger och väger bara ca 400g, men har ett vingspann upp till 1 m. Fåglarna är vackert blå med lila/vinröda fjädrar på huvud och hals. Den här visade upp sej väldigt fint i ett träsk i Louisiana. Juveniler av denna art är vita men de har jag inte haft möjlighet att se ännu. 

De här håller på med någon slags uppvaktning och de byggde även bo inne i detta buskage. Tyvärr mycket svårt att fota in bland allt detta ris. Men fåglarna kände sej antagligen trygga inne i det täta buskaget. 

I samma träsk, precis vid vägen i ett dike, stod den här vackra trefärgade hägern (Egretta tricolor) eller Tricolored heron. Den har tidigare kallats Louisiana heron men den finns längs kusten i flera stater i USA. Den är mer solitär än andra hägrar, även under parningssäsongen.  

Den är ungefär lika stor som blåhägern och väger ca 400g, honor något mindre. Typiskt för denna art är den vita buken, undersidan av vingarna och strimman längs halsen.

Snöhäger eller Snowy egret (Egretta thula) är en mindre helvit häger som finns både i Nord- och Sydamerika. De här fåglarna trivs i blandade kolonier med t ex ägretthäger, skedstorkar och ibis. De är lätta att känna igen med de svarta benen och knallgula fötterna. 

Här kan man jämföra storleken lite med en ung trut. Även om de helst håller till i träskmarker och vid sjöar hittade vi dessa i en småbåtshamn i SanDiego.

En annan liten vit häger är silkeshäger (Egretta garzetta), Little egret, som finns i Europa, Asien och Australien. Den här har jag fotat i Spanien men vi såg dem även i Australien där det visserligen är en annan underart men de ser likadana ut.

Det här är också i Spanien och här är det silkeshäger, tillsammans med kohäger (se nedan) samt bronsibis och en gråhäger.

Kohäger, eller cattle egret (Bubulcus ibis) finns i en västlig och östlig variant som en del anser är två olika arter. Den är närmare släkt med häger än ägretter, så det svenska namnet är mer passande än det engelska. Den är betydligt mer kompakt än andra hägrar. Även om den helst häckar i områden med vatten håller den till i torrare områden än de andra arterna och ofta i närheten av betande djur. Den här är fotograferad i Louisiana men vi har också sett dem i Europa, Afrika och Australien. 

Det här är kohägerungar fotograferade för nästan 20 år sedan i Sydafrika. Jag hade väl inte så bra koll på den tiden och brände tyvärr delvis ut det vita på fåglarna. Det låg en krokodil under trädet och väntade på att någon av dessa vingliga ungar skulle tappa taget.

Hälsningar Lena

En glimt från ekorrarna i dammen

Den här trädgrenen låg mitt i dammen och var egentligen favorittillhåll för småfåglar. Det låg solrosfrön på baksidan men även några nötter, så ekorrarna skuttade ut hit då och då för att leta efter godsaker.

" -Kan det ligga något här? " ser den ut att undra. 

" - Fnyyyys! Vatten i näsan, hua!"

" - Åh, regnar det?..."

" - Typiskt, svansen är också blöt. Så blir det alltid ute på den här lilla träbiten."

" - Nu gäller det bara att ta sej tillbaka till kanten och få fast mark under fötterna igen."

" - Hoppsan, det är halt här." 

I det här läget håller jag andan och har förstås fingret på avtryckaren. Jag väntar på att den ska hoppa...

...men det gör den inte utan den vadar längre ut i vattnet och jag undrar återigen om jag ska få se en ekorre bada.

Men nej, ekorren tar ett stort skutt snett bort från mej. När jag tittar på denna bild kan jag ju inte låta bli att undra hur den hade blivit om jag haft en kamera med den nya tekniken som låser fokus på ögonen. 

Men nu hade jag inte det och i en liten berättelse som denna tycker jag den kan få sluta så här. Kurre skuttade iväg obekymrat mot nya nötter och mål.

I morgon är det fredag, yeah!

Hälsningar Lena

Kustlabb

Förutom örnar kan man också stöta på kustlabb i Nordnorge. Den har ett vingspann på ca 100–115 centimeter och kommer svepande elegant över vattnet. 

Dess fjäderdräkt förekommer i mörk-, ljus- eller mellanfas, s k morfer, vilket resulterar i att olika individer kan ha olika ljus/mörk färg. Vi mötte ett par som häckar i området och båda var ganska mörka, men beroende på exponering och bakgrund ser de lite olika ut på bilderna. De är extra vackra i häckningstid för då har de två utstickande fjädrar på stjärten. 

De här två labbarna tyckte också om hundmat, precis som måsar och trutar. De behövde dock inte ta till sina "vanliga fasoner" och jaga andra fåglar tills de spyr upp maten de lyckats komma över, sk kleptoparasitism. Här kunde de själva komma till båten och ta del av det som Ole Martin bjöd på.  

De kom ett par vändor varje gång vi var ute med båten och poserade väldigt fint för fotograferna.

I lite sol kan man se att fågeln är brun....

...och väldigt tjusig tycker jag.

Efter ett tag blev det en utmaning att försöka fånga båda labbarna på samma bild. Det var inte så lätt för det gick undan då de svepte förbi båten. Men de gjorde ofta en loop runt och kom tillbaka igen. Vi fick många chanser. 

De kunde också stanna upp i luften och nästan "ryttla" när de väntade på att få en godisbit. Det beteendet inbjöd ju till några test med olika slutartider. Här 1/1600 s och jag är förvånad att vingarna är så pass oskarpa, men de flaxade på bra när de stannade upp.

Jag gick snabbt över till mycket längre tider som t ex 1/50 s. Fågeln rör huvudet väldigt lite men det blev ju ändå väldigt få bilder som var värda att spara.

Här är det 1/40 s och huvudet är hyfsat skarpt. Att man fotograferar stående i en båt gör det ju inte lättare.

1/25 s och en lyckträff. 

Tillbaka till korta tider, 1/2500 s. Kustlabben är en av de arter som drabbats hårt av fågelinfluensa i sommar. Dessa två mådde bra då vi var där men vi hittade ett par döda och en döende havssula. Arten anses livskraftig globalt men i Sverige är den rödlistad. 

Hälsningar Lena