Vårtecken under ytan

Några av er här bland bloggarna öppnar nog Artportalen då och då. Just nu ligger en artikel på första sidan som handlar om nakensnäckor och att de spirar på våren. Man kan hitta nakensnäckor under hela året om man letar, men om man verkligen vill grotta ner sej och hitta många arter är det vårdyk som gäller. Eftersom det inte blivit så många dyk vare sej förra våren eller denna, kommer det några bilder från arkivet. Alla bilder är tagna mellan januari och april, då det är som kallast i vattnet...Lägg märke till att det sitter en liten amfipod till vänster på hydroiden.

Nakensnäckor finns på svenska västkusten och de flesta av dessa bilder är tagna där, närmare bestämt runt Väderöarna. Några få är från Norge, men det är samma arter som vi har här hemma. De flesta arterna finns i ytterskärgård, vilket betyder att man måste åka båt, anlita en dykarrangör och åka ut i grupp. De senaste två åren har vi därför inte kommit iväg så mycket som tidigare. Det är ganska svårt att artbestämma nakensnäckor och i vissa fall räcker inte en bild. Enligt Klas Malmberg och Kenneth Lundins bok borde den ovan vara en rödbrun kamnuding. Det beror inte bara på hur den ser ut utan den sitter också på sin favoritmat hydroiden Sertularia argenta.  

Nakensnäckor varierar i utseende och storlek men alla är definitivt makromotiv även om dessa två var flera centimeter långa. Det här är två snigelkottar som antagligen jobbar på att göra fler snigelkottar. Nakensnäckor är hermafroditer och varje individ har både ägg och spermier. De bildar ändå par, gosar lite och befruktar varandra. 

Det här är ganska säkert en vårtborstnuding och den håller precis på att lägga ägg i en tunn spiralformad sträng som är typsikt för arten. De suddiga i mitten är någon form av skaft som den börjat lägga äggsträngen runt. Vill man se och fotografera detta får man hoppa i det 2-4 gradiga vattnet och börja leta. Dessa nakensnäckor blir upp till sex centimeter så vet man bara var man ska leta och simmar väldigt sakta hittar man dem (ganska ofta i alla fall).  

Här är det två stycken och de uppehåller sej nära en äggsamling som mycket väl kan tillhöra en av dem. De stannar inte och vaktar sina ägg så vitt jag vet, men de rör sej sakta så det är inte ovanligt att hitta dem nära äggsamlingar på våren. Formen på äggsamlingen kan också ge en indikation på vad det är för art. Annars kan man leta efter deras favoritmat och förhoppningsvis hitta dem där. 

Det här är en signalnuding som är betydligt mindre (2-4 cm). Till höger om bullen på ryggen sitter gälbusken och bakom dessa finns två ljusa utskott. Dessa nakensnäckor förekommer både med de gråaktiga ränderna och utan. 

Här sitter signalnudingen med några andra nakensäckor. Det är någon typ av sköldnuding, det finns flera arter. Äggsamlingarna tillhör troligen signalnudingen för de lägger äggen i form av ett böjt band som inte bildar en sluten ring. 

En vacker liten klubbnuding som blir ca 2 cm lång. 

Många nakensnäckor har spekatulära färger vilket är en signal att den inte är lämpliga att äta. Utskotten på många av dem innehåller en nässelsäck längst ut på spetsen, de syns tydligt på bilden ovan. Nässelsäcken är ett försvar och innehåller brännande nässelblåsor från nässeldjur som nakensäckan ätit. 

Här ser man också nässelsäckarna på denna linjeborstnuding som lägger ägg runt någon typ av skaft. Den här bilden, och den ovan, är tagen utanför Gulen i Norge i slutet av januari för några år sedan. Sikten var makalöst bra och dykningen fantastisk, men att resa till en norsk ö belägen ca 2 timmar med bil norr om Bergen i januari är en utmaning. På sommaren tar det ca 17 timmar enkel resa, på vintern krävs en övernattning för att inte hamna på isiga fjällvägar i mörkret. 

Den här vackra brokrygghorningen är fotograferad utanför Väderöarna. Nakensnäckorna sitter tyvärr ofta på mindre vackra platser rent fotomässigt men för dem är det ofta mitt i maten, som på bilden till höger. Om ni funderar över ögon så finns de, men de är inbäddade i huden och svåra att se. De ser inte heller så bra. De stora utskotten på huvudet kallas rhinoforer och där finns nakensnäckans smak och luktsinne, samt att de kan känna vibrationer med dem.

En väldigt pampig större tuppkamsnuding där rhinoforerna har lameller som gör att de ser randiga ut. Hittar man en sån här på ett dyk är dagen gjord. 

Det här är troligen en variabel havscitron. Den har oftast brun-gul aktig färg och påminner om en hög med kaksmulor. De kan dock ha fläckar av olika färger och den här var väldigt vacker med sina lila nyanser. Ofta är de väl kamouflerade mot underlaget de sitter på, och svåra att hitta, men den här stack ut förvånansvärt. 

En del är nästan helt vita som denna kantfläckade sköldnuding. Den sticker förstås ut på de flesta underlag men kan ändå vara svår att hitta. Det händer ofta att vi kommer upp från ett dyk och har sett många olika nakensnäckor, i synnerhet om det är vår eller försommar. Andra, ofta mer ovana dykpar, har inte sett en enda. Om man däremot får möjlighet att peka ut några nakensnäckor för de som inte kan hitta dem brukar de plötsligt börja "se dem". I artikeln i artportalen jämför man leta nakensnäckorna med att leta kantareller, ni som plockar svamp (ffa trattkantareller) förstår säkert. 

Avslutar med ett riktigt litet djur som i mina ögon ser väldigt mycket ut som en nakensnäcka, med den finns inte med i boken. Jag borde förstås skicka denna till Klas Malmberg och få ett utlåtande, men det har inte blivit av. Den liknar kanske inte de som finns med på bild i detta inlägg men vi har sett nakensäckor i Kanada som ser ut som denna, men är väldigt mycket större. 

Jag har kanske visat denna förut men här är min undervattenskamerarigg som den ser ut när jag fotar makro. I höljet sitter en Canon 7D mkII med en Canon 60 mm makro, på toppen ett fokusljus som också är min belysning, samt två blixtar på armar. Det oranga i bakgrunden hör inte till kameran utan det är en uppblåsbar boj som man kan skicka upp när man är på väg upp ur djupet så att båtföraren ser var man är. 

Nu är det fredag och aprilvädret bjuder på sol, yeah....

Hälsningar Lena

Årets första

Vårens första fiskgjuse för min del och god fiskelycka hade den uppenbarligen haft, även om det inte blev någon rafflande bildserie som Öhrnen visat :-)

Hälsningar Lena 

En fin kväll

Det känns som väldigt länge sedan det var vindstilla...

Men den 26 mars var det stilla och ljuset var fint vid halv sex på kvällen. 

Fast hur stilla är det egentligen när skrattmåsarna precis har anlänt och tagit det här kärret i besittning.

Ni vet nog hur det låter.

Men de var också öppna för lite mer stillsam romantik när lugnet lagt sej igen. 

Undrar slutligen om någon växtkunnig person kan tala om vad detta är? Den växte längs en grusväg med diken och odlad vall på sidan. Bilderna är tagna i helgen.

Hälsningar Lena

Spettarna visar verkligen upp sej i år

Under påskhelgen fick jag möta två till hackspettar förutom de tre som jag fotade tidigare i år i Kalvträsk. En gröngöling satt och hackade på ett nytt hål precis bredvid en spång som vi gick på. Den såg ut att ha jobbat ett tag.

Den lyste vackert grön mot stammen. Jag tror att det röda under ögat innebär att det är en hanne.

Här kan man se hålet som den plötsligt bestämde sej för att vila ifrån. Enligt en annan person kom den tillbaka efter en stund.

De nya löven går i precis samma färgton som gröngölingen. 

Kort efter mötet med gröngölingen hörde vi en mindre hackspett och skymtade en fågel på håll. Plötsligt satt den på ett träd vid stigen, dock på skuggsidan men ändå förvånansvärt nära. jag hade precis hittat två stjärtmesar men de fick vara. Den lilla spetten var roligare.

Ett kort ögonblick var den framme i ljuset men jag fick inga bilder utan grenen mitt framför. Kul ändå med en mindre hackspett, de dyker upp lite här och där nuförtiden, men inte så ofta på lämpligt fotoavstånd. Bilderna är tagna vid Kyrksjön i Bromma.

Hälsningar Lena

Blåsippor behöver inte vara blå

Så här års brukar jag fotografera vita blåsippor. De står nära en tomt och jag har alltid trott att de varit planterade och sedan spridit sej. I påskhelgen hittade jag tuvor med vita blåsippor i skogen, på mer än ett ställe dessutom. Efter lite letande på nätet hittade jag information om att blåsippan minsann inte alls är blå utan rödblå, skär eller vit och har varierande antal kronblad (6-9).  

Här en tuva som är vita med lite svagt lila i kanterna.

De fanns blandat på en del ställen med lila, ljuslila och vita tillsammans. Dessa stod under en gran.

I en sluttning hittade jag denna fina blandning av lila toner med två skära.

Just dessa sticker verkligen ut bland de blålila blommorna.

Svagt rosa fann jag en bit längre bort längs samma stig.

Avslutar med en bildbukett av olikfärgade blåsippor.  Dagen efter jag tagit dessa bilder kom snön och stukade till alla sipporna. Men nu har de förhoppningsvis återhämtat sej.

Hej så länge,

Lena