Full fart i matningen

Vi har hängt ut en matare, men den hänger för närvarande i skugga (mörker) och jag har inte haft möjlighet att fota eller fixa vid den ännu. Det är i alla fall hög aktivitet i den om man ser till frökonsumtionen. Den här fina talltitan besökte en matning hos Lassi i Finland.  

Talltitorna var mycket pigga och roliga att fota. Det gäller att passa på när man säkert vet vilken sorts tita det är. 

Den här restaurangen hade också en pool, där det var fritt fram att arrangera dekorationer runt omkring och lägga ut frön eller nötter för en session med de småfåglar som behagade komma på besök.

Förutom talltitorna fokuserade jag mycket på tofsmesar. De var svårare att förutsäga och satte sej ofta i skuggan av någon anledning. 

En och annan flygbild blev det dock.

Tofsmesar dyker ju bara upp vid enstaka tillfällen hemma, så det gäller att passa på när man får chansen.

Jag vill också visa ett roligt möte som jag fotade i ett "skogsgömsle". När vargar och björnar dragit sitter man där och tittar på den som råkar komma förbi. En nötskrika hade hittat lite rester av något gott vid en tall. En hackspett landar en bit upp på stammen och noterar att nötskrikan har något godis. Hacke avvaktar men börjar sedan hoppa baklänges ner längs stammen. 

Hacke tar tid på sej och är försiktig, men till slut är han nära och förbereder sej på att plocka en godsak. Då upptäcker nötskrikan vad som är på väg att hända. 

Nötskrikan tänker inte dela med sej och talar om det för hacke, just som de sista solstrålarna lyser upp marken bakom de två fåglarna.  

Till helgen kanske jag får möjlighet att fota lite från vår egen restaurang, som i alla fall öppnat upp en servering.

Hälsningar Lena

Gryning på myren

Natten förflöt stillsamt i gömslet och jag vaknade till mest för att dunsovsäcken var för varm. Strax före fem var jag uppe och då kunde vi precis skönja gryningsljuset i öster.

Det var dimma på myren och bara kråkfåglarna var vakna. 

Jag spanade intensivt bort mot åtelplatsen och tallskogen bakom. Rörde det sej inte något där ändå? Min gömslekompis som hade en stor tubkikare kunde direkt avfärda mina syner. Nej, det är bara fåglar.

Magiskt var det i alla fall och jag testade lite av varje, högt och lågt ut i dimman.

Plötsligt var det ändå något som rörde sej på höger sida om oss. Först gick det inte ens att fokusera på djuret, men när björnen kom närmare såg jag att det var den ljusa med det smutsvita fältet över nacken. 

Björnen gick mot åtelplatsen där det på sin höjd fanns smulor kvar.

Korparna blev irriterade för de ville nog ha dessa smulor för sej själva.

Det var ju inte så mycket att ha egentligen. Björnen strosade vidare helt ovetande om hur den hade förgyllt vår morgon på den dimmiga myren.  

Lugnet sänkte sej igen och dimman tilltog faktiskt, fast solen mer än väl gått upp. 

Det var vindstilla och solen kunde inte tränga igenom dimman, men det blev sakta ljusare.

Dimman var drömlik men började sakta skifta färg till en varmare ton mot den vänstra kanten. 

Till slut bröt solen igenom och magin skingrades långsamt. Det var fortsatt stilla på myren och klockan åtta hörde vi när det krasade i gruset bakom gömslet. Bilen som skulle hämta oss hade kommit och frukost på "logden" hägrade.

Hälsningar Lena 

Vargar på myren II

Den här bloggen tar vid där den förra slutade och det har gått ungefär 40 minuter. Alfahannen är ute på myren och spanar. 

Det kommer en ny björn och den rör sej först mot gömslena för att se om det finns något gott där. Den drar sej sedan mot åtel och det är förstås då det börjar hända saker. Nu blir det många bilder, men jag vill visa förloppet. 

Precis som vid första attacken väntar vargarna tålmodigt på att björnen ska förse sej med ett rejält stycke och bära iväg med det. Denna gång är det en av ungvargarna (till höger), samt alfahannen som väntar i bakgrunden. 

Den unga vargen attackerar björnen genom att nafsa den i hasorna. Alfahannen rör sej sakta framåt mot björnen, men avvaktar.

Den unga vargen får göra grovjobbet och driver björnen framåt genom att irritera den bakifrån. Det går undan. 

Nu ingriper alfahannen och de rör sej snabbt runt björnen.

Den äldre och erfarna vargen attackerar björnen våldsamt...

...och levererar ett ordentligt hugg i sidan. Så här ska en björn tas (är det som att den visar den unga vargen). 

Björnen snor runt men håller fortfarande tag i "bytet".  

Ett nytt nyp i baken och en hotfull gest från alfahannen. 

Björnen slänger runt med sitt köttstycke och det här kanske är mest en lyckträff, men den sopar till vargen ordentligt med sin middag. Här uppstår faktiskt en del tumult och den unga vargen springer på sin far dvs de schabblar till det, men jag tar inte med dessa bilder.   

De är nämligen snabbt tillbaka i sina proffsiga roller och jagar runt björnen. Notera framtassen som den är på väg att sopa till med. Björnen är helt klart en tuff opponent som antagligen väger ca sex gånger mer än den vuxna varghannen.

Här har björnen tillfälligt släppt sitt "byte" och det ligger till vänster om den men syns inte på bilden. Notera att den unga vargen slinker in bakom björnens rygg.

Den är blixtsnabbt och rycker åt sej köttstycket (tänk om de hade varit vända åt andra hållet). 

Den unga vargen rusar iväg med sin trofé, med björnen efter sej. Alfa hannen avvaktar och konstaterar kanske att telningen kommer att klara sej undan björnen på egen hand.  

Den har i alla fall koll på björnrumpan om det skulle behövas en undanmanöver.

Björnen ger upp rätt fort. De två rovdjuren tittar på varandra. Kamper är över och det är antagligen inte första gången dessa två har mötts. När jag tittar på tidsangivelsen på bilderna har hela förloppet, från tredje bilden och hit, inte tagit mer än drygt en minut. 

Björnen lommar iväg och alfahannen tycker att det är på sin plats med lite revirpink. 

Fyra minuter senare har den försett sej men ett eget stycke från åteln. Vilket får mej att ännu mer tro att attacken och kampen med björnen, mest är till för att lära unga vargar hur man tar mat från en björn. De ska ju klara sej själva. Unga honvargar kan få stanna med alfaparet men hannarna kommer att stötas bort. 

Vi pustar ut i gömslet efter en helt makalös upplevelse. Man sitter ibland timmar utan att det händer något och så plötsligt, blixtrar det till. Den gamla örnen är kvar ute på myren och passar på att svepa förbi när det lugnat ner sej. 

Korparna är förstås kvar och uppehåller sej vid åteln. En av ungvargarna retar sej så mycket på dem att den gör ett häftigt utfall. 

Solen är på väg att gå ner och vi får fortfarande en del besök av varg på myren, men dramatiken är över. Nu är det mera stillsam njutning att sitta och titta på dem. 

Alfahannen kommer en till sväng och kollar av läget. Han är otroligt stilig i det låga ljuset.

När solens sista strålar träffar myren kommer alfahonan tassande.

Hon förvånar oss med att komma rakt mot gömslena, antagligen för att kolla om någon liten god laxbit har förblivit oupptäckt av björnarna som varit där tidigare. 

Hon passerar långsamt mitt framför oss och poserar verkligen för fotograferna. Bilden är visserligen tagen med 500 mm, men den är obeskuren och närkontakten får tiden att tillfälligt stå stilla. 

Den här kvällen kommer jag aldrig att glömma och hon ger oss en mycket fin avslutning.

Mörkret sänker sej på myren och två av mina gömslekompisar åker tillbaka till "lodgen" där vi bor. Jag väljer att stanna denna natt i gömslet. Det skymtar en björn vid åteln som kommer för att ta sej ett snack på resterna. Jag avnjuter en smörgås och njuter av stillheten. Vi är två som sover över i gömslet som är förhållandevis stort, har sängar och madrasser.

Det har bildts en ridå av dimma på myren och jag hoppas förstås att den ska vara kvar i gryningen. Vi ställer ett alarm på 04:45. 

Hej så länge,

Lena

Vargar på myren I

Vädret var strålande och sjön låg blank vid huset där vi bodde. Notera månen som fortfarande syns. Bilden är tagen tidigt på morgonen men jag missade morgondimman. Efter frukost kände jag på vattnet och insåg att det var varmare än jag trodde, gissningsvis 18-20 grader. Jag bestämde mej för att ta ett bad. Jag var ensam vid bryggan och det var ljuvligt. 

På eftermiddagen åkte vi ut till en myr. Det var här vi skulle sitta denna kväll. Var tredje dag lägger man ut en grisåtel här och förväntningarna var höga. Björnarna kan också hålla reda på vilken dag det är, för den första var snabbt på plats efter att sista bilen lämnat området. 

Björnen kom först mot oss och letade efter lite snacks som låg gömt närmare gömslena. Den ville kanske ha ett laxhuvud till förrätt.

Ganska snart såg vi den första vargen, alfahonan kom travande i kanten på myren. Tungan hängde för det var varmt. Vi satt i t-shirt i gömslet och svettades. För två år sedan då jag var här (samma vecka) var det flera lager av kläder som gällde och efter någon timme helt stillasittande frös vi. 

Honan bytte plötsligt riktning och kom mot gömslena. Åteln är inte så intressant för vargarna innan en björn varit där och gjort grovjobbet.

Det var bitvis blött på myren och det skvätte vatten när hon kom emot oss. Nu började det bli svårt att ha uppsikt över vad som hände. Det var en björn vid åteln, en varg väldigt nära gömslena och...

...en till varg i kanten på myren. Alfa hannen spanade ut mot åteln och björnen som tog för sej där.

Snart kom det ytterligare en varg och underkastelsen var total. Förra året hade detta par sju valpar och i dagsläget var man ganska säker på att minst tre av de nu fullstora vargarna var kvar. Alfaparet hade också fått en ny kull detta år och det fanns fyra årsvalpar som skymtats vid några tillfällen. Det här var en av fjolårsungarna.  

Två till av ungvargarna anslöt inom kort. Efter att de hälsat och slickat på varandra, tyvärr dolda i det blöta gräset, gav de sej av i samlad formation mot åtelplatsen.  

De stannar upp och avvaktar...de väntar på att björnen ska ha dragit loss en rejäl bit av grisen som de sedan kan ta ifrån den. Alla i gömslet är superfokuserade på vad som händer.

Plötsligt inleder de en attack. Det är väldigt svårt att hålla koll på allt som händer, men jag ser i ögonvrån att björnen har ett stort stycke i munnen. Vargarna gör sej beredda...

...för det som nu gäller är att irritera och hota björnen så mycket att den tappar köttstycket, så vargarna kan norpa det. 

Men en ilsken björn är en farlig opponent för de unga vargarna och man kan tydligt se hur de ryggar tillbaka när björnen vänder sej mot dem. 

De försöker bita björnen så den ska sno runt och tappa köttstycket, men det går inte så bra. Jag har förstås en hel serie med bilder på detta händelseförlopp, men har valt ut några som får illustrera vad som hände.

Ungvargarna förmår inte skrämma björnen tillräckligt och läget verkar förlorat för deras del, men då kommer en fjärde varg in på arenan. Den mörka till höger är pappa som kommer för att stötta sina telningar. 

Alfta hannen utmanar björnen men han kom för sent. Slaget är redan avgjort och björnen kan lufsa iväg med sitt kap från åteln. 

Under hela denna rafflande show har korparna fört ett oherrans väsen. Skrattar de eller ?

Den gamla havsörnen lättar från sin utkiksplats där den beskådat hela händelsen. Antagligen "skåpmat" för en garvad örn som denna.

Den gör en lågsniff över åtelplatsen och lyckas fånga en lagom stor läckerhet i klorna innan den drar vidare.

Alfahannen markerar sitt revir. "- Det kommer fler björnar, vänta bara."

Hej så länge,

Lena

Björnungar

Vi ska sitta vid en gömsleplats som kallas "Lake" och anländer dit strax efter klockan fyra på eftermiddagen. Solen skiner från en blå himmel, men det blåser och vi ser hur den blanka ytan krusas. Förväntan är stor och drömbilden är förstås en varg i vattenbrynet med en fin spegling.  

Vi kryper in i våra gömslen och riggar utrustningen. Jag har fått plats i ett nybyggt gömsle och konstaterar förvånat att jag har en fotoglugg bakom ryggen dvs mot parkeringen. Det är inte ovanligt att man har gluggar åt olika håll, men den här vinkeln kändes lite udda. Jag har ett extra kamerahus med 70-200 mm som får ligga redo i väskan så länge. Vi spanar och väntar, det enda som händer är att korparna har fest på andra sidan tjärnen. 

Det går drygt en timme innan det kommer en stor björn intassande från vänster. Den letar systematiskt upp de laxhuvuden som ligger gömda längs tjärnens kant. Det är den största björnen i området, The Boss. När den har kommit runt halva tjärnen ser vi att det är något som rör sej i buskarna på tjärnens vänstra sida. Det är något som är mindre än en björn och dessutom ser det ut att vara mer än en...men är det vargar? Nej, öronen är runda och luddiga.

Efter mycket tvekande och spanande kommer de fram, en i taget. Det är tre småbjörnar! Men var är mamma björn? Med så många stora hannar i området är det ovanligt att björnhonor med ungar visar sej den här tiden på säsongen. Vad är nu detta?

Smånallarna spanar oroligt mot den stora björnen, men den verkar inte ens ha upptäckt att de är i närheten. Vi är tre personer i gömslet och vi har alla lite olika uppfattning om vad vi ser, men vi pratar ju inte i gömslet så diskussionen uppstår inte förrän vi lämnat för kvällen. Mina gömslekompisar tror att den något lite större individen är mamma och att den har två ungar. Jag lutar mer åt tre ungar som precis blivit bortstötta av honan, mest troligt 2,5 år gamla. De kan gå ett extra år med mamman om de inte växt tillräckligt första året (vilket kan hända om de är fler än två).

Den stora björnen dricker vatten...

Kanske är den medveten om att ungarna rör sej en bit bort men den verkar inte bry sej. Björnungarna, som är mycket försiktiga, springer ändå iväg när The Boss lyfter på huvudet. Bäst att vara på den säkra sidan. Vi ser de små björnrumporna försvinna in bland träden.

Min gömslekompis som sitter på vänstra kortsidan signalerar med ivriga handsignaler att det händer något på hans sida och sedan bakom vårt gömsle. Jag tittar ut genom gluggen bakom mej och ser att den ljusa björnungen nu befinner sej i slänten ovanför parkeringen. Jag lirkar ut kameran med 70-200 genom gluggen och får några bilder på en helt bedårande liten björn. 

Eftersom det inte fanns något att äta här och inget annat heller, vänder björnungen snart tillbaka åt det håll den kommit från, där dess två syskon också uppehåller sej. 

När den stora björnen lufsat iväg och kusten till slut verkar klar kommer småbjörnarna fram igen. Vi får en underbar stund då de ivrigt letar efter godsaker, som förstås The Boss redan ätit upp, omväxlande med att de spanar åt alla håll och tumlar runt i vattenbrynet. 

De håller ständigt utkik efter potentiella faror.

Men det finns ju annat kul som man kan hitta på...

...som att klättra upp i träden...

...eller vada ut i vattnet för att kolla på någonting,  törstig var den i alla fall inte.

Eller så kan man ju le åt fotograferna.

Eller bara vara den sötaste björnungen i östra Finland.

Återigen fastnar jag för en björn med ljusare päls, de gör sej väldigt bra på bild då man kan se ansiktet tydligt.

Men faror lurar ständigt om man är en björnunge och det gäller att ha koll.

OJ, OJ, OJ bäst att sticka så fort det bara går!

Nähä, det var visst inte så farligt. Småbjörnarna stannar en stund till och nosar runt efter någon glömd liten godisbit.

Det kom ingen varg denna kväll men vi kände oss ändå upprymda och glada efter mötet med de tre fina björnungarna. Snart kommer de att splittras och gå sina egna vägar. Björnar är solitära djur och att få se dem så här var en fin bonus.

Hej så länge,

Lena