Utvälinge, ett av Peters favoritställen

Efter lunch vid Fulltofta storkhägn körde jag mot min nästa anhalt vilket var ett litet hotell utanför Hamburgsund, ca 4 timmar bort med bil. Jag hade dock insett att ett stopp vid ett av Peters favoroitställen, Utvälinge, var en möjlighet utan att köra en alltför lång omväg. Nu kom jag inte ens så långt innan jag måste stanna. Jag passerade en traktor med slåtterkross och ett följe av minst 20 glador! Det blev ett helt varv i en rondell och tillbaka tills jag hittade en liten grusväg där jag kunde köra in, inte idealiskt parkerat men jag stod ju bredvid bilen. 

Som ni ser var det också en kraftledning i närheten och den gick det inte att göra så mycket åt. Jag hann knappt mer än ut ur bilen förrän det kom en annan bil på vägen. Det var dock en hantverkare som var lika fascinerad av gladorna som jag var och ville stanna för att titta på dem. 

Gladorna dök ibland ner i det slagna gräset och försökte fånga något. Då följde flera andra med och det uppstod tumult. Det var svårt att få skärpa på mer än en eller möjligen två fåglar i taget men det var ändå häftigt att stå där och titta på dem. Avståndet började också bli väl långt från där jag stod och fåglarna hamnade ofta bakom ledningarna. 

Efter ett avbrott med glador hamnade jag till slut i Utvälinge och gick mot Sandön. När Peter bloggar om Uppsala är jag på ett av hans hemmaställen. Det var varmt och soligt men blåste alldeles för mycket.

Fisktärnorna dök på var sidan om den långa bryggan. Inget napp på detta dyk.

När jag kom ut på Sandön och spanade åt höger hittade jag en strandskata.

Till vänster, där det var fågelskydd och dessutom hårt solljus, var det också strandskator samt skärfläckor som gjorde sitt bästa för att köra bort dem. Det var mycket knepigt att fotografera åt det hållet, men det jag spanade efter borde ju vara där...

En äldre fågelskådare stod också på stranden och spanade åt samma håll. Det var de fyra ganska nykläckta skärfläckeungarna vi ville se och plötsligt kom en spatserande i det grunda vattnet. Bilden är rejält beskuren trots 500 mm. Inledningsvis kunde vi bara se denna och mannen oroade sej för att det hänt de tre andra något. 

Samtidigt på sandbanken rakt framför mej. En av skärfläckorna avhyser en kråka. 

Den är mycket bestämd och trots att de är ganska jämnstora ger sej skärfläckan inte. Kråkan ska bort.

Den flyger en loop och kommer tillbaka, men icke.

Skärfläckan anfaller igen och kråkan ger sej av, tillfälligt i alla fall.

Inte så konstigt att skärfläckan är envis, för strax får vi syn på två till ungar som springer i vattnet och flaxar med sina små vingar. De är verkligen näpna.

Jag sätter mej i den varma sanden precis vid snöret som markerar fågelskydd och tittar på skärfläckans små telningar. Det är en som är aningen större och som också ger sej ut på längre promenader i vattenbrynet. Efter en stunds väntan kommer den åt mitt håll och med det rådande ljuset är det här vad det blir med min 500 mm zoom innan den vänder och går tillbaka mot sina syskon. Alla fyra ungar verkar ha hälsan och det var ju kul. 

Fågelskådaren har nu upplyst mej om att det finns minst fyra myrspovar och en del annat roligt längre bort längs stranden, men jag har minst tre timmar kvar att köra och bestämmer mej för att gå tillbaka till bilen. Jag har också hört skäggmesar bakom mej i vassen, men de visar sej aldrig under tiden jag är där. 

Ett gäng köttdjur blöter fötterna tillsammans med några gravänder när jag lämnar Sandön och Utvälinge.

Hälsningar Lena

Projekt vit stork

En av anledningarna till min jobbresa i södra Sverige var ett studiebesök i storkhägnet vid Fulltofta. Det ligger vid en våtmark och områdena runt om betas av nötkreatur just nu. 

Hägnet påminner lite om ett cirkustält i formen men består av nät som är tillräckligt finmaskigt för att förhindra påhälsning av kråkfåglar. Det är också rovdjurs-säkrat i nederkant för att mink och räv inte ska kunna gräva sej in. I hägnet häckar 25 par vita storkar. Eftersom vita storkar är mycket sociala fåglar har några frilevande valt att häcka i närheten av hägnet eller på stolparna som ingår i konstruktionen.  

Ljudet av klapprande näbbar är påtagligt och jag hör det i bakgrunden under hela mitt besök. Ett av storkparen som häckar utanför hägnet är omärkta fåglar och man vet sålunda inte var de kommer ifrån. De har hittat hit tillsammans med andra vita storkar som återvänt efter vintern. 

Storkarna bättrar på sina bon under hela häckningen och den här är nere nära där vi sitter för att hämta inredningsmaterial.

Staffan Åkeby, tidigare kommunornitolog i Höör och fd chef för Skånes djurpark, är en eldsjäl som haft olika roller i storkprojektet sedan det startade på allvar 1989. Han var min ciceron vid hägnet och kunde svara på alla upptänkliga frågor som jag hade och mer därtill.  

Storkfodret, som mest bestod av fisk, förvarades i ett frysrum i en byggnad som även hade ett kylskåp, ett värmeskåp, vatten och diskmöjligheter, förvaring etc. Det fördes loggbok av alla som är iblandade i matning och tillsyn av fåglarna samt att alla nyvärpta ägg noterades så att man kunde hålla koll på när de kläcks. Storkarna börjar ruva innan de lagt alla ägg och ungarna kommer därför att kläckas vid olika tidpunkt. Ungarna i en kull blir därför olika gamla. Storken har en annan strategi än höns som lägger alla ägg de vill lägga och inte börjar ruva förrän det är "fullt" i redet. Eftersom embryot inte utvecklas förrän hönan börjar ruva blir alla kycklingar lika gamla. 

Staffan passar på att samla in data från kalendern med rapporterade ägg. Det är viktigt för att ha koll på när äggen kläcks (efter ca 32 dagar). Storkungarna ska ringmärkas och det finns bara ett kort fönster under deras snabba uppväxt då det fungerar bra rent praktiskt och det infaller vid ca tre veckors ålder. 

Storkprojektet har en styrgrupp, projektledare och vice projektledare, men för att hålla igång verksamheten är man också beroende av volontärer. I nuläget har man ca 60 stycken och jag mötte två trevliga herrar som var där och bl a skötte matning, daglig tillsyn mm. 

När det började dra ihop sej för "storklunch" landade den här fågeln alldeles i närheten. Han skulle inte få någon del av maten. Det verkade dock som att han hade ett visst hum om att det skulle distribueras godsaker, så någon litet spill har kanske inträffat tidigare.  

Jag fick kliva innanför nätväggen och fotografera i hägnet, men jag använde enbart 100-500 mm tele och gick inte runt bland redena utan höll mej i utkanten längs den upptrampade stig som volontärerna brukade gå. Det här var också i anslutning till att de snart skulle få mat. I hägnet finns ett antal kameror av olika typ och på olika höjd. I bakgrunden kan man se ett par på stolpen.

Nättaket är tillräckligt högt och hägnet tillräckligt stort för att de vuxna fåglarna ska kunna flyga, vilket de också visade prov på. Vissa av storkarna kan dock inte flyga för att de är rehabiliterade från olika skador som gjort dem flygoförmögna. Dessa har hämtats i Polen och ingår i avelspopulationen.

Här kan man se att ungarna är lite olika gamla och att alla inte är lika försigkomna fast det vankas mat inom kort.

Någon kanske tycker att det ser trångt ut med så många storkar i hägnet men det är inte ovanligt att man ser vilda storkar som bor så här pass nära varandra. Jag har visat exempel på det från Portugal och Nina Erkenius har också visat hur de kan samsas många par i ett specifikt träd eller i en särskilt populär kraftledningsstolpe.

Här kommer lunchen och dessa ungar är betydligt äldre än de på den tidigare bilden, det skiljer sålunda både inom bon och mellan bon.

De här två glufsar girigt i sej av de små fiskarna som serveras. 

De vuxna fåglarna flyttar sej i allmänhet från boet när matserveringen äger rum, men inte många meter och de tycks inte vara särskilt störda av mannen med skottkärran som går lugnt från bo till bo. De långbenta ungarna växer fort och de blir flygfärdiga efter 58-64 dagar. Alla ungar som är tillräckligt stora samlas upp i ett hägn tillsammans och släpps ut vid det gemensamma storksläppet vid Hemmestorps Mölla i Veberöd, som i år äger rum den 26 juli. Det brukar dra en stor publik så kom i god tid om du vill uppleva detta. Inträde 120 kr för vuxna och då ingår kaffe. 

Det är hög tid för lunch och jag väljer att stanna kvar vid hägnet och äta det som finns kvar av min egen matsäck vid ett av de uppställda borden. Storkar passerar ovanför mitt huvud och kommer in för landning i de bon som de byggt i anslutning till hägnet. Näbbarna klapprar hela tiden.

När jag lämnar Fulltofta storkhägn passar de betande köttdjuren på att dricka i dammen. Nu ska jag vidare på min resa men kommer att göra ett sista stopp i Skåne innan jag kör vidare in i Hallands län där min nästa intervju/studiebesök finns.

Hälsningar Lena

Vresbok, eller lär känna din nationalpark II

Min nästa anhalt var Prästaskogens naturreservat och vresbokarna som jag läst och sett bilder på här på FS. Både Sven och Wolfgang har visat bilder från denna plats, kanske även fler som jag inte minns just nu. De knotiga träden har därför hamnat på min lista över platser som jag vill besöka. Nu skrev jag naturreservatet i sökfältet på telefonen och körde. Vägarna blev mindre och mindre, det gick långsamt, men samtidigt var det ett fint jordbrukslandskap att färdas i. Ända tills ett gigantiskt släp lastat med minst 12 ensilagebalar effektivt bromsade in hastigheten till promenadtakt.     

Jag hade bara två kilometer kvar när det plötsligt började gå väldigt sakta och jag såg min tid bland vresbokarna krympa. Till slut svängde baltransporten långsamt av in på en gård och jag kunde avlägga den sista kilometern. Jag kom in i en bokskog och plötsligt sa "telefonrösten" att jag nått min destination. Hmm...det fanns en liten parkering där det kanske kunde stå tre bilar (den var tom) och en mycket liten skylt som förkunnade att jag minsann var på rätt ställe samt att det fanns buskskvättor här. En liten karta med prickade leder visade hur man kunde gå men vresbokarna var inte utmärkta. Jag mindes tydligt från en blogg att det bara fanns vresbok på ett litet område, hur skulle jag nu hitta det? Jag hade definitivt förväntat mej en mer omfattande informationstavla...

Jag började promenera och mötte tack och lov ett par som bodde i huset ganska nära där jag parkerat. De förklarade hur jag skulle gå för att hitta träden, som ni nog redan förstått att jag gjorde med tanke på bilderna. De var förvånade att det inte fanns utmärkt ordentligt. När jag gick med dem tillbaka en bit mot där jag parkerat fanns det faktiskt en till liten skylt där det stod "Trollskogen", vilket var det ena av två områden som hade vresbok. Men den skylten stod verkligen i skuggan. 

Jag blev snart alldeles uppslukad av de underliga formerna och den överväldigande gröna miljön. Inga andra besökare störde heller, fast det var tydligen ett populärt område för t ex bröllopsfotografering, dock inte på en tisdag före klockan nio på morgonen. 

Träden är otroligt läckra och jag glömde nästan helt bort tiden. Men trollskogen är inte så stor.

Jag kom ut på vägen igen och började gå tillbaka till bilen. Det fanns ett område till och jag insåg direkt att jag inte skulle hinna gå dit. Det får helt enkelt bli ett besök till, någon gång senare och kanske en annan årstid. 

När jag kom fram till bilen fotograferade jag samma träd som jag tog den första bilden av när jag precis anlänt. Det står enstaka vresbokar nära vägen, det här är en av dem och ett praktexemplar. Sedan var det bara att skriva Fulltofta i telefonen och det skulle ta 38 minuter att köra dit. Jag hade bara några minuter extra så jag hoppades verkligen att jag inte skulle hamna bakom en ensilagetransport igen. Tack och lov visade pilen i telefonen att jag skulle fortsätta på vägen som jag kommit, så samma bonde som jag passerat en gång skulle jag inte möta igen.

Här upptäckte jag, runt kröken, att det fanns både en större parkering, en stor informationstavla , flaggstänger, busshållplats etc. Jag hade kommit till naturreservatet från "fel" håll och lämnade nu via huvudentrén. Den simpla informationen hade jag ju kunnat ta reda på innan. Nu vet jag det till nästa gång och jag hittade i alla fall hälften av de vresiga bokarna. Tack för en mycket fin upplevelse ni som bloggat om detta ställe.

Hälsningar Lena

Så glad jag blev!

När man sitter i gömsle blir det ju ofta bonusbilder på arter som man kanske inte primärt var ute efter att fotografera, men som ju ändå är där. Nötskrikan kunde jag inte motstå när den visade upp sej så här fint. 

Korp är vanligt vid en matning för rovfåglar och här fanns förstås ett vackert par. I synnerhet denna som hade piffat till fjädrarna på huvudet.

Jag hade en fågel till på önskelistan denna helg, förutom de ljusa vråkarna, och på mitt första pass under lördag eftermiddag kom det ingen. Men morgonen därpå kunde jag höra dem "prata" med varandra innan det ens blivit riktigt ljust och det dröjde inte länge förrän en var på plats. 

När den röda gladan landade blev jag alltså extra glad. Den landade på matplatsen närmast gömslet och fick snart sällskap av ytterligare en. Det blev dock inga lyckade bilder när båda individerna var med. 

Vilken högtidsstund. Den satt precis framför mej och jag kunde ta porträttbilder med 300 mm. Jag har fotat glador förut, i Skåne, men bara flygande mot blå himmel och jag ville så gärna se och fota dem mot en annan bakgrund. Det var möjligheten att göra det som lockade mej att köra 60 mil till detta gömsle.  

Glador är inte lätta att få ner på en åtel och de är känsliga för ljud och andra störningar. Vråkarna är helt okänsliga och man kan sjunga i gömslet när de väl har landat och börjat äta. När gladan kom ner var vi andäktigt tysta. Vi pratade förstås inte i gömslet mer än någon viskad kommentar, men när gladan landat var vi extra noga med att inte åstadkomma något ljud. 

Gladorna landar företrädesvis på marken och de kan inte hävda sej mot en vråk. Den här gladan blev bortkörd fyra gånger när den börjat äta. 

Det ligger mat på flera ställen för att den ska ha en chans att få sitta ifred och äta. Det betydde dock att vi ibland hade vråk på tre eller fyra olika platser och det var svårt att hålla koll på dem. 

Den flög och satte sej i utkanten av matningen, där det visserligen fanns lite godsaker men korpen hade varit där en vända och norpat åt sej en del. Nu hade solen dessutom gått upp och nådde delvis denna del av matningen.

Gladan var inte nöjd med det som den hittade här. Det syntes tydligt att den egentligen ville till en av de bättre matställena, men där var det upptaget...

Den lättade plötsligt och visade upp sej på ett magnifikt sätt. 

Sen verkade det som att den upptäckte att det var en stor gran i vägen och den gjorde en abrupt manöver för att undgå det stora trädet. Jag har flera bilder på när den flaxar i granens grenar men den har vänt ryggen till så de får vara kvar i arkivet. 

Den flyger en vända men kommer strax tillbaka och landar då i samma gran. Den blir sittande en stund och spanar mot matningen, som att den överväger vilka olika alternativ det finns för att komma över en stor frukost. 

Den hittar till slut en plats där den får äta tills den är nöjd. 

Jag fick flera chanser att fotografera röd glada under de kvarvarande sittningar jag hade i gömslet och eftersom det här är en fågel som är ovanlig hemma, fokuserade jag på den framför vråkarna. Fast det blev många bilder av allt som dök upp här. Den här gladan satsar på att få en plats på den "stora scenen", där flest vråkar brukade sitta och där det också fanns mest mat.

Matplatsen var upptagen och den slog sej ner i utkanten för att vänta på sin tur. 

Nu blev det inget av med det för en till vråk damp ner och det blev för mycket för gladan. Jag zoomade ut maximalt men det blev ändå för "trångt". Det var då jag insåg att jag hade 1, 4 extendern på (för att ta närbilder) och jag hade sålunda 140 mm. Jag tog bort den så fort läget lugnat ner sej.

Gladan kom tillbaka efter en stund och passerade vackert förbi ner mot ett matställe på marken.

Det var trots allt här den oftast fick plats och chans att äta. 

Den kom och satte sej precis framför gömslet, mycket tacksamt.

Hela tiden vaksam på vad som händer, även ovanför.  

Det blev många bilder på glada och jag avslutar med en som var en chansning. Tiden är 1/800 s och det blev bara en bild i serien som var skarp på huvudet. Det var två mycket lyckade heldagar i gömsle och jag hade fått se de tre arter som stod högst upp på önskelistan inför detta besök dvs ljus "börringevråk", mård och röd glada. 

Hälsningar Lena

Vanlig, men ändå ganska ovanlig...

Efter middag och lite småprat i köket går vi ut igen. Nu har solen gått ner och man måste ha pannlampa för att hitta fram till gömslet i skogen. Nu prepareras ett par valda matplatser med något helt annat, nämligen honung. Styrka och riktning på ljuset ändras också. Det är mörkt och fotografering med vanliga kameror skulle inte vara möjlig utan belysning. Sedan blir allt stilla. 

Jag sitter ensam i gömslet och det händer absolut ingenting, alla fåglar har gått och lagt sej. En skogsmus som hastigt rör sej mellan två stubbar får mej att piggna till. Det går ytterligare en timme...jag har fått veta att det kan dröja till sent på natten, om den kommer över huvud taget. Men tjugo över nio ser jag något skymta i mörkret under en stor gran, jag får syn på de ljusa öronen... 

En mård smyger fram i ljuset från den vänstra strålkastaren. Jag håller nästan andan när den smyger fram till en stubbe som jag vet är preparerad med favoritgodiset. 

Den är mycket vaksamt och stannar upp mitt i rörelsen. Även om jag sitter bakom glas är jag glad att min kamera inte ger ett enda ljud ifrån sej när jag tar bilder. 

Mården vet ju att det finns godis här och när den förvissat sej om att det är lugnt börjar den slicka i sej den söta honungen. Mården är en köttätare, men på sommaren äter den också bär och det är kanske därför som den gillar det söta.

Det är lite hundvalp över detta djur, men mården är inte ett hunddjur och ska inte förväxlas med mårdhund. Den är inte heller särskilt ovanlig i skogen, det finns uppskattningsvis ca 100 000 i Sverige. Men det är inte så vanligt att få se den då den är utpräglat nattaktiv och trivs bäst inne i skogen, där den känner sej säker. 

När den är klar med stubben försvinner den iväg i den mörka skogen. Jag sitter åter och tittar på den öde åtelplatsen, men nu är jag upprymd över att ha fått se och fotografera en mård. Den stod högt upp på önskelistan då jag körde ner till Skåne denna helg. Ganska precis klockan elva kommer den smygande igen och nu går den upp på en plattform där det finns mer honung, men också köttstycken som vråkarna inte ätit upp.  

Här är det soft medljus men också en strålkastare som ger motljus och får den glansiga pälsen att skimra runt djuret. Jag noterar senare att den har två fästingar i örat. Skånsk vinter räcker tydligen inte för att ta död på dessa små otrevliga djur.

Den hittar nästa honungsgömma och tar för sej. Det finns två individer i området. Mården har revir, men de kan överlappa om det är olika kön. När jag kollar örat på de första bilderna har den fästingarna på samma ställe, så det är samma individ som kommit tillbaka för en andra måltid. 

Den slickar sej om munnen ibland men jag har tiden 1/200 s, för det är rätt mörkt, och de flesta av dessa bilder blir inte skarpa. Jag har fortfarande det fina Canon 100-300 mm objektivet (som jag fått låna) på kameran, men då mården inte är så stor har jag satt på en 1,4 extender och då blir bländaren 4.

Den stannar ganska länge och jag kan njuta av att bara titta på den när den snaskar i sej sötsakerna. 

Med jämna mellanrum tittar den upp och det känns som att den vet att jag sitter där. 

Mården har ätit desserten först och tänker sedan hugga in på huvudrätten, som är ett fettrikt köttstycke som vråkarna inte lyckats äta upp eller bära med sej. 

Den hugger hela stycket och smyger iväg i natten. Den här kommer ju inte att komma tillbaka igen och även om det skulle kunna dyka upp en annan individ väljer jag att avsluta för kvällen. Jag sitter dock kvar ytterligare en halvtimme för säkerhets skull. Då kan jag också vara rätt säker på att mården har ätit upp och antagligen befinner sej en bra bit från gömslet. Jag vill ju inte störa den på maten i onödan. 

Hälsningar Lena