Nu ser man dem i par

Jag stannade till vid Fyrisån en morgon före jobbet. Solen gick upp och jag fick njuta en stund. Jag hörde en massa gäss och även tranor, men såg inte så mycket. Det passerade i alla fall ett par...

Det är ju det som händer i naturen just nu. Det bildas par. Vissa fåglar har redan en partner sedan flera år andra bildar nya par varje år under häckningen. Dessa två passar inte ihop, men jag kan tänka mej att hägrarna som häckar på Djurgården i Stockholm är i full färd med bobyggande och parning. 

De här två känner nog varandra rätt väl. Grågäss bildar livslånga par, men om en partner dör kommer den ensamma gåsen att träffa en ny partner. Dock kanske den inte hinner göra det samma år och missar på så sätt en häckning. 

Gässen bråkar ju också en del mellan paren så här års.

Här gäller det att inte komma för nära.

Korpar bildar också livslånga par men om det här är ett par medelålders korpar som dansar i luften av svallande vårkänslor, eller om det är två unga fåglar som påbörjat uppvaktning, kan man inte veta.  

Korparna häckar på samma plats år efter år och försvarar sitt boterritorium. Med DNA teknik har man dock kunnat fastställa att hannen inte drar sej för att "hoppa över skaklarna" någon gång ibland och para sej med en hona i ett annat bo när hennes make är ute och flyger. Allt för att sprida sina egna gener så vitt och brett som möjligt. 

Det här är antagligen ett par som känner varandra väl. De var i alla fall mycket älskvärda mot varandra. Knölsvanar håller också ihop år efter år men händer något med den ena parten kommer den andra att "gifta om sej". Om olyckan är framme under häckning och den ena parten dör, förlorar de dock oftast den kullen och får börja om på nytt nästa säsong. 

Jag har noterat att i alla fall en ringduva verkar ha anlänt i utkanten av vår trädgård och jag förväntade mej att få se den i restaurangen. Döm om min förvåning när det istället dök upp ett par stadsduvor, som ivrigt pickade i sej spillda frön under en automat.  Det blev ett nytt tomtkryss. Dessa två kommer flera gånger om dagen har jag nu noterat. En kollega som är inbiten skådare tror dock mer på att det är skogsduvor och att jag borde gå ut och försöka lyssna för deras läte är ganska lätt att känna igen (nytt tomtkryss i alla fall, men jag vill ju veta).  

Slutligen fick jag även se en tofsvipa en sen eftermiddag. Den var ensam ute på en blöt stubbåker. Förhoppningsvis har den nu fått kompisar och kanske är på väg att hitta årets kärlek som den kan dansa med i luften.

Hälsningar Lena

Den blå kärrhöken överraskade

Vädret var lite halvdant men jag hade i alla fall möjligheten att göra en utflykt och då valde jag Hjälstaviken. Det brukar alltid bli något om man åker dit och bara att promenera på spången i vassen ger en förväntansfull spänning. 

Innan jag ens kommit till spången i vassen fick jag dock möta förmiddagens största överraskning. En blå kärrhökshanne som flög över våtmarken och bjöd på många fina poser.

Avståndet var ganska långt men det var ändå den finaste observation av blå kärrhök (hanne) som jag någonsin fått.

Om turen börjar så här bra blir ju allt annat man ser en bonus :-)

Skäggmesarna stod på önskelistan men de var luriga och bara två stycken visade sej på spången. 

Det var någonting i den gröna mossan som de var ute efter

De var som vanligt extra svårfångade i vassen och efter ett par timmar gav jag upp.

Ett par knölsvanar passerade med majestätiska vingslag.

Jag fick också se kattugglan som brukar sitta i ett träd vid Parnassen. Det stod folk där och tittade, annars hade jag aldrig hittat den. 

Ugglan vilade högt upp i ett träd och sneglade lite på mej då jag passerade under. Sedan åkte jag vidare till bokskogen, men det får komma i en annan blogg.

Hälsningar Lena

Knölsvanar på hal is

Plötsligt blev det vinter. Fredag morgon och jag spanade ut på gatan från mitt arbetsrum hemma. Allt det vita föll ju på torsdagen och då var jag tvungen att vara på jobbet pga undervisning. Fredag kunde jag jobba hemma och valde att göra det. Jag hade dock mycket att göra och det här blev den enda bilden jag tog. Lördagen skulle ju bjuda på minusgrader och sol så jag inväntade min lediga dag. 

Vädret var strålande nästa morgon och efter frukost åkte jag till Råstasjön för att kolla in fågellivet där. Det jag helst ville se var den stora knölsvansfamiljen och jag hade inte gått långt förrän jag såg dem lätta från sjön. 

Hela familjen med två vuxna knölsvanar och åtta fullstora årsungar övningsflög över sjön. En imponerande syn.

De gjorde flera vändor runt sjön och passerade Strawberry Arena (fd Friends), höghusen med lägenheter och Mall of Scandinavia. 

De flög ner mot Lötsjön och vände för att komma tillbaka och passera mej ännu en gång.

De flög i en ganska tät formation och det var en mäktig syn.

När de väl skulle landa behövde de dock mer än hälften av sjöns yta innan alla hade stannat. Isen hade lagt sej och även om den var tunn var det tillräckligt med is för att bära en knölsvan. De landade sålunda på glansis. Det fick mej att tänka på curling för nybörjare.

Det här hade inte ungarna haft möjlighet att träna på särskilt mycket. Mamma och pappa landade, kanade en bit och stod sedan stilla. Ungarna gjorde allt möjligt.

" - Man ska gå som en pingvin har jag hört tanterna med brödpåsarna säga. Pingvin!  Jag är ju en svan! " 

" - Du ser ut som en gråsäl...Nej, pingvin! Jag har sett på Netflix hur de gör. De slänger sej på bröstbenet och åker kana på snö och is. Hur coolt som helst! "

" - Finns det icebugs för svanar? "

" Hur gör man??? Vad hände med vattnet? " 

Det här är antagligen svanungdomarnas första erfarenhet av is. Vi har visserligen varit borta en vecka, men jag tror inte Råstasjön frös förrän på torsdagen förra veckan. 

" - Det bästa är nog att flyga ändå...."

" - Bara en lite kort bit, till resten av min familj,...det här går ju bra..."

"  Men hur stannar man ??? "

De halkade runt en del men lyckades samlas någorlunda utan att krascha in i varandra. Föräldrarna iakttog sina telningar som gled runt på isen. Själva stod de helt stilla där de landat. Varför halka runt när det inte behövs, sjön är ju ändå deras. 

Till slut hade familjen samlats någorlunda och de började slå sej till ro ute på isen. Nu regnar det och deras pöl kommer att tina under natten om den inte redan har gjort det. I morgon är allt säkert som vanligt igen. 

Jag lämnade knölsvansfamiljen övertygad över att de kan hantera situationen och dra från platsen när vintern kräver det. På väg tillbaka till bilen fick jag syn på denna ensamma svanunge. Den här kommer nog att få en tuffare vinter och helt ensam klara den sej nog bara om den blir utfodrad av människor, som förhoppningsvis ger den bättre mat än bröd.

Hälsningar Lena

Ungsvanar i ljuset

Det blev några extra bilder på de stora svanungarna för jag gillar färgen på deras fjädrar och de olika skiftningarna i gråbruna toner som de uppvisar så här års. 

Solljuset över sjön inbjöd till några experiment i high key 

De håller sej rena och fina. Fjäderdräkten glänser faktiskt när solen faller i en viss vinkel. 

Till slut somnade alla in. Jag vet faktiskt inte varför alla sover med huvudena åt samma håll. Det var dessutom vindstilla. Så här såg det i alla fall ut när jag lämnade dem.

Hälsningar Lena

Hemma hos familjen knölsvan

Jag hade länge planerat att kolla in hur det gått för knölsvansfamiljen vid Råstasjön och fick äntligen en chans. Jag gav mej iväg i god tid före soluppgången. Kanske lite väl tidigt...När jag parkerat vid tennishallen bakom Råstasjön var det fortfarande väldigt mörkt på gångvägen ner mot sjön.

Jag stannade till en stund och tog några bilder i skenet av lyktorna. Det var fint och stillsamt fast man kunde höra staden vakna runtomkring. 

När jag kom ut på promenadvägen runt sjön tog jag ett fem bilder i stående format för detta panorama. Det är vyn mot Friends, nej fel, Strawberry arena. Solen är på väg men inte riktigt än.

Jag promenerade vidare...Ljuset tilltar sakta och det simmar en och annan fågel på vattnet. Sothönsen är i alla fall vakna. Jag spanar efter knölsvanar...

Där är de! Jag kan räkna till åtta på kamerans display plus en vuxen individ som inte är med på denna bild. De har inte vaknat ännu och befinner sej på andra sidan sjön i förhållande till min position. Jag fortsätter promenaden, de är ca 1,5 km bort. När jag når dit är de förstås inte kvar...

Jag kommer tillbaka till samma ställe och tar fem bilder till för ett nytt panorama. Solen kommer snart att gå upp.

Några hundra meter senare får jag syn på dem. Hela familjen har precis nått favoritplatsen där en mjuk stenhäll sluttar ner mot vattnet. Jag räknar vimlet av grå halsar och får det till åtta, plus två helvita individer.

Den här bilden tog jag 24 juli på samma ställe. Då var de åtta ungfåglarna fortfarande duniga och redan då såg det förstås hoppfullt ut att de skulle klara hela kullen även detta år. 

Nu vet jag att så är fallet. Knölsvansparet vid Råstasjön har återigen lyckats med en kull på åtta ungar. Jag byter från 100-500 zoomen till 16-35 mm och hukar mej mitt i den stora svanfamiljen.

Solen har gått upp och bjuder på morgonljus, även om det inte är så spektakulärt på denna plats. Jag sitter på huk bland svanarna som gör morgontoalett. 

Med 16 mm kan jag nästan klappa den vuxna svanen på stjärten och hen tittar på mej en kort stund. Men det här är det snällaste svanparet jag någonsin mött och den vuxna fågeln bryr sej egentligen inte alls om min närvaro. 

Det är precis som jag har upplevt tidigare. Jag får sitta mitt i familjen som ägnar det mesta tiden åt att putsa sej. Emellanåt för de en lågmäld kommunikation av mjuka kvittrande (från ungarna tror jag) i kombination med resta halsar. De har koll på varandra på ett artigt sätt. Lågmälda för att vara så stora. 

En efter en bäddar de ner sej för att sova frukost och jag lämnar dem efter ett fint möte. Det blev förstås betydligt fler bilder och de kanske kommer i ett senare inlägg. 

Hälsningar Lena