Möten i skogen

En rad med små gömslen i den finska storskogen. Platsen ligger bara någon kilometer från ryska gränsen, eller snarare gränszonen mellan Finland och Ryssland. Ni som har följt min blogg ett tag känner kanske igen dessa små "lådor", för jag har varit här förut. Det är Lassi Rautiainens gömslen utanför Kuhmo.   

Gömslena ser lite olika ut och det finns en-, två- och tremansgömslen i skogen. Ovan ett gömsle för två till tre fotografer som kallas Caravan, titta extra noga så förstår ni varför. Jag var här med min sambo 2023 och hade några fantastiska dagar, men det var ett djur som vi inte fick se. Det ligger överst på min önskelista och har så gjort väldigt länge. Eftersom det här är det säkraste stället att möta dessa djur åkte jag tillbaka. En resa som jag bokade in för mer än ett år sedan. 

 Jag hinner precis rigga kameran i gömslet innan den första björnen dyker upp. De vet att det finns godsaker i skogen och när den gamla Pajeron lämnat, som vi åkte med ut hit, kommer de tassande tämligen omgående. Det kommer flera olika individer, men den här blir en av mina favoriter för den är inte så mörk och dessutom lätt att känna igen med den ljusa pälsen över nacken.

Det är främst stora hannar som kommer och de jobbar som bäst på att äta upp sej inför vintervilan. De är riktigt tunga vid det här laget, antagligen runt 300 kg.

Det händer också att de kommer väldigt nära gömslet och då går det utmärkt att använda en vidvinkel i "golvgluggen". Jag hade dock ingen golvglugg i mitt gömsle så det här är taget med 100 mm när den passerade precis framför. Man hör andetagen från de stora djuren och om de stannar och sniffar, en speciell känsla. Men det var ju inte björn som jag åkte hit för, så jag fortsatte spana ut i skogen...

 Jag skymtar en rörelse mellan trädstammarna från ett djur som är betydligt mindre än en björn och den är ljusare, så det är inte en järv. En ljus, brungrå varg kommer smygande och stannar precis i en lucka mellan träden. Jag kommer på mej själv med att hålla andan. 

Vargen är betydligt försiktigare än björnarna och den avvaktar för att se om det verkar lugnt innan den kommer närmare. De stora björnarna har tillfälligt dragit sej undan. Jag följer vargen i sökaren...

" - Skulle jag vara ett hotfullt rovdjur, näe....jag är bara en näpen liten varghona som vill åt laxhuvudena som ni gömt" . Jag får senare veta att det är flockens alfa-hona som kommer mot oss i gömslena denna kväll. 

Jag försöker hålla koll på den ljusa vargen och samtidigt spana genom det lilla fönstret ut över skogen. Det kommer en till varg, betydligt mörkare och mer "varglik". 

Den här vargen är grövre och otroligt vacker. Det är flockens alfa hanne och han lever upp till sin roll med perfektion. Han kommer också att visa vad det är som verkligen gäller vid ett senare tillfälle.

Andäktigt försöker jag hålla koll på båda vargarna. De möts vid ett tillfälle men inte utanför mitt gömsle. Jag ser dem tillsammans en kort stund, men sikten är delvis skymd och det blir inga bilder från mötet. 

Den ljusa vargen kommer närmare och hittar en och annan godbit som björnarna inte hunnit glufsa i sej.

Hon bjuder t o m på porträtt. Bilden är visserligen tagen med 500 mm, men den är endast måttligt beskuren i kanterna. Det här mötet översteg mina vildaste fantasier och jag är trollbunden.

Den tjusiga hannen kommer också riktigt nära. Den här bilden är beskuren till stående format. Jag har låtit vargen vara i visst mörker, för det var så jag upplevde det. Det skarpa solljuset ställer till en del för oss fotografer då djuren rör sej mellan trädstammarna som nästan är svarta.

Den kaxiga alfahannen hade också en mjukare sida och kunde helt plötsligt se betydligt mer hundlik ut. Men det var ett kort ögonblick och helheten talade ändå sitt tydliga språk.

Vargarna var hela tiden på alerten och här kommer det något stort lufsande i skogen. Dags att slinka iväg.

Björnen med smeknamnet "The Boss" gjorde entré och då backade alla andra undan. Vargarna lämnade oss för den här gången, men det skulle bli fler möten innan resan var slut. Solen gick ner och till slut var det bara nötskrikor kvar som letade efter smulorna, vilket faktiskt också bjöd på viss underhållning. 

Hej så länge,

Lena 

I den östfinska taigan

Efter sex dagar i den östfinska taigan är jag nu tillbaka till vardagen. Jag fick uppleva en rad olika spektakulära möten.

Men också långa stunder då jag bara satt och tittade på naturen eller strövade i riktigt gammal skog. 

Vi det här tillfället imponerade den gamla havsörnen när den flög ifrån ett gäng korpar genom att kryssa mellan tallstammarna. Vingspannet på en havsörn är trots allt nästan dubbelt så stort som på en korp.

Hej så länge,

Lena

Renhållarna, del II

När hyenorna slutligen hade gett upp kunde de bevingade asätarna återgå till sitt frukostmål. 

De bråkade med varandra...

...och utmanades ideligen av kråkorna.

Plötsligt skymtade vi ett annat fyrfota djur på högerkanten. En schakal, (antagligen en ung schabrakschakal). Den spanade lite oroligt i början och tvekade. 

När den förvissat sej om att hyenorna var borta traskade den in på åtelplatsen för att se vad som fanns.

Helt utan förvarning klippte den till en förbipasserande gam i rumpan, som förnärmat flaxade iväg. Den jagade inte efter gamen och det blev inga märkvärdiga bilder, men det rök en fjäder.

Sedan tog den för sej av det som bjöds. Med en mindre och smalare nos än hyenorna kunde den ganska lätt plocka upp godbitar mellan gallerspringorna. 

Trots det initiala utfallet mot gamen var den inte särskilt kaxig och här blir den skrämd av en kråka. Den betedde sej lite ogenomtänkt och det, i kombination med den smala kroppsformen, jämfört med en individ som dök upp senare, gör att jag tror att det här var ett ungdjur. 

Eftersom schakalen inte var särskilt störande kunde gamarna nästan äta ifred. Här fanns det mat som även kråkorna ville komma åt.

Vilket de också lyckades utomordentligt bra med.

Här var det dock inte frågan om det. Gamarna som började bli mätta la sej ner och då var det vissa av kråkorna som inte kunde låta bli att vara framme och nafsa i fjädrarna, inte bara i stjärtpennor.

Det var inte uppskattat.

Ett nytt tjuvnyp och den gav sej inte förrän gamen var uppe på fötterna.

En av de stora fåglarna kom fram till gömslet och hälsade på oss. Det kändes så i alla fall. Vid det här laget hade jag sett dem lyfta fötterna, en i taget, mot varandra åtskilliga gånger. Jag uppfattade det inte som en aggressiv handling, utan mer som ett sätt att visa upp sej och hur stora fötter de hade.  

Jag tyckte att asätargömslet var så otroligt spännande och lyckades få en sittning till en morgon då det var ledigt. Det framgick att det var ganska stor variation mellan hur mycket aktivitet det var mellan olika dagar och andra besöket hände det inte alls lika mycket. Hyenorna kom t ex inte och inte heller vårtsvinet som blev putsad av kråkorna. Däremot dök det upp en schabrakschakal som var större och tuffare än den vi såg första dagen. Det ledde till en rafflande händelse som får avrunda denna blogg.

Det var betydligt mer gamar denna morgon och den här schakalen drog sej inte för att utmana de stora fåglarna. 

Den inväntade ett bra tillfälle, högg tag i stjärten på en gam och drog.

Reaktionen blev omedelbar.

Gamen vänder i luften och går till attack!

Den slår ner på schakalens rygg med sina imponerande fötter...

...trycker till med sina 4-5 kg. Men, notera att den inte pressar inte in klorna. Eftersom gamarna i första hand äter as och inte jagar som andra rovfåglar kan det t o m vara så att den saknar förmågan att pressa in klorna i "bytet" när den slår ner. 

Den tar istället avstamp på schakalen och lättar, vilket ändå verkar vara en obehaglig övning för anfallaren. 

Den ger också en minnesbeta med näbben och får stöd från en polare i gamflocken. Schakalen drar snabbt från platsen med svansen mellan benen. 

Den drar dock inte långt och bara minuterna efteråt har den ruskat av sej mötet med gamen. Den är på gång igen men den tränger sej på något diskretare denna gång. Gamarna är många och schakalen är inte särskilt stor, 10-14 kg enligt Wikipedia, vilket kan jämföras med vuxna hyenor som kan komma upp i 60 kg.

När våra tre timmar i gömslet lider mot sitt slut verkar det ändå som att alla har fått i sej så de är nöjda. 

Hälsningar Lena

PS. Jag har en hel del bonusbilder från detta ställe, på djur som jag inte visat. De kanske dyker upp i en framtid blogg, när det inte blir så mycket nytagna bilder. 

Renhållarna

Vi är på plats långt innan soluppgången och den första gästen var där redan när vi kom. Vi smyger in i Zimangas asätargömsle och riggar våra kameror i mörkret. 

En fläckig hyena är på plats och dreglar över åteln som ligger under galler, just för att hyenorna inte ska kunna glufsa i sej allt på en gång. En fullvuxen fläckig hyena kan äta 3o kg kött i en sittning om tillfälle ges, så det krävs vissa begränsningar för att de inte ska tömma stället innan det ens blivit ljust. 

Det naturliga ljuset kommer gradvis och för de som undrar finns det en dold belysning bakom en av åtelplatserna. Det här är typiskt ett arrangemang som kommer från Bence Maté. 

Det är två hyenor som är framme och försöker komma åt godsakerna som ligger under ett galler. Fläckig hyena är en framgångsrik art och den mest talrika stora köttätaren i Afrika. De är opportunister och kan, förutom kött även tillgodogöra sej ben och hud, vilket gör dem till de mest effektiva carnivorerna.

De kivas lite och det är tydligt att en individ är lägre i rang än den andra.  

Fläckig hyena är ett mycket socialt djur, för att vara en carnivor, och de lever ofta i stora grupper med en komplex hierarkisk struktur som mer liknar den hos primater. De jagar ensamma, i par eller i grupp, beroende på vad som är mest effektivt. 

Den ena kommer väldigt nära gömslet och det känns som att den nog vet att vi sitter där. Vi luktar antagligen lite gott. Den typiska kroppsformen med mycket kraftig framparti och ett vekare bakparti gör att den ser oproportionelig ut. Den sluttande rumpan gör dem svårare att angripa bakifrån.

Den ser lite charmigt nyfiken ut men det är en predator av rang. Även om den är mest känd som asätare, dvs en renhållare i naturen, är den en utmärkt jägare som kan förfölja ett byte långa sträckor i upp till 60 km/timmen. Hyenorna har ett stort hjärta, ca 1% av kroppsvikten, vilket gör dem extra uthålliga. Hos andra däggdjur är hjärtat oftast ca 0,5% av kroppsvikten. 

Hyenorna härskar på platsen, men de andra renhållarna börjar samlas i utkanten. En efter en landar de vitryggiga gamarna. De är imponerande fåglar med ett vingspann på över två meter och en vikt på 4-7 kg. 

Det inkommer också ett gäng svartvita kråkor som kommer att bjuda på en hel del underhållning, förutom att putsa vårtsvin som jag visade i förra bloggen. 

I väntan på att hyenorna ska ge upp vid åtelplatserna sitter gamarna stilla och kråkorna gör det som korpar ofta gör mot havsörnar. De rycker dem i stjärtfjädrarna och det är uppenbart att det bara är för att irritera dem eller för att det är kul. Det finns en hel del bevis för att intelligenta fåglar ägnar sej åt olika aktiviteter, bara för att de verkar gilla dem. Här fanns det inte någon mat att komma åt, inte än.  

Gamar och kråkor patrullerade allt närmare hyenorna, vilket förstås irriterade dem. Alla tre arter hör till en "scavenger community" som bildas runt platser där det finns as. 

Till slut blir fåglarna för närgångna.

Kråkorna håller rådslag, de kanske lägger upp en plan...Eller så bara väntar de på att hyenorna ska ge upp för, att det inte kommer åt mer än småbitar med sina stora käftar. Kråkorna vet nog att det är vad som kommer att hända. 

Solen går upp och fler gamar anländer. De är tjusiga på ett speciellt sätt. Men de är också mycket underhållande att titta på. Den här förmiddagen hos gamarna tog jag mer bilder än under någon annan gömslesittning eller "game drive" under hela resan. 

Det här är gamarna i Djungelboken IRL. Vilken show de kunde bjuda på. De rör sej med en skumpig gångstil som mest liknar de "hoppsa-steg" som glada barn använder, i kombination med svängande halsar och en hotfull "jag ska ha" mentalitet. 

Naturligtvis blev det en massa kiv mellan fåglarna.

Som ibland kunde se ut som pardans.

En av hyenorna kommer tillbaka efter en stund och den är fortfarande sugen på det som ligger under gallren. 

En gam utmanar ödet och kommer för nära. Här blir den nästan av med några av sina stjärtfjädrar.

Men den tunga hyenan (antagligen 45-50 kg) hinner inte ikapp gamen, även om den inte är så snabb att lyfta. 

Gamen undkommer med blotta förskräckelsen. Det visar sej dock snart att det finns andra asätare som är lättare och snabbare. De törs komma fram när hyenorna har lämnat och då kommer det att ryka några stjärtpennor, vilket kommer i nästa blogg

Hej så länge,

Lena

En annan vinkel på djurlivet

När man åker safarijeep sitter man ganska högt, utom möjligen när man får möjlighet att ligga på golvet med dörren öppen. När man sitter i ett av Zimangas gömslen, designade av Bence Maté, sitter man med kameran i marknivå. Vi hade en eftermiddag i ett gömsle som hette "Bhejani reflection hide" med ett "vattenhål" framför där djur kom för att dricka eller bada, som dessa bedårande Helenaastrilder. Det var full fart på småfåglarna så fort vi stängt dörren till gömslet och det fanns många fler arter, men de får komma i en annan blogg.

Det var främst med de större djuren där upplevelsen av att sitta lågt och nära blev mest överväldigande. De första som kom insmygande, lite försiktigt, var nyalaantiloper. Det är honor med ungar. Båda könen har 12 tvärgående vita ränder på kroppen, i övrigt är de så olika att man kan tro att det är två olika arter. De står högt upp på både lejonens och leopardens meny.

Den minsta ungen vågade sej fram till vattnet efter en stund.

Den kommer att växa i sina öron så småningom. 

Kort därefter, men när honorna lämnat, kom en grupp med hannar. Förutom att de har stora horn och en helt annan färg, är de också nästan dubbelt så stora. Den här bilden är tagen med 35 mm på min gamla 5dmkIV.

Med 100-500 mm zoomen på 100 mm och en R5mkII kan man få en sån här bild på den törstiga nyalabocken. Bilden är beskuren från ett liggande format.

Vårtsvin fanns det gott om men de vi såg från jeep var ofta i rörelse, mest springande med svansen i topp. Här kom de istället promenerande mot oss. 

Det här var en helt underbart gäng som plötsligt fyllde upp hela bildfältet. 

Jag greppade min andra kamera, som inte satt på stativ och tog några bilder. Här hoppades jag på lite action, eller kanske ett bad. Men det blev bara lite skvättande. 

Om det var några som bjöd på action så var det det tofspärlhönsen. De kom inrusande som "yra höns" och hann nästan springa ut ur bildfältet innan jag fick några bilder på dem.  

De var riktiga sprättisar och förvillande att titta på i sina prickiga kostymer. 

Även om jag inte läst någon specifik studie av just tofspärlhöns, törst jag nog ändå påstå att de inte hör till de smartaste fåglarna. Notera storleken på huvudet, vilket begränsar hur mycket som får plats där. Fågelögon är dessutom runda "klot" och förhållandevis stora. 

De hade en del besynnerliga beteenden för sej, antagligen är det ett par men det går inte att skilja på könen. De bildar monogama par och man tror att de håller ihop i flera år. 

De var vaksamma och kunde ibland stanna upp helt, sträcka på sej och spana.

Men ibland verkade det som att de helt glömde bort att se upp...

Om jag inte lutade mej fram var det här precis så mycket jag såg av den gigantiska giraffen som kom inklivande från vänster.

Det är en hona, så det finns förstås hannar som är större, men där och då kändes den verkligen stor. Giraffen är världens nu levande högsta djur och honorna kan bli 4,3 m. Med vidvinkel lyckades jag i alla fall få med hela det imponerande djuret på bild. 

Jag tror att den var törstig och den funderade en bra stund på om den skulle våga dricka. Den spanade, sänkte huvudet och tittade på vattnet, reste på huvudet och spanade igen. Den kunde inte bestämma sej och lämnade till slut utan att dricka. 

Det fanns en mindre giraff som kommit ungefär samtidigt som den stora och den kom också fram till vattnet. Den spanade på de irriga pärlhönsen och stampade en gång med ena framklöven, som en liten markering eller kanske en varning. 

Den såg sugen ut och vi väntade andäktigt på om den skulle inta den vågade posen som krävs för att nå vattnet och dricka. 

Det gjorde den! Den drack snabbt och gjorde sedan en hastig manöver som ingen av oss hade rätt slutartid för. 

Den ville ha mer vatten och gjorde hela manövern igen. Det var en mindre och betydligt lättare giraff än den första, men det var ändå en ganska omständlig procedur.  Giraffens extremt höga blodtryck gör också en sån här manöver till en fysiologisk utmaning, såväl att sänka huvudet så långt under hjärtats nivå, som att sedan resa sej upp igen, utan att svimma. Men det spar vi tills vidare.

Hej så länge,

Lena