Solfåglar!

Det här är huvudbyggnaden Zimanga lodge med omgivande trädgårdar. Här startade alla turer och vi åt alla måltider i byggnaden till höger. 

Vi bodde i enskilda hus med balkong mot naturen. Varje hus var inrett som ett mycket stort dubbelrum med en kingsize säng, två skrivbord (för bildredigering), ett gigantiskt badrum med dusch, badkar (båda med utsikt mot reservatet) och dubbla handfat. Rummet hade en betydligt högre standard än vi normalt brukar bo i när vi reser. Utanför var det mesta i naturen torrt och brunt. Det var vinter i Sydafrika och trädgården såg inte upphetsande ut vid första anblicken. 

Men det blommade en del spännande växter...

...och i dessa blommor huserade solfåglar, Afrikas motsvarighet till kolibrier (de förekommer även i Asien och Australien). De är inte släkt med och har inte samma flygteknik som kolibrier, men de sörplar nektar, pollinerar blommor och är minsta lika bedårande vackra. 

En white-bellied sunbird som slickar i sej nektar precis utanför lodgen. 

Efter frukost, dvs ca 10, fram till lunch vid 13, var det fri aktivitet. Då kunde man vila, ladda ner bilder eller smyga runt i trädgården och fotografera solfåglar. Det fanns en del andra fåglar också, samt ödlor. Men jag väljer att bara visa solfåglar denna gång. 

Solfåglar, man blir ju glad bara av namnet. Här kan man se att den har orange pollen på näbben. 

Det här är en "Purple-banded sunbird" och man kan se det lila bandet över bröstet på den högra bilden. Den satte sej i en av de fulaste växterna, men visade upp sej extra fint genom att sprida ut stjärtpennorna. De små fåglarna hade vårkänslor och det var mycket jagande hit och dit mellan buskar och blommor.

 De var snabba, oberäkneliga och svåra att fånga i flykten, även med pre-capture. 

En "Scarlet-chested sunbird" kunde se ut som en helsvart ganska oansenlig fågel bakifrån, men som man kan ana på denna bild har den spektakulära färger...

...om man får se den framifrån. Precis som många av kolibrierna är det bara hannarna som har de vackra färgerna och fjädrar med metallglans. Honorna var oftast mer diskreta och det var svårt att avgöra vilken art det var, om man inte såg dem bredvid en hanne. 

Ett annat problem när man fotade med pre-capture, och lyckades få en solfågel på bild, var att den helt eller delvis var skymd bakom en halvvissen stängel med blommor. Stänglarna var höga och stod ganska tätt, där höll förstås de flesta fåglarna till. 

Så här kunde det se ut under förmiddagspausen. Niklas fotografera solfåglar och det mest lämpliga var då ett någorlunda lätt tele på en kamera som man orkade handhålla. Fåglarna satt ibland väldigt nära och det gällde att anpassa sej snabbt. Det skulle helst vara sol så man kunde få riktigt korta slutartider, som alltid med pigga småfåglar.

Hej så länge,

Lena

En annan vinkel på djurlivet

När man åker safarijeep sitter man ganska högt, utom möjligen när man får möjlighet att ligga på golvet med dörren öppen. När man sitter i ett av Zimangas gömslen, designade av Bence Maté, sitter man med kameran i marknivå. Vi hade en eftermiddag i ett gömsle som hette "Bhejani reflection hide" med ett "vattenhål" framför där djur kom för att dricka eller bada, som dessa bedårande Helenaastrilder. Det var full fart på småfåglarna så fort vi stängt dörren till gömslet och det fanns många fler arter, men de får komma i en annan blogg.

Det var främst med de större djuren där upplevelsen av att sitta lågt och nära blev mest överväldigande. De första som kom insmygande, lite försiktigt, var nyalaantiloper. Det är honor med ungar. Båda könen har 12 tvärgående vita ränder på kroppen, i övrigt är de så olika att man kan tro att det är två olika arter. De står högt upp på både lejonens och leopardens meny.

Den minsta ungen vågade sej fram till vattnet efter en stund.

Den kommer att växa i sina öron så småningom. 

Kort därefter, men när honorna lämnat, kom en grupp med hannar. Förutom att de har stora horn och en helt annan färg, är de också nästan dubbelt så stora. Den här bilden är tagen med 35 mm på min gamla 5dmkIV.

Med 100-500 mm zoomen på 100 mm och en R5mkII kan man få en sån här bild på den törstiga nyalabocken. Bilden är beskuren från ett liggande format.

Vårtsvin fanns det gott om men de vi såg från jeep var ofta i rörelse, mest springande med svansen i topp. Här kom de istället promenerande mot oss. 

Det här var en helt underbart gäng som plötsligt fyllde upp hela bildfältet. 

Jag greppade min andra kamera, som inte satt på stativ och tog några bilder. Här hoppades jag på lite action, eller kanske ett bad. Men det blev bara lite skvättande. 

Om det var några som bjöd på action så var det det tofspärlhönsen. De kom inrusande som "yra höns" och hann nästan springa ut ur bildfältet innan jag fick några bilder på dem.  

De var riktiga sprättisar och förvillande att titta på i sina prickiga kostymer. 

Även om jag inte läst någon specifik studie av just tofspärlhöns, törst jag nog ändå påstå att de inte hör till de smartaste fåglarna. Notera storleken på huvudet, vilket begränsar hur mycket som får plats där. Fågelögon är dessutom runda "klot" och förhållandevis stora. 

De hade en del besynnerliga beteenden för sej, antagligen är det ett par men det går inte att skilja på könen. De bildar monogama par och man tror att de håller ihop i flera år. 

De var vaksamma och kunde ibland stanna upp helt, sträcka på sej och spana.

Men ibland verkade det som att de helt glömde bort att se upp...

Om jag inte lutade mej fram var det här precis så mycket jag såg av den gigantiska giraffen som kom inklivande från vänster.

Det är en hona, så det finns förstås hannar som är större, men där och då kändes den verkligen stor. Giraffen är världens nu levande högsta djur och honorna kan bli 4,3 m. Med vidvinkel lyckades jag i alla fall få med hela det imponerande djuret på bild. 

Jag tror att den var törstig och den funderade en bra stund på om den skulle våga dricka. Den spanade, sänkte huvudet och tittade på vattnet, reste på huvudet och spanade igen. Den kunde inte bestämma sej och lämnade till slut utan att dricka. 

Det fanns en mindre giraff som kommit ungefär samtidigt som den stora och den kom också fram till vattnet. Den spanade på de irriga pärlhönsen och stampade en gång med ena framklöven, som en liten markering eller kanske en varning. 

Den såg sugen ut och vi väntade andäktigt på om den skulle inta den vågade posen som krävs för att nå vattnet och dricka. 

Det gjorde den! Den drack snabbt och gjorde sedan en hastig manöver som ingen av oss hade rätt slutartid för. 

Den ville ha mer vatten och gjorde hela manövern igen. Det var en mindre och betydligt lättare giraff än den första, men det var ändå en ganska omständlig procedur.  Giraffens extremt höga blodtryck gör också en sån här manöver till en fysiologisk utmaning, såväl att sänka huvudet så långt under hjärtats nivå, som att sedan resa sej upp igen, utan att svimma. Men det spar vi tills vidare.

Hej så länge,

Lena

Zimanga private game reserve

För att komma till Zimanga flyger man till Durban och sedan följer en ca fyra timmar lång transport på landsväg. Den första halva av sträckan färdas vi på motorväg och vårt ekipage, en buss med plats för 20 personer samt en släp för bagage, susar fram i bra takt på motorvägen. Vi blir dock stoppade av polisen två gånger. Men det går fort, bara rutinkontroll.

När vi lämnar motorvägen blir det smalare, men det är fortfarande en bra väg. Dock  dyker det upp otydliga vägarbeten längs kanterna, det rör sej också fler människor och det säljs ananas och annat vid vägkanten (fast det inte är tillåtet). 

Med bara en fil i vardera riktningen uppstår också en del spännande omkörningar. De stora långtradarna är lastade med kol, det är gott om dem och de kör i ca 80 km/timmen, givetvis långsammare i uppförsbacke. Personbilar kör om dessa ganska lätt, men här märks det att vår buss är ganska tung. Den här situationen löste sej utan problem, då den mötande bilen givetvis körde ut på kanten. 

Som en extra krydda gick det förstås djur och betade längs vägen. Ibland hela flockar med kor, getter och enstaka åsnor. Det var inte heller tillåtet, men där gick de i alla fall. Den här kon klarade sej för att vi höll lite till vänster i mötet med lastbilen. Vi kom fram helskinnade till Zimangas grindar där vi fick lämna bussen för transport med traditionella safarifordon, öppna Toyota Landcruisers med stämningshöjande dammpatina.  

Framme vid lodgen blev det en snabb genomgång, gruppindelning och schema presenterades, vi tilldelades en guide, serverades lunch och var på plats i rätt fordon, med rätt kameraprylar 14:30. Bagaget hade fått lappar med rumsnummer och hamnade på rätt plats när vi åt. Allt var mycket effektivt. Jag, min sambo och en tredje person, som vi sedan åkte med hela vistelsen, skulle ut på en traditionell "game drive".  

Bland de första djur en vi stötte på var en noshörningsmamma med sin unge. Trubbnoshörning, som är både stillsam och social. Vi hade tilldelats en av de två ombyggda bilarna som gör det möjligt för två personer i taget att ligga ner, öppna en liten dörr, och fota i en betydligt lägre vinkel. Med tre personer i varje bil får man turas om. 

Rödnäbbade oxhackare plockade godsaker både i öronen och näsan på den lilla noshörningen. Den står för övrigt på ojämn mark, det är inte bilden som lutar, det är ungen.

Oxhackarna hade lite partaj ibland. 

När vår guide sträckte ut ett finger och pekade hade jag redan fått syn på den, en vitpannad biätare. Det var också bara jag som fick den på bild och det blev den enda biätare som vi såg på lämpligt fotoavstånd. Det fanns bon men de var inte riktigt på plats där ännu. Fåglar kunde man antingen fånga på bild längs vägen, med lite tur om man lyckades stanna innan de flög, eller från gömslena. 

Solen gick ner ca 17:20 och denna kväll färgades himlen i guldgula toner. Guiderna har, förut utbildning som wildlife guide, erfarenhet av fotografering. De vet hur viktigt ljuset är och försökte alltid hitta vinklar då de parkerade som gav det optimala ljuset på den plats man råkar vara.    

Den här kvällen fick vi ett par impala som gick på vägen ovanför där vi befann oss. Vi stod inte på en väg utan var långt "off-road" när den här fotomöjligheten uppenbarade sej.

Vi avslutade vår första tur med att stanna till hos flodhästarna. De sista solstrålarna skulle snart försvinna, men vi fick i alla fall en stund med dem. Flodhästar gör för det mesta inte så mycket, man väntar och lyssnar på dem när de frustar eller möjligen brölar lite i vattnet. 

Det man väntar på en förstås en gäspning...

...när den väl kommer är det en ganska utdragen handling. Efter allt resande och alla nya intryck smittade gäspningen av sej. Vi åkte tillbaka till lodgen, där det något senare serverades en trerätters middag. 

Hej så länge,

Lena

Ibland känner man sej liten...

När den första trubbnoshörningen kom fram till vattnet för att dricka satt vi andäktigt tysta och följde den med blicken. Den hade en unge med sej som också kom fram efter viss tvekan. På kameran satt ett 100-500 mm tele som ju förstås var helt galet i detta ögonblick. 

Noshörningarna var ca tre meter framför oss och genom att luta mej bakåt kunde jag precis få in hela ungen i bildfältet. Det andra kamerahuset med 16-35 mm låg vid mina fötter, men jag ville inte röra mej och plocka upp det. 

Som ni kanske förstått sitter vi i ett gömsle (jag, min sambo och en person till). Gömslet är nedsänkt i marken, har glas och en liten damm framför, designat av den ungerska naturfotografen Bence Maté. Avståndet från glaset till dammens kant är ca tre meter och det blir överväldigande när djur av den här storleken kommer fram för att dricka. Platsen än Zimanga, i KwaZulu-Natal, Sydafrika och för de som är intresserade kommer det förstås mer bilder. När giraffen kom förslog inte ens 16 mm.   

Hej så länge,

Lena