Återbesök hos hägrarna

Jag har också hunnit med ett besök vid Råstasjön. Hägrarna satt och väntade när jag kom. Det var lördag och deras fisklådor var tomma. 

De satt lite överallt. Eftersom folk nu åker skidor och promenerar på sjön sitter de fler hägrar i träden och ett stort gäng satt i de höga granarna på andra sidan vägen. Den här satt nära lådorna och ganska lågt på en gren. 

När jag kom närmare tittade den ner på mej och ögonens placering gör att de ser lite komiska ut. Det blåste dessutom vilket gav en extra knorr på frisyren, eller så hade den bara en "bad hair day". 

Det var kö till utkiksplatserna på stolparna. 

Eftersom hägrarna bara satt stilla gick jag längs gångvägen som går runt sjön. En tjej matade en av de sociala ekorrarna. 

Den ställde villigt upp på att bli fotograferad i utbyte mot jordnötter.

Vattenrallen var på plats men ville inte vara med på bild. Däremot fanns det en rödhake som poserade korta stunder. 

På väg tillbaka mot den plats där hägrarna håller till hörde jag flera av dem skräna högljutt. Jag fick syn på ett helt gäng i luften och förstod precis vad som var på gång. Fiskbilen var på väg in i parken med deras lördagsmiddag.

Då blir det full fart på alla de stora fåglarna som flockas på en ganska liten yta.

De kommer ibland inflygande i brösthöjd, vilket ger en kittlande känsla för mej, men jag kan också föreställa mej att några tycker det är obehagligt. De manövrerar dock skickligt mellan trädstammar och folk. De vill trots allt ha ett visst, om än kort, avstånd till människor. Bilden är tagen med 100 mm och beskuren enbart på höjden.

Middagen är serverad och det uppstår förstås en del kiv, men det är för rörigt för att få fina bilder. 

Det är för många fåglar på samma plats. Om man tar med sej egen fisk (och någon som kastar den), har man större chans att få rätt miljö och locka till sej lagom många. Om man bara vill se och fota hägrar är det här nog det säkraste stället i landet, så länge vintern håller i sej. 

Det stod "crispy fish" på menyn, bara att hugga för sej.

Hälsningar Lena

Vitsvansen igen, nu med kompis

I helgen blev det förstås lite spanande ner i skogen bakom huset. Eftersom det är en brant sluttning vid tomtens slut står jag nästan på "fågelhöjd" när jag tittar ut i skogen. Den höjden passar också för ekorrar och "vitsvansen", känd från tidigare inlägg, kilade fram och tillbaka mellan träden.

Det blev också mycket upp och ner längs tallstammarna. Ibland i ett rasande tempo. Här laddar hen för ett tur upp.

Vilket kort därefter övergick i en tur ner för stammen. 

Upp igen, full fart.

Ner! Men vänta. Plötsligt hade kurre inte vit svanstipp längre.  

Vitsvansen har minst en normalfärgad kompis, eller kanske partner, vem vet? Den helbruna, nu med delvis grå vinterstass, var svår att fånga på bild. Det gick verkligen undan när den passerade. 

Den vitsvansade ekorren visade däremot upp sej utomordentligt bra, vid flera tillfällen. Det vita på svansen gör den faktiskt lätt att följa när den rör sej i träden. 

Notera klorna på de långfingrade tassarna. Inte konstigt att den kan hålla sej fast som en kardborre på trädstammarna

Solen tittade fram på eftermiddagen och gav en stunds guldglans till naturen.

Vi får se vad de hittar på till helgen. Med en bil på verkstaden och den andra upptagen lär det bli naturupplevelser lokalt, om det ska bli några.  

Hälsningar Lena

Vitsvansen är kvar

Söndag och en massa tråkigt hemmapyssel som bara måste göras. Men jag måste ju även ha frisk luft och då passade jag på att spana efter den vitsvansade ekorren som jag berättat om tidigare. Jodå, den var på plats i skogen bakom vårt hus. 

Som vanligt med ekorrar gick det i en rasande fart när jag såg den, men den vita svanstippen gör faktiskt att det är lättare att följa den då den hoppar i träden. 

När jag såg att den var nära hämtade jag några nävar med jordnötter och försökte lägga ut dem på attraktiva platser. Ekorrar brukar besöka fågelmatningen, men oftast inte förrän senare på vintern. 

Ni förstår säkert vad som händer när man lägger ut nötter...Vackra fåglar men väldigt glupska. 

Det här tyckte skatan var ett perfekt ställe för ett trevligt söndagssnack.  

Ekorren hann aldrig komma i närheten av några jordnötter, men nu när jag vet att den är stationär bakom vårt hus kan jag bjuda på nötter fler gånger. Den vita svansen syns mycket bra när den är i det mörkgröna granriset.

En närbild som jag tog från sovrumsbalkongen. Där står jag i perfekt höjd för att fotografera i den stora tallen precis vid vår tomtgräns. Här ser den visserligen ut som vilken ekorre som helst, men det är vår vitsvansade vän som letar tallkottar.

Hälsningar Lena

Rapport från restaurangen och en vitsvansekorre

Även om det var usla ljusförhållanden i helgen, ISO 5000 minst, passade jag på att spana på gästerna i restaurangen. Det var full fart i fröserveringen.  

Vid sittningen där vi bjuder på talg hade vi också fruktstund, utifall några hungriga sidensvansar skulle råka passera. Vi både såg och hörde en flock men de landade inte hos oss. Blåmesar och talgoxar lät sej ändå väl smaka av de uppskurna äpplena.

En charmerande tofsmes kom också för att äta talg. Vi hörde den också flera gånger då vi var ute och jobbade i trädgården.

Den bästa showen bjöd ändå nötväckorna på. Jag vet inte hur många vi har, med de uppträder likartat och har nästan exakt samma inflygningsmönster.   

Man hinner inte se när de landar, men med en slutartid på 1/2000 s och 30 bilder/s kan man frysa det på bild.

Entitan var också en ständigt återkommande gäst. 

Samt en och annan svartmes. Pilfinkarna var inte lika många nu som för några veckor sedan. 

När jag stod i trädgården spanade jag också ut i skogen bakom vårt hus. Det sprang en ekorre i träden en bit ut och den såg lite udda ut, men det går ju så fort att de är svåra att fånga i sökaren när det är massor med grenar, barr och stammar framför. Här stannade den upp helt kort, men då visar den inte svansen.

Sedan bar det av i full fart igen och jag var glad att kameran var inställd för småfågelfotografering. 

Till slut kom också svansen fram och även om det nu råkade vara mot en vit bakgrund kan man se att svantippen är vit. 

Det syns betydligt bättre om bakgrunden är grön, men inne bland dessa grenar bjöd den inte på några fina poser. Vi brukar ha koltrastar med vita fjädrar men det här är den första ekorren med vit svansspets. Nu gäller det att hålla utkik när jag är hemma i dagsljus, vilket det tyvärr inte blir så mycket av den här årstiden. Det är lite extra trevligt när det är individer som man kan lära sej att känna igen.

Hälsningar Lena

Helt oemotståndlig

Det är något speciellt med ekorrar som gör dem så oemotståndliga. Det är ju vanliga djur som vi har runt omkring oss, ändå kan jag inte låta bli att fotografera en vanlig röd ekorre när jag få se en. Den här är lite försiktig...

...men kommer framsmygande...

...för den är törstig...

...och helt oemotståndlig!

I morgon är det fredag, yeah...(och jag jobbar fortfarande).

Hälsningar Lena