Vitsvansen igen, nu med kompis

I helgen blev det förstås lite spanande ner i skogen bakom huset. Eftersom det är en brant sluttning vid tomtens slut står jag nästan på "fågelhöjd" när jag tittar ut i skogen. Den höjden passar också för ekorrar och "vitsvansen", känd från tidigare inlägg, kilade fram och tillbaka mellan träden.

Det blev också mycket upp och ner längs tallstammarna. Ibland i ett rasande tempo. Här laddar hen för ett tur upp.

Vilket kort därefter övergick i en tur ner för stammen. 

Upp igen, full fart.

Ner! Men vänta. Plötsligt hade kurre inte vit svanstipp längre.  

Vitsvansen har minst en normalfärgad kompis, eller kanske partner, vem vet? Den helbruna, nu med delvis grå vinterstass, var svår att fånga på bild. Det gick verkligen undan när den passerade. 

Den vitsvansade ekorren visade däremot upp sej utomordentligt bra, vid flera tillfällen. Det vita på svansen gör den faktiskt lätt att följa när den rör sej i träden. 

Notera klorna på de långfingrade tassarna. Inte konstigt att den kan hålla sej fast som en kardborre på trädstammarna

Solen tittade fram på eftermiddagen och gav en stunds guldglans till naturen.

Vi får se vad de hittar på till helgen. Med en bil på verkstaden och den andra upptagen lär det bli naturupplevelser lokalt, om det ska bli några.  

Hälsningar Lena

Vitsvansen är kvar

Söndag och en massa tråkigt hemmapyssel som bara måste göras. Men jag måste ju även ha frisk luft och då passade jag på att spana efter den vitsvansade ekorren som jag berättat om tidigare. Jodå, den var på plats i skogen bakom vårt hus. 

Som vanligt med ekorrar gick det i en rasande fart när jag såg den, men den vita svanstippen gör faktiskt att det är lättare att följa den då den hoppar i träden. 

När jag såg att den var nära hämtade jag några nävar med jordnötter och försökte lägga ut dem på attraktiva platser. Ekorrar brukar besöka fågelmatningen, men oftast inte förrän senare på vintern. 

Ni förstår säkert vad som händer när man lägger ut nötter...Vackra fåglar men väldigt glupska. 

Det här tyckte skatan var ett perfekt ställe för ett trevligt söndagssnack.  

Ekorren hann aldrig komma i närheten av några jordnötter, men nu när jag vet att den är stationär bakom vårt hus kan jag bjuda på nötter fler gånger. Den vita svansen syns mycket bra när den är i det mörkgröna granriset.

En närbild som jag tog från sovrumsbalkongen. Där står jag i perfekt höjd för att fotografera i den stora tallen precis vid vår tomtgräns. Här ser den visserligen ut som vilken ekorre som helst, men det är vår vitsvansade vän som letar tallkottar.

Hälsningar Lena

Rapport från restaurangen och en vitsvansekorre

Även om det var usla ljusförhållanden i helgen, ISO 5000 minst, passade jag på att spana på gästerna i restaurangen. Det var full fart i fröserveringen.  

Vid sittningen där vi bjuder på talg hade vi också fruktstund, utifall några hungriga sidensvansar skulle råka passera. Vi både såg och hörde en flock men de landade inte hos oss. Blåmesar och talgoxar lät sej ändå väl smaka av de uppskurna äpplena.

En charmerande tofsmes kom också för att äta talg. Vi hörde den också flera gånger då vi var ute och jobbade i trädgården.

Den bästa showen bjöd ändå nötväckorna på. Jag vet inte hur många vi har, med de uppträder likartat och har nästan exakt samma inflygningsmönster.   

Man hinner inte se när de landar, men med en slutartid på 1/2000 s och 30 bilder/s kan man frysa det på bild.

Entitan var också en ständigt återkommande gäst. 

Samt en och annan svartmes. Pilfinkarna var inte lika många nu som för några veckor sedan. 

När jag stod i trädgården spanade jag också ut i skogen bakom vårt hus. Det sprang en ekorre i träden en bit ut och den såg lite udda ut, men det går ju så fort att de är svåra att fånga i sökaren när det är massor med grenar, barr och stammar framför. Här stannade den upp helt kort, men då visar den inte svansen.

Sedan bar det av i full fart igen och jag var glad att kameran var inställd för småfågelfotografering. 

Till slut kom också svansen fram och även om det nu råkade vara mot en vit bakgrund kan man se att svantippen är vit. 

Det syns betydligt bättre om bakgrunden är grön, men inne bland dessa grenar bjöd den inte på några fina poser. Vi brukar ha koltrastar med vita fjädrar men det här är den första ekorren med vit svansspets. Nu gäller det att hålla utkik när jag är hemma i dagsljus, vilket det tyvärr inte blir så mycket av den här årstiden. Det är lite extra trevligt när det är individer som man kan lära sej att känna igen.

Hälsningar Lena

Helt oemotståndlig

Det är något speciellt med ekorrar som gör dem så oemotståndliga. Det är ju vanliga djur som vi har runt omkring oss, ändå kan jag inte låta bli att fotografera en vanlig röd ekorre när jag få se en. Den här är lite försiktig...

...men kommer framsmygande...

...för den är törstig...

...och helt oemotståndlig!

I morgon är det fredag, yeah...(och jag jobbar fortfarande).

Hälsningar Lena

" The Backyard" i Richardson, Texas

Många amerikanska hus som har en tomt på baksidan har också ett stort högt plank runt den delen av trädgården. Då husen står i rader bildas en gränd kantade av dessa plank, där kör man in med bilen för att sedan köra rakt in i garaget. Här kan man möta ekorrar, kaniner, tvättbjörnar, en och annan råtta (om det inte finns en "ratsnake" som håller koll) och kanske en opossum.

Så här ser det ut hos min syster på deras "backyard". Om man har en lång och varm sommar som i Texas är det inte helt fel att ha pool. Det finns en uteplats till höger som har dubbla fläktar under taket. Om man har semester kan man ju passa på och njuta lite i den här miljön och samtidigt spana på djurlivet. Lägg märke till den lilla svarta pergolan mitt i rabatten. Där hänger en platt behållare med röd ovansida, en kolibrimatare. Den bevakade jag många gånger...

Det fanns ett annat djur som gärna använde pergolan som uppvisningsplats. En bedårande grön anolis som gjorde sej till genom att visa den rosa haklappen så fort den fick en chans. 

Högst upp på pergolan var tydligen ett perfekt ställe för bästa exponering. Grön anolis hör hemma i sydöstra Texas och vi har sett dem även runt jul, då det inte är ovanligt att de tar sej in i huset på vintern. Ibland hittar man dem under robotdammsugaren där det är varmt och mysigt.

Det här kanske en hona eller så är det en hanne som bytt färg. Den klättrade i alla fall runt i rosorna och lät sej inte imponeras av den gröna med haklappen.

Ibland passade ett par gräsänder på att ta ett dopp i poolen. De flög ofta över tomten och spanade om någon var ute. Om man tillfälligt gick in var de strax där och simmade en runda. 

Inne bland buskarna runt poolen prasslade det ibland och oftast var det då en kanin, till hundarnas stora förtret. Den här lilla kaninen är dock fotat i ett buskage strax utanför planket. 

Ekorrarna lever ett hektiskt liv i villaförorten och tar ibland igen sej i träden, när de inte hoppar från hustaken eller springer på planket. 

Det finns förstås en stor gasgrill men sedan en tid tillbaka också en rök på denna "backyard". Här börjar middagen bli färdiga efter många timmar i röken och det är inte konstigt att hunden är intresserad.  

Det serverades varmrökta revbensspjäll med coleslaw denna kväll och det var behagliga 22 grader när vi satt ute och åt. 

Det var ungefär då som "humme" brukade dyka upp dvs så fort man satt sej till bords och lagt undan kameran. Kolibrier är extremt territoriella och kan inte samsas om en automat. Alltså bara en fågel i taget. De kan också landa och ta en slurk sockervatten så snabbt att man inte ens hinner höja kameran. Den här sitter på en utkikspinne högt upp i ett träd och bilden är kraftigt beskuren. Jag fick fortsätta bevaka automaten senare...

När sonen med fru kommer på besök älskar deras två hundar "the backyard". De får förstås inte bada i poolen, men här hände en olycka och matte fick dra upp den blöta unghunden. Det är labradoodles (labrador x storpudel) om någon undrar. 

Vi satt ute hela kvällen och fyra hundar ute är betydligt lättare än inne. Eftersom vi missade den obligatoriska juldagsmiddagen i år serverades kalkon med alla goda tillbehör som "stuffing", broccoligratäng, majs, potatismos, sås och tranbärssylt, som avrundas med varm amerikansk äppelpaj och glass. Det är också den traditionella maten som serveras vid "Thanksgiving" i USA, men det gick lika bra att äta den i maj.

Sista kvällen då vi också satt ute och åt middag, fast det var i varmaste laget, förändrades himlen dramatiskt. Det hade varit en del oväder under tiden vi var där, men mest regn nattetid och inget som direkt påverkat vår semester. Det här blev inte heller mer än en regnskur, men det såg väldigt häftigt ut. 

Jag har inte dragit en massa i spakarna i LR utan himlen så ut så här. Det passerade förvånansvärt snabbt. 

Hur blev det nu med kolibrierna? MÅnga timmar stod jag och spanade på den röda automaten. Här har även anolisen passat på att visa upp sej. De är tydligen inte goda att äta, för kråkorna rör dem inte. En klematis har precis börjat så ut och fungerar då som extra lockbete för de små nektarätande fåglarna. Insåg att det kanske är just blommorna som gör att kolibirer inte kommer så ofta till automaten. Just nu finns det mängder med vilda blommor och då kan de ju förse sej utan att behöva landa i trädgårdar.  

Sista dagen, när allt var packat och vi väntade på att åka till flygplatsen, gick jag ut en stund och då kom den. Plötsligt satt en liten fågel på den röda automaten och den satt stilla.

Det är troligen en "Black-chinned hummingbird" och här sörplar den i sej av sockervattnet. Den hade inte ens bråttom.

Sedan lättade den och backade en bit från mataren innan den blixtrade iväg så snabbt att den var helt omöjlig att följa. Med såväl den röda mataren som den vissna blomman med på bilden är den ju inget praktskott direkt, men jag fick den i alla fall. Sedan åkte vi hem.

Hej så länge,

Lena