En gryningsstund vid Göta älv

Från fredag och till tisdag kväll var jag på tjänsteresa, först en konferens i Vänersborg och sedan deltog jag första dagen på en annan konferens i Göteborg. Under helgen bodde jag på ett hotell vid Göta älv som omgavs av en vacker park med flera skulpturer. Lördag morgon var det frostigt och klart. Då gav jag mej ut före frukost och passerade denna skulptur på väg ner mot älven.  

Jag var mer intresserad av som hände på och vid vattnet än skulpturerna och jag trodde dessutom att jag skulle få tid att titta på dem senare (vilket jag inte fick). På bryggan var det frostigt och luften var kylig, men det var vindstilla. Helt perfekta förhållanden och jag hade mer än en timme på mej till programmet skulle starta.

Jag gick ut på bryggan och såg mej omkring. Jag hade bara med mej Canon R5mkII och 24-105 mm f/4. Jag skulle ju åka tåg resten av resan och ville inte ha för mycket att släpa på. Jobbdatorn vägde tillräckligt mycket i mitt annars rätt slimmade bagage.    

Bilderna jag visar är därför mycket ett resultat av efterarbete, för att visa specifika delar av älven. Där det var som finast...

De fåglar som rörde sej i dimmorna är inte särskilt skarpa, men det kändes mindre viktig. Likaså vad det var för art. Det var i alla fall gäss ute på vattnet, det kunde man höra.

Här lättar ett gäng...

Det såg förstås olika ut beroende på vilket håll jag vände mej åt. Jag hade dessutom en ganska lång brygga att vandra fram och tillbaka på. Det var kallt så jag behövde trampa lite fram och tillbaka.

Oftast var det någon fågel som simmade förbi eller passerade i luften. Inga stora mängder men man kunde invänta dem för att ge lite extra krydda i motiven.

Det här är två skarvar och de är på väg bort från mej, men det spelar mindre roll. 

En till skarv. Solen är på väg att gå upp och klockan är nästan åtta. Jag ska också hinna äta frukost innan programmet startar vid nio. Hotellfrukost ska dessutom helst avnjutas, inte stressas igenom :-)

Jag vänder mej mot stadsmiljön som jag antar är Vänersborg och ser att solen redan når de högre strukturerna. Tacksamt kommer en skarv flygande genom dimman.

Jag tar en sista bild och hastar sedan iväg mot varmt kaffe, nybakat bröd, äggröra, ostar, skivad frukt och annat gott. Jag fick plats vid ett fönsterbord och utsikten när solen gick upp över parken och älven var bedårande, men fotoljuset hade passerat för denna morgon.

Hälsningar Lena

Svart stork

En svart stork är inte som en vit med annan färg på fjädrarna, utan en fågel med en helt annan beteende-repertoar jämfört med dess vita släkting. För de är släkt och hör till samma familj, Ciconiidae. Det finns t o m några dokumenterade hybrider, vilket är underligt för dessa storkar "pratar inte ens samma språk".

De svarta fjädrarna skimrar i grönt, blått och violett när storken är torr och står i solen. Den metallglänsande fjäderdräkten får de vid ca 3 års ålder, likaså den klarröda näbben, benen och den röda huden runt ögonen. 

En uppgift när jag var i Ungern var att dokumentera svart stork så mycket jag kunde och i Bences gömslen kommer man otroligt nära dessa skygga fåglar. Då de kommer till två av gömslena, och stannar länge, fick jag dessutom mer än 20 timmars observationstid. Enligt litteraturen är det svårt att ens få se svart stork för de håller till i avlägsna bland- eller lövskogar, skyr all mänsklig aktivitet och fiskar helst för sej själv i grunda vattendrag. Bara att de är i Bences dammar räckte för att projektledaren skulle säga "åk dit!"    

Här gnider den huvudet mot gumpkörteln som utsöndrar ett oljigt sekret. Den står bara några meter framför mej och jag kunde lätt ta några bilder med mobilen och skicka till min kollega, så han fick se att de faktiskt var där i dammen. Gömsle med glas är fantastiskt och man sitter dessutom i nivå med vattnet.  

Det var fem vuxna svarta storkar som dagligen besökte den största dammen, dvs gömslet som kallas Teatern. Där kan tre personer kan sitta bekvämt och ha två kamerahus på de befintliga stativen. Det finns dessutom gott om eluttag på golvet så man kan ladda batterier, telefoner, powerbank etc. Man sitter från gryning till lunch eller från ca 15 till solen gått ner (ca 20 och då vill man gärna ha middag).   

Den svarta storken är en mycket uthållig fiskare. Den kunde plocka 25-30 stycken och höll alltid på betydligt längre än någon av den andra arter som kom dit. Enligt Bence häckar de svarta ca 10 km bort i en mycket svårtillgänglig skog och de flyger hem till familjen med fisken. Film från "bokameror" i Polen visar hur de kan stöta upp stora mängd fisk, ca 10-15 cm långa, som ungarna snabbt glupar i sej.  

Svart stork är solitär men bildar par under parningssäsongen. Det finns dock enstaka litteraturuppgifter att de kan bilda löst sammanhållna grupper om det är gott om fisk. I Bences dammar är det alltid fisk.

Det kom också tre juveniler, ungar från förra säsongen. De är fullstora men fjäderdräkten är brun, ben och näbb gulbruna eller gråbruna. Enstaka mörkare fjädrar hade börjat bildas. De ruggar kontinuerligt så de går igenom en period i ungdomen då de har blandat svarta och bruna fjädrar. 

Även dessa ungdomar hävdade sej bra i dammen med de andra långbenta vadarna som t ex gråhäger, ägrett, silkeshäger samt en massa skedstorkar.  

De svarta storkarna är kaxiga och drar sej inte för att sätta en gråhäger på plats...

...eller t o m sno fisken ur näbben på den!

Jag såg det hända flera gånger och den svarta bara flaxade iväg, samtidigt som "bollade med" fisken som den svalde när den vänt den rätt. Den enda fågel som den svarta storken hade en mer ödmjuk attityd mot var en vit stork. Det häckade ett par i närheten av gården och när den landade i dammen fick den äta ifred, men den stannade ofta inte så länge. Vit stork är mer en allätare medan den svarta är en mer utpräglad fiskätare (med visst inslag av grodor). 

Det kom en svart stork till en mindre damm, nära Bences gård, och när den landade flög det fåglar åt alla håll. Dem dominerade fullständigt över natthägrar och silkeshägrar. Gråhäger och ägrett fiskade på behörigt avstånd, purpurhägern fick inte ens landa.  

Den kunde stirra ner i vattnet och plocka fisk efter fisk i ett par timmar innan den var nöjd. 

Den skakade sej som en hund dvs skakningen började med huvudet och gick sedan som en vågrörelse genom kroppen. De lustiga var att de avslutade inte ett skak med att flaxa med vingarna, som ju många andra fåglar gör. 

Det blev dock en hel del underhållande flax när de fiskade i den stora dammen, där vattendjupet varierar en hel del. 

Det hände ibland att de sänkte ner sej nästan fullständigt i vattnet för att komma åt en fisk som försökte smita undan, de fiskar alltså även på lite djupare vatten. 

Det var allt om de svarta storkarna för denna gång.

Hälsningar Lena

Svarta storkar och mera "rewilding"

Dags för en tur på Dereks ägor och då får förstås alla hundarna följa med. Den gamla bordercollien, som nu är 16 år, behöver hjälp upp. Derek har varit lantbrukare och haft får. Det här är hans sista arbetshund. Av en slump har han nu också två labradorer. Den första köpte han från ägaren som inte kunde ta hand om den pga missbruksproblem, den hade bl a smitit och dödat några höns, så den låg ganska illa till i grannskapet då Derek hittade den. Sedan tyckte han att den behövde en kompis och skaffade en till.  

Det var det här jag hade kommit för att se i första hand. Det är hägn för svart stork som man lyckas föda upp på gården. Svarta storkar är en total motsats till vita storkar (som också finns på gården, och släpps årligen). Det är solitära fåglar som bara bildar par under häckning, de gillar inte mänsklig aktivitet och bygger sina bon i höga, gamla lövträd på avlägsna platser där det finns vattendrag i närheten.  

Jordmånen gör att vattnet blir gulbrunt men det drar till sej insekter t ex sländor, som storken gärna fångar och den kan vada runt i vattnet. Den får givetvis sin middag (i första hand fisk) i en balja. Den här hannen tycker att det är OK att vi kommer in i hägnet men håller sej på sin kant.

Här går det ett ungt par. De är två år gamla och har visat intresse för varandra, men det blir inga ägg i år. Inför nästa säsong kommer de att få ett större hägn med tillgång till flera redesplattformar. De smög iväg i växtligheten då vi kom förbi. Vi gick in till dem för att det var en "siktbarriär" längs hela staketet mot sidan där dörren sitter. Det här är ingen djurpark och dessa fåglar ser bara människor en gång om dagen då de får mat och vatten enligt en strikt rutin.  

Det här hägnet är det som ligger mest skyddat och man kan inte ens ana att det finns något i det när man passerar buskagen utanför. Här bor ett äldre par svarta storkar som i år har två ungar. Honan sitter i boet, som är ett gammalt traktordäck. Plattformen framför ratade paret till förmån för däcket som de häckat i flera år i rad. Även i det vilda kommer storkpar tillbaka och nyttjar samma bo igen. 

Hannen flög iväg till andra sidan pölen när vi kom in. Föräldrarna gillade inte att vi var där men gjorde inget. De kan uppvisa aggressivitet, men de som matar dessa dagligen har inte haft några problem. Vi hade dock ingen mat med oss och uppfattades antagligen mest som en irriterande men inte farlig störning. 

Honan gav några väsande ljud ifrån sej och en av ungarna tyckte att den borde få mat. Det var ju någon i hägnet. 

Vi stannade bara en kort stund och jag hade givetvis en kamera med 100-500 mm, så jag kunde få några närbilder från platsen där jag stod. Det tar några veckor till innan de här blir tjusiga bruna storkar. Helt svarta och glänsande blir de inte förrän vid tre års ålder. 

Vi fortsatte på en tur ut på ägorna. Här är det en pöl som återskapats genom att dräneringsrören pluggats igen och en grävare fått jobba en stund. Till höger kan man skymta en grus och stenhög som också innehöll en del grova grenar. Där kan ormar och ödlor kura ihop sej.

Här kan man se de stora kontrasterna mellan de gröna rutorna med odlad vall där granngårdens djur betar och där man även tar ensilage till mjölkkorna, samt ängen i förgrunden med blommor och allsköns växtlighet. Här har det börjat dyka upp svarthakad buskskvätta men vi såg inga. Det är minst ett par som har häckat i år. Vilket är det första på mycket länge. Man kan dock se en annan fågel mitt i bilden.

Här höll det till några kanadagäss med sina halvstora ungar som ju inte syns alls. Det finns vattenpölar här och de gillar att hålla till i den skyddande växtligheten. Hästarna har tillgång till dessa marker men dem såg vi inte skymten av. Den gråbruna växtligheten är ett gräs som ska snart blomma, då färgas de rosa och det var ju synd att jag missade det.

Här en till "skapad" pöl. Vi såg ett par stora sländor och några fjärilar, för mej okända arter. Vi började prata om fjärilar och jag insåg att många arter som jag har hemma i mitt närområde är rariteter här numera. Derek blir mycket glad om han får se ett påfågelöga, som var vanliga när han växte upp men inte nu längre. Likaså gällde för blåvingar, som han hoppas ska kunna återhämta sej på dessa ängar. Vi bör alltså se efter de fjärilar och insekter vi har kvar, för de minskar ju...

Vi stannar vid en skapad stenhög och Derek pekar på en rund mörk öppning. Där bor det en spindel, det är bara att stå stilla en stund så kommer den ut. Mycket riktigt, efter några minuter kommer den fram. Han har verkligen koll på vad som händer på ägorna, även små djur som denna. Jag har bara 24-105 mm men lyckas få den här bilden. Samtidigt hör jag bakom mej hur de båda labradorerna "råkar ramla i" en pöl med vatten. Det var ju varmt i solen och de kunde väl inte låta bli. Bordercollien blöter tassarna och magen med bevarad värdighet.

Vi avslutar vid vattensorkarna. Ett litet däggdjur som minskat med 97% i Storbritanninen. Här har de fötts upp under 20 års tid för utplantering i anslutning till vattendrag. Vattensorkarna är ett viktig bytesdjur samt att deras gångsystem och födosök längs vattendragen bidrar till diversiteten. Fram till 2022 har man släppt ut 30 000 vattensorkar på många olika ställen i landet. Det finns även andra djur här som t ex vita storkar. Derek deltar i landets återinförande av vit stork, ett projekt som följer den svenska uppfödningsmodellen, efter att de varit på besök hos Vitstork-projektet i Skåne. Det går mycket bra för de brittiska vita storkarna.

Det blev ett långt inlägg men jag avrundar med häckarna. De flera meter höga häckarna som kantar de smala vägarna så det ser ut som att man kör i en tunnel. Det växer fingerborgsblommor och sirliga gräs upp till ca 1,5 meters höjd men häcken är fullkomligt kompakt. 

Taggiga björnbär med blommande kaprifol som doftar otroligt på morgonen då jag tog dessa bilder. Häckarna erbjuder givetvis mycket skyddade rast- och boplatser för en mängd olika småfåglar, samt ett rikligt skafferi med insekter, bär och frön. Rödhake, koltrast, gärdsmyg, bofink, järnsparv, blåmes och talgoxe är vanliga "häckfåglar", men även domherrar, gulsparv, törnsångare och taltrast kan förekomma. Häckarna klipps med en stor maskin och ni inser säkert hur viktigt det är att de inte klipps när de är fulla med fågelfamiljer. Derek klipper bara sina häckar när traktorerna som kör där börjar ta i och det har han kommit överens med sina grannar om. Han har också haft ett TV team från BBC där för att spela in en film om vikten av att sköta häckarna på rätt sätt, för att minimera risken för dess gäster.

Hej så länge,

Lena