Kirkenes snöhotell och puckellaxarna i Skoltenforsen

Kirkenes har ett Snöhotell som är öppet året runt och de anser att de var först i världen med att ha en åretruntanläggning när de öppnade denna 2019. Vi har varit på Ishotellet 365 i Jukkasjärvi och enligt deras egen hemsida öppnade de sitt "sommarhotell" 2016. Kanske handlar det om att Kirkenes har ett snöhotell, för det är mycket mer snöskulpturer där, jämfört med Ishotellet i Jukkasjärvi. Vi gick i alla fall in och tittade.  

Vi möts av imponerande snöskulpturer och fantastiskt rimfrost när vi kommer in i baren på Kirkenes snöhotell. Baren är dock tom och bara ett fåtal gäster rör sej i hotellet.

Rummen är fint dekorerade men det är inte konstnärliga originalarbeten som på Ishotellet. I flera av rummen är det bilder från filmen Frost som pryder sänggavlar och väggar. Passande i miljön men inte på samma nivå som i Jukkasjärvi. 

Här ett fyrbäddsrum och man kan förstå att vissa motiv var riktade till barnfamiljer. 

De hade jobbat en hel del med ljuseffekter och en eldstad i snö var ju rätt läckert. I övrigt blev det lite för mycket färger tyckte vi. Detta snöhotell kommer inte i närheten ishotellet i Jukkasjärvi, men det kostade bara hälften så mycket att gå in och titta. Vad en övernattning kostade kollade jag aldrig för det var inte intressant för oss.  

Jag visar inte någon bild från utsidan för den såg ut ungefär som denna dvs en stor hög täckt med vit isolerande duk, inte särskilt estetiskt. Det här är ett snöförråd som de lagt upp och några renar har hittat ett svalkande ställe att vila på i kanten av denna snödepå. Det var över 25 grader varmt och strålande sol även denna dag.

Förutom snöhotellet besökte vi också Skoltenforsen som ligger ca 30 minuter med bil längs E6 utanför Kirkenes. Vi passerade denna plats när vi kom men stannade inte då det var sent och vi ville komma fram till vår bostad. Om man går upp på bron kan man blicka ut över det forsande vattnet.

Om man tittar rakt ner i vattnet ser man detta, dvs mängder med lax. Så mycket lax har vi inte sett annat än under våra resor i Alaska och British Columbia. 

Man kan klättra ner och komma väldigt nära vattnet och det kunde vi förstås inte motstå. Jag har inget stativ med mej så det blir inga bilder med lång slutartid på det strömmande vattnet, men det är ändå inte min grej. Jag gillar att se vattnet skvätta och här finns det ju även fisk som skvätter. 

Min sambo fotar laxar med sin telefon. Alla små trekanter ni ser i vattnet är laxfenor.

Det finns otroliga mängder med fisk och alla är på väg uppströms.

Jag trodde förstås att det skulle vara lätt att fota den här typen av bilder, på hoppande laxar, men det var inte alls lätt och jag fick vänta bra länge för att ens få denna bild. 

Tyvärr är en stor andel av laxarna vi ser sk puckellax, en invasiv art som invaderat nordnorska vattendrag (från Ryssland) och konkurrerar ut den inhemska laxen. Jag är ganska säker på att laxen på den vänstra bilden är en puckellax, den högra är jag osäker på. Förutom att den tränger ut vildlaxarna från deras fortplantningsområden är ett bekymmer att puckellaxen dör i tusental efter att de lekt – sedan ruttnar de och förpestar miljön. Dessa laxar har även rapporterats i Sverige. 

Den här laxen har inte lekt ännu utan bara hoppat fel. Den kämpade och försökte ta sej ut i vattnet men skulle dö om den inte fick hjälp, alltså fick den det. Den hade inte puckel så vitt vi kunde se. Vi kände inte heller till problemet med puckellaxen just då utan fick veta mer om det senare under resan. 

Jag tror att den här mannen verkligen önskade att han haft en håv i detta ögonblick (fast det var förstås fiskeförbud i forsen). 

Hej så länge, 

Lena

Kungskrabba

Ett av målen på vår resa norrut var Kirkenes. Vi var där 2009 och mycket i staden var sej likt, men den här klättervänliga skulpturen på torget var ny. Krabba var också den huvudsakliga anledningen till att vi gjorde ett stopp i Kirkenes.

Under vårt första besök 2009 fick vi tipset av den lokala dykklubben att dyka vid en stor rastplats längs E6, strax utanför Kirkenes flygplats. Den ligger tillräckligt långt från flygplatsen och det militära området att man kan fotografera här. Rastplatsen har toaletter, regn- och vindskydd, helt perfekt. 

Vår första dykdag var vädret strålande och ca 25 grader varmt. Varmare än vi någonsin haft så här långt norrut på en semester. Det gör att man blir svettig och kan få kondens innanför dräkten när man går i det kalla vattnet. För att vattnet skulle vara kallt det visste vi. Fjorden vi skulle dyka i står i förbindelse med Barents hav.

Dykplatsen är så här fin när det är högvatten och vi väntade medvetet till det var mycket vatten, för annars är det en vådlig promenad med stora hala stenar och slipprig tång. Med över 30 kg utrustning samt en tung kamera med dubbla blixtar och ett par fenor i händerna vill man inte ha så spännande terräng att ta sej fram i. 

Vi hade bara varit i vattnet ca fem minuter när vi stötte på den första kungskrabban, eller Kamchatka krabba. De stora krabborna förekommer naturligt i Stilla havet vid Alaska och utanför Japan, men har inplanterades runt Murmansk på 1960-talet och sedan spridit sej längs den norska kusten. Det här är ett ganska litet exemplar och den fick vara ifred när den poserat framför kameran.   

När vi kommer ner på ca 10-12 meters djup stöter vi på större krabbor. Fullvuxen kan den väga upp till 7 kg och bli 1,8 m mellan benspetsarna. Någon så stor krabba stötte vi inte på men den här var rätt rejäl. 

De stora krabborna äter allt i sin väg och har förökat sej mycket framgångsrikt. De finns nu längs norska kusten ända ner till Lofoten. De vill helst ha en temperatur på 10-12 grader C och en hög salthalt i vattnet (högre än på svenska västkusten). Krabborna lever på 10-500 m djup. 

Vi hade 8 grader i vattnet under dyket och ca 10 grader från 5 m och upp till ytan, vilket faktiskt värmer då man närmar sej slutet på dyket. Den här krabban blev middagsmat.  

Den här också. Man tar inte upp dem levande utan avlivar krabban genom att sticka en kniv genom skölden bakom ögonen. Sedan tar man av benen och stoppar dem i en fångstkasse. Under tiden flockas mindre asätare runt resterna, t ex eremitkräftor. En stor eremitkräfta (stor, dvs med ett skal stort som en knytnäve) försökte ta med sej ett helt ben, men det fick ge sej. Det fanns tillräckligt med andra rester av den stora krabban som den kunde äta. 

Här ligger en del av fångsten i diskhon där vi bodde och på diskbänken ligger förrätten, några "haneshell" som liknar pilgrimsmusslor men är mindre. Vi hade med oss en 10-liters kastrull och kokade benen i saltat vatten ca 6-8 minuter, de tjockaste lite längre. 

De är lite svåra att lägga på en tallrik och det bästa besticket för att äta dem är sax och fingrarna. Vi hade smält smör med vitlök samt tomatsallad och gurka från växthuset som tillbehör. 

Det var fortfarande strålande sol och varmt på kvällen när vi satt ute, solen sken förstås hela natten, som den gör så här års i Kirkenes.

Här är det som inte fick plats på tallriken och våra små goda musslor som bara brynts hastigt i smör. Vi åt så mycket krabba vi kunde till middag och gjorde sedan krabbsallad på resterna som vi åt till lunch i två dagar. 

Hälsningar Lena

Vi vet vad Jultomtens renar gör på sommaren

Om man har kört långt måste man sträcka på benen och om det är glest mellan rastplatserna kanske man väljer att stanna vid ett sånt här ställe. Enligt skylten håller Jultomten till här, fast det är mitt i sommaren.

Jultomten är hemma och han jobbar. Han sitter bakom en plankvägg och säger "Ho ho". För att få ta bilder tillsamman med honom måste man betala och det känns inte aktuellt. Vi tar några bilder på annat och spanar efter renar. Om Jultomten bor här borde väl hans renar också göra det?

Här är det i alla fall ordentligt julpyntat och det är packat med tomte- och renkopior på hyllorna.

När tomten inte poserar för fotografering verkar han ha ett extrajobb på postkontoret. Här kunde vi inte motstå att skicka ett par vykort. Man kunde välja om de skulle komma fram någon gång inom den närmsta veckan (månaden kanske...), eller till jul. Vi valde leverans före jul.

Här fanns det många små byggnader fullproppade med saker som man inte behöver. Vi passerade snabbt genom det ena huset efter det andra. Det fanns gott om prylar, men inga renar.

Man kunde förstås äta lunch hos Jultomten men vi körde en bit till och plockade sedan fram grillen. Snart serverades smaskiga älgburgare med sallad, gurka och annat gott (Johnnys senap t ex). Som vanligt hade jag helt glömt att någon typ av tallrik hade varit bra att ha i packningen. 

Vi fortsatte vår resa norrut genom Finland och så småningom in i Norge. Vi konstaterade snart att renarna också var på väg någonstans. Det gick inte så fort men kursen verkade vara densamma som vår dvs Kirkenes eller möjligen Varangerhalvön.   

När vi färdats drygt 50 mil till var det uppenbart att renarna ville till en plats någonstans i närheten. Det blev allt tätare mellan våra möten.

När vi kom till Ytre Kiberg på Varangerhalvön och det ställe där vi skulle bo några dagar fick vi en första glimt av vad tomtens renar var ute efter på sin sommarsemester. Sandstrand och havsbad!

Solen strålar dygnet runt och badtemperaturen är ca 10 grader. De får garanterat ha den långa sandstranden för sej själva. Det här är vad vi kunde se från vardagsrummet där vi bodde och det rådde ingen tvekan om att renarna trivdes här. 

Nästa dag gör vi en utflykt till Hamningberg och det är nu som vi får se det verkliga målet för Jultomtens renar. Det här gänget är nära...

Playa del Hamningberg, renarnas semesterparadis.

Gratis surf ingår. 

Hälsningar Lena

Fairy pools

Från Talisker är det inte särskilt långt till en plats som heter Fairy pools. Vägen är som ni ser väldigt smal och eftersom det är ett populärt ställe att åka till möter vi bilar ganska ofta. Det har också precis dragit förbi en rejäl regnskur, men den avtar under färden. 

Det är fler som är på väg dit och man kan ju bara hoppas på att parkeringen räcker till. 

Vi passerar genom ett område med skog och får förstås stanna på en mötesplats. Himlen ser olycksbådande ut men det har slutat regna.

Här har man gjort i ordning en rejäl parkering (med avgift) och dessutom en extra för husbilar. Vi ska promenera på stigen som slingrar sej genom det gröna landskapet. 

Solen glimtar fram ibland och det blir snart varmt, regnjacka av alltså. De som är på väg tillbaka och har uppförsbacke är ordentligt varma. Längs vägen möter vi en tjej klädd i bikini och en täckjacka! Besynnerlig klädsel för en sån här tur, men det får sin förklaring.

Fairy pools är en serie mindre vattenfall där det på vissa ställen bildas pooler med kristallklart, grönskimrande vatten.  

Här kan man se hur klart vattnet är och kallt, antar vi förstås.

Vi följer vattendraget och ser på ett ställe ett bylte med kläder. Kort därefter ett tjut. Det är inte "fairies" men däremot två tjejer som badar i en av de större poolerna.

Jag testar en längre slutartid och tjejerna sitter rätt stilla. Det kan inte vara så rysligt kallt för då skulle de inte stanna kvar i vattnet. 

Jag noterar att det bara är tjejer som badar. Promenaden så här långt är ca 2,5 km och mer än hälften är uppförsbacke så man får upp värmen, men att bada känns ändå inte så inbjudande. Jag förväntar mej att hitta någon sägen eller annat som gör att man ska bada här men det verkar inte finnas. Fairy pools är bara en vacker plats som många vill se och vissa absolut vill bada i. 

Här vänder vi, och tar på regnjackorna igen. Det kommer inga skyfall, tack och lov, med vinden sveper ner längs promenadvägen och nu får vi nedförsbacke. Lätt promenad fram till sista stigningen mot parkeringen. 

Vid parkeringen betar får i sluttningen och jag passar på att fotografera de pampiga fingerborgsblommorna som växer överallt. 

Vi kör tillbaka mot Broadford och solen kommer fram igen. Det uppstår en diskussion om huruvida de vita prickarna på den gröna sluttningen är får eller stenar. Jag hävdar att de är får. 

I Broadford går vi en sväng och besöker bl a en lokal konstnär och hans katt. Det är lågvatten och då ligger båtarna på land. 

Vi går till samma restaurang på kvällen, Claymore, och vi får vänta lite längre denna gång. Det går inte att boka bord utan man får vänta på sin tur eller gå någon annan stans. Vädret är nu så fint att vi kan sitta ute med kalla drycker och vänta på vårt bord. Den här kvällen tar alla andra i sällskapet det jag åt igår och jag väljer en hummersallad. Hummern serveras varm med vitlökssmör och är perfekt tillagad. Kameran är kvar på rummet så sambon får ta en bild med telefonen. 

Hälsningar Lena

Skottland och fram med regnkläderna

När jag vaknar vid halv sju och tittar ut ser det definitivt ut som Skottland utanför kupéfönstret och det regnar. 

Frukosten smakar mycket bra. Det är någon slags omelett med potatis och rökt lax samt hollandaisesås och bakade tomater. Man hade förstås kunnat få en "full scottish  breakfast" men jag antog att vi skulle få möjlighet att äta det senare under veckan och valde detta som kändes lite lyxigare. Frukosten ingår när man har egen kupé på Caledonian sleeper. 

Landskapet utanför är vackert men blött. Man kan dock se spår av att det har varit varmt och soligt även här, precis som i London. De senaste två veckorna har det varit värmebölja med strålande sol varje dag. Det får vi veta på biluthyrningsfirman i Inverness, där vi får vänta extra länge när de gör en säkerhetskontroll av vår hyrbil. De glömde dock att kolla en sak...

När vi kommer fram till Inverness vid niotiden är det nästan uppehåll (en positiv beskrivning av småregn). Bäst att ta på regnkläder och långbyxor i alla fall, för himlen är blygrå. Biluthyrningsfirman skulle hämta upp oss här men vi får ringa och "påminna" dem. Nåväl, de kom till slut och vi fick en bil.

I slutet av 90-talet var jag i Skottland många gånger genom mitt jobb, ibland ett par månader i stöten. Jag har sett Inverness och tyckte att vi kunde strunta i det, för vi hade inte så många dagar på oss. Min syster ville dock väldigt gärna se Culloden Battlefield, som ligger ca 10 minuter med bil utanför Inverness. Har man läst Diana Gabaldons historiska romanserie är det här en plats man måste se. Här stod fältslaget som var den slutet för Jakobiternas uppror mot England den 16 april 1746.  

Den här stugan användes av engelsmännen för att ta hand om skadade. Fallna skottar begravdes i massgravar med en sten som talar om vilken klan de tillhörde.  Det finns också en sten som bara har texten "Mixed clans". Platsen har förstås också ett informativt museum som är ett måste för den som inte har läst böckerna. Har man läst böckerna känner man igen sej, de är historiskt välskrivna. Historiens huvudfigur överlever slaget men det finns förstås en sten med hans klans namn, Fraser. Den har man nu hägnat in med snören för så många besökare har lockats dit. Så såg det inte ut när jag besökte denna plats första gången, men det beror kanske på att böckerna nu även blivit en TV serie. 

Fem minuter från Culloden battlefield finns en plats som heter Clava Cairns. Den ska ha inspirerat författaren till att skapa Craig na Dun, en plats där böckernas andra huvudperson (Claire) trampar fel vid en magisk sten och kastas 200 år tillbaka i tiden, från Skottland i slutet av andra världskriget till Skottland där upproret är på väg att starta (1745). Det verkar kanske banalt men böckerna är otroligt fängslande. 

Det har slutat regna och solen är på väg att titta fram. De stora träden ger en mysig känsla när vi går från den ena stencirkeln till den andra.  

Clava cairns har tre stora runda stenrösen som är uppförda under bronsåldern. De har en öppning åt sydväst, för att träffas av solljuset när solen går ner på vintern, och i mitten finns en gravkammare. Det finns också flera stencirklar med betydligt färre stenar och enstaka stora block. 

Kanske var det just den här stenen som inspirerade författaren att skapa den magiska stenen i sina böcker. Min sytser ville i alla fall se denna plats och jag förstod varför, jag har ju själv varit här och kört runt för mer än 20 år sedan. Jag förvånas över att jag hittade till detta ställe före Google maps, för vi är ute på riktigt små vägar. Hit har uppenbarligen inte några stora horder av turister hittat ännu och det är gratis (även parkeringen).

När vi var klara vid Clava Cairns och skulle köra tillbaka på den smala vägen fick jag en ingivelse vid den första korsningen att svänga åt "fel håll". Efter ca 100 m fick vi syn på denna bro och det fanns t o m en liten privat grusväg som gjorde att man kunde stanna och vända bilen. Efter en snabb koll på Google maps förstod vi att vårt tåg hade passerat denna bro i morse. Nu var vädret plötsligt strålande.

Efter lunch lämnade vi Inverness och körde längs Loch Ness mot Skye. Nessie var inte på humör och slumrade antagligen fridfullt på botten av sin "loch". Vädret hade också svängt till mulet med först lätt sedan mer ihållande regn.

När man kör längs Loch Ness passerar man ett gammalt slott som heter Urquhart castle. Där var det packat med turister och det regnade för mycket. Vi körde vidare för jag visste att strax innan man kör över till ön Skye passerar man ett annat slott, Eilean Donan castle. Vi nöjde oss med att titta på håll i regnet. Skottarna tar både en rejäl inträdesavgift och parkeringsavgift på den här typen av platser. Det kunde jag inte minnas från mina tidigare irrfärder, men det var ju ett tag sedan...Det är också fortfarande tvåfilig väg (en i vardera riktningen) och turistbussar kan ta sej fram här. 

Framme på Skye checkade vi in på ett mysigt B&B i  Broadford och promenerade iväg för att äta middag. Det fanns två restauranger varav Claymore, som serverade fisk och skaldjur, var den som hade den mest frestande menyn. Det var fullsatt och man fick vänta i baren om man ville ha ett bord. Vi fick ett ganska snart och bland havets läckerheter på menyn var jag den mest vågade som beställde pilgrimsmusslor med "black pudding" och en typ av grön tång (som ligger på salladen). Det visade sej passa alldeles utmärkt ihop.  

Det regnade inte då vi promenerade tillbaka efter middagen men det såg aningen hotfullt ut åt ena hållet och ganska hoppfullt åt det andra.

Det var inte direkt varmt men vindstilla och ganska behagligt. Jag fick syn på killen som fått för sej att ta ett kvällsdopp och det syntes tydligt att det var stenigt där han var på väg att gå i. Kallt var det antagligen också för jag hann precis ta en bild innan han ändrade sej och vände. 

Hälsningar Lena