Skarsvåg och "Kjerkeporten"

Återigen en mule morgon men det skulle kanske lätta till eftermiddagen. Vi åkte till Skarsvåg som är den sista lilla orten innan Nordkap. Här bor ca 60 personer. 

Skarsvåg ska vara världens nordligaste fiskeläge och det finns en liten hamn med fiskebåtar. Det fiskas mest torsk men fler och fler fiskar även kungskrabba och den här båten har en krabbur i aktern.

Det kommer en hel del turister hit (även om vi inte mötte några) och det finns ett par campingplatser utanför Skarsvåg. Det finns också ett företag som tar ut den som vill fiska och här sitter några av troféerna. Ett café med turistinformation och en stor tank där man kunde se levande kungskrabba om man ville betala 3 euro. Vi skippade det...

Det lilla träkapellet har plats för 60 personer.

Här finns också en märkt vandringstur som startar vid kapellet med en rejäl uppförsbacke. På skylten stod det Kjerkeporten och dit ville jag. En "sten" med ett hål i hade jag sett på bilder, men vi hade för övrigt kanske inte så stora förväntningar. 

När vi kom över krönet efter ca 1 km såg det ut så här. Stenformationerna såg ut som något jag aldrig sett tidigare och naturligtvis ville jag komma ner där och komma närmare.

Jag kan inte ens göra dessa formationer rättvisa med mina bilder. Det var så otroligt läckert, och brant...

Åt andra hållet såg det ut så här och nej, där kunde man inte gå ner...

Vi hittade faktiskt en stig med lite bristfälliga markeringar och vi tråcklade oss ner en bit. Det gick inte särskilt fort men det var ju inte heller långt.

När vi kom ner såg vi en annan stig, minst lika brant. Det var faktiskt folk som kom fram men avstod från att gå ner till där vi stod. Det var betydligt lättare att gå upp, som det brukar vara.

Det var den här strukturen som gjorde att man ju absolut måste gå ner. Det räcker inte att bara se Kjerkeporten på håll.

Här kom förstås också vår lilla drönare fram...

...men jag var upptagen med annat. Stenformationerna uppslukade mej fullständigt. Störande att folk måste lämna spår efter sej.

Så här så det ut när vi klättrat upp för stigen på bilden. Vi insåg då att vi måste ha gått ner på en gammal stig, därav den dåliga märkningen och den låg på andra sidan porten.  

Tillbaka vid utgångspunkten var det hög tid för lunch och då kom grillen fram. Gott med varm lunch för någon sommarvärme var det inte. 

Så här såg sittplatserna ut vid lunchserveringen dvs bagageutrymmet på vår bil. Korv med bröd, tomater hemifrån, ketchup och vatten. Det smakade toppen och jag kunde inte låta bli att fundera över om det kan finnas något enda vegetariskt alternativ som kan slå en grillad chorizo. Dykpaketen är förstås med, mest för att det är det bästa stället att förvara dem på, men vi skulle inte dyka efter lunch. Vi lämnade Skarsvåg...

... och "dagens ren" stod vid vägen med det mest näpna uttryck jag sett hos en ren. När vägen sedan delade sej tog vi av mot norr och Nordkap. 

Hej så länge,

Lena

Första dyken på 71 grader nordlig bredd

Vi vaknade till ännu en mulen morgon med ca 8 grader. Dagens ren gick fort för de gick utanför sovrumsfönstret. Det pågick ett byggprojekt bakom vår stuga och jag blev inte helt nöjd med bakgrunden.  

Jag smög ut med 100-400 på kameran och de var fortfarande kvar bakom vår stuga. Dessa renar går ju på en camping men det betyder inte att de släpper folk hur nära som helst. Man måste vara tyst och ta det lugnt. Så fort det började vakna människor i stugor och husbilar drog renarna iväg. Vi var ganska morgontidiga av oss... 

Den här var så fin så ni får en bild till. Efter ytterligare ett par tidiga mornar med samma djur kallad vi dem våra "frukostrenar".

Efter frukost åkte vi till en potentiell dykplats som en lokal dykare hade tipsat oss om. När vi stod och tittade ut över de stora besvärliga stenarna med halkig tång som vi måste passera för att komma i vattnet, dök det plötsligt upp små fenor på ytan. Tumlare! Initialt var de mycket nära oss men innan jag fått fram "landkameran" ur bilen hade de förflyttar sej en bit längs strandkanten.    

Det var helt uppenbart att de hade ett litet fiskstim som de jagade i och de simmade i cirklar. Ibland kunde man ana fisk som skvätte på ytan. Kul att få se, men chansen att vi skulle se dem under ytan visste vi båda var i stort sett obefintlig. De beter sej inte som "små delfiner" utan är väldigt skygga djur.  

Tumlarna var långt borta när vi till slut lyckats ta oss över de besvärliga stenarna och ut i vattnet. Vi hittade ett litet stim på grunt vatten men dessa fiskar är väldigt små. Inte tumlarmat tror jag. Vattnet var blåaktigt och 7 grader. Sikten var förvånansvärt bra. 

Lite djupare hittade vi större stenblock som var ganska kala med del anemoner och små sjöborrar. På den här bilden är det också ett par eremitkräftor mitt bland anemonerna. Vi simmade vidare. 

Mellan ca 12-18 m passerade vi genom ett vattenskikt med mycket dålig sikt. Sedan klarnade det upp en del men då var det betydligt mörkare. Vi simmade till ca 27 meter men det enda som verkade vilja posera för oss var småtorsk och enstaka plattfiskar. 

Äntligen hittade Fredrik det vi hela tiden letade efter. En kungskrabba! Ganska liten att stoppa i grytan, men finns det en så ska det väl finnas flera.

Jag kröp nära för jag hade 12 mm fisheye på kameran. Den såg fin ut med det var något som inte stämde, den var väldigt stilla... 

Fredrik petade lite på den och lyfte den sedan i ena benet. Det var en hona full med ägg på buken, men den var också död. Tyvärr, och det enda vi hittade förutom denna under dagens två dyk, och drygt två timmars sökande, var en ännu större som varit död ännu längre. 

Efter dyken skulle vi få fylla luft i våra flaskor från kompressorn hos Nordkapp dykkerklubb. 

Eskil, som visat oss flera olika platser att dyka på, kom och fyllde åt oss. Han sak att krabborna var lite oberäkneliga och att han kunde göra flera dyk efter varandra utan att se en enda och så plötsligt komma i på ett ställe och hitta mängder. Det fanns sålunda fortfarande hopp om en krabbmiddag och bilder på levande krabbor.

Det hade t o m hänt att stora krabbor letat sej in i hamnen i Honningsvåg och varit fullt synliga nedanför kajen vid lågvatten. Vattnet var klart ner till ca 5-6 m även här. Så här såg det ut precis utanför klubblokalen. 

Två dyk räckte inte för att suga musten ur oss helt denna dag så före middagen gick vi en tur från campingen upp till en utsiktspunkt som hette Skipsfjordutsikten. Det blev nästan fem km istället för tre (som en skylt antytt) och stigningen var 219 höjdmeter. Vi fick dock lön för mödan när vi kom upp och maten smakade mycket gott när vi ner till stugan igen (fast det älggryta istället för krabba).

De röda byggnaderna är hotellet på campingen och vägen som slingrar sej bort leder till Nordkapp, ca 3 mil norrut. Kanske skulle vi satsa på en tur dit i morgon... Det berodde helt på "vädergudarna". Det var aningen ljusare denna kväll än tidigare.

Hälsningar Lena

Att upptäcka Mageröya och "dagens ren"

Ön Magerøya (som stavas så här men specialtecken kan inte infogas i rubriken) har lite mer än bara Nordkapp och eftersom vädret inte inbjöd till ett besök på den nordligaste udden, där det dessutom kostar rätt mycket att parkera, körde vi mot en liten fiskeby som heter Gjesvaer. Det blev en bild på renar i deras naturliga miljö längs vägen och jag började fundera på om jag inte skulle ta minst en renbild om dagen, "dagens ren" alltså. Hittills hade det ju inte varit några som helst problem.   

Landskapet som först var böljande med mycket grönt blev plötsligt väldigt kargt och stenigt. Det här är en lång nedförsbacke, vilket knappt framgår av bilden, men vi stannade i alla fall längst ner för att fota lite. 

Som ni ser har vi också hemfallit till att skaffa en ny liten fotopryl. Det är min sambo som är bäst på att flyga med den men jag måste erkänna att det är rätt kul och vyerna blir helt annorlunda. Det här är mitt första fotoförsök från min första flygtur. Vi har inte haft den så länge...Mer om denna senare. 

Gjesvaer är en liten by med ca 130 fastboende som livnär sej på fiske och turism. Trots att Gjesvaer fanns redan på vikingatiden finns inga hus eller byggnader som är äldre än 1944. Tyskarna brände allt under kriget och hela det lilla samhället har fått byggas upp igen. 

En typisk gata med trähus i olika färger. Det finns en liten kyrka, en lågstadieskola och ett större företag där man processar fisk. 

På en husvägg hittar vi denna utsmyckning. Senare hittar vi kartan ingen på museét i Honningsvåg. Den är tecknad av holländaren Jan Huygen van Linschoten 1594 som deltog i William Barents första expedition för att finna nordostpassagen. Originalkartan finns hos kartsamlare Erling Walsøe i Gjesvaer.

Vi vandrar vidare och tyvärr visar sej den lokala grillen vara stängd. Turistsäsongen är i stort sett över när de stora kryssningsfartygen slutar komma, vilket är redan i början på augusti. 

Utanför den lokala affären hittar vi en karta till mellan postlådan och hjärtstartaren. Den här kartan är från Barents sista resa 1596, som han själv inte överlevde, och ska vara baserad på hans egna skisser och anteckningar. Förstora för att se mer av detaljerna. Bara 12 sjömän överlevde denna expedition då fartyget blev fast i isen och de fick rädda sej genom att ro en livbåt till Kolahalvön. 

Det är inte så mycket blommor i trädgårdarna och jag funderar lite över vad som tål att växa här över huvud taget. Just dessa gula, som även finns i vitt och orange, verkar dock trivas. Penséer är det vanligaste i blomlådor, de är ju tåliga. 

Min svåger som bor i Texas tycker att vi har konstig lutning på vår parabolantenn i Knivsta, så jag tog denna bild för att visa honom hur det ser ut på 71 grader nordlig bredd. 

Om man ska överleva som småföretagare på en plats som Gjesvaer måste man nog jobba med lite av varje. Om man förstorar framgår det av skylten att Sandnes gör just det, dessutom är det alltid öppet.  

Så här såg det ut på kajen utanför Sandnes multiservice. De gröna högarna är hopvikta burar som man fångar kungskrabba i. De ser mindre och smidigare ut än det som används av krabbfiskarna i Alaska, men här sköts också det mesta av krabbfisket från båtar som är mindre än 11 m och bara har två personer ombord.

Vi kör tillbaka mot Honningsvåg och konstaterar att vädret har om möjligt blivit sämre. Molnen ligger lågt och det regnar nästan...men det blåser inte så mycket....alltså är det dax för dykning istället. Kanske kan vi få tag i några krabbor till middag. Vi har den stora syltkastrullen med oss på resan.

Hej så länge,

Lena

Resan går vidare

Norr om Alta öppnar landskapet upp sej, storslaget och vidsträckt med stora mjuka former. Bebyggelsen är sparsam men det finns enstaka hus, spår av samer och strukturer kopplade till renskötsel. Vissa vägskyltar har namn på tre språk, norska, finska och samiska.

Mil efter mil och inte ett enda får slår det mej. Får vid vägkanten är annars ett väldigt vanligt inslag när man kör bil i Norge, även längs "stora" vägar. Här finns det inga får men naturligtvis ren. Träden och den blommande mjölkörten vi såg runt Alta är borta. Landskapet har blivit kargare.

Vi kör genom ett område med sten som jag tror kallas skiffer. Havet har nu öppnat sej på vår högra sida och sjöfåglarna sitter i grupper lite här och där. Nu bara måste jag ut ur bilen en stund så vi stannar bland stenformationerna.

Det här var väldigt läckert att vandra runt och jag förlorar mej en stund med kameran (och svär över den blaskiga himlen).

Här finns öppningar och prång där man kan kika in...

...sten, sten, sten...

...samt en och annan sommarblomma.

Mellan stenformationerna är det grönt, mjukt och mossigt...

Men, vad är nu detta? Skal från sjöborrar! Havet ligger ju ganska nära och det är nog måsar och trutar som släppt sjöborrarna på land, antagligen mot stenarna för att komma åt innehållet. Antar att de kan plocka dem när det är lågvatten, men jag blev ändå lite förvånad.

Det här fyndet bådar mycket gott. Det är ett ben från en kungskrabba och just de stora krabborna ser vi särskilt fram emot att få se när vi tar en titt under ytan. Vi har också med oss en stor kastrull för det är lagligt att ta upp dem i området. Fåglarna gillar uppenbarligen också krabba och måste ha kommit över resterna på något sätt för jag hittade fler bevis spridda på marken.

Nu börjar vi närma oss slutdestinationen som är Nordkapp camping strax norr om Honningsvåg på ön Magerøya. Vi passerade genom en 6875 m lång undervattenstunnel för att komma till ön och det är en hisnande känsla att köra ner över 200 m under marken för att sedan plana ut en stund och köra uppför på andra sidan. För de som väljer att cykla till Nordkap (förvånansvärt många) måste tunneln vara en mardröm. Det fanns förstås också några till riktigt tunga uppförsbackar (och livsfarliga nerförsbackar) innan målet var nått.

Nu är det inte långt kvar och de tunga molnen vägrar lätta. Temperaturen är 9 grader, men det regnar i alla fall inte...

Nordkapp camping, 1663 km från Knivsta (inte inräknat våra kringelikrokar i Alta). Här ska vi bo en vecka. Det borde ju kunna klarna upp en dag i alla fall...

Hej så länge,

Lena

Bilddokumentation långt före fotografins tid

I dyningarna efter Planket känns det passande att visa en gammal form av bilddokumentation, ett bildskapande som var ytterst tidskrävande.  För ca 7000 år sedan knackade någon fram denna djurflock med sten mot sten metoden, en liten skärva i taget. I de äldsta bilderna var det mycket fokus på de viktigaste bytesdjuren t ex ren och älg. Visst kan ni se dem? Det prickiga på stenen är regn, men det kom inte så mycket.

 I Alta, (Finnmark, Norge) finns ca 6000 hällristningar som är mellan 2000-7000 år gamla. Ett område med en stor samling har frilagts och gjorts tillgängligt för allmänheten genom Alta Museum. Bergkonsten kom med på UNESCOs världsarvslista 1985. Om ni har vägarna förbi, stanna! Det är en bildutställning på ca 3km som sträcker sej över 5000 år. 

Det här påminner kanske lite om en ofullständig spelplan men i bilden visas olika former av jakt på ren, älg och björn. I övre högra hörnet visas drivjakt på ren från båt (syns tyvärr dåligt). Man fiskade även, hälleflundra och lax finns med bland djurmotiven på flera ställen. 

Så här ska hällristningarna egentligen se ut och man ska helst se dem i lågt stående solsken som ger de skuggor som gör att alla detaljer framträder. Dessa "omålade" bilder tar mycket längre tid att titta på, tid som vi kanske sällan kostar på oss när vi tittar på bilder idag. När man började frilägga hällristningar fyllde man i dem med röd färg. Det gör man inte längre och de flesta bilder i Alta ser ut som den ovan. Guideboken som ingår när man löser inträde är guld värd när man klurar över bildgåtorna.

Sol i någon form kunde vi glömma men det slutade i alla fall regna och mjölkörten fick hela området att spraka i rosa toner. Blommorna hade bjudit på enorm färgprakt i landskapet längs vår resväg de senaste timmarna, men bara några mil norr om Alta försvann de helt. 

Den väl anlagda promenaden genom området med hällristningar är drygt tre kilometer lång och det gällde att trampa på för väder och vind inbjöd inte till att stå still (trots långkalsonger). Den här viken passerades i raskt tempo, men jag vände tillbaka och tog en bild av den gamla båten. 

Vilket får leda över till en annan båt, eller snarare "nästan ett fartyg". Den här ristningen visar en "modernare" typ av båt som bara uppskattas vara ca 2000-3000 år gammal. Jag hoppas ni kan se den.... Den mörka fläcken är från en fågel som struntat i att man inte får släppa en klutt på ristningarna, den hade dessutom ätit blåbär.

Ca 2 mil utanför Alta finns ett litet museum tillägnat ett annat känt fartyg, slagskeppet Tirpitz. Det här stället hade min sambo hittat och jag var lite skeptisk, men rycktes utan vidare med även av dessa historiska vingslag. Modellen ovan visar systerfartyget Bismarck. Tirpitz och Bismarck var gigantiska skepp (250 m långa, 36 m breda) med ett skrov som var 30 cm tjockt, beväpnade till tänderna och maskiner som kunde ge 30 knop (dubbelt så snabbt som Hurtigrutten och i stort sett alla andra krigsfartyg på den tiden).   

Bismarck sänktes i maj 1941 och Tirpitz gömdes undan i nordnorska Kåfjord, som man kan se ut över utanför museet. Hon visade sig vara mycket svårsänkt och det krävdes flera försök, som orsakade rejäla skador (och dyrbara reparationer) innan brittiska bombplan lyckades sänka henne med specialgjorda 5 tons bomber (31 plan med en bomb var). Då låg Tirpitz ankrad i 15 m vatten utanför Tromsö, efter den senaste reparationen. Man vet inte säkert men ca 1000 besättningsmän dog under eller efter de 11 minuter det tog för fartyget att kantra och börja vattenfyllas. Besättningsmän blev innestängda utan möjlighet att få ut dem i tid. Modellen av Tirpitz ovan jobbar man fortfarande med.

Som ofta efter ett besök på ett krigsmuseum kommer man ut lite omtumlad. Det finns fortfarande rester av Tirpitz kvar utanför Tromsö och det går nog även att dyka där, även om det betraktas som en gravplats.  Det finns inte med på vår lista över dyk vi önskar göra.

Vi lämnade Tirpitz-museet och åkte tillbaka mot Alta för att fortsätta vår resa norrut. Vi hade ca tre timmar kvar till slutdestinationen.

Vi åt lunch på en parkering utanför "nordlyskatedralen" i Alta. Jag gick ut och tog en bild för att ljuset plötsligt inbjöd till det. När vi borstat ut det värsta av knäckebrödsmulorna bar det av mot norr...

...landskapet ändrade karaktär efter bara några mil och så fanns de plötsligt där i stora flockar, renarna. 

Hej så länge,

Lena