I sjöharehimmelriket !

I juli berättade jag om ett charmigt blötdjur som heter sjöhare. Under helgens vistelse på västkusten mötte vi sjöharar i tusental! Jag har aldrig någonsin sett så många under ett dyk någonsin. De fanns både ute vid Väderöarna och på badplatsen i Hamburgsund.

På snäckskalsbotten satt de ofta på kanten på något gammalt musselskal och spanade. Den här hade fått en liten passagerare i form av en spökräka på huvudet.

Mängden av motiv i olika poser gjorde mej alldeles villrådig, för tiden jag kan vara nere är ju begränsad. Testade lite att fånga dem med kort skärpedjup bland de röriga snäckskalen. Ibland fick jag en känsla av att de faktiskt tittade tillbaka på mej.

 Väldigt förvånad blev jag när det plötsligt dök upp en sjöhare som simmade i öppet vatten. Om den hade trillat av ett tareblad och därför rörde sej i vattnet eller om den simmade för att ta sej någonstans gick inte att avgöra. Den rörde sej dock väldigt kontrollerat och tumlade inte bara runt.

Det fanns sjöharar i alla storlekar från några millimeter till 3-4 cm långa. Den lilla, lilla eremitkräftan på denna bild upptäckte jag dock inte förrän jag såg bilden i datorn.

Den här sköna individen satt framför en "död mans hand" som var vackert mörkgul i färgen, därav den effektfulla bakgrunden.  Efter 60 minuter kom jag upp med ett minneskort fullt med sjöharar. Det fanns förstås mycket mer att se så jag får återkomma med en till rapport från Väderöarna.

Alla bilderna är tagna med Canon 60 mm makro och Canon 7D + två Ikelite DS 125 substrobe.  Vattentemperaturen var +9 grader och det regnade, men det gjorde inte så mycket.

Hälsningar Lena

Helg på västkusten

För sjätte året i rad tillbringar vi denna helg på västkusten och dyker förhoppningsvis på Väderöarna, om vädrets makter tillåter. Det har blivit en tradition och på senare år även en avslutning på höstsäsongen. Det brukar inte blir särskilt många dyk till före nyår.

Bläddrade i förra årets arkiv och även i min loggbok. Vi hade lugnt väder, en vattentemperatur på 11 grader och solen tittade fram ibland. I år utlovar SMHI tyvärr en del vind.

 Sjöhare brukar det finnas gott om på senhösten så de kommer nog att fastna några sådana på minneskortet. Antagligen blir det mest makro på dessa dyk.

 Spökräkor brukar det också finnas och jag är sugen att testa mer med Raynox linsen. Dessa två sitter på en vacker sjöstjärna som heter solstjärna.

Armspetsen på en kuddstjärna kan se ut så här när den vill undersöka något i dess närhet. Denna bild är tagen med 60 mm makro + Raynox DCR-250.

Den här är mindre än ni tror. Bilden är tagen med samma uppsättning som ovan. Hoppas på många fina små motiv i helgen och så lite sjögång som möjligt. 

Ha en riktigt trevlig helg allihopa

Lena 

Trollhummer

I mörka skrevor mellan stenar och klippblock gömmer sej ett djur som nog inte är känt i så vida kretsar, men är en välkänd karaktär för de som dyker på svenska västkusten.

Trollhummern är precis som humrar, krabbor och eremitkräftor ett leddjur. Den vanligaste arten (Galanthea strigosa) är vackert röd med klarblå strimmor. Den blå färgen gör att den inte kan förväxlas med några andra arter.

Som vuxen blir den ca 10 cm lång, men denna lilla juvenila trollhummer var bara ca 3 centimeter. Man hittar dessa vackra trollhumrar från 10 m  ner till ca 600 m. Eftersom de finns på grunt vatten och tämligen rikligt på svenska västkusten, ser man dem ofta när man dyker....om man vet var man ska leta.

På dagtid gömmer sej trollhumrarna i mörka skrevor mellan och under stenar. Man hittar dem bara om man har en lampa och verkligen letar efter dem. Om man dyker på kvällen eller natten är det dock en helt annan aktivitet. Trollhumrarna är då ute på jakt och rör sej över botten. Ibland i stora mängder.

Kan man äta dem kanske någon undrar...? Ofta blir de små färggranna humrarna bifångst i krabb- och hummertinor. Enligt litteraturen ska de vara goda men jag har inte provat. För mej är de ett enbart ett spännande motiv som kan vara rikitgt knepigt att fånga på bild.

Hälsningar Lena

Jag ändrar lite...

Jag har gått igenom mängder med makrobilder de senaste dagarna och fastnar för en del som egentligen bara visar mönster eller strukturer av djur. Jag testade att dra lite i spakarna och insåg att just dessa djur är det få här på FS som har någon egentlig uppfattning om hur de ser ut eller vilken färg de har.

Ett syfte jag har med denna blogg är ju att visa hur undervattensvärlden ser ut för de som inte har möjlighet att se den själva. Alltså har jag varit väldigt noga med att bilderna ska visa hur det verkligen ser ut. Ikväll frestades jag till att leka lite i ffa LR, så i detta inlägg stämmer bilderna inte längre helt med verkligheten. Men det var kul...

Egentligen har jag inte gjort så mycket mer än dragit i vitbalans, skuggor, kontrast, mättnad mm utan att bry mej om vad som är verklighet.

Bilderna visar fortfarande helt korrekta strukturer av dessa djur som är anemoner, havsborstmaskar, död mans hand ock sjöstjärnor.  

Alla bilder är tagna på svenska västkusten med Canon 7D, Canon 60 eller 100 mm makro (+ Raynox DCR 250 vid ett par tillfällen) och dubbla blixtar.

Hälsningar

Lena

RAYNOX GOES UNDER WATER

Inspirerad av Helénes inlägg om vad man kan åstadkomma genom att sätta en Raynox DC-250 på ett makroobjektiv rotade jag igenom några album. Jag har satt Raynoxen på ett 60 mm makro, för det var vad jag kunde kombinera  och få plats med i undervattenshuset. Jag har också använt två blixtar.

Det korta skärpedjupet i kombination med att allting rör sej lite under vatten gjorde det väldigt svårt att få bilder med skärpa ens någonstans. Jag jobbade en del med hydroider men de svajar förvånansvärt mycke när vattnet rör sej lite.

Jag upptäckte små vackra detaljer på hydroiderna som jag inte tänk på eller ens sett förut.  Men det blev också tydligt att de har ett grovt mindre vackert skaft.

Ibland fick jag med små bonusdjur som detta lilla kräftdjur. Hade nog inte riktigt koll på denna när jag tog bilden.

 Den här bilden är full med små djur och de som synns bäst är spökräkorna. De är nästan genomskinliga och svajar hej vilt fram och tillbaka.

Den här lilla nakensnäckan, som jag tror att några av er sett tidigare, har en spökräka bakom sej som står och hejar på, eller vad den nu gör.

Jag har provat denna kombination på några dyk och det kräver mer övning än jag har möjlighet att dyka. Men några gånger till kommer jag nog att prova för det öppnar sej en ny värld av små djur där nere.

Alla bilderna ovan är tagna på Väderöarna.

Ha en bra kväll

Lena