ALIENS IN THE DEEP

Klockan närmar sej midnatt och vi kränger på oss våra tunga dubbelflaskpaket riggade för säker vinterdykning. Blötsnö har frusit till is på den stora öppna gummibåten. Det är stjärnklart, kallt och det svarta vattnet mitt ute på Lurefjorden har bara små krusningar på ytan. Efter en sista säkerhetskoll av utrustningen rullar vi baklänges över ribbens mjuka kanter och sjunker sakta ner i det mörka vattnet.

Vattnet är kristallklart och när vi tänder våra strålkastare finns de där omkring oss, de stora mystiska kronmaneterna som vi rest så långt för att få se. Kronmaneter (Periphylla periphylla) finns egentligen i alla hav utom vid polerna, men de lever så djupt att inga dykare någonsin möter dem. Ett par norska fjordar är undantagen. Miljön i en fjord blir ofta sådan att djuplevande djur kommer upp på grundare vatten. I Lurefjorden är det ca 400 m djupt och där trivs kronmaneterna utmärkt. Det är dock på tok för djupt för att dyka, men på vintern kommer kronmaneterna upp till ytan för att söka efter en partner (tror man i alla fall). Maneterna tål inte ljus så de kommer bara upp på grundare vatten under natten. De är då man kan möta dem.

Manetens klocka är 20-30 cm lång och den har tolv tentakler som kan vara upp till 50 cm långa. Den enda bild jag lyckats få med i galleri FS är just en kronmanet (bilden ovan). Den här maneten har fångat ett litet djur i en tentakel, antagligen en krill, och stoppat in den i munöppningen.

Lurefjorden ligger en bit norr om Bergen, dvs där Norge är som bredast. Vi gjorde den drygt 100 mil långa resan med bil från Uppsala i januari 2010 och så en gång till (för så häftigt var det!) i januari 2011. Det var på många sätt en spektakulär resa och jag återkommer med en till rapport i helgen.

Hej så länge

Lena

Ibland räcker det med form och färg...

...för att jag ska stanna upp under ett dyk och bli helt såld på ett djur. Det är faktiskt djur på alla bilderna i detta inlägg.

Det här är ju inte så svårt att känna igen. Sugkopparna på de slingriga armarna är väldigt speciella. Den här armen är betydligt större än den ser ut.

Nakensnäckor är bekant för de av er som brukar titta in här. Den här vackra "Diamondback nudibranch" gillar att äta de röda mjukkorallerna och då kan man få en stunsig kombination av vitt på rött.

 Jag kan inte motstå en stor röd anemon med vita fläckar på.

 De betydligt mindre bägarkorallerna är ju också svåra att simma förbi, då den kan skimra i lite olika färger i skenet från blixtarna.

Avrundar med ett "medusahuvud". Det här djuret har jag nog aldrig visat förut. Det är typ av ormstjärna som har fem armar. Armarna är starkt förgrenade och en vuxen individ kan  ha upp till 5000 armspetsar. De sitter ofta fästade på koraller och även om denna bild är tagen i Kanada så kan man även stöta på dem längs den nordnorska kusten. VI har t ex sett dem i Trondheimsfjorden.

Hälsningar

Lena

Gamer God !

Min lokala IT-support har efter överläggningar med ekonomiavdelningen införskaffat en ny dator till, i första hand, husets fotograf. Gamer God stod det på kartongen och även om jag är en fullkomlig imbecill när det gäller dataspel så verkar det ju ändå lovande med allt diskutrymme. Efter ett dygn av överföringar från gamla till nya datorn är det så dax att provköra lite. Inser att någon skärmkalibrering har vi inte fixat ännu men jag hoppas det inte blir helt uppåt väggarna.

 Jag hade bestämt mej för att testa mer med Raynox DCR-250 på mitt 60 mm makro när vi var och dök sist. Den sista dagen råkade vi dock ut för alldeles på tok för stark ström. Föreställ er att det inte bara blåser när ni fotograferar makro, men att någon också står och drar i er. Helt hopplöst och det första dyket avbröt vi efter ca 20 minuter.

 Dyk nummer två är mer stilla och jag riktar in mej på stillastående motiv. En röd hornkorall med det är attans svårt att bestämma sej för var fokus skall ligga.

Hittar en liten anemon som det går att experimentera med. Letar också efter fler hydroider som jag fanns på första dyket, men det finns förstås inte här. Det blev några andra blurriga små djur också, för det här var för svårt i gungande dyningar och strömt vatten.

God söndagkväll allihopa

Lena

Det blåste 19 sekundmeter ....

...när vi stävande ut mot Väderöarna förra fredagen. Trots att båten är en stadig katamaran gungande det på tok för mycket. Jag satt och försökte titta ut på någon slags horistont men såg bara omväxlande vatten eller himmel genom fönstret.  Ger man sej ut och dyker i sådant väder tänker ni nog? I normala fall nej, men det blåste åt "rätt håll"  denna gång och när vi väl kom fram till Väderöarna var det inte alls svårt att hitta en dykplats där det var helt lä.

Förutom alla söta sjöharar som jag visat i ett tidigare inlägg hittade vi flera exemplar av större havsnål. Jag hade bestämt mej för att testa korta skärpedjup denna dag och med en sådan långnosig fisk blir effekten väldigt framträdande.

Med bländare 4 och lite från sidan blir resultatet så här. Honan kan bli så lång som 60 cm och hannen ca 40 cm, så det här är en ganska stor firre. Precis som hos de andra kantnålsfiskarna så får hannen bära runt på äggen tills de kläcks. Äggen fästs i ett slemlager som sträker sej längs kroppen från huvudet och längs buken mot stjärten. En hanne kan bära upp till 1000 ägg!  De leker dock på sommaren så det fanns inga ägg nu.

 Det här är en betydligt mindre fisk, ca 3 cm och jag är osäker på vad det är. Den har inte olikfärgade ögon utan det är reflexer som gör att det blir grönt och blått. Antagligen är det en typ av "stubb" men jag komme rinte längre i artbestämningen.

 Här är det två små firrar som möts på en sand/snäckskalsbotten. Det här var en ren tillfällighet för de sprätte mest runt framför porten .

 Den lilla vackar sjustråliga smörbulten har jag försökt få på bild oräkneliga gånger tidigare. Jag tror att detta är en hanne för den har en mörk fläck under första ryggfenan. Den är ca 5 cm lång och trots att man inte kan se de fenorna så tyligt är den en mycket vacker liten fisk.

Hälsningar Lena

Skaldjur - där de trivs bäst

Helgens dyk bjöd på en hel del skaldjur. Några välkända delikatesser och några mindre välkända varianter som nog mest dykare och kanske några akvariefantaster känner till.

Hummer ser man ganska ofta runt Väderöarna. Den här var inte alls särskilt stor men ändå väl så stökig att få med på bild med 60 mm makro. Den var tillräckligt nyfiken för att krypa fram ur sin skreva men så fort de långa antennerna kom åt kameraporten så backade den bakåt. Så höll vi på en stund.

Vanlig krabbtaska är ännu vanligare och ett tacksamt fotomotiv för de sitter ofta helt stilla. Jag fotograferar dem ibland, om de bjuder på en spännande vinkel. De har faktiskt gröna ögon om man tittar närmare.  

Det här är en simkrabba som håller om sin lilla flickvän. Det är en vanlig art längs västkusten och jag tycker de är lite charmerande när man hittar dem i par.

Trollhummern kikar fram från en klippskreva. Den hade många kompisar i skrevorna runt omkring, men de är svåra att få på bild eftersom de backar så fort man lyser på dem.

 Jag gjorde också två dyk med Raynoxlinsen (DCR-250) på 60 mm makro och det här är en mycket liten eremitkräfta som råkade hamna framför denna linskombination. Skalet var ca 5 mm. Tyvärr så gick det en del dyningar som gjorde att jag gungade fram och tillbaka så jag tappade bort den efter tre försök.

 Den här pytteräkan är fotograferad med samma kombination som ovan och under samma gungande förhållanden. Bilden är väldigt snäv i nederkant men den enda av mina försök som faktiskt hade räkan med på bild över huvud taget. Dessa små djur hoppar nämligen runt (som hoppspindlar ungefär). Makro under vatten kan knappast bli mer frustrerande.

Hälsningar Lena