ALIENS IN THE DEEP del II

Resan till norska Gulen från Uppsala tar sommartid ca 17 timmar. I januari tar det betydligt längre, i synnerhet sträckan mellan Oslo och Bergen. Resan går genom ett vackert vinterlandskap men vägen (E16) är smal, krokig och bitvis i mycket dåligt skick. Dessutom går det en hel del transport på lastbil längs denna väg och det är "kedjor på" som gäller för dessa bilar när man närmar sej fjällen. Det uppstår ändå flera möten då man håller andan då de passerar, i synnerhet när man möter dem på väg ner.

När vi passerar över fjället där det är som högst visar bilens termometer -32 grader. Här vill man inte bli stående. Innan vi når Bergen passerar vi också genom norra europas längsta tunnel. Sammanlagt blir det ca 5 mil i tunnel, imponerande konstruktioner.

Väl framme i Gulen så är det mer vinter än vi kunde föreställa oss. Vi testdyker vår utrustning vid kajen och snön vräker ner. Dykbåten är en stor ribb med dubbla  utombordsmotorer på 225 hk. Det enda skydd som finns är det lilla tältet där man kan pressa in 8 personer och båtföraren. Vi är 9 dykare inför nattens tur och båtresan beräknas ta ca 45 minuter om båten gör 35 knop. Det får dock inte snöa...

Natten bjuder på uppehåll och vid elvatiden kommer månen fram. Snön gnistrar och tamparna som vi surrat vår utrustning med fryser till is under färden ut till Lurefjorden. Vårt första möte med maneterna är överväldigande och bland det häftigaste dyk jag någonsin gjort. Det är dock inte ett dyk för den som är det minsta osäker i mörker och kyla, och man måste ha järnkoll på djupmätaren.

Repet på denna bild är den enda referenspunkt som finns under dyket, allt annat är bara svart mörker och botten är på ca 370 m. Repet sitter i en boj och har ett blinkande vitt ljus på 15 m samt ett blått blinkljus på 30 m. I ögonvrån gäller det att ha koll på det blå ljuset. Om man passerar det blir dyket snabbt mycket farligt.

Vad vi inte hade räknat med var att ytströmmen förde vår boj i en viss hastighet medan strömmen på 15 m djup var starkare. Vi fick sålunda simma tillbaka till linan med jämna mellanrum. Tur att jag har en dykkompis som inte fotograferar och kan hålla kolla på saker och ting. Det är nämligen väldigt lätt att bli helt uppslukad av dessa maneter och följa dem genom sökaren ner i djupet. 

 Ibland så undrar man hur de uppfattar oss. De kunde definitivt registrera ljuset från våra lampor.

 Maneterna kommer upp till ytan för att hitta en partner, det är vad forskarna anser i alla fall. Frågan är vad  dessa två gör, känner av varandra lite eller? När de jagar håller de alltid avståndet och vi ser få maneter som faktisk rör vid andra, trots att det finns gott om dem.

Klockan är egentligen genomskinlig och det är det röda färgpigmentet som färgar fodersmältningsorganen som gör att de synns genom klockans vägg. De tolv tentaklerna har brännande nässelkapslar som förlamar bytesdjur, t ex krill, som maneten sedan för in i munöppningen.

Mötet med dessa maneter var så fascinerande att vi inte tvekande att göra det igen. Natten efter åker vi återigen ut på Lurefjorden, men blåst och snöfall gör det för farligt att dyka. Även om det är OK i vattnet så medför snöfall i strålkastarljus att båtföraren inte kan se oss i ytan och det är han som bestämmer. Hans beslut är helt rätt för vi kan nästan inte hitta den stora vita bojen som vi redan kastat i. 

Gulen har snörekord denna vinter och våra möjligheter att se kronmaneter är över. Mötet var dock oförglömligt och vi gör därför om hela denna resa i januari 2011. Det var mindre snö och mildare väder då och bilderna i detta inlägg kommer från båda turerna.

Ha en skön helg allihopa

Lena

ALIENS IN THE DEEP

Klockan närmar sej midnatt och vi kränger på oss våra tunga dubbelflaskpaket riggade för säker vinterdykning. Blötsnö har frusit till is på den stora öppna gummibåten. Det är stjärnklart, kallt och det svarta vattnet mitt ute på Lurefjorden har bara små krusningar på ytan. Efter en sista säkerhetskoll av utrustningen rullar vi baklänges över ribbens mjuka kanter och sjunker sakta ner i det mörka vattnet.

Vattnet är kristallklart och när vi tänder våra strålkastare finns de där omkring oss, de stora mystiska kronmaneterna som vi rest så långt för att få se. Kronmaneter (Periphylla periphylla) finns egentligen i alla hav utom vid polerna, men de lever så djupt att inga dykare någonsin möter dem. Ett par norska fjordar är undantagen. Miljön i en fjord blir ofta sådan att djuplevande djur kommer upp på grundare vatten. I Lurefjorden är det ca 400 m djupt och där trivs kronmaneterna utmärkt. Det är dock på tok för djupt för att dyka, men på vintern kommer kronmaneterna upp till ytan för att söka efter en partner (tror man i alla fall). Maneterna tål inte ljus så de kommer bara upp på grundare vatten under natten. De är då man kan möta dem.

Manetens klocka är 20-30 cm lång och den har tolv tentakler som kan vara upp till 50 cm långa. Den enda bild jag lyckats få med i galleri FS är just en kronmanet (bilden ovan). Den här maneten har fångat ett litet djur i en tentakel, antagligen en krill, och stoppat in den i munöppningen.

Lurefjorden ligger en bit norr om Bergen, dvs där Norge är som bredast. Vi gjorde den drygt 100 mil långa resan med bil från Uppsala i januari 2010 och så en gång till (för så häftigt var det!) i januari 2011. Det var på många sätt en spektakulär resa och jag återkommer med en till rapport i helgen.

Hej så länge

Lena

Ibland räcker det med form och färg...

...för att jag ska stanna upp under ett dyk och bli helt såld på ett djur. Det är faktiskt djur på alla bilderna i detta inlägg.

Det här är ju inte så svårt att känna igen. Sugkopparna på de slingriga armarna är väldigt speciella. Den här armen är betydligt större än den ser ut.

Nakensnäckor är bekant för de av er som brukar titta in här. Den här vackra "Diamondback nudibranch" gillar att äta de röda mjukkorallerna och då kan man få en stunsig kombination av vitt på rött.

 Jag kan inte motstå en stor röd anemon med vita fläckar på.

 De betydligt mindre bägarkorallerna är ju också svåra att simma förbi, då den kan skimra i lite olika färger i skenet från blixtarna.

Avrundar med ett "medusahuvud". Det här djuret har jag nog aldrig visat förut. Det är typ av ormstjärna som har fem armar. Armarna är starkt förgrenade och en vuxen individ kan  ha upp till 5000 armspetsar. De sitter ofta fästade på koraller och även om denna bild är tagen i Kanada så kan man även stöta på dem längs den nordnorska kusten. VI har t ex sett dem i Trondheimsfjorden.

Hälsningar

Lena

Gamer God !

Min lokala IT-support har efter överläggningar med ekonomiavdelningen införskaffat en ny dator till, i första hand, husets fotograf. Gamer God stod det på kartongen och även om jag är en fullkomlig imbecill när det gäller dataspel så verkar det ju ändå lovande med allt diskutrymme. Efter ett dygn av överföringar från gamla till nya datorn är det så dax att provköra lite. Inser att någon skärmkalibrering har vi inte fixat ännu men jag hoppas det inte blir helt uppåt väggarna.

 Jag hade bestämt mej för att testa mer med Raynox DCR-250 på mitt 60 mm makro när vi var och dök sist. Den sista dagen råkade vi dock ut för alldeles på tok för stark ström. Föreställ er att det inte bara blåser när ni fotograferar makro, men att någon också står och drar i er. Helt hopplöst och det första dyket avbröt vi efter ca 20 minuter.

 Dyk nummer två är mer stilla och jag riktar in mej på stillastående motiv. En röd hornkorall med det är attans svårt att bestämma sej för var fokus skall ligga.

Hittar en liten anemon som det går att experimentera med. Letar också efter fler hydroider som jag fanns på första dyket, men det finns förstås inte här. Det blev några andra blurriga små djur också, för det här var för svårt i gungande dyningar och strömt vatten.

God söndagkväll allihopa

Lena

Det blåste 19 sekundmeter ....

...när vi stävande ut mot Väderöarna förra fredagen. Trots att båten är en stadig katamaran gungande det på tok för mycket. Jag satt och försökte titta ut på någon slags horistont men såg bara omväxlande vatten eller himmel genom fönstret.  Ger man sej ut och dyker i sådant väder tänker ni nog? I normala fall nej, men det blåste åt "rätt håll"  denna gång och när vi väl kom fram till Väderöarna var det inte alls svårt att hitta en dykplats där det var helt lä.

Förutom alla söta sjöharar som jag visat i ett tidigare inlägg hittade vi flera exemplar av större havsnål. Jag hade bestämt mej för att testa korta skärpedjup denna dag och med en sådan långnosig fisk blir effekten väldigt framträdande.

Med bländare 4 och lite från sidan blir resultatet så här. Honan kan bli så lång som 60 cm och hannen ca 40 cm, så det här är en ganska stor firre. Precis som hos de andra kantnålsfiskarna så får hannen bära runt på äggen tills de kläcks. Äggen fästs i ett slemlager som sträker sej längs kroppen från huvudet och längs buken mot stjärten. En hanne kan bära upp till 1000 ägg!  De leker dock på sommaren så det fanns inga ägg nu.

 Det här är en betydligt mindre fisk, ca 3 cm och jag är osäker på vad det är. Den har inte olikfärgade ögon utan det är reflexer som gör att det blir grönt och blått. Antagligen är det en typ av "stubb" men jag komme rinte längre i artbestämningen.

 Här är det två små firrar som möts på en sand/snäckskalsbotten. Det här var en ren tillfällighet för de sprätte mest runt framför porten .

 Den lilla vackar sjustråliga smörbulten har jag försökt få på bild oräkneliga gånger tidigare. Jag tror att detta är en hanne för den har en mörk fläck under första ryggfenan. Den är ca 5 cm lång och trots att man inte kan se de fenorna så tyligt är den en mycket vacker liten fisk.

Hälsningar Lena