Skaldjur och midsommar

Midsommarhelgen var vi som de senaste åren på västkusten och dök. Krabbtaskorna hade också samlats verkade det som, vi såg mängder av dem i Hamburgsunds skärgård. Den här stora krabban var lite kaxig och viftade med sina stora klor när jag kom förbi. Eller så såg den sin egen spegelbild i kameraporten, vem vet...

Det hade egentligen varit mer rätt att skriva leddjur istället för skaldjur. Gemensamt för dessa djur är att de har en segmenterad kropp och ett yttre skal. Mer än 80% av alla kända djurarter är leddjur som t ex kräftdjur, insekter, spindeldjur och havsspindlar. Krabbtaskan är väl utrustad för att ta byten (döda eller levande) med hårda skal. De stora klorna fungerar som krossande tänger och för att mala sönder bytena ytterligare har den tre tänder i magsäcken.

Kanske inte så vackra men ändå tacksamma fotobjekt som inte rör sej så värst mycket även om man blir närgången. Leddjur som krabban ovan och alla de andra arterna i denna blogg kan bara växa när de ömsar skal. När krabban ömsar ökar bredden på skalet ca 25% i storlek.

Under ett dyk på midsommarafton stöter vi på en riktig "ärkehummer". Den här är rejält stor och kommer dessutom fram för att kolla in mej lite extra. Det är förstås svårt att se vad som är stort eller smått när man inte har något att jämföra med...

...men det här är en liten hummer. Så liten att man inte skulle få behålla den om den gått in i en tina. Hummern är liksom många andra leddjur i havet en asätare, en renhållare i havet. De har sinnesorgan som kan fånga upp doft/smakämnen från döda djur i vattnet trots att koncentrationen är extremt låg. De följer sedan den riktning som har en ökande koncentration av ämnet och hittar fram till matplatsen.

Trollhummern sitter ofta gömd i sprickor och mellan stenar. För det mesta ser man den upp och ner på dagtid och lyser man på den kryper den in och gömmer sej i mörkret. Om man dyker på kvällen eller natten hittar man dem ute på jakt och då inser man hur många det kan finnas på en liten yta.

Ibland hittar man en som är vänd "åt rätt håll" och dessutom poserar för några bilder innan den drar iväg och gömmer sej. Trollhummern blir ofta bifångst i krabb- och hummertinor och den smakar gott har jag hört, men är ganska liten.

Ett av mina favoritdjur är eremitkräftan. Bakkroppen saknar skal hos dessa djur och de använder sej av tomma snäckskal, som de måste byta upp sej till större storlekar av när de ömsar och växer. Vissa arter kan också ha en anemon eller ett svampdjur som skydd på bakkroppen.   

Eremitkräftan är ingen eremit utan samlever ofta med andra eremitkräftor och även andra arter som t ex havsbortsmaskar och hydroider. Den här individen är inte mer än ca en centimeter och sitter på en "död mans hand" som är en läderkorall (det finns vit och orange).

Efter två dyk, avlastning och vård av utrustning och oss själva sätter vi oss till bords för att avnjuta havskräftor. När de står på ett matbord är det skaldjur. Jag visade i en tidigare blogg hur de lever på lerbotten. Man ser dem ganska sällan under dyk för de vill helst hålla till på djup som vi inte besöker, från 40 till ca 800 m. Ibland hittar man enstaka individer på 30 meter som de jag visade för någon vecka sedan.  

Först tas det en del bilder men när man väl börjat äta är det bara att stoppa undan telefoner och kameror, om man inte vill sätta onödigt kladdiga fingrar på dem.  

Midsommarmiddagen blir en lång sittning men trevliga dykkompisar och välfyllda fat med kräftor.

Eftersom det är midsommar avrundar vi med hemgjord jordgubbstårta. Dagen har varit lång, vi går och lägger oss lagom när solen går ner.

Hälsningar Lena

Ner i djupet

Vi gjorde ett par djupare dyk på senaste turen till Västkusten, drygt 30 m. Dyktiden på det djupet blir inte särskilt lång och man vill snabbt komma ner, för att sedan ta det betydligt lugnare på väg upp. Jag stannade upp helt kort på ca 20 m och tog ett par testbilder. Gullmarsanemon på röd sjöpung. Det var mörkt och sikten var allt annat än bra. 

Nere på djupet simmade vi över dybotten (i mörker och dimma) och letade efter cylinderrosor. Jag hittade den här som underligt nog låg nästan "platt" mot botten. Jag såg i ögonvrån att min sambos kamera blixtrade så jag antog att han också hittat ett motiv och stannat. Det är svårt att hålla koll på varandra när det är så dålig sikt, men vi hade en plan för om vi skulle tappa bort varandra. 

Jag hade makro på kameran (60mm) och testade lite närbilder. Cylinderrosor är rätt stora. Det ser ut som att den just "slickat" av en tentakel och är på väg att skicka ut den igen. 

Jag testade hur nära jag kunde gå. Man får absolut inte nudda dybotten för då virvlar man upp partiklar och sikten blir så dålig att det inte går att göra någonting. 

Oooops....jag vinglade till lite (ligger ju på mage utan stöd, dvs hänger i vattnet) och jag kom åt några tentakler. Blixtsnabbt drog den ihop sej i den del av kroppen som är delvis begravd i dyn, det ser ut som ett rör. Om jag hade haft tid hade jag kunnat vänta på att den skulle börja smyga ut igen men dyktiden på 30 m började rinna ut. 

Jag såg mej omkring och svepte med ljuset över botten. Något rödaktigt skymtade till och jag insåg att det fanns en havskräfta ganska nära. De gillar inte blixtarna och drar sej tillbaka ner i hålet när man fotar dem. 

Men det är nyfikna och kommer ofta ut igen ganska snabbt. Havskräftor är röda även när de är levande om någon undrar.

Jag skymtar min sambos starka lampa i mörkret och vet att han är kvar, men troligtvis på väg upp...Då får jag syn på en stor praktfull cylinderros. Min dykdator tycker bara att jag ska stanna en minut till, jag behärskar mej och tar bara två bilder i rask följd utan att ens snegla på om det blev något att ha. Här kan man se röret som den andra hade dragit ihop sej i och att de oftast är betydligt resligare än den jag hittade först. 

Jag simmar ganska raskt upp mot 12-15 m och jag ser att min partner är på väg åt samma håll, åtminstone hans lampa.... Jag kommer till en vägg med stenar och skrevor. Vi möts där och det är lite ljusare. I skrevorna kan man hitta en del liv och är man en platt fisk kan man få plats just där. 

Jag spanar efter en fisk som heter tångsnärta och det är faktiskt den man kan skymta i bakgrunden på denna bild. Den ville dock inte alls vara med och posera så vi fick simma vidare upp mot grundare vatten och så småningom ytan. 

Till midsommar blir det nya dyk!

Hälsningar Lena

Vårkänslor även hos smörbultarna

Bara ett par meter djupare än ålgräset i förra bloggen hittar vi dessa smörbultar. Det kan vara ett par för även smörbultar har vårkänslor men de borde vara över vid det här laget och rommen lagd. I fiskvärlden kan man dock inte riktigt veta för det finns mycket som kan påverka dem som vi inte har koll på.

Det var dybotten och rätt dålig sikt på platsen, men ett par som dessa måste ju förevigas.

Ganska nära hittade min sambo den här smörbulten. Det här är en hanne och han har lyckats bättre för han har både ett bo och det är fullt med ägg. Smörbultshannarna har ofta bo i skrevor mellan stenar, i gamla musselskal eller liknande och försöker locka till sej honor som ska lägga rom i boet som den sedan sköter om och vaktar.

Den här smörbulten hade hittat en flaska med avslagen hals och på så sätt fått ett bo med fönster åt alla håll. Det hade också attraherat en hona (eller kanske flera) för det ljusa man kan se på insidan är ägg. Här är den inne i boet och den har precis viftat runt med fenorna så att äggen fått syrerikt vatten. Sedan tittar den ut genom mynningen igen, ständigt på vakt. 

Även om det nog är lite vasst i kanterna så verkar den mycket nöjd med sitt bo och sin fina äggsamling. 

Svartmunnad smörbult som är en invasiv art som börjat breda ut sej i svenska vatten. Det är dock inte så enkelt att se skillnad på dem och det här är nödvändigtvis inte alls en sådan bara för att den är blåsvart. Jag måste i alla fall se ryggfenan, och om det finns en svart fläck där, för att ens kunna gissa art.   

Vi dök också i en småbåtshamn och på 4-5 m djup hittade vi den här smörbulten som tyckte att ett gammalt järnrör kunde bli ett bra bo. Här kan man kanske ana sej till en svart fläck på ryggfenan och då skulle det kunna vara en svartmunnad smörbult.  

Nästa dyk går vi ner på djupare vatten...

Hej så länge,

Lena

I ålgräset...

Efter Umeå blev det en långhelg på västkusten och förstås lite dykning. Jag börjar väldigt grunt i Gullmarn. På ca 3-4 meters djup hittar man ibland en zon med ålgräs och där kan man hitta en hel del annat kul. Ett givet motiv är ålgräsrosor. Det är en anemon och alltså ett nässeldjur, inte en växt som man kanske kan tro.  

Genom att fotografera ut mot djupare vatten och välja bländare 14 kan jag få en mörkare och renare bakgrund.

Bland ålgräset simmar små grupper med nästan helt genomskinliga små fiskar som heter klarbult. Det finns en annan variant som heter glasbult, men den har en kortare andra ryggfena så jag tror detta är just klarbult. Hur som helst är de helt hopplösa att fokusera på och jag har egentligen inte en enda riktigt skarp bild på dessa.

En pytteliten eremitkräfta kan jag ju förstås inte motstå.

Den roligaste fisken att leka kurragömma med i ålgräset är kantnålen. Det är en långsmal fisk som blir upp till 50 cm. Jag ligger stilla och väntar på att den ska komma fram mellan gräsen.

Den har en lång nos som fungerar ungefär som en pipett när den suger i sej smådjur och annat som den betraktar som mat.

Hos kantnålarna är det hannen som tar hand om avkomman. De har en yngelpåse på buken där en eller flera honor kan deponera befruktade ägg. Hannen bär dessa i ca en månad innan de kläcks och de små ynglen simmar ut. Väl ute i havet får de dock klara sej själva. Vi såg några mycket små kantnålar på en annan dykplats, ca 5-6 cm långa, men jag lyckades inte få någon på bild. Ynglen är dock mindre så de var inte nykläckta.

Hej så länge,

Lena

Vått och blandat

Det var länge sedan jag visade några undervattensbilder och det var också ganska länge sedan vi var ute och dök. Alltså fick det bli ett dyk i arkivet. Här kommer några bilder från Norge som är tagna under 2018 och som jag nog inte har visat tidigare.

Det här är en typ av trollhummer som jag bara sett i Norge fast den ska finnas även längs kusten i Bohuslän. De gömmer sej ofta när man lyser på dem med lampa eller när det blixtrar från kameran, men den här var lite extra nyfiken.  

Ett kärleksfullt par vanliga krabbtaskor som man kan hitta längs hela vår egen västra kust. Tacksamma motiv och kanske inte så spännande. Men jag tyckte de var söta tillsammans.

Eremitkräftor saknar eget yttre skal på bakkroppen och nyttjar därför skal som något annat djur har tillverkat. I detta fall en av våra vackraste snäckor Calliostoma zizyphinum.  

Den här lilla röda eremitkräftan är troligen en Pangurus pubescens . Den sitter på en "död mans hand" som är en sorts korall som är vanlig längs både svenska och norska kusten.

En av mina absoluta favoriter under ytan är en eremitkräfta som heter Pagurus prideaux  som jag bara sett  i norska fjordar. De finns även i Medelhavet men inte i svenska vatten. De lever i symbios med anemonen Adamsia carciniopados som den har som skydd på bakkroppen och den kan dessutom dra nytta av anemonens brännande lila nässeltrådar. Anemonen plockar åt sej rester från eremitens måltider och på så sätt får båda nytta av samlivet.

En liten tejstefisk smyger fram längs botten. Här passerar den ett gäng spökräkor som sitter på strukturerna den passerar.

Spökräkor är mycket små och hör till en grupp djur som heter amphipoder. De runda djuren som ser lite lusliknande ut är också troligen en sorts amphipoder. Här skulle jag ha haft en Raynoxlins eller någon annan form av "supermakro" men det är inte så lätt att veta i förväg. 

Hälsningar Lena