Svalbard med M/S Freya

Är nu åter efter 8 dagar på Svalbard som vi tillbringade ombord på expeditionsfartyget Freya. Vädret var strålande men kallt och vi fick möta is i alla dess former. Landskapet var andlöst vackert och varierade hela tiden.

Vi mådde så här bra ombord på Freya och fick också många fina möten med Svalbards djurliv.  

Om någon undrar över isläget på Svalbard så är det mycket gott. Det finns mer is än det gjort på många år vid den här tiden och isbjörnarna trivs. Mer om resan kommer inom kort.  

Hälsningar Lena

Skruvad parning, vilket vårtecken !

Jag trodde inte gräsänder bildade par men nu har jag läst på. De bildar par på hösten, men maken är bara en stillsam kavaljer under vintern. Det är vid den här tiden som det börjar hända andra saker. Just detta par nickade och neg åt varandra några gånger...inte mycket till förspel....

...sedan inbjuder honan hannen att stiga upp. Som de flesta andra fåglar sitter hannen på honans rygg under parningen.

När det gäller änder som parar sej i vattnet ser det nästan ut som att hannen ska dränka honan.

Hannan nyper också tag i fjädrarna på honans bakhuvud. Om det är ett kärleksnyp eller bara ett sätt att hålla sej kvar vet jag inte.

Sedan är det processen som borde vara ganska svår dvs rumpa mot rumpa....det är väldigt mycket fjädrar mellan. Anddraken är dock välutrustad och har en penis som han kan föra in i honan. Det är väldigt få fåglar som har det, men andraken har ett organ som dessutom är korkskruvsformat !

Det går fort, ca en halv sekund om det går vägen. När jag letade i litteraturen om detta hittade jag spännande forskningsdata från 2009. Fyra forskare vid Yale University publicerade då en artikel där de beskriver hur andrakens penis är korkskruvsformad för moturs rotation (det visste man visserligen redan...) med det häftiga är att de visade också att andhonans öppning (vagina) är spiralformad, men för medurs rotation! 

Många av er har kanske sett hur anddrakar i princip våldför sej på enstaka honor senare under våren. Det kan gå väldigt våldsamt till och se obehagligt ut. Resultaten visar dock att även om andhonan inte kan värja sej från påtvingade parningar, kan hon förhindra befruktning. Hon kan alltså fortfarande styra vilken hanne som ska bli pappa till hennes avkomma.  

Här var det inte frågan om något sådant och jag tror den här hannen fick godkänt av honan.

Han ser i alla fall mäkta stolt ut efter akten...

...och sätter direkt igång med sitt "ärevarvssimmande" runt honan som mest tar det lugnt och badar lite.

Andraken simmar sina "segervarv" och honan badar...

Akten avslutad och ...

...livet går vidare. Nu har den här honan antagligen en liten depå av spermier från den här specifika hannen. Dessa kan hon "spara" ett tag innan hon börjar lägga ägg. Det kan ju dyka upp en bättre hanne...

Hälsningar Lena

Prärietranor och visseländer

Prärietrana (Grus canadensis) är en trana som häckar över stora delar av Nordamerika, i nordöstra Sibirien och på Kuba. Merparten är flyttfåglar som övervintrar i södra USA, norra Mexiko och södra Japan. När de övervintrar stannar de gärna i Texas...

Vi hade köpt en guidad privat båttur för att få se de betydligt mer ovanliga trumpetartranorna och även om vi såg dem var avståndet ganska stort. Vår guide Kevin Sims gjorde verkligen sitt yttersta för att vi skulle få se tranorna men det är vilda djur och just denna dag ville de inte visa upp sej. När vi kom iland sa han att vi gärna fick sitta i hans privata gömsle på tomten, där han dessutom hade en foderautomat som spred majskorn på givna tider. Ibland kom trumpetartranorna dit...annars kunde vi vara säkra på att prärietranorna skulle komma. Det större gömslet till vänster var byggt i trä, hade bord och stolar, samt var perfekt anpassat för foto. Ingen extra kostnad och vi fick komma när vi ville dvs eftermiddag eller tidig morgon.

Här kan man se foderautomaten. Precis den typ som jag sett här hemma då man matar vildsvin. Vid ett angivet klockslag sprider den majskorn i omgivningen. Det rasslar till...

...och fåglarna var på plats innan automaten levererat. De "kan klockan" och vet att det är mat på gång. Här är det två grupper av prärietrana som kommit till platsen innan automaten spridit några kärnor. Det var en familj med en avkomma (andra från höger) och ett vuxet par som stred om maten.

De vokaliserade ljudligt för att visa att det här är minsann vår matplats.

Familjen fick ge sej och flög därifrån. De kom dock tillbaka en timme senare då automaten kastade ut nya majskorn...de känner till rutinerna.  

Något som vi inte kände till var att en stor population av visseländer också hade lärt sej att det fanns mat på denna gård. Att vi ens skulle vara intresserade av visseländer kunde väl vår guide inte ens föreställa sej....de är nog som gräsänder här hemma.

Visseländerna kom bara nerdimpande från skyn, det nästan regnade ner visseländer ett tag....Det roliga med dessa fåglar är att de låter som en skock kanariefåglar eller någon annan art som kvittrar väldigt mycket. De låter inte alls som änder...de visslar, hela tiden !

De har också betydligt längre ben än de änder vi är vana att se och dessa fåglar sitter gärna på trädgrenar och staket. Vi såg en art av dessa på Grand Cayman som satt på staketet med sina simfötter och det såg vekligen udda ut. Kolla länken nedan om du är intresserad

 http://www.fotosidan.se/blogs/logholm/bland-drakar-och-visselander.htm 

Tranorna verkade acceptera änderna om de höll en viss distans. Det mesta av majskornen tog nog änderna men det kanske inte är så kritiskt för tranorna att hitta mat.

Vi fick en fin stund i gömslet och nöjet att möta två nya fågelarter. Allt är inte beroende av pengar utan ibland möter man människor som bara är intresserade av att sitta i lugn och ro och titta på vad som kan hända om man bjuder på lite majs.

Hälsningar Lena

Rockport och trumpetartranor

Efter en bilresa på ca 6 timmar genom Texas kom vi till Rockport som ligger vid kusten strax utanför Corpus Christi. Rockport är en liten ort (ca 9000 inv.) som man kommer till för att fiska, idka vattensporter eller titta på fåglar. Vi checkade in på Lighthouse Inn vid vattnet och tog en promenad till en restaurang som låg några hundra meter nedåt gatan. Det var ca 25 grader varm och en helt ljuvlig kväll.  

Rockport är populärt bland fågelskådare och under vinterhalvåret finns här en liten skara av den starkt hotade arten trumpetartrana (whooping crane, Grus americana). På 1940-talet fanns det bara 16 fåglar kvar men genom olika bevarandeinsatser uppskattar man att det nu finns över 200 stycken (totalt). Vi begav oss ut med båt i gryningen för att spana efter tranor...

Tranorna är imponerande stora och mäter 1,5 m i höjd och har ett vingspann på 2,3 m. Det här är ingen trana... men alla vita fåglar fick oss förstås att haja till i tidiga ljuset.

Vi smög fram med båt i väldigt grunt vatten och spanade ut över de av människor konstruerade våtmarkerna.

Långt bort fick vi plötsligt se två vita fåglar som var betydligt större än något vi sett hittills. Med kikaren kunde vi se att de var röda på huvudet. I övrigt är dessa tranor vita med svart på vingpennorna. De två fåglar som flyger på bilden är hägrar. Vi hade hittat tranorna...

De trumpetade lite försynt i gryningen...

Solen gick upp och vi fortsatta spana på detta par med förhoppningen att de skulle komma närmare vår båt. Men de gjorde de inte...

Här kan man se det röda på huvudet och att fågeln är ringmärkt.

En flock pelikaner lättade i den låga solljuset. Dimman började också skingras. Vädret var fantastiskt och det blev snabbt behagligt varmt när solen kom upp. Det var nästan helt vindstilla.

Vi fortsatte smyga fram med båten och hittade även en familjegrupp med trumpetartrana. Fågeln till vänster är en årsunge som fortfarande har en del bruna fjädrar och så är det troligen mamma som är närmast. Även om det inte går att se skillnad på könen så är det honan som lär ungen vad den ska äta. Hannen gick en bit längre bort och verkade snarast vakta sin familj.

Vi var ute på vattnet i sex och en halv timme med en guide som verkligen gjorde sitt yttersta för att vi skulle få se tranorna på lite närmare håll, men vi hade inte mer tur än så här. Vi fick dock se flera individer av de ovanliga fåglarna och dessutom en hel del annat som jag visar i ett senare inlägg

Hej så länge,

Lena

Sidensvansar med hög svansföring

Jag har aldrig haft riktigt tur med sidensvansar och när jag satt på fotofika igår i Uppsala fick jag ett sms från min sambo som upplyste mej att det satt minst 100 sidensvansar i ett äppelträd ett par kvarter från vår bostad. Typiskt !

Idag gav vi oss ut igen för att kolla om de inte var kvar i området. Inga sidensvansar på den ställen han sett dem igår....hmmmm....plötsligt kom en flock fåglar som gav ifrån sej de typiska läten som sidensvansar gör....och de slog sej ner precis i det äppelträd vi stod bredvid. Toppen ! Skön frisyr eller hur?

Kaxiga fåglar och de bevakar minsann varenda äpple i trädet. Just det här verkade vara en mycket bra plats.

När man äter i godan ro kommer konkurrensen inflygande...

" - Undan tjockis, det här är mina äpplen ! "

" - Vaddå dina äpplen, jag satt här först ! "

" - Okej, okej, jag förstår.... men det är vinter för alla faktiskt..."

" - Behåll de där gamla skrottarna för dej själv, det finns bättre äpplen. "

" - Wow, det här äpplet är helt obevakat....det känns tryggt att sitta här med de stora sidensvansarna. "

" - Hej kompis, vi kanske kan dela ?..."

" - Men det är ändå bäst att ha sitt eget äpple! "

Hälsningar Lena