Tar hand om svinnet

Småfåglarna skvätter ut en hel del frön men det är ändå förvånansvärt lite svinn på den presenning som vi lagt under automaterna....nu vet vi varför och det finns bildbevis.

Bambi och hennes vänner kommer förbi med jämna mellanrum och slickar rent. Antagligen perfekt med en duk att äta från istället för att fröna hamnar på marken (vårt grönsaksland).

" - Alltid gott med lite musli till frukost. "

Hälsningar Lena

Tångsnärtan - en ärtig liten fisk

En tångsnärta kikar ut från en klippskreva. Det är så man oftast hittar den...om man hittar en över huvud taget. De är inte så vanliga och man måste veta var man ska leta. Just denna individ håller till i en skreva vid en småbåtshamn som heter Jordfall i Gullmarn. Det är antagligen Sveries mest fotograferade tångsnärta. Den brukar ha en partner också men det är svårt att få med båda på bild.

Om man ligger still och väntar kikar den ibland fram lite längre.  Då kan man tydligt se att den har gula till bruna, plymliknande utväxter på huvudet. Äldre hanar kan också ha liknande utskott på ryggfenans framkant. Den är i örvigt oregelbundet mönstrad i gult och brunt.

Det här är en ganska vanlig syn när man hittar en tångsnärta. Den ligger ofta långt in i en trång skreva där den samsas med andra fiskar, krabbor eller trollhummer. Här ser det mer fördelaktigt ut att vara plattfisk.

Den här låg på en klipphylla och då kan man ana sej till att det är en långsträckt fisk med mycket lång ryggfena. Den blir max 25 cm lång så det är ungefär lika stor som tejstefisken. Den ser lite överrumplad ut över den plötsliga uppmärksamheten, men den låg kvar och lät sej villigt fotograferas. 

Den här tångsnärta låg helt öppet och det har jag bara stött på en gång, i Norge. Ni har nog sett denna förut, eller en bild ur samma serie. Den lät mej komma mycket nära och jag kunde lugnt ta mina bilder utan att den tycktes bry sej.

Den här bilden tog vi i årets SM i undervattensfoto och den fick en del poäng. Om man sätter en sk snoot på blixten kan man beränsa spridningen av ljuset så det bara slår in i skrevan utan att belysa väggarna framför. Det här är lite knöligt att hålla på med men min sambo fick assistera och rikta blixten.

Hälsningar Lena

Tejstefisk

Tejstefisken är en långsmal fisk som är ca 15-25 cm lång. Den har en ålliknande kropp med 9-13 vitkantade svarta fläckar längs ryggfenans nedre del.  

Tejstefisken är en bottenfisk som föredrar stenbotten. Den gömmer sej ibland i skrevor och då kan man hitta den tillsammans med t ex plattfisk och trollhummer (skymtar till höger).

 Om man har tur kan man hitta den helt öppet som på denna bild och de kommande.

Den här fisken kan t o m lämna vattnet och gömma sej under stenar och sjögräs. Då andas den luft.

Kanske har den här börjat fundera på att hitta en partner ? Dessa fiskar leker nämligen på vintern (november till januari) och när honan lagt äggen kommer båda föräldrarna att vakta dessa tills ynglen kläcks.

En testefisk som simmar längs botten. Ofta bryr de sej inte det minsta om fotografen och så länge man rör sej försiktigt i dess närhet kan man komma mycket nära. Bilderna är tagna med Canon 60 mm makro på en Canon 7D eller 7D mk II. 

Hälsningar Lena

Marulk, antennfisk eller sjödjävul.

Marulk, Lophius piscatorius, är en fisk som man kan stöta på om man dyker längs Norges kust. Den finns även på svenska västkusten, men jag har aldrig haft turen att få se den där.

Marulken har ett brett tillplattat huvud med ett stort gap och en rejäl uppsättning tänder. Den övriga kroppen är kraftigt avsmalnande som man kan se på bilden ovan.  Ovanför ögonen har den en hängande utväxt, den så kallade illicien. Marulken ligger gömd på botten och låter illicien vaja fram och tillbaka för att locka till sej ett byte som den kan hugga i sitt stora gap. Med denna fångstmetod kan man förstå att den också har kallats "antennfisk".

Marulken har ett mycket bra kamouflage och kan ändra färg beroende på vilket underlag den ligger på. Här ligger en liten marulk på en ljus snäckskalsbotten och den var mycket svår att upptäcka kan jag intyga. 

Här ligger det en betydligt större marulk på brun botten med tare och den var om möjligt ännu svårare att se. Kamouflaget gör dock att alla halvstora och större individer ligger helt stilla och tror att de inte syns. De har nämligen inte några egentliga fiender när de nått en viss storlek. Det gör dem väldigt tacksamma som fotoobjekt.

Här ligger en halvstor individ väl dold på ljus snäckskalsbotten. Om man närmar sej försiktigt kan man komma nästan hur nära som helst utan att den rör sej ur fläcken.

Man kan t ex fotografera ögat om man råkar ha makroobjektiv på kameran istället för vidvinkel.  

Om man kommer åt fisken kan den bli så pass störd att den simmar en kort sträcka, för att sedan lägga sej på botten igen.

Den här bilden är från förra årets resa till Tustna och denna marulk hör till de större vi stött på. Vi skrämde den medvetet ut mot djupare vatten (genom att klappa den på ryggen) för att den skulle undgå att bli infångad av de dykare som försökte fånga middagsmat till oss alla. Det är helt lagligt att jaga med ljuster i Norge, men just denna kväll tyckte vi att det kunde vara OK med en vegetarisk rätt.

Marulk är en uppskattad matfisk och kan bli rejält stor. Enligt wikipedia kan den bli upp till 2 meter lång och väga upp mot 100 kg (2011 fångades en marulk på 115 kg i Hoylandssundet i Norge, och 2006 fångades en på 73 kg i Trondheimsfjorden).  

Om den tycker att man är väl närgången kan den resa sej på bröstfenorna och blåsa upp sej som denna har gjort. Jag killade den lite under hakan med fingrarna och hoppades att den inte skulle få för sej att mina bara fingrar var något den kunde äta (jag dök utan handskar)...Den nöjde sej med en maktdemonstration.

Med lite spännande ljussättning kan en inte alltför stor marulk se ut som ett monster. Man kan kanske också förstå varför den under 1920-talet ibland gick under namnet "sjödjävul".

Hälsningar Lena

Det okända djuret

Som jag antydde i mitt första inlägg från denna resa mötte vi under ett dyk något som ingen av oss i gänget sett tidigare och som vi inte heller kunde identifiera med de böcker vi hade till hands. På bilden ovan ser ni ungefär hur stor den var.

Jag skickade en bild till Anders Salesjö som är marinbiolog och undervattensfotograf. Han svarade att det är en koloni salper som sitter ihop, förmodligen marsiansalp, Salpa fusiformis. Det finns inte så många fler arter av salper att välja på i nordiska vatten. Vi har sett salp i Kanada tidigare men de såg inte ut som denna.

Enligt Anders är det här är den könliga gonozooiden, dessa sitter först ihop i långa band och splittras senare i livet ofta upp en och en. De gulorange trådarna som hänger ut är faktiskt mag-tarmkanalen.

Salpkolonin simmade i öppet vatten på ca 15 m djup och bilderna är tagna med en Tokina 10-17 mm fisheye och dubbla blixtar. Vi befann oss på en helt ny dykplats och djuret fick ge platsen dess namn. Eftersom vi inte visste vad det var blev det tillsvidare "Blobben".

Världshaven är fulla med underliga djur och antagligen många som inte är upptäckta ännu. Det här var inte något sensationellt men okänt för alla oss som dök denna dag och detta gäng bestod ändå av dykare med väldigt lång dykerfaranhet (där somliga även dyker så djupt som till 100 m).

Hälsningar Lena

PS. Fotofika i Uppsala i morgon eller ?