Rävarna på Highgate Cemetery

Det här stället ville jag besöka redan förra gången vi var i London, men det blev inte av. Den anrika gamla kyrkogården Highgate Cemetery som öppnade 1839 och faktiskt var tänkt att vara både en turistattraktion och begravningsplats redan från början. Om ni tycker att det lutar på bilderna så kan jag intyga att här lutar allt.  

Jag kommer att visa bilder från den häftiga kyrkogården i ett annat inlägg men jag börjar med rävarna, för det fanns flera och det här har helt klart deras "hem". De var inte särskilt skygga heller. Den här bilden är tagen med 105 mm och obeskuren. 

Det var i den västra delen av kyrkogården som vi mötte den första räven. Här inne står de äldsta och största gravstenarna. 

Det var mycket växtlighet och mörk på den västra sidan. Solen kom fram ibland och det blev mycket skuggor. Testade att göra en bild svartvit. 

Det här är vid entrén när vi var på väg att gå över till den östra delen av kyrkogården. Då kom en räv tassande mot oss. Det fanns en liten uteservering bakom oss och det kanske var dit den var på väg.  

Här stannade den till och tvekade. Nu är den bara några meter från oss och det här var tydligen gränsen för hur nära den tänkte komma. Vi hade dessutom inte några godsaker att bjuda på. 

När vi vandrat runt på östra delen av kyrkogården fick vi syn på två rävar bakom staketet inne på västra sidan. Nu hade jag tid att byta till 100-500 som jag hade i ryggsäcken och kunde fota dem genom järnstaketet. Enligt sambon var det tre rävar först och de rullade runt på gräset men den tredje drog iväg bland stenarna. 

Här var det lite gos mellan rävarna som antagligen är syskon. De passerade en grupp turister och några tog bilder med sina telefoner men rävarna brydde sej inte nämnvärt. Jag hade kunnat gå in till dem och kommit närmare men det behövdes inte. Jag ville dessutom inte missa något om de skulle göra några hyss.

De skuttade bakom några gravstenar men kom fram igen. Trots att rävar är ganska vanliga har jag aldrig haft möjlighet att fota dem så här och jag har heller aldrig hittat något rävgryt och fått se några ungar.  

Det här var en stor kul bonus med besöket på Highgate som förövrigt är väl värd ett besök. Det är dock bara öppet för besökare mellan 10-16 (10-17 på sommaren) annars vore det spännande att gå hit när det börjar skymma. 

Rävarna verkade stortrivas och det är klart att en "park" av det här slaget, med mängder av fina gömställen, ekorrar, fåglar och antagligen en del smågnagare måste vara ett fint tillhåll för rävar. Dessutom stängt för besökare hela kvällar och nätter. De hade också en stor park, Waterlow park, i anslutning. 

Jag kommer antagligen att gå hit igen. Det är promenadavstånd från min systerdotter. 

Hälsningar Lena

Djurlivet i London

Jag är ju extra intresserad av djurlivet när vi är ute och reser. Även i stora städer kan man stöta på en del spännande djur...

Dessa vita pelikaner stötte vi på i St James Park. De hör förstås inte hemma här. De förekommer naturligt från södra Europa och Turkiet till Kazakstan och västligaste Mongoliet, samt i Indien och i tropiska Afrika. Den största häckningspopulationen i Europa finns i Rumänien. En vit pelikan påträffades av en privatperson i Southend 1996. Han överlämnade fågeln till St James Park, där den fortfarande lever och har hälsan.

Vi kom förbi precis vid matdags. Pelikanerna utfodras med fisk. Notera att det simmar en skarv till höger som kanske hoppas att en fisk ska råka hamna i vattnet. 

Så här fluffig och fin kan man bli inför fotografen. De vita pelikanerna kallas också "rosy pelican" och de är faktiskt mer rosa än vita i färgen. 

Traditionen att ha pelikaner i St James Park är lång. De första fåglarna kom redan 1664 som en gåva från den ryska ambassadören till kung Charles II. Här kan man också se en gråhäger i bakgrunden. De verkar vara rätt vanliga.

Pelikanerna är vingklippta på ena sidan. Det kan man se när de flaxar med vingarna. De verkar trots allt trivas och vissa har blivit 50 år gamla. 

En dag gjorde vi en tur till ett område som heter Wetlands där det fanns både fågelgömsle och rikligt med skyltar etc. Vädret var dock inte direkt mysigt och det var förstås fel tid på året att vara ute och spana efter fåglar.  Några noteringar blev det i alla fall.

Nilgässen till vänster, de trivs bäst i parker. Lite senare såg vi en smådopping och en silkeshäger. Det fanns också knölsvanar, skarvar, sothöns, enstaka rörhönor, vigg, gråhäger, skäggdopping, måsar, skator mm. Men inget mer som lockade till fotografering denna dag. 

En grå ekorre tittade ner på oss och den får vara med i bloggen för jag gillar trädet den sitter i. Den  grå ekorren har konkurrerat ut den röda, som finns hos oss. 

Jag är ju svag för kråkfåglar och här finns det svartkråka. 

Slutligen det mest spännande mötet vi hade med Londons djurliv. Det finns gott om rävar och det visste jag, men vi har aldrig sett någon. Enligt min systerdotter ser man dem oftast bara i mörkret, när de smyger i parker och mellan mörka häckar. Den här kom tassande mellan några väldigt gamla gravstenar på en kyrkogård som jag ska berätta mer om i ett annat inlägg. 

Hej så länge,

Lena

Monkey business

Under våra promenader i Prayagraj såg vi förstås en hel del djur och trots att människorna som bodde i närheten av vårt hotell inte hade så hög standard, tog man hand om sina djur. I synnerhet de som kunde ge eller bli mat. Getter gav mjölk och ungbock ett eftertraktat kött, även om majoriteten av befolkningen är vegetarianer. 

Som jag hade förväntat mej gick det kor lite överallt. Notera att denna har en gul bricka i örat. Det hade många kor vi såg och det betyder att de har en ägare som dessutom registrerat äganderätten i någon form av register. På kvällarna kunde vi se att de flesta korna var fastbundna eller stod inne på en gårdsplan eller bakom provisoriska grindar. De blev också utfodrade med t ex skal och blast från grönsaker, löv, hyvelspån (fibrer, det funkar) eller vad som råkade finnas. 

Det fanns mängder med hundar och de låg ofta och sov längs de smala gränderna där mopeder, bilar och trehjuliga elfordon passerade hela tiden. Jag såg ingen hund som var så mager att jag blev illa berörd. Tvärt om såg de flesta hundar ganska OK ut, även om del hade ärr och kala fläckar som vittnade om att de bodde på gatan. Den här hunden låg i en park, men den skulle väl lika gärna kunna ligga i en svensk trädgård, eller?

Ett skamfilat öra och "slimmad", men inte mager. Den sov men upptäckte plötsligt att den blev fotograferad och såg ut att sträcka på sej lite extra. Vi såg bara två katter under hela veckan och de var i perfekt kondition med blanka pälsar och vaksam "jägarblick". 

Vi stötte på de randiga små ekorrarna i parken vid universitetet. De verkade ha ungefär samma attityd som svenska ekorrar och lätena var inte helt olika deras skandinaviska artfränder.

De var också bedårande söta. Det här är en ung ekorre som kom ner på marken då en parkarbetare slängde ut några nävar frön till fåglarna runt deras lunchplats.

Vi fick också se ett par mungo (indisk mungo). De hör till familjen manguster, vilket även surikaterna gör. Några av er kanske minns mungon Rikki-Tikki-Tavi i Kiplings novellsamling.   

Mungon beskrivs som ett rovdjur men de kan helt klart stoppa i sej lite av varje. Den här har precis varit och plockat åt sej något slags kex/bröd utlagt till fåglar under ett träd i parken. 

I parken såg vi också att det fanns plastskålar på en del ställen och där drack säkert hundarna, men de fungerade också som vattenkälla och bad för fåglarna. Här är det indiska skriktrastar som passar på att bada och en majnastare (brunmajna)  på högra bilden.

Som titeln antyder fanns det också apor i Prayagraj. Vi stötte på dessa makaker vid en tågstation där vi gick in för att få lite respit från den intensiva trafiken. Det fanns inga trottoarer och vi promenerade ju en del till fots. Ibland behövde man komma undan en stund.

Här bodde det ett helt gäng och de kom oblygt ner för att kolla om någon resenär skulle råka tappa något ätbart. Plötsligt slängde någon ut ett par nävar med små pellets på marken och jag hade apor runt fötterna. Det var inte riktigt vad jag önskade, även om jag bara hade 24-105 mm på kameran. Jag backade för närkontakt med dessa ville jag inte ha.

När vi var ganska nära vårt hotell fick jag syn på dessa två och det var uppenbart att honan inte var med på noterna. Hon försökte upprepat trycka undan hannen med ena handen. Det slutade med att hannen visade alla huggtänderna (vilket jag inte fick på bild) och sedan fick avsluta akten utan vidare störningar. Monkey business helt enkelt.

När allt var över såg dock hannen nästan ut att vilja be om ursäkt...

Det här tror jag är en skäggagam och den bodde på vårt hotell, den var i alla fall gäst i restaurangen. Nu var ju restaurangen delvis under bar himmel så det var väl inte så konstigt. Den åt säkert mindre önskvärda smådjur, som vi inte såg skymten av. 

Hälsningar Lena

Mera bläckfisk

Lunchen är väldigt viktig när man dyker i kalla vatten, i synnerhet då det är på höstkanten och inte längre är så varmt på land. Nu hade vi visserligen varmare än det brukar vara vecka 38, även i vattnet. Oftast hade vi varm soppa, men grillad korv går också utmärkt och med två portabla gasgrillar fixar kocken det lätt till 12 personer. 

Efter lunchen är det vanligt att man vilar lite. De tjocka underställen man har under torrdräkten gör att man kan ligga på marken eller bryggan utan problem, bara det inte regnar. 

Det här är en mysig stund på dagen, men efter ett par timmar på land packar vi båten igen och ger oss ut på ett andra dyk. 

Ganska tidigt på dyket möter vi den andra bläckfisken på denna resa. Den här är större och kaxigare. Jag har 60 mm makro på kameran och det blir lite av en utmaning, samtidigt som jag ju gärna ville ha närbilder på bläckfisk. Den hänger på sidan av en stor sten.

Den verkar inte särskilt orolig över vår närvaro och min sambo kollar om den vill hälsa genom att sträcka ut en hand. Den visar inget intresse för honom och då får den vara. När vi var på Tustna 2021 mötte vi en väldigt social och sällskaplig bläckfisk som ni kan titta på nedan.

Ett sällsamt möte under ytan - Fotosidan 

Det är egentligen inga problem att fota en bläckfisk med 60 mm makro. Det är snarare blixtarnas förmåga att belysa motivet när avståndet blir större som begränsar. Dessutom vill man inte ha onödigt mycket vatten mellan motivet och objektivet. Vattnet är inte kristallklart och det påverkar förstås.  

Eftersom bläckfisken inte tycks bry sej om jag är närgången passar jag på att ta några närbilder på tentaklerna. Den rör på dem lite hela tiden, men ringlar ofta ihop dem till fina spiraler. Det är genom dessa som bläckfisken skaffar sej information om sin omgivning och den har t ex "smaklökar" i sugkopparna samt förmågan att känna temperatur.  

Bläckfiskar har ungefär lika många nervceller som hundar. De är grupperade i de åtta armarna samt en mindre central enhet och tentaklerna antas kunna agera "av egen vilja" och behöver inte styras av det centrala nervsystemet (dvs hjärnan) som hos hundar (och andra ryggradsdjur).

Om en bläckfisk vill undersöka något kommer det en tentakel ringlande. Vi har fått uppleva hur stora bläckfiskar i Kanada både "skakat hand" och provsmakat på kamerablixtar och portar. 

De kan också använda tentaklerna för att promenera på botten som den gör på denna bild. Jag blir förstås helt uppslukad av bläckfiskens små uppvisningar.

En annan intressant aspekt på bläckfiskens anatomi är att den har tre hjärtan. Ett pumpar syresatt blod ut till kroppens alla delar och de andra två pumpar blodet förbi gälarna så att det kan ta upp nytt syre. Blodet är dessutom blått för det har hemocyanin som transporterar syre i blodet, istället för hemoglobin. Hemocyanin innehåller koppar till skillnad från hemoglobin som innehåller järn. Det gör att hemocyanin binder syre mer effektivt om syrgastrycket är lågt (även effektivare vid låg temperatur). 

Det är mycket mer än bara formen som gör bläckfiskarna intressanta och jag är mycket fascinerad av dem.

När den förflyttar sej en bit och sträcker ut sej i sin fulla längd blir ljussättningen inte bra och denna bild är kraftigt redigerad i LR. Den simmar dock inte iväg från mej utan slår sej ner igen och intar några olika poser. Den kanske t o m njuter lite av uppmärksamheten, vem vet, de är avsevärt mycket smartare än man tidigare trodde. Det finns dokumentation om hur bläckfiskar i fångenskap lärt sej att känna igen olika individer bland personalen och att de kan favorisera vissa men straffa andra genom att t ex spruta vatten på dem. 

Vi lämnar bläckfisken efter ca 20 minuter och resten av dyket simmar jag bara runt och ler för mej själv. Jag tar bara några enstaka bilder och inget som ens är värt att visa. Det här blev veckans absoluta höjdpunkt och inget annat kom i närheten av detta möte. Det enda övriga jag möjligen hade önskat var att kunna byta objektiv till en vidvinkel under pågående dyk. Men det går inte och alternativen, dvs dubbla kamerariggar, är inte aktuellt av flera anledningar.

På kvällen är det tradition att spela tärning om vem som ska diska. Huset har ingen diskmaskin och det blir ju en del när så många personer äter. Personalen och även kocken deltar i tärningsspelet. Jag lyckades klara mej hela veckan, men sambon åkte på disken en kväll. 

Jag gick ut en sväng och det var helt stilla i fjorden utanför vårt hus. Fullmånen var på väg...

Det var förunderligt varmt för årstiden, antagligen runt 15 grader, som vi haft hela dagen. 

När klockan passerat nio och alla batterier var laddade eller på god väg var det flera som gäspade stort. Inga sömnproblem när man dyker.

Hälsningar Lena

Vidare vinklar under ytan

När vi ger oss av på nästa dykutfärd åker vi söderut mot Halsafjorden. Vädret ser lovande ut för dagen.

Det är vackert längs fjorden även om det inte är helt vindstilla. 

Denna dag har jag valt mitt vidvinkelobjektiv, en Tokina 10-17 mm fisheye zoom. Den är inställd på 11 mm,  för jag vill ha så lite vatten mellan objektivet och motivet som möjligt. Det betyder också att jag måste komma väldigt nära motivet för att det ska bli bra bilder. På väg ner mot djupare vatten noterar jag att det är många blåstrålar på en plats och närmar mej långsamt. Den vackra hannen simmar in precis framför kameraporten när jag tar denna bild. 

Kort därefter signalerar min sambo med lampan att han har hittat något spännande. En åttaarmad bläckfisk, alltid ett kul möte. Den är ganska liten och verkar aningen orolig. Jag närmar mej sakta och önskar att jag kunde hålla andan. Det går ju förstås inte, men om man rör sej stillsamt behöver man ju inte flåsa. Jag andas väldigt lugnt och går in i "fotomode", rör mej extremt långsamt längs botten...

Vi iakttar bläckfisken och min sambo närmar sej långsamt från andra hållet. Ibland kan man interagera med bläckfiskar och de kan hälsa på en dykares utsträckta hand med en ringlande tentakel. Vi har fått uppleva det både i Norge, här vid Tustna, samt med de stora åttaarmade bläckfiskarna i Kanada. Den här är inte intresserad utan väljer att simma iväg när vi kommer för nära.

Den simmar ut över den ljusa sand- och snäckskalsbotten, men slår sej ganska snart ner igen. 

Jag närmar mej igen och jag ser att den ringlar tentaklerna runt sej på ett sätt som jag aldrig sett förut. Det kan vara en reaktion på att den inte gillar min närvaro. Även om dessa bilder är kraftigt beskurna kanske bläckfisken tycker att jag påträngande. Jag stannar där jag är och tar några bilder.   

Den ger sej sedan av igen och simmar ut bland tarebladen. Då får den vara för jag har ändå fått ett fint möte och den tyckte uppenbarligen att det räckte med fotoblixtar för denna gång. Det är bara dykare i dessa vatten tre veckor om året, så den här bläckfisken har med största sannolikhet aldrig sett en simmande människa förut.

Vi simmar vidare och jag noterar en plattfisk som ligger väl synlig på den ljusa sand- och snäckskalsbotten.

Den simmar iväg för att sedan landa på ett underlag där den är perfekt kamouflerad. På denna plats hade jag antagligen simmat förbi den utan att se den. 

Det är gott om småfisk bland tarebladen och när vi närmar oss grundare vatten blir det allt större stim. Jag spanar efter intressanta motiv som är lite större än tre centimeter...

Det hittar jag också. En riktigt stor torsk ligger och vilar (sover?) mellan tarebladen. Den ligger helt stilla när jag närmar mej med kameran och jag får ta ett par bilder innan den kvicknar till och slinker iväg i ett moln av vitt grums.

Under tiden som jag simmat runt och letat efter roliga motiv har min sambo passat på att plocka pilgrimsmusslor. De finns gott om dem bland snäckskalen och även om de också är rätt väl dolda, hittar man dem tämligen lätt.  Den här bilden är tagen med 60 mm makro och sålunda under ett annat dyk, men den passade bra här. De mörka punkterna som man ser längs skalets kant är ögon. Musslan har full koll på vad som händer runtomkring och sluter sej ofta helt när en dykare närmar sej.

Närmare ytan är det ljusare och småfiskarna stortrivs. Vi avslutar dyket och går upp för att avnjuta en lunch i solen, följt av ytterligare ett dyk. Mer från det kommer senare. 

När dagens dykning är avslutat och vi är åter i hamn väntar rensningen. Det är flera som plockat musslor och nu ska de öppnas, rensas och bli mat. Fyra dykare bildar en kedja för att göra det mera effektivt.

Första handgreppet, att öppna musslan utan att skada muskeln, är svårast. Kent som är proffs på detta står därför först i kedjan. När det är frågan om så här många musslor är det extra värdefullt att minst en person kan utföra detta snabbt och med stor precision.

När musslan är öppen ska gälar och andra organ avlägsnas, det är ganska enkelt och en av nykomlingarna i gänget blir snabbt bra på detta.

Min sambo har tränat ganska mycket och hans uppgift blir att skära loss muskeln, dvs mumsbiten,  från skalet. Det har också öppnats en och annan öl i samband med rensningen, men de är så koncentrerade att den blir stående efter första klunken.

En sista sköljning och godbitarna räknas, 103 stycken. Vi hade gissat på allt från 100 till 110. En fin fångst och vi njuter av några till förrätt redan samma kväll, tunt skivade med syltat ingefära, wasabi och soja. Färskare än så kan man knappast få pilgrimsmusslor.

Hälsningar Lena