En karaktärsfågel i Uppsala

Kajan, en mindre kråkfågel i svart och grå kostym med vaksamma ljusblå ögon. Vi har gott om dem i Uppsala med omnejd. 

Som alla kråkfåglar är kajor smarta och har attityd. De kan uppträda väldigt nära människor men är alltid vaksamma. 

Just nu finns många ungfåglar. Ofta lite brunaktiga och ögat har inte den klara blå nyansen. Kajor är en av ett fåtal fågelarter som faktiskt verkar vara trogna varandra i sina monogama par. Med DNA teknik har man upptäckt att fågelarter som ansetts monogama väldigt ofta har "utomäktenskapliga" förbindelser med andra av det motsatta könet, både honor och hannar hoppar över skaklarna. Men hittills har man inte kunnat avslöja några sådana beteenden hos kajor. De är trogna sin partner livet ut.  

Stora mängder kajor kan skapa problem, men det är inte unikt för kajor. Så betraktas alla vilda djurarter som lär sej bo nära människor och ökar i antal över en viss gräns.  

Nu samlas stora mängder kajor i Uppsalas odlingslandskap. Det är dax för den årliga spannmålskonferensen med tillhörande buffé.  

Lite stretching innan de ska ge sej av mot dagens lunchmöte.  

En lunch som lockar till sej tusentals kajor. 

Åkrarna runt Uppsala dignar av mat och skördetröskorna går varma. Här flyger de mot en nytröskad åker, där det förstås finns en hel del goda frön på marken mellan raderna.

Men det finns också stora mängder lättillgänglig mat samlad på ett ställe. Spannmålsdepån vid Kungsängen i Uppsala.

" - Kolla brorsan! Va mycket fågelfrön någon har spillt ut här! "

Med så här mycket mat kan man kosta på sej en hel del nöjesflygning.

Hälsningar Lena

Knölsvansfamiljen, en uppdatering

För en tid sedan gjorde jag en tur till Råstasjön för att bl a kolla hur det gått för familjen knölsvan som jag skrev om i ett tidigare inlägg (här). Till min stora glädje har alla åtta ungar klarat sej så här långt. 

De börjar nu likna svanar och är ungefär lika stora som vitkindade gäss, men de har fortfarande mycket dun på kroppen. Solen strålade från en blå himmel och från fel håll när jag först träffade på svanfamiljen. Jag tog en promenad runt sjön och fotade sländor mm.

Jag såg sedan att svanfamiljen intagit ett av sina favoritställen, på andra sidan sjön. Notera mannen till höger med telefonen. Det var många som stannade och tog bilder på dem och de höll ett bra avstånd, fast svanföräldrarna är mycket lugna. 

Jag gick bort till dem och det pågick förstås putsning. Har man över 30 000 fjädrar finns det mycket att sköta om. Med 100-500 mm på kameran kan jag iaktta dem på lite avstånd. De tar dock ingen som helst notis om att jag är där.

Ungarna tycks veta vad de ska göra...

Jag spanar på dem genom några små buskar och ser att de börjar komma till ro.

De är ju fortfarande bara ungar och nu somnar de en efter en. Med närheten till Strawberry Arena (fd Friends) har dessa ungar fått "uppleva" både Taylor Swift och Bruce Springsteen i sommar. Föräldrarna är luttrade storstadssvanar.

Båda föräldrarna är i närheten, men den andra passar på att bada.

Den har en skön badteknik, men lyckas aldrig komma under vatten med hela kroppen samtidigt. En annan taktik är att slå runt åt sidan... 

...och så flaxas det en hel del.

Badet avslutas förstås med några kraftiga vingslag och vattnet yr runt den stora fågeln.

Den simmar sedan in till viloplatsen där ungarna yrvaket tittar upp.

Familjen är komplett och nu kan alla vila middag. 

Det är andra gången som jag har dokumenterat att knölsvansparet lyckas med åtta ungar vid Råstasjön. Jag kommer att följa upp dem minst en gång till, senare under hösten. Men har de blivit så här pass stora finns det ju hopp om att alla kan bli flygfärdiga innan det blir vinter.

En sista vy över Råstasjön innan jag åkte vidare. 

Hälsningar Lena

Fisktärnor och tornseglare

Förra veckan var vi på besök hos svärföräldrarna som har en stuga på Vindö (Stockholm). Jag tog en promenad ner till småbåtshamnen och mötte det lokala gänget med fisktärnor. 

Mycket eleganta fåglar som inbjuder till high key lek mot den vita bakgrund som molnen gav.

Jag gillar att det blir i stort sett svartvita bilder med enbart en röd näbb och eventuellt att man kan se de röda fötterna.

Det blev också några bilder med klipporna och havet som bakgrund. 

Jag bommade dyket, men den kom in lågt och tog en fisk i farten såg det ut som. Annars dyker de ju från höjden och då brukar man kunna fånga en del på bild. 

Varje dag hemma i trädgården flyger nu tornseglarna med sina telningar i yra cirklar under ljudliga pipande. Jag har flera gånger tänkt att jag borde ta ut kameran med 100-500 mm och se vad jag kan fånga på bild. Ikväll gjorde jag det och det är minsann inte lätt.

Kameran riktad rakt upp och jag följer fågeln tills den inte längre är i bild. Det är inte så svårt, men avståndet är alltid långt fast de flyger in på lägre höjder ibland. Rejält beskuret förstås, även första bilden var det.

Den här kom rakt mot mej och jag satte första bilden, sedan kom den visserligen närmare men då tappade den också i skärpa. 

Vad jag egentligen ville göra var ju att ta bildserier för att sedan försöka montera ihop dessa så man förstår hur fågeln flyger. Här är det nog mest förvånande hur olika ljuset träffar fågelns vingar när den flyger.  Det var halvklart vid tillfället och bilderna är medvetet överexponerade för att visa fåglarna mer än bara som siluetter.  

Här tyckte jag det var intressant att se hur fågeln använder stjärtfjädrarna. Bilderna är tagna med en hastighet av 12 per sekund, slutartid 1/1600 eller 1/2000, bländare 7,1 och ISO 640. De två sista bilderna består av lika många bilder som det är fåglar.

Hälsningar Lena

Det randiga djuret i skogen...

Efter en helg tillsammans med sambons familj på Värmdö var jag ivrig att komma ut till mina kantarellställen för att kolla läget. Jag tog med en kamera och valde 100 mm makro, för det kunde väl vara lämpligt för svampar och annat smått i skogen tänkte jag. Redan innan första potentiella svampstället ser jag att något rör sej i grönskan och upptäcker en ung grävling som nosar runt i växtligheten. Jag suckar över mitt val av 100 mm makro men grävlingen har inte upptäckt mej...

Jag har rejält med pixlar i min Canon R5, så jag vet att jag kan beskära bilderna (första bilden är kraftigt beskuren).  Jag släpper svampkorgen och står stilla för att kolla vad grävlingen tänker göra. Den lufsar runt i grönskan och kommer faktiskt mot mej. Vinden är till min fördel och den ser ju inte så bra, har jag läst någonstans. Det verkar stämma. 

Den verkar inte heller höra så bra för jag kan smyga fram några steg och den har fortfarande inte upptäckt att jag är där. Kameran är ju tyst så det är inte ett problem. Jag försöker sätta mej på huk för att få en finare vinkel eller kanske en glimt mellan växtligheten, men det är för mycket ormbunkar och annat. Dessutom vill jag inte röra mej mer än nödvändigt. 

Här stelnar den till och jag tror att den börjar ana oråd. Den står helt stilla en stund och kikar ut under grenen. Jag avvaktar och rör mej inte ur fläcken. 

Sedan lyfter den svansen och lämnar en hög...antagligen doftmarkerar den också. Den är uppenbarligen inte överdrivet stressad av min närvaro, men jag ser att den vet att jag är där.

Den här bilden är obeskuren och kan ge en viss uppfattning om hur nära jag var. Den lyfte på svansen i flera riktningar. 

Sedan lufsade den iväg med något raskare steg och jag såg hur den försvann bort mot skogen. Jag står kvar och ser den grå rumpan försvinna i växtligheten. Ett mysigt möte med ett djur som jag oftast bara ser påkörda vid vägkanten.

Huvudsyftet med den här skogsturen var ju att kolla in kantarellställena och visst fanns det en del att skörda. Några stod väl dolda och dessa hittar jag bara för att jag vet att det brukar finnas kantareller just här. Det är också den tidiga, bleka men knubbiga varianten, som ger mycket i korgen när man hittar dem. 

De här lyste dock på lång väg och trots att det här är bredvid en ridväg hade ingen varit där och plockat ännu. En del var ganska små och de fick stå kvar. Jag behöver inte mer gula kantareller i frysen utan plockar mest för att det är roligt. Det blir också fina presenter.

Det blev inte en full korg men det är tidigt på säsongen ännu. Mötet med den unga grävlingen var mer spännande än svampen och nästa gång jag åker till skogen kommer jag förstås att bära ett tyngre objektiv med större brännvidd. Men vad är chansen att jag möter grävlingen då...?

Hälsningar Lena

Några vanliga fåglar och en ovanlig

Vi har haft ovanligt mycket starar i området den senaste tiden. Stora flockar samlas i träden.

Jag tänkte att jag skulle fånga några bilder på dem flygande, men när de hade satt sej i denna björk blev de kvar där och jag tröttnade på att vänta.

Jag åkte till Kungsängen (i Uppsala), för där borde man kunna se starflockarna flyga. Men där fanns inga starar just då. Vid ladan där tornfalkarna brukar häcka satt det en ung tornfalk på taket. 

Den flög en runda och kom sedan tillbaka för att landa på taket. 

Det blåste rejält och den förberedde sej noga inför landningen. 

Insåg plötsligt att det var flera tornfalkar i luften. Minst två syskon kom flygande och svepte över ladan. 

Sedan drog de alla bort mot de stora träden och åsen. 

Sista dagen jag jobbade såg jag att det rapporterats en större beckasinsnäppa vid Fysingen, vilket inte är så långt hemifrån. Eftersom det är ljust så pass länge bestämde jag mej för att åka och se om jag kunde hitta denna snäppa. Jag hade inte hittat den själv kan jag intyga. Initialt satt den och sov framför skräppan och det var bara när jag tittat i en skådares tubkikare som jag såg den.

Sedan vaknade den och började födosöka längs kanten. Den ser ut som en blandning mellan myrspov och beckasin, med jättelång näbb. Avståndet var också långt och bilderna är kraftigt beskurna. 

Jag hade inte klarat av att artbestämma denna, men det var gott om andra skådare på plats. Ett nytt kryss, med lite hjälp. 

Många hade kommit för att se den större beckasinsnäppan, men den familjen här var det nog inga skådare som brydde sej om, inte andra fotografer heller skulle jag tro. Med det är en "praktmamma" som hade klarat nio ungar så här långt.

Hon befann sej precis bredvid spången när jag gick till bilen och väste varnande åt mej när jag skulle passera. Jag kunde ju inte gå undan för det var spång, men jag fick vänta en stund så de hann simma iväg en bit.   

Hälsningar Lena