En till undervattensblogg

Vi brukar ofta åka och dyka i Norge vecka 38, men i år blir det ingen resa till Tustna.  Plockade därför fram några bilder från gamla Tustnaäventyr som inte varit publicerade förut. Ni har antagligen sett snarlika, ni som läst min blogg länge, men just dessa bilder har inte varit med förut. Ovan en långa. De stöter man alltid på och eftersom det är en ganska nyfiken fisk är den inte så svår att få på bild.

En liten torskfisk, osäker på vad men den har en skäggtöm. 

En del motiv är vanligt förekommande som t ex denna ishavssjöstjärna. 

De stora röda brännmaneterna brukar vi också alltid stöta på några exemplar av. 

Just denna manet hade en liten skyddsling bland sina brännande trådar. Det är ett vitlingyngel. De producerar en typ av slem som skyddar dem från de brännande nässelcellerna på trådarna och kan sålunda simma i skydd av dessa. 

Andra motiv som vi stött på men som är betydligt mer ovanliga är den här hula-hula maneten. Den kallas så för den ser ut att dansa i vattnet och då vickar "kjolen" vackert fram och tillbaka. De orangefärgade tentaklerna kan också variera i längd och ju längre de är desto mer svårfotograferad blir den förstås.  

Vi stötte på två av dessa udda maneter 2018, vid två olika dyk. Den här var betydligt djupare . Vi har aldrig sett dessa maneter någonstans, vare sej före eller efter vecka 38, 2018. 

För det mesta är vattnet klargrönt med en varm grön ton, vilket beror på att det är mycket partiklar i vattnet. Detta år hade vi ovanligt klart vatten (mindre partiklar) då blir vattnet blåare eller som här, blågrönt. Fisken på bilden är en berggylta.

De små snultrorna ser kaxiga ut när de visar huggtänderna. Den här är nog inte mer än ca 10 cm lång, så det är svårt att ta den på allvar. 

En av de jättestora anemonerna som vi alltid passerar då vi dyker i närheten av boendet på Tustna. För många år sedan hade en av dem alltid små räkor vid basen, men det har vi inte hittat på senare år. 

En liten anemon med vackra färger som jag hittade under bryggan där båten lägger till. 

Vi har också mött åttaarmade bläckfiskar under dyken vid Tustna under flera år. Bläckfiskar är bland de mest fascinerande djur man kan möta och ibland har de också varit förvånansvärt sociala. 

De kan också ändra färg från nästan vita med mörkare mönster till kraftigt röda. Skinnet kan också ha olika struktur beroende på vilken typ av underlag de sitter på. Den här tog en liten simtur, men flyttade sej bara några meter. Generellt uppfattar de inte dykare eller fotografer som något farligt, snarare något som man måste titta lite närmare på och kanske t o m sträcka ut en tentakel för att "smaka" på. 

Vi åker bort nästa vecka men inte till Norge utan till ett annat grannland. Det kommer förhoppningsvis en del bilder från den resan senare.

Hälsningar Lena

Under ytan i Nordnorge

Det har inte blivit så många dyk denna säsong, men vi gjorde ju några fler i Nordnorge än de då vi mest hade fokus på det ätbara. Så här långt norrut är det dock inte alls så mycket liv som t ex vid Saltströmmen, där vi dök förra sommaren. Det visste vi också från tidigare besök. 

Men kungskrabba fanns det och jag bjuder därför också på en närbild. Vi åt inte upp den här. När vi gjorde ett andra dyk och jag hade makro på kameran var det mycket svårare att hitta krabba än vid första dyket. 

Något som var häpnadsväckande var den rikliga förekomsten av bägarmaneter och att de var så stora. 

Ofta när vi ser dessa sitter de väldigt grunt på tareblad och är ca 3-5 cm långa. Här var de större än min handflata (vissa minst 15 cm) och de fanns i mängder ner till 10-12 meters djup. 

De här var så stora att det var svårt att fota dem med 60 mm makro. Men en detaljstudie kunde man förstås göra. 

Vi hittade också mängder med valthornssnäckor.

Här har det samlats flera stycken och man kan även se en äggsamling under snäckorna. Kanske de samlats för att alla var reproduktiva och de lägger sina ägg tillsammans. 

Haneskjell fanns det gott om även på denna dykplats och vi plockade några som blev förrätt när vi åt kungskrabba. 

Precis som pilgrimsmusslorna har dessa rader med ögon i kanten av skalet. De ser oss bra och de sluter sej ofta snabbt när en dykare närmar sej. 

En väldigt liten eremitkräfta. Det fanns större men just denna lilla fastnade jag för. Hen har en liten havstulpan på skalet som viftar med sina gälar som en gles plym.

Vi såg inte så mycket fisk men här är det i alla fall en sjurygg som vaktar sina ägg. Det var helt omöjligt att fota denna fisk i en bättre vinkel utan att störa den, så vi backade undan och lät den vakta sin barnkammare ifred. 

Hälsningar Lena

Starar

På håll fick jag syn på stararna som satt på trådarna en morgon på väg till jobbet. Jag hade kameran med mej för att spana på en nötkråka på lunchen (som jag aldrig fick se). 

Jag fick sedan se hela flocken med fåglar lyfta från marken och insåg samtidigt att det faktiskt finns en asfalterad plätt vid vägen där det går att stanna. Alltså blev det tvärstopp där och jag fick fram kameran. Det fungerade utmärkt att fota genom den öppna sidorutan, mellan bilarna som passerade i 80 km/t eller mer. Några undrade nog vad jag gjorde.

Flocken var enorm. När de inte var i luften var det förstås de spillda kornen på stubbåkern de var ute efter.

Här har de precis vänt i luften och är på väg att landa.

Det roliga var att denna enorma flock med fåglar försvann helt när de landade på stubben, som var precis så hög att den dolde fåglarna. 

När jag valde bilder till denna blogg insåg jag förstås att jag skulle ha tagit ett par rutor på åkern när inga fåglar syntes. Men så tänker man inte när man är på plats och tar bilder, inte den här gången i alla fall. Det här är det närmsta jag kan visa hur det såg ut. Det är lika mycket fåglar på denna bild som på den nedanför.

Här lättar de igen och flyger en runda på fältet, för att landa en bit bort från vägen och förvinna helt i den ljusgula stubben. 

Hälsningar Lena

Morgontur

Inspirerad av Stefans gryningsbilder steg jag upp extra tidigt en morgon och åkte ut på en tur innan jag åkte till jobbet. Solen går upp strax före sex nu så det är inte grymt tidigt man måste stiga upp. Solen var inte uppe än när jag kom fram till Hjälstaviken. Mycket fåglar i luften.

Skogen skymmer solen som har börjat klättra på himlen, men gässen som precis lättat träffas av det varma ljuset. 

De låter en hel del och man kan ju undra vad de pratar om. Den kommande långa resan kanske, eller var de ska övernatta härnäst?

När solen nått över trädtopparna når ljuset ner till fåglarna på vattnet framför gömslet. Det är mest gäss och det händer inte så mycket mer än att vissa lättar och andra landar. 

När jag reser mej för att gå spången mot parkeringen kommer ett par stora vita fåglar seglande en bit bort. 

Två ägretthägrar! Jag måste förstås stanna en stund till.

Tyvärr delar de på sej och jag kan bara följa den ena då den landar en bit bort från gömslet. 

Den gör sej väldigt bra mot den mörka bakgrunden och jag får en hel serie bilder när den kommer in för landning. Det är en stor fågel och det går ganska långsamt.

Avståndet är avsevärt men nu får jag utdelning för alla pixlar som min nuvarande kamera har. Bilderna är tagna med 500 mm och är kraftigt beskurna. 

Den pampiga vita fågeln slår sej ner och påbörjar sin morgonputsning. Den andra individen satte sej tyvärr bakom en ridå av växtlighet och blir kvar där så länge jag sitter i gömslet.

Ägretten tycks inte fiska som gråhägrarna brukar göra, utan den nöjer sej med att plocka vad jag antar är insekter från vattenytan. Men det kanske bara är förrätten?

Sen var det dags att åka och jobba.

Hälsningar Lena

Årets tornfalkslåda vid Årike Fyris

Den 7 juli var jag förbi och kollade tornfalkslådan som sitter på ladan vid Kungsängen i Uppsala. Platsen är bara ett stenkast från mitt jobb så det är lätt att svänga förbi och kolla. Det var minst tre ungar i lådan. Tyvärr började det regna precis när jag kom dit och det var tunga droppar så jag fick söka skydd inne i ladan som lådan sitter på. 

Jag upptäckte då att det finns en utställning om Årike Fyris och Linné i ladan, så jag behövde inte ha tråkigt när jag väntade ut regnskuren. Jag hörde också att det kom en matleverans till de små i lådan. 

Här kan man läsa om hur Årike Fyris är ett samarbete mellan SLU och Uppsala kommun. Det är numera också ett naturreservat. 

Här kan man t ex se mängder med blommande kungsängsliljor i början eller mitten av maj, precis runt där den här ladan står. Det finns också mängder med fåglar och tornfalkslådan på ladan har för det mesta häckande fåglar under sommarhalvåret. 

Fyra dagar senare åkte jag tillbaka och då hade ungarna vuxit på sej bra och började se ut som tornfalkar. Vad jag kunde se var det fyra ungar i lådan (men de som "hade koll" påstod att det var fem). Tornfalken var en av de arter som Linné ursprungligen beskrev i sin Systema Naturae från 1700-talet, passande att de bor på just den här ladan.

Här serverar mamma vårtbitare till sina små. Lite ynkligt för fyra (eller fem) hungriga ungar att dela på.

En är helt klart jättehungrig.

Det blev nog inte så mycket delande utan de andra fick vackert vänta på nästa leverans. 

Det gick fort. Här kommer nästa matportion, också vårtbitare. Det hade varit trevligt att få se dessa ge sej ut på sin första flygtur, vilket inte skulle dröja så många dagar. Men dagen efter detta besök åkte vi till Nordnorge och var borta 11 dagar. 

Fru tornfalk ger sej ut på jakt efter nya vårtbitare. 

När vi kom tillbaka från semestern hade alla ungarna lämnat lådan, men jag åkte förbi i alla fall för de brukar hålla till i närheten den första tiden. Den 29 juli fick jag se denna tornfalk lämna taknocken och flyga ut över vallen vid ladan. 

Juveniler liknar honan men det finns några små detaljer man kan titta på. Jag kan ändå inte reda ut om detta är en av ungarna eller den vuxna honan. Flygsättet såg lite vingligt ut, men det kanske var vinden. Kanske någon här kan reda ut vilken fågel det är? Håkan har mycket erfarenhet av dessa om jag minns rätt. Fjäderdräkten ser i alla fall väldigt ny och fräsch ut. 

Den passerade över mitt huvud och spanade på mej. Enligt de som ofta är där och spanar hade alla fem ungar lyckosamt lämnat lådan.  

Hälsningar Lena