En novembergrå morgon med små färgklickar

Jag hade en halv ledig fredag och hade bestämt mej för att göra det bästa möjliga av den, trots att vädret inte var det allra bästa för en fotoutflykt. Eftersom jag kunde styra över mitt jobb denna dag valde jag att åka ut på morgonen, innan det skulle börja regna. När jag kom till Hjälstaviken rådde en novembergrå ton och det blåste dessutom ordentligt. Men jag var ensam på parkeringen, alltid något. 

Jag gick längs spången som är rätt mysig men där var det helt tyst, inte ett kvitter. Här kan jag välja att gå till en småfågelmatning eller ut till gömslet. Jag valde matningen, en stund i alla fall. Det var fullt ös där men förhållandena var ISO 10 000 och det var samma fåglar som jag har i matningen hemma. Inte en skymt av kungsfågeln som brukar finnas här ibland. 

Jag gick tillbaka till spången och ut till gömslet vid vattnet. Fortfarande inga roliga fåglar i vassen och ute vid gömslet simmade endast några gräsänder. Inga gråhägrar eller ägretter. Det dök upp en kricka som flög upp precis efter att den landat. Det blev en bild som verkligen levde upp till novembergrå. 

När jag lämnade gömslet kom det några koltrastar flygande och jag vände mej om precis när en slog sej ner. Med den höstfärgade växtligheten på taket i bakgrunden konstaterade jag att det blev ju faktiskt en rätt fin "färgklick" mitt i allt det grå.

När jag sedan gick sakta längs spången, med vassen vajande på bägge sidor, hörde jag några omisskännliga "ping" och plötsligt sprang en liten brun och blå fågel framför mej. Jag tvärstannade, för nu gällde det att vara försiktig.  

Något senare runt en krök på spången hittade jag dem, ett helt gäng skäggmesar! De första jag ser för säsongen och anledningen till att jag återigen valde Hjälsta för min utflykt. 

Det var vuxna fåglar blandat med ungfåglar. De var på spången och på räcket.

Helt bedårande, men snabba och flaxiga av sej. Jag växlade mellan ISO 6400 och 10 000 för att få en någorlunda kort slutartid, men flygbilder var ju bara att glömma i det här ljuset. 

Bilderna är brusreducerade i LR och eftersom det blev många är jag väldigt glad att det inte tar 12 minuter längre (efter senaste datorservicen), utan bara runt 20 sekunder.

Egentligen ville jag ju helst ha bilder i vassen, men jag fick inte så många chanser och när de flög in där försvann de oftast direkt. Vassen vajade dessutom alldeles för mycket för att få fokus på en liten fågel. Även om de flög in i vassen kom de snart tillbaka, jag bara väntade en stund och stod där jag hade bäst uppsikt över spången åt tre olika håll. 

jag kom på att jag måste ta en översiktsbild. Jan vill ju gärna se det och så här såg det ut med 100 mm, vilket var vad jag hade till hands. Bilden är endast beskuren från 2/3 format till 3/4, för det passade bättre. Jag hade valt att sätta fokuspunkten så långt ner i underkant som möjligt för att få skarpa fåglar.

Till slut kom de väldigt nära och jag stod på knä på spången. Jag vågade inte lägga mej ner då de började närma sej, för då hade jag garanterat skrämt bort dem. Dessutom var det blött även om det inte hade börjat regna ännu. 

Jag var fortfarande ensam på spången. Vem ger sej ut för att fotografera fåglar en sån här dag?

Hade det varit bra fotoväder hade det varit kö och trängsel. Det finns inte plats för mer än två fotografer samtidigt och bra väder lockar dessutom hundägare och annat folk som bara tycker det är ett mysigt ställe att gå på. 

Jag stannade en stund till med de pigga små färgklickarna innan jag vände om och gick mot bilen. 

Kanske skulle jag hinna till en plats till innan regnet kom. Där skulle det nog också vara lite mer färger denna novembergrå förmiddag.

Hälsningar Lena

Gamla nallar i ny tappning

Det blir mycket jobb just nu och väldigt lite tid att vara ute. För ett tag sedan gjorde jag en djupdykning i arkivet och plockade fram ett av mina första möten med björnar. Bilderna är från oktober 2010 fotograferade med en Canon 300 mm/f4 samt 1,4 konverter på min gamla 7D. Vi hade haft en heldag med fantastiskt dykning i Barkely Sound på västra sidan av Vancouver Island och gick med låg hastighet ganska nära land då vi fick syn på björnhonan och hennes ungar. 

De uppehöll sej vid en gammal brygga och letade godsaker på klipporna i lågvatten. Vi slog av motorn och lät båten sakta driva in mot land. Vattnet var spegelblankt och solen var på väg att gå ner. Kameran satt förstås i undervattenshuset, jag hade bara ett kamerahus på den tiden. Det tog ett tag att få ut det och byta objektiv, därav inga bilder på när vi närmade oss björnarna. 

 Eftersom vi var de enda gästerna på dykcentret och värdparet var ute med oss hade vi ingen anledning att skynda oss hem. Vi satt i båten och tittade på björnarna en lång stund. Honan visste att så länge vi inte la till så var båten inte ett hot mot dem. Vi kunde sålunda fortsätta njuta av mötet utan att stress för familjen. Vi hade den lågt stående solen på båten, vilket var ljuvligt, men ljuset på björnarna var minst sagt knepigt och mina kunskaper långt ifrån vad de är idag. Bilderna är knappt beskurna men däremot kraftigt redigerade och nu också brusreducerade med den nya funktionen i LR. Det var just den funktionen som gjorde att jag tog fram dessa bilder igen.

Vi lämnade björnfamiljen innan solen försvunnit helt och åkte mot dykcentret för packa ur all utrustning och förbereda för nästa dags dykning. Vi såg honan med sina ungar på håll ett par dagar senare, men där kunde vi inte komma närmare. Men vi fick detta minnesvärda möte under en fantastiskt vecka (i oktober!), på en plats långt från vägar och civilisation i British Columbia.     

Hälsningar Lena

Elegans, även när det gäller...

Dessa bilder har fått ligga i arkivet sedan försommaren, men nu fick jag för mej att damma av dem. Jag tycker skärfläckor är en av de vackraste vadare vi har och den har en speciell elegans i sina rörelser. 

På land spatserar den värdigt runt på sina långa ben. 

Jag stötte på den här på Öland när den gick runt i det grunda vattnet...

...den hade en partner som befann sej en bit ifrån. När jag tittade ut över en annan grupp fåglar en stund, gick de här två varandra plötsligt till mötes.

Jag insåg vad som var på väg att hända och fick upp kameran i tid. Honan verkar visa att det är OK för hannen att kliva upp. 

Vilket han också gör utan att vingla överdrivet eller nappa tag i honans nackfjädrar (vilket inte alls är ovanligt hos andra arter).

Men det här liknar ju ändå andra fågelparningar jag sett och just här gör nog hannen det han klev upp för. Efter detta brukar hannen hasa eller kliva av honan, alternativt rasa av framåt, över huvudet, som tranparningen jag såg en gång. Men de här fåglarna avslutar akten på en helt annat sätt, och i samförstånd. 

Hannen lägger vingen om honan och för sin näbb över hennes när han elegant kliver ner.

Han fortsätter att hålla om henne och de håller sina näbbar korsade helt kort...

...innan de nickar lätt åt varandra (som ett diskret tack), tittar bort...

...och går åt varsitt håll. Har ni någonsin sett en så elegant parning i naturen? Jag hade bara läst om detta och kunde bara häpnande konstatera att det stämde på pricken med litteraturen.  

De är ganska blygsamma med sina bon också, bara en liten hög med skrufs på marken.

Det här är förstås ett annat par och här har en förälder fullt upp med att sjasa bort den betydligt större hägern från denna änden av dammen. Avståndet var mycket långt och jag såg inte ungarna förrän efter jag tagit bilden. Såna småttingar står förstås högt upp på önskelistan. Men i somras fick jag i alla fall se den eleganta parningsakten för första gången.

Hälsningar Lena

Även en björn kan behöva lite tandtråd...

Det får bli sista bilden från östra Finland. Nu är det fredag, yeah...

Hälsningar Lena

Östra Finland, dag 4 på mossen

Fjärde dagen som vi skulle sitta i gömsle och Lassi kommer överens med Magnus om var vi ska sitta och vilken plan som gäller för dagen. Vi har ju inte fått se varg och det troligaste ställe för den att dyka upp är på mossen där vi satt första dagen. Det kommer att läggas ut en åtel där plus lite "smågodis" som Magnus kommer att gömma i närheten av det gömslen vi sitter i. 

Vädret är sol med stackmoln och ljuset varierar sålunda, men det är väldigt mycket ljusare än på de platser vi suttit de senaste två dagarna. Korparna är snabbt på plats och jag kan ju inte motstå att ta några bilder på dem. Jag skulle kunna visa flera blogginlägg med enbart korp i olika poser och ljus, men jag besparar er det så länge.  

Längst bort mot skogsbrynet sitter en korp, några kråkor och en havsörn. Vi såg ju en havsörn här under första dagen men den kom aldrig särskilt nära. Kanske kan vi få se lite mer av den idag. 

Den mörka björnen är snabbt på plats men den blir skrämd och springer iväg. Det ser tungt ut på den blöta myren och den springer inte så långt. Den lunkar runt i en stor vid sväng och kommer så småningom tillbaka.

En av de ljusare björnarna kommer också lufsande. Lägg märke till att örnen fortfarande sitter i bakgrunden. Så här långt är allt ungefär som man kunde förvänta sej. Vi har blivit rätt bortskämda med att björnarna kommer relativt snabbt, men ingen varg syns till.

Något förvånande dyker järven upp. Den brukar inte vara på denna plats så ofta och det tyder ännu mer på att vargarna inte är i närheten, om järven vågar sej fram. Den springer runt och letar efter smågodiset som Magnus gömt och låter björnarna turas om att äta på åteln.  Vi fortsätter spana ut på mossen mellan kortare fotosessioner när något rör sej på en plats som man gillar. Det är ett stort öppet område att hålla utkik över och/eller skapa sina egna kompositioner. 

Plötsligt kommer en stor fågel inflygande, en örn, men inte havsörnen för den sitter kvar i det gamla trädet. 

Det är en kungsörn och Magnus, som sitter med oss i det stora gömsle vi har för dagen, blir exalterad. Kungsörnsparet i området har inte setts här på länge. 

Det yr korpar åt alla håll när kungsörnen kommer in för landning i närheten av åteln där det för närvarande inte sitter någon björn. Solen gick också i moln precis i det ögonblicket. 

Örnen äter lite men kommer inte till ro och lättar ganska snart. Den sätter sej en kort stund i ett av de döda träden som korparna brukar sitta i, innan den flyger upp igen. 

Den visar upp sej i all sin prakt innan den gör en stor lov över området och försvinner bort över mossen, mot skogen. Den landar i ett träd någonstans bortanför fotoavstånd men inte alltför långt bort. Vi hoppas förstås att den ska komma tillbaka. 

Det går bara fem minuter så kommer en ny örn flygande och nu är det havsörnen som seglar in mot oss. 

Den kommer in för landning en bra bit från åteln och visar upp sej väldigt fint. Det blir förstås mängder med bilder. 

Örnen landar en kort stund i blötan och lättar sedan. 

Det blir väldigt fina poser både när den landar och sedan flyger upp igen. Det här artar sej mycket bra. 

Av någon anledning landar örnen igen, ungefär som att den ger oss ännu en chans att sätta några fina bilder, innan den återigen ger sej iväg. Den är aldrig i närheten av åteln och stannar inte tillräckligt länge på marken för att hitta något annat ätbart. 

Nu lugnar det ner sej något men efter ca 20 minuter kommer en kungsörn, men inte från det håll där den första försvann.

Det här är en annan individ och Magnus viskar förtjust att vi nu fått se båda kungsörnarna i det par som brukar uppehålla sej i området. Den landar kort i en tall. 

Men bestämmer sej ganska snart för att den vill smaka av det som bjuds.

Den gör en lov och kommer in mot åteln där den slår sej ner och sitter en lång stund. Den tar för sej och fyller krävan så det blir en stor bula på halsen innan den ger sej av.

Den landar prydligt i samma träd som havsörnen. Solen ligger nu lågt och kommer strax att förvinna bakom en trädridå innan den går ner för dagen. 

Medans det fortfarande går att fotografera kommer den andra kungsörnen tillbaka för att äta lite mer. Havsörnen tar inte del av något utan sitter mest i trädet och avvaktar efter sin flygtur framför gömslet. Den räknar kanske med att det ska finna rester kvar till nästa dag. 

Jag har bestämt mej för att sova kvar i gömslet. Vi har suttit i ett stort bekvämt gömsle för sex personer och det finns bekväma britsar med madrasser att sova på. Niklas stannar också kvar över natten och vi kryper ner i våra sovsäckar vid niotiden. I gryningen kan vi skymta en svart skepnad på åteln, en björn. Järven kommer också förbi när det börjar ljusna, men jag har visat så många bilder på dessa djur tagna i bättre ljus, så jag hoppar över det. 

Björnen lufsar iväg och när det blir ledigt på åteln sitter plötsligt kungsörnsparet där. Vi såg inte ens när de kom inflygande. Jag brukar inte visa bilder där åtelresterna syns men det här tyckte jag ändå var en praktfull syn. Man ser också stålvajern som åteln sitter fast med, så att de stora djuren inte ska dra med sej maten  i skogen. 

Det kom inga vargar men vilken dag det blev ändå. Man kan ju inte vara besviken efter en sån här upplevelse. Jag hade absolut inte förväntat mej att få se dessa pampiga rovfåglar på så nära håll som vi fick denna dag.  

Hälsningar Lena

PS. Anledningen till att det inte är vargar på plats, som det varit tidigare år, hänger ihop med att alfahannen försvann i oktober -22 och endast honan plus två andra djur, antagligen unga honor, har funnits inom området sedan dess. Det har därför inte blivit någon valpkull i år. Alfahonan har bara visat sej sporadiskt under sensommaren och inte alls de senaste veckorna.