Östra Finland, dag 2 och natten mot dag 3

Jag inledde morgonen med en präktig frukost och sedan en stund med "flygande ekorre". Flygekorre finns visserligen i Finland, men här var det vanlig röd ekorre som fick vara modell. Helst ville jag att den skulle hoppa från vänster till höger, för bästa ljus på ansiktet, men den tog inte regi på det sättet och hoppade lika ofta från höger till vänster.

Det här borde ju inte vara så svårt med dagens fotoutrustning, men att få ekorren skarp i hoppet visade sej ganska knepigt. Om någon tycker att det borde vara mer luft framför nosen på denna bild kan jag erkänna att den är på väg ut i bildfältet. Det blev en hel del bilder med enbart svansen kvar. 

Vid 14:00 tiden åkte vi ut i det förbjudna området mellan Finland och Ryssland. Dagens gömsleområde heter Lake och har en liten pöl omgiven av tunna träd, mest tallar. Det regnade och ljuset var allt annat än bra. Gömslena är inte direkt lyxiga stugor, men de fungerar bra.

Så här såg det ut i "ettan" där vi satt tillsammans med Ann-Sofi. Jag har tagit kameran från min sambos 100-400 för att ta denna bild. För stunden var det lugnt utanför.

Första björnen kom efter ca en halvtimme. Här finns det bara små gömmor med godsaker som laxhuvuden och hundmat typ torrfoder. 

Den här björnen inledde med att kolla in ett gömsle. De som satt där fick porträttbilder. Annars rörde sej björnarna inte på den sida där gömslena stog utan höll sej mest längs sjökanten tvärs över. 

I vissa lägen ser de oerhört goa och snälla ut, som Baloo helt enkelt. 

Den gick runt och sniffade, men där uppe fanns det inget att hämta. 

Vi satt och väntade på att någon av björnarna skulle ta en simtur. De badar ibland men det var nog inte tillräckligt varmt för det. Den här var ute en bit i vattnet, men kom sedan på andra tankar. 

Vi satt i gömslet längst ute på ena kanten och den här kom väldigt nära oss. Man ser att den är ärrad på nosen och när man tittar på klorna inser man att de nog kan skada varandra rejält vid ett bråk. Den kan också ha haft en incident med vargar.

Den har nog haft väldigt ont i nosen en gång i tiden, men av vad jag kan se på andra bilder har den alla sina hörntänder i behåll. 

Den här natten hade jag bestämt mej för att sova över i gömslet. Min sambo och Ann-Sofi åker tillbaka till baslägret och riktiga sängar. Jag tar fram min sovsäck och bäddar på ett par madrasser på golvet. Klockan är strax före åtta och det har börjat skymma, men det är för tillfället uppehåll. Vinden tilltar och under natten blåser det upp ordentlig. Jag ligger och lyssnar på alla konstiga ljud som uppstår när vinden sliter i presenningar och tyget runt gömslegluggarna...klafsar det inte någonstans därute...? 

Det kanske det gjorde men jag somnade i alla fall och sov utmärkt i många timmar.

När jag vaknade var det helt tyst omkring mej och vattnet låg spegelblankt utanför gömslet. Vid halv sex satt jag på plats och spanade. Det var helt stilla och jag plockade fram en mandarin ur packningen. Ibland är det oslagbart att vara ensam i ett gömsle.

Kvart över sex får jag syn på något mörkt som rör sej till vänster om mitt gömsle. Jag har riggat min "gamla" kamera med trotjänaren 70-200 mm f 2,8 och satt den i gluggen åt vänster. Det kommer en järv tassande längs vattenbrynet. 

Det är fortfarande väldigt mörkt och järven är inte ett djur som står stilla särskilt länge. Med en slutartid på 1/40s inser jag att det är en chansning men jag hinner inte göra något...

...innan järven hoppar i vattnet. Jag blir rätt överrumplad för jag har aldrig sett bilder på en simmande järv. 

Den simmar förstås utmärkt, som en hund, och den ger sej av tvärs över den lilla sjön. På vägen får den tag i något gott som låg på vattnet och flöt, antagligen en bit laxhuvud. Jag har medvetet låtit bilderna förbli ganska mörka i redigeringen, för jag vill visa hur det såg ut i det ljuset som rådde. Solen hade inte gått upp och det var fortfarande ett lätt blåaktigt gryningsljus.

När järven når den motsatta sidan skakar den sej så vattnet skvätter. Jag tar enstaka bilder (inte serier) i hopp om att några ska blir tillräckligt skarpa. Jag hade inte förväntat med att ett så snabbfotat djur som en järv skulle dyka i halvmörket.  

Precis som hos hundar går skakningen som en vågrörelse överdjuret. Sedan plockar den med sej laxhuvudet och småspringer bort längs kanten på sjön på det där slängiga sättet som bara järvar rör sej, där den högsta punkten på djuret verkar vara ländryggen. Vilken start på morgonen!

Det ljusnar så sakteliga och jag sitter där och begrundar det jag fått se. Ett par kråkor patrullerar längs sjökanten. De har precis jagat bort en duvhök som kom lite för nära för att passa dem.

Jag packar ner min sovsäck och spanar ut en sista gång. Korpen har koll, i övrigt är det stilla. Jag hör bilen komma och lämnar gömslet 8:30 enligt överenskommelse. Nu ska det bli väldigt gott med varm frukost, kaffe och kanske en nybakad kanelbulle. Jag får också direkt veta av vår guide Magnus att simmande järv är mycket ovanligt och något han själv aldrig sett (och det är bara jag som fått det på bild). Dag 3 kunde knappast ha börjat bättre.

Hej så länge,

Lena

Pausfåglar

Nu är jag hemma igen efter sex händelserika dagar i finska urskogen och med många bilder i bagaget. Inledningsvis bjuder jag på några pausfåglar. Bilderna ska helst ses mot svart bakgrund dvs förstora.

Som alltid om det ligger något ätbart i naturen är kråkfåglarna på plats och kungen bland dessa är korpen.

I Finland finns det åtta arter av kråkfåglar, samma som i Sverige, och vi fick se sex av dessa. De två som vi inte såg var nötkråka och råka. De andra kommer att dyka upp på bild så småningom. 

Vid det här tillfället hade två korpar flyguppvisning i starkt solljus. Egentligen tycker jag korpar blir finare i mulet väder men de här bjöd på en fin show och det var förövrigt paus framför gömslet. Jag har gjort bilderna svartvita med en blå ton för korparna blev snarare bruna i det varma ljuset som rådde just då. 

Fåglar var inte huvudfokus på denna resa, men vi fick några mycket minnesvärda möten med fågelarter som jag inte alls hade förväntat mej. Mer om det senare.

Hej så länge,

Lena 

Långt inne i den finska urskogen...

...dit ljuset inte riktigt når,.. kom den här framsmygande. 

Hej så länge,

Lena

Alla dessa ägretter

För bara några år sedan var det ju lite extra att fotografera en ägretthäger på mina breddgrader. Kanske inte att se den med kikare, men att faktiskt komma så nära att det blev bra bilder. I år finns det mängde med ägretter vid Hjälstaviken, men de är även vanligare på andra platser runtomkring. 

De som finns vid Hjälsta ska komma från lyckade häckningar inom närområdet. Denna kväll gick det åtta stycket som man lätt kunde se innan man ens klättrat upp i tornet och det var flera inom fotoavstånd om man hade 400-500 mm brännvidd. Jag kollade även från tornet och kunde då se 7-8 stycken till på längre avstånd. De stora vita fåglarna är ju lätta att se även på mycket långt håll.

De flyttade ofta på sej och man kunde bara stå och vänta så landade någon förhållandevis nära. Däremot interagerade de inte nämnvärt med varandra, så det blev inga actionbilder. De gick mest i vattnet och plockade i sej småfisk som det verkade finnas mycket gott om. 

När något skrämde upp gässen lättade oftast ägretterna också, om än med viss fördröjning.

De flög några varv och landade igen på ungefär samma ställe.

Från gömslet kan man komma ännu närmare men där är det färre individer och bakgrunden blir lätt lite rörig. Den kritvita fågeln sticker dock alltid ut ordentligt. 

När solen gick i moln blev bakgrunden bättre och här tycker jag den ser nästa exotisk ut.

Nästan oavsett vad dessa fåglar gör är de spektakulära tycker jag. 

Därför bjuder jag på några extra ägrettposer mot slutet.

Tjusiga, eller hur?

Hälsningar Lena

En till undervattensblogg

Vi brukar ofta åka och dyka i Norge vecka 38, men i år blir det ingen resa till Tustna.  Plockade därför fram några bilder från gamla Tustnaäventyr som inte varit publicerade förut. Ni har antagligen sett snarlika, ni som läst min blogg länge, men just dessa bilder har inte varit med förut. Ovan en långa. De stöter man alltid på och eftersom det är en ganska nyfiken fisk är den inte så svår att få på bild.

En liten torskfisk, osäker på vad men den har en skäggtöm. 

En del motiv är vanligt förekommande som t ex denna ishavssjöstjärna. 

De stora röda brännmaneterna brukar vi också alltid stöta på några exemplar av. 

Just denna manet hade en liten skyddsling bland sina brännande trådar. Det är ett vitlingyngel. De producerar en typ av slem som skyddar dem från de brännande nässelcellerna på trådarna och kan sålunda simma i skydd av dessa. 

Andra motiv som vi stött på men som är betydligt mer ovanliga är den här hula-hula maneten. Den kallas så för den ser ut att dansa i vattnet och då vickar "kjolen" vackert fram och tillbaka. De orangefärgade tentaklerna kan också variera i längd och ju längre de är desto mer svårfotograferad blir den förstås.  

Vi stötte på två av dessa udda maneter 2018, vid två olika dyk. Den här var betydligt djupare . Vi har aldrig sett dessa maneter någonstans, vare sej före eller efter vecka 38, 2018. 

För det mesta är vattnet klargrönt med en varm grön ton, vilket beror på att det är mycket partiklar i vattnet. Detta år hade vi ovanligt klart vatten (mindre partiklar) då blir vattnet blåare eller som här, blågrönt. Fisken på bilden är en berggylta.

De små snultrorna ser kaxiga ut när de visar huggtänderna. Den här är nog inte mer än ca 10 cm lång, så det är svårt att ta den på allvar. 

En av de jättestora anemonerna som vi alltid passerar då vi dyker i närheten av boendet på Tustna. För många år sedan hade en av dem alltid små räkor vid basen, men det har vi inte hittat på senare år. 

En liten anemon med vackra färger som jag hittade under bryggan där båten lägger till. 

Vi har också mött åttaarmade bläckfiskar under dyken vid Tustna under flera år. Bläckfiskar är bland de mest fascinerande djur man kan möta och ibland har de också varit förvånansvärt sociala. 

De kan också ändra färg från nästan vita med mörkare mönster till kraftigt röda. Skinnet kan också ha olika struktur beroende på vilken typ av underlag de sitter på. Den här tog en liten simtur, men flyttade sej bara några meter. Generellt uppfattar de inte dykare eller fotografer som något farligt, snarare något som man måste titta lite närmare på och kanske t o m sträcka ut en tentakel för att "smaka" på. 

Vi åker bort nästa vecka men inte till Norge utan till ett annat grannland. Det kommer förhoppningsvis en del bilder från den resan senare.

Hälsningar Lena