Det årliga måstebesöket på mossen

Jag kom fram lite sent och solen var redan på väg att gå ner. Platsen är förstås Knuthöjdsmosse, strax utanför Hällefors. Ett ställe som jag bara måste åka till minst en gång per år. Jag tänker varje år att det vore intressant att åka hit på vintern, men det har ännu inte blivit av. Om ni har tröttnat på bilder från denna mosse sluta läsa här, det är många bilder.  

Kvällen är varm och vindstilla. Smålommarna hörs ropa över mossen och de flyger förbi vid ett par tillfällen. I de sista solstrålarna hittar jag ett par lommar i en damm. 

De ligger stilla tills solen precis har gått ner, sedan drar de iväg och det blir aningen får lång slutartid. Jag lämnar mossen för att inta lite matsäck och "bädda" i bilen. Det är så pass varmt att sovsäcken är överflödig, men när jag vaknar till vid ett på natten och skymtar stjärnor på himlen är den i alla fall lite gosig att ha. 

Jag vaknar kvart över fyra, precis innan larmet i telefonen, och ser att himlen har börjat ändra färg vid horisonten. Hög tid att gå ut på mossen.  

Det ser mycket lovande ut t o m lite dimma på vattnet, fast det måste vara runt 15 grader varmt. Jag beslutar mej för att gå motsols på spången för att få lite annorlunda motiv än jag brukar, samt undgå vissa sträckor med väldigt mycket vatten. Spången är såphal där den ligger under vatten.

Det är tyst på mossen, jag är ensam och hör lommarna "prata" med varandra. Solen är på väg att gå upp och jag njuter. Det är också första gången jag är här med två ungefär likvärdiga kamerahus och kan ha vidvinkel på den ena och tele på den andra, utan att behöva tänka så mycket på höga ISOtal.

Jag tar det lugnt och rör mej sakta på spången, lommarna är någonstans i denna pöl men lite längre fram. Det är ännu i mörkaste laget för fågelfoto. 

Två viggar ligger och vilar. De måste vara vana vid smålommarnas ropande.

Det är tre lommar i pölen och de kommer simmande mot mej. De glider förbi och kommer förvånansvärt nära, inget mer händer. De ropar ibland och man kan se hur de hela tiden lyssnar och spanar mot himlen. Det är fortfarande en del dimma och jag inväntar de första solstrålarna.

Men naturen blir snart mörkare, det blir grått och en efter en drar lommarna från pölen. Typiskt, inte alls vad jag tänkt mej.

Solen gick upp men den försvann bakom molnen och så mycket ljusare blev det inte. Lommarna hade dragit så jag såg mej omkring. Trots att det var mulet var det ju ändå rätt fint på mossen. 

Jag plaskade fram på spången som delvis lågt helt under vatten och kunde glädja mej åt att jag nyligen gjort en behövlig vård av mina gamla kängor. De höll tätt. 

Jag hörde smålommar som ropade, i övrigt var det tyst på mossen och jag var fortfarande helt ensam. Himlen började dessutom klarna upp efter en stund. 

Klockan är nu strax före sex och det blir ljusare. Jag står med vatten till anklarna och överväger åt vilket håll jag ska gå. Det blir framåt (fortsatt motsols), mot en pöl som jag ännu inte varit vid denna morgon. Lommarna låter nära nu.

Väl framme vid en liten plattform som faktiskt är ovanför vattenytan dröjer det inte länge förrän tre fåglar landar i dammen. Det är fortfarande viss dimma kvar här. 

Som genom ett trollslag kommer solen fram och dammen badar plötsligt i ett gyllene ljus. Klockan är 06:16 och solen står så pass högt att det är omöjligt att fotografera i direkt motljus, men vid sidan av går alldeles utmärkt. 

Plötsligt har den grå, mörka morgonen ändrats till en magisk gryning och ISO går snabbt från 6400 till 1250. Fåglarna lyssnar och spanar.

Det blir precis så där vackert som jag hade hoppats på.

De lyssnar och spanar...

...samt utför morgonbestyr.

En smålom till anländer. Nu är det fyra fåglar i dammen.

Den nya individen utlöser en typ av revirhävdande beteende och de börjar simma med näbbarna i vattnet. 

Dessutom ropar de högt.

Minst en annan lom svarar och de är lite stirriga.

Här kommerytterligare en smålom inflygande över mitt huvud, svänger runt i en vid båge och landar i dammen bakom några buskar. 

Nu är det fem fåglar i samma pöl och även om det ser lugnt ut på bilden är det ett spänt läge. 

Det tar bara några minuter så exploderar vattenytan i en kaskad av ljus och det far smålommar åt alla håll. Jag får svårt att bestämma mej för var jag ska rikta kameran, men de som är mitt i solenreflexen går ju inte att fota så jag får anpassa mej efter det.

Det verkar som att tre fåglar ger sej av eller åtminstone påbörjar en start. De har en ganska lång startsträcka på vattnet.

Två stycken håller på med någon slags "revirdans" och jag är glad att jag numera har så mycket pixlar att jag kan beskära en hel del. De är långt ute till höger i dammen. Dimman är i stort sett borta nu.

Det plaskar ordentligt ungefär en halv minut till, hela händelseförloppet har gått väldigt fort.

Jag ser den sista lommen lämna dammen.

Nu var det slut på action i den här pölen och på vattenytan syns snart bara bubbelspår där fåglarna plaskat fram. Solen skiner rakt på mej och det har blivit ordentligt varmt. Dimman och magin är borta för den här gången.

Klockan är 07:23 och skådespelet är slut. För mej är det dags att gå till bilen och köra hem. Jag ska jobba efter lunch och det tar drygt tre timmar att köra. Min "vanliga rutt" via Örebro är avstängd pga översvämningar och jag får köra via Västerås.

Jag fångar en sista spegling innan jag kommer fram till parkeringen...

...och konstaterar att det fortfarande är dagg i spindelnäten.

Hälsningar Lena

Lunne

Finns det någon fågelart som har ett så charmerande utseende som lunnefåglar? Ett ansikte som en ledsen clown och ett lite tafatt sätt att röra sej "till fots" ger den en oemotståndlig karaktär. Att den dessutom ofta står med fötterna vända lite inåt och den ena foten på den andra bidrar ju också.  

När man kommer iland på Hornøya har man ett stort fågelberg framför sej. Här samsas mängder med lunnefåglar, skarvar, sillgrisslor, tordmular och tretåiga måsar. Den lilla byggnaden är en toalett, för närvarande stängd (så man får hålla igen på kaffet). 

Här kan man skymta några lunnar annars är det nog mest sillgrisslor just här. I bakgrunden ser man Vardø och radarstationen Globus. Den har funnits på Vårberget vid staden sedan 1989 och dess  officiella syfte är att spåra rymdskrot. Mot bakgrund av Vardøs närhet till den militärt viktiga Kolahalvön i Ryssland, och ett påstått direkt samband med USA:s anti-missilförsvarssystem, har denna bas varit föremål för politiska kontroverser, och Ryssland anser att stationen utgör ett hot mot dess nationella säkerhet (Wikipedia).

Lunnarna häckar i jordhålor så den här ligger nog bara och vilar på klippkanten. Bilden är tagen med 24-105 mm och jag står på den enda stig man får gå på. Fåglarna rör sej nära på båda sidor, samt även över våra huvuden. 

Några lunnefåglar får sällskap av en skarv. 

Det blommar fint på hela ön när vi är där. Det är annars populärt att besöka Hornøya i mars och april, när flyttfåglarna anländer för att påbörja häckningen. De fridfulla charmiga lunnefåglarna (hannarna) kan tydligen slåss ordentligt för att erövra den bästa jordhålan till sin familj. 

Som ni ser på denna bild så regnar ner. Det kom aldrig något ösregn men utan heltäckande regnkläder hade vi blivit blöta under de fem timmar vi tillbringade på ön. 

Så här ser de ofta ut när de sitter nära kanten längs bergväggen, lite obeslutsamma. Man undrar ju vad som rör sej i deras huvuden.

" - Ska vi flyga eller?...Nja,...vet inte, det är ju dimma...Flaxa lite, det gillar fotograferna.  "

Lunnefåglarna är mindre är sillgrisslorna och definitivt mindre än skarvarna. De får därför flytta på sej om någon av de större vill ha platsen.

De flaxar intensivt med vingarna när de flyger och det ser ofta rätt vådligt ut när de hoppar från klippkanterna...

... och de tappar mycket i höjd då de flyger ut över vattnet. En tordmule spanar i bakgrunden. 

En del av fåglarna som återvände till sina boplatser hade fisk i näbben, men långt ifrån alla. Man undrar ju om det är ont om fisk?

Så här kan det se ut vid en lunnehåla. Oftast var det mycket mindre och snävare vid öppningen och man kunde inte mer än möjligen skymta en vuxen individ inne i hålan. Vi såg inga ungar och de borde vara så pass stora nu att man kan se dem om de inte medvetet gömmer sej. Jag kan inte tillräckligt om lunnefåglarnas beteende för att veta vad vi borde se vid denna tid på året i Nordnorge.

 Om det å andra sidan är ont om fisk kanske häckningen inte gått bra. En del av fåglarna vi ser är också unga lunnar som återkommer hit och studerar de vuxna fåglarnas bestyr. Lunnefåglarna häckar inte förrän vid ca 5 år ålder, så en avsevärd del av populationen är ungdomar och det kanske är dessa vi ser mest av. De har antagligen inte heller kommit över särskilt bra bohålor, om de ens bryr sej om sådana.

Man får se upp för plötsligt flaxar en lunne förbi i ögonhöjd. Då ser de verkligen ut som tafatta ungdomar som övningsflyger, men flyga det kan de så det här är bara deras sätt att förflytta sej mellan klippor och stenar. 

Det är få bilder som kräver 500 mm brännvidd på denna ö, förutom riktiga närbilder. Ett 70-200 mm hade fungerat utmärkt. 

Lunnefåglarna är oemotståndliga och det blir mycket bilder på dessa fåglar även om ön också inhyser en del andra arter. Vi promenerar längs hela sträckan som är tillåten dvs upp till fyren och tillbaka, så det kommer några andra motiv i ett senare inlägg. 

Hälsningar Lena

Sillgrisslor

Nyligen läste jag att Sveriges äldsta ringmärkta flyttfågel hade hittats. Det var en sillgrissla som blev 49 år gammal som hittades död på Gotland. Den var också den tredje äldsta fågeln i Europa. Sillgrisslorna på bilden ovan är fotograferade på Hornøya utanför Varangerhalvön i Nordnorge. 

Sillgrisslorna är eleganta i sina mörkbruna och vita dräkter. Särskilt iögonfallande är den vita ringen runt ögat och strecket. Alla fåglar har inte denna teckning.  En viss procent, som ökar ju längre norr ut man kommer, har detta mönster och kallas för "ringvia". Platsen jag befinner mej på ligger väldigt långt norrut så det är inte konstigt att mängder med fåglar har detta mönster.

Här ser ni exempel på några som inte har den vita teckningen på huvudet. De är inte heller helt överens om vem som ska sitta på toppen av denna klippa. Notera åskådarna som följer dispyten på håll.

Här är diskussionen i stort sett över och den högra får ge sej.

Den tar en flygtur och hittar snart en annan klippa att slå sej ner på. När sillgrisslorna flyger sticker fötterna ut bakom fågeln hela tiden, inte bara vid start och inför landning. Det kan man se hos en del andra alkor, den familj som sillgrisslan tillhör.

Här en fågel som kommer in för landning och då kanske fötterna kan fungera som broms eller hjälpa till att styra. Den ska landa på en liten klipphylla så det gäller att det blir rätt på första försöket.

En perfekt landning och här var det inte ens packat med kompisar som det är på många andra ställen som vi passerar på vår promenad.

De här två som inte heller är helt överens har en åskådare som avviker något. Det är tordmule, en fågel som också hör till familjen alkor. Tordmule samsas med sillgrisslor, lunnefåglar, skarvar och tretåiga måsar på denna ö. Det finns andra arter också men det är dessa fyra vi ser mest av.

Sillgrisslorna har inget emot att trängas och på en del hyllor är det packat med fåglar. 

Undrar om den här verkligen har kollat med flygledningen om det finns någon ledig plats att landa på? 

Sillgrisslorna häckar här och vi spanar men ser inga ungar. Antagligen har ungarna redan hoppat från boet tillsammans med sin pappa. Det sker när ungarna är mellan 15-30 dagar gamla och fortfarande inte kan flyga. De möter upp i vattnet och hannarna simmar med sina ungar till övervintringsplatsen. Honorna flyger dit senare på säsongen. De fåglar vi ser borde därför vara mest honor och möjligen ungfåglar. De häckar inte första gången förrän vid 4-5 års ålder.

Jag har använt ett 100-500 mm tele till de flesta bilderna, men det är bara närbilderna som är tagna med 500 mm, vilket är ovanligt när man fotograferar fåglar. Man får bara gå på den märkta stigen, men det gäller att se upp för ibland sitter det fåglar även på den t ex skarvungar. Ibland flaxar det förbi något alldeles ovanför huvudet. Regnjacka med huvan uppe visade sej vara ett perfekt plagg, även när det inte regnade.

Hälsningar Lena

Det finns många olika sorters hägrar, del I

...och nu menar jag inte hägrarna vid Råstasjön utan familjen Ardeidae inom ordningen pelikanfåglar. Inom familjen finns ett 70-tal arter i världen och såväl hägrar som rördrommar hör hemma här. I Sverige har vi gråhäger (Ardea cinerea) och den är vida spridd i Europa, Asien och Afrika. På bilden ovan är det en amerikansk gråhäger som där kallas Great blue heron (Ardea herodias), fotograferad i San Diego. I ett inlägg från Texas tidigare i år kunde man se att den har ett litet inslag av bruna fjädrar i det grå, i övrigt är den mycket lik vår gråhäger. 

Den här bilden är tagen på Vancouver Island (British Columbia) och den hägern har ännu mer brunt i färgerna. Det finns ett antal underarter av den amerikanska gråhägern och den här heter Pacific great blue heron (Ardea herodias fannini). Den är ganska ovanlig och finns bara längs kusten i BC och utanför Seattle. Det fanns ett par av dessa utanför dykcentret vid Barkley sound där vi varit några gånger. Det finns också en helvit underart av den amerikanska gråhägern men den har jag inte sett ännu.  

Den här skymtar vi i Sverige ibland, ägretthägern (Ardea alba), dock inte samma underart som på denna bild. Jag har fotat dessa i Louisiana när de som bäst hade börjat uppvakta varandra. I slutet av 1800-talet hade vi nästan lyckats utrota denna fågel. Den jagades för de långa vita fjädrarna skull och de var väldigt populära på hattar. När den fridlystes och skyddades lyckades arten återhämta sej.  

De är verkligen pampiga då de "dansar" med varandra uppe bland grenarna. Den är lika lång som gråhägern men smalare och lättare. De parar sej också där uppe i de lite provisoriska redena och det är rätt vingligt.

Australiens ägretthäger kallas Eastern great egret (Ardea modesta). Den här är inte fotad i parningssäsong och man ser inte de långa vita fjädrarna lika tydligt.  

En rosthäger (Egretta rufescens) eller Reddish egret, fotograferad i södra Texas. Den här har också jagats för sina fjädrar och det förekommer fortfarande, för jag kom in på sådana nätsidor då jag sökte på denna fågel.

Rosthägern förekommer i två olika former (morfer). Den rostbruna och en vit. Den vita morfen kan man skilja från ägretthägern på storleken men också på att den är rosa vid näbbens bas och benen är ljusare stålgrå. Den här är fotograferad i samma våtmark i Texas som den rostbruna. 

Blåhäger eller Little blue heron (Egretta caerulea) fotograferad i Louisiana. De är betydligt mindre är amerikansk gråhäger och väger bara ca 400g, men har ett vingspann upp till 1 m. Fåglarna är vackert blå med lila/vinröda fjädrar på huvud och hals. Den här visade upp sej väldigt fint i ett träsk i Louisiana. Juveniler av denna art är vita men de har jag inte haft möjlighet att se ännu. 

De här håller på med någon slags uppvaktning och de byggde även bo inne i detta buskage. Tyvärr mycket svårt att fota in bland allt detta ris. Men fåglarna kände sej antagligen trygga inne i det täta buskaget. 

I samma träsk, precis vid vägen i ett dike, stod den här vackra trefärgade hägern (Egretta tricolor) eller Tricolored heron. Den har tidigare kallats Louisiana heron men den finns längs kusten i flera stater i USA. Den är mer solitär än andra hägrar, även under parningssäsongen.  

Den är ungefär lika stor som blåhägern och väger ca 400g, honor något mindre. Typiskt för denna art är den vita buken, undersidan av vingarna och strimman längs halsen.

Snöhäger eller Snowy egret (Egretta thula) är en mindre helvit häger som finns både i Nord- och Sydamerika. De här fåglarna trivs i blandade kolonier med t ex ägretthäger, skedstorkar och ibis. De är lätta att känna igen med de svarta benen och knallgula fötterna. 

Här kan man jämföra storleken lite med en ung trut. Även om de helst håller till i träskmarker och vid sjöar hittade vi dessa i en småbåtshamn i SanDiego.

En annan liten vit häger är silkeshäger (Egretta garzetta), Little egret, som finns i Europa, Asien och Australien. Den här har jag fotat i Spanien men vi såg dem även i Australien där det visserligen är en annan underart men de ser likadana ut.

Det här är också i Spanien och här är det silkeshäger, tillsammans med kohäger (se nedan) samt bronsibis och en gråhäger.

Kohäger, eller cattle egret (Bubulcus ibis) finns i en västlig och östlig variant som en del anser är två olika arter. Den är närmare släkt med häger än ägretter, så det svenska namnet är mer passande än det engelska. Den är betydligt mer kompakt än andra hägrar. Även om den helst häckar i områden med vatten håller den till i torrare områden än de andra arterna och ofta i närheten av betande djur. Den här är fotograferad i Louisiana men vi har också sett dem i Europa, Afrika och Australien. 

Det här är kohägerungar fotograferade för nästan 20 år sedan i Sydafrika. Jag hade väl inte så bra koll på den tiden och brände tyvärr delvis ut det vita på fåglarna. Det låg en krokodil under trädet och väntade på att någon av dessa vingliga ungar skulle tappa taget.

Hälsningar Lena

En glimt från ekorrarna i dammen

Den här trädgrenen låg mitt i dammen och var egentligen favorittillhåll för småfåglar. Det låg solrosfrön på baksidan men även några nötter, så ekorrarna skuttade ut hit då och då för att leta efter godsaker.

" -Kan det ligga något här? " ser den ut att undra. 

" - Fnyyyys! Vatten i näsan, hua!"

" - Åh, regnar det?..."

" - Typiskt, svansen är också blöt. Så blir det alltid ute på den här lilla träbiten."

" - Nu gäller det bara att ta sej tillbaka till kanten och få fast mark under fötterna igen."

" - Hoppsan, det är halt här." 

I det här läget håller jag andan och har förstås fingret på avtryckaren. Jag väntar på att den ska hoppa...

...men det gör den inte utan den vadar längre ut i vattnet och jag undrar återigen om jag ska få se en ekorre bada.

Men nej, ekorren tar ett stort skutt snett bort från mej. När jag tittar på denna bild kan jag ju inte låta bli att undra hur den hade blivit om jag haft en kamera med den nya tekniken som låser fokus på ögonen. 

Men nu hade jag inte det och i en liten berättelse som denna tycker jag den kan få sluta så här. Kurre skuttade iväg obekymrat mot nya nötter och mål.

I morgon är det fredag, yeah!

Hälsningar Lena