Under ytan i Nordnorge

Det har inte blivit så många dyk denna säsong, men vi gjorde ju några fler i Nordnorge än de då vi mest hade fokus på det ätbara. Så här långt norrut är det dock inte alls så mycket liv som t ex vid Saltströmmen, där vi dök förra sommaren. Det visste vi också från tidigare besök. 

Men kungskrabba fanns det och jag bjuder därför också på en närbild. Vi åt inte upp den här. När vi gjorde ett andra dyk och jag hade makro på kameran var det mycket svårare att hitta krabba än vid första dyket. 

Något som var häpnadsväckande var den rikliga förekomsten av bägarmaneter och att de var så stora. 

Ofta när vi ser dessa sitter de väldigt grunt på tareblad och är ca 3-5 cm långa. Här var de större än min handflata (vissa minst 15 cm) och de fanns i mängder ner till 10-12 meters djup. 

De här var så stora att det var svårt att fota dem med 60 mm makro. Men en detaljstudie kunde man förstås göra. 

Vi hittade också mängder med valthornssnäckor.

Här har det samlats flera stycken och man kan även se en äggsamling under snäckorna. Kanske de samlats för att alla var reproduktiva och de lägger sina ägg tillsammans. 

Haneskjell fanns det gott om även på denna dykplats och vi plockade några som blev förrätt när vi åt kungskrabba. 

Precis som pilgrimsmusslorna har dessa rader med ögon i kanten av skalet. De ser oss bra och de sluter sej ofta snabbt när en dykare närmar sej. 

En väldigt liten eremitkräfta. Det fanns större men just denna lilla fastnade jag för. Hen har en liten havstulpan på skalet som viftar med sina gälar som en gles plym.

Vi såg inte så mycket fisk men här är det i alla fall en sjurygg som vaktar sina ägg. Det var helt omöjligt att fota denna fisk i en bättre vinkel utan att störa den, så vi backade undan och lät den vakta sin barnkammare ifred. 

Hälsningar Lena

Starar

På håll fick jag syn på stararna som satt på trådarna en morgon på väg till jobbet. Jag hade kameran med mej för att spana på en nötkråka på lunchen (som jag aldrig fick se). 

Jag fick sedan se hela flocken med fåglar lyfta från marken och insåg samtidigt att det faktiskt finns en asfalterad plätt vid vägen där det går att stanna. Alltså blev det tvärstopp där och jag fick fram kameran. Det fungerade utmärkt att fota genom den öppna sidorutan, mellan bilarna som passerade i 80 km/t eller mer. Några undrade nog vad jag gjorde.

Flocken var enorm. När de inte var i luften var det förstås de spillda kornen på stubbåkern de var ute efter.

Här har de precis vänt i luften och är på väg att landa.

Det roliga var att denna enorma flock med fåglar försvann helt när de landade på stubben, som var precis så hög att den dolde fåglarna. 

När jag valde bilder till denna blogg insåg jag förstås att jag skulle ha tagit ett par rutor på åkern när inga fåglar syntes. Men så tänker man inte när man är på plats och tar bilder, inte den här gången i alla fall. Det här är det närmsta jag kan visa hur det såg ut. Det är lika mycket fåglar på denna bild som på den nedanför.

Här lättar de igen och flyger en runda på fältet, för att landa en bit bort från vägen och förvinna helt i den ljusgula stubben. 

Hälsningar Lena

Morgontur

Inspirerad av Stefans gryningsbilder steg jag upp extra tidigt en morgon och åkte ut på en tur innan jag åkte till jobbet. Solen går upp strax före sex nu så det är inte grymt tidigt man måste stiga upp. Solen var inte uppe än när jag kom fram till Hjälstaviken. Mycket fåglar i luften.

Skogen skymmer solen som har börjat klättra på himlen, men gässen som precis lättat träffas av det varma ljuset. 

De låter en hel del och man kan ju undra vad de pratar om. Den kommande långa resan kanske, eller var de ska övernatta härnäst?

När solen nått över trädtopparna når ljuset ner till fåglarna på vattnet framför gömslet. Det är mest gäss och det händer inte så mycket mer än att vissa lättar och andra landar. 

När jag reser mej för att gå spången mot parkeringen kommer ett par stora vita fåglar seglande en bit bort. 

Två ägretthägrar! Jag måste förstås stanna en stund till.

Tyvärr delar de på sej och jag kan bara följa den ena då den landar en bit bort från gömslet. 

Den gör sej väldigt bra mot den mörka bakgrunden och jag får en hel serie bilder när den kommer in för landning. Det är en stor fågel och det går ganska långsamt.

Avståndet är avsevärt men nu får jag utdelning för alla pixlar som min nuvarande kamera har. Bilderna är tagna med 500 mm och är kraftigt beskurna. 

Den pampiga vita fågeln slår sej ner och påbörjar sin morgonputsning. Den andra individen satte sej tyvärr bakom en ridå av växtlighet och blir kvar där så länge jag sitter i gömslet.

Ägretten tycks inte fiska som gråhägrarna brukar göra, utan den nöjer sej med att plocka vad jag antar är insekter från vattenytan. Men det kanske bara är förrätten?

Sen var det dags att åka och jobba.

Hälsningar Lena

Årets tornfalkslåda vid Årike Fyris

Den 7 juli var jag förbi och kollade tornfalkslådan som sitter på ladan vid Kungsängen i Uppsala. Platsen är bara ett stenkast från mitt jobb så det är lätt att svänga förbi och kolla. Det var minst tre ungar i lådan. Tyvärr började det regna precis när jag kom dit och det var tunga droppar så jag fick söka skydd inne i ladan som lådan sitter på. 

Jag upptäckte då att det finns en utställning om Årike Fyris och Linné i ladan, så jag behövde inte ha tråkigt när jag väntade ut regnskuren. Jag hörde också att det kom en matleverans till de små i lådan. 

Här kan man läsa om hur Årike Fyris är ett samarbete mellan SLU och Uppsala kommun. Det är numera också ett naturreservat. 

Här kan man t ex se mängder med blommande kungsängsliljor i början eller mitten av maj, precis runt där den här ladan står. Det finns också mängder med fåglar och tornfalkslådan på ladan har för det mesta häckande fåglar under sommarhalvåret. 

Fyra dagar senare åkte jag tillbaka och då hade ungarna vuxit på sej bra och började se ut som tornfalkar. Vad jag kunde se var det fyra ungar i lådan (men de som "hade koll" påstod att det var fem). Tornfalken var en av de arter som Linné ursprungligen beskrev i sin Systema Naturae från 1700-talet, passande att de bor på just den här ladan.

Här serverar mamma vårtbitare till sina små. Lite ynkligt för fyra (eller fem) hungriga ungar att dela på.

En är helt klart jättehungrig.

Det blev nog inte så mycket delande utan de andra fick vackert vänta på nästa leverans. 

Det gick fort. Här kommer nästa matportion, också vårtbitare. Det hade varit trevligt att få se dessa ge sej ut på sin första flygtur, vilket inte skulle dröja så många dagar. Men dagen efter detta besök åkte vi till Nordnorge och var borta 11 dagar. 

Fru tornfalk ger sej ut på jakt efter nya vårtbitare. 

När vi kom tillbaka från semestern hade alla ungarna lämnat lådan, men jag åkte förbi i alla fall för de brukar hålla till i närheten den första tiden. Den 29 juli fick jag se denna tornfalk lämna taknocken och flyga ut över vallen vid ladan. 

Juveniler liknar honan men det finns några små detaljer man kan titta på. Jag kan ändå inte reda ut om detta är en av ungarna eller den vuxna honan. Flygsättet såg lite vingligt ut, men det kanske var vinden. Kanske någon här kan reda ut vilken fågel det är? Håkan har mycket erfarenhet av dessa om jag minns rätt. Fjäderdräkten ser i alla fall väldigt ny och fräsch ut. 

Den passerade över mitt huvud och spanade på mej. Enligt de som ofta är där och spanar hade alla fem ungar lyckosamt lämnat lådan.  

Hälsningar Lena

Det årliga måstebesöket på mossen

Jag kom fram lite sent och solen var redan på väg att gå ner. Platsen är förstås Knuthöjdsmosse, strax utanför Hällefors. Ett ställe som jag bara måste åka till minst en gång per år. Jag tänker varje år att det vore intressant att åka hit på vintern, men det har ännu inte blivit av. Om ni har tröttnat på bilder från denna mosse sluta läsa här, det är många bilder.  

Kvällen är varm och vindstilla. Smålommarna hörs ropa över mossen och de flyger förbi vid ett par tillfällen. I de sista solstrålarna hittar jag ett par lommar i en damm. 

De ligger stilla tills solen precis har gått ner, sedan drar de iväg och det blir aningen får lång slutartid. Jag lämnar mossen för att inta lite matsäck och "bädda" i bilen. Det är så pass varmt att sovsäcken är överflödig, men när jag vaknar till vid ett på natten och skymtar stjärnor på himlen är den i alla fall lite gosig att ha. 

Jag vaknar kvart över fyra, precis innan larmet i telefonen, och ser att himlen har börjat ändra färg vid horisonten. Hög tid att gå ut på mossen.  

Det ser mycket lovande ut t o m lite dimma på vattnet, fast det måste vara runt 15 grader varmt. Jag beslutar mej för att gå motsols på spången för att få lite annorlunda motiv än jag brukar, samt undgå vissa sträckor med väldigt mycket vatten. Spången är såphal där den ligger under vatten.

Det är tyst på mossen, jag är ensam och hör lommarna "prata" med varandra. Solen är på väg att gå upp och jag njuter. Det är också första gången jag är här med två ungefär likvärdiga kamerahus och kan ha vidvinkel på den ena och tele på den andra, utan att behöva tänka så mycket på höga ISOtal.

Jag tar det lugnt och rör mej sakta på spången, lommarna är någonstans i denna pöl men lite längre fram. Det är ännu i mörkaste laget för fågelfoto. 

Två viggar ligger och vilar. De måste vara vana vid smålommarnas ropande.

Det är tre lommar i pölen och de kommer simmande mot mej. De glider förbi och kommer förvånansvärt nära, inget mer händer. De ropar ibland och man kan se hur de hela tiden lyssnar och spanar mot himlen. Det är fortfarande en del dimma och jag inväntar de första solstrålarna.

Men naturen blir snart mörkare, det blir grått och en efter en drar lommarna från pölen. Typiskt, inte alls vad jag tänkt mej.

Solen gick upp men den försvann bakom molnen och så mycket ljusare blev det inte. Lommarna hade dragit så jag såg mej omkring. Trots att det var mulet var det ju ändå rätt fint på mossen. 

Jag plaskade fram på spången som delvis lågt helt under vatten och kunde glädja mej åt att jag nyligen gjort en behövlig vård av mina gamla kängor. De höll tätt. 

Jag hörde smålommar som ropade, i övrigt var det tyst på mossen och jag var fortfarande helt ensam. Himlen började dessutom klarna upp efter en stund. 

Klockan är nu strax före sex och det blir ljusare. Jag står med vatten till anklarna och överväger åt vilket håll jag ska gå. Det blir framåt (fortsatt motsols), mot en pöl som jag ännu inte varit vid denna morgon. Lommarna låter nära nu.

Väl framme vid en liten plattform som faktiskt är ovanför vattenytan dröjer det inte länge förrän tre fåglar landar i dammen. Det är fortfarande viss dimma kvar här. 

Som genom ett trollslag kommer solen fram och dammen badar plötsligt i ett gyllene ljus. Klockan är 06:16 och solen står så pass högt att det är omöjligt att fotografera i direkt motljus, men vid sidan av går alldeles utmärkt. 

Plötsligt har den grå, mörka morgonen ändrats till en magisk gryning och ISO går snabbt från 6400 till 1250. Fåglarna lyssnar och spanar.

Det blir precis så där vackert som jag hade hoppats på.

De lyssnar och spanar...

...samt utför morgonbestyr.

En smålom till anländer. Nu är det fyra fåglar i dammen.

Den nya individen utlöser en typ av revirhävdande beteende och de börjar simma med näbbarna i vattnet. 

Dessutom ropar de högt.

Minst en annan lom svarar och de är lite stirriga.

Här kommerytterligare en smålom inflygande över mitt huvud, svänger runt i en vid båge och landar i dammen bakom några buskar. 

Nu är det fem fåglar i samma pöl och även om det ser lugnt ut på bilden är det ett spänt läge. 

Det tar bara några minuter så exploderar vattenytan i en kaskad av ljus och det far smålommar åt alla håll. Jag får svårt att bestämma mej för var jag ska rikta kameran, men de som är mitt i solenreflexen går ju inte att fota så jag får anpassa mej efter det.

Det verkar som att tre fåglar ger sej av eller åtminstone påbörjar en start. De har en ganska lång startsträcka på vattnet.

Två stycken håller på med någon slags "revirdans" och jag är glad att jag numera har så mycket pixlar att jag kan beskära en hel del. De är långt ute till höger i dammen. Dimman är i stort sett borta nu.

Det plaskar ordentligt ungefär en halv minut till, hela händelseförloppet har gått väldigt fort.

Jag ser den sista lommen lämna dammen.

Nu var det slut på action i den här pölen och på vattenytan syns snart bara bubbelspår där fåglarna plaskat fram. Solen skiner rakt på mej och det har blivit ordentligt varmt. Dimman och magin är borta för den här gången.

Klockan är 07:23 och skådespelet är slut. För mej är det dags att gå till bilen och köra hem. Jag ska jobba efter lunch och det tar drygt tre timmar att köra. Min "vanliga rutt" via Örebro är avstängd pga översvämningar och jag får köra via Västerås.

Jag fångar en sista spegling innan jag kommer fram till parkeringen...

...och konstaterar att det fortfarande är dagg i spindelnäten.

Hälsningar Lena