ALASKA SALMON

Redan första dagen i Alaska fick vi se stora laxar som hoppade ovanför ytan. Oerhört svårt att fånga på bild. Det blev mest plaskbilder. Men när ansamlingen av lax blev tillräckligt stor gick det att fånga dessa fiskar i luften. Alla de mörka trekanterna på ytan är laxfenor, så ni kan ju tänka er hur mycket fisk det var just här.

Laxarna har en häpnadsväckande livscykel som startar i sötvatten (en å eller älv) där de kläcks. De tillbringar ett par år i strömmen och kallas ”smolts” (stirr på svenska tror jag). Därefter genomgår de en förändring för att klara saltvatten och simmar ut i Berings hav och Gulf of Alaska. De följer havsströmmarna till platser med gott om mat och lever så i flera år. När de är mogna kommer de tillbaka till den ström de själva kläcktes i, återgår till ett liv i sötvatten, för att fortplanta sej och sedan dö. De döda laxarna blir näring till livet i strömmen och ffa alla små nykläckta laxyngel.

En dag försökte vi få lite närkontakt med laxar även i vattnet. Vädret var strålande och Swell låg för ankar i en liten bukt.

Precis när vi skulle äta frukost ropade någon ”björn” och pekade mot stranden. Där tassade en mörk nalle som man efter lite dividerande kom fram till antagligen var en ung grizzly.

Nalle gick vidare och hängav sej snart åt bärbuskarna som växte lite högre upp på stranden.

Efter frukost åkte vi, fyra i taget, med den lilla livbåten upp i en grund, smal å som mynnade i bukten. Halvvägs upp i ån var en grotta där vi fick kliva ur båten och börja simma själva med fenor och snorkel. Miljön runt vattendraget var urskog med sagostämning.

Vattnet såg klart ut vid första anblicken, även om det var lite mörkt av de stora träden som skuggade. Tyvärr uppstår besynnerliga visuella effekter när saltvatten blandas med sötvatten vilket gör vattnet grumligt, nästan oljigt ibland. Det fanns gott om laxar men så här såg det ut när vi simmat en bit.

Högre upp i strömmen täcktes den av sten (som en grotta) och det blev betydligt mörkare, men här var också vattnet mycket klarare. Laxarna svepte runt oss och simmade sedan förbi för att fortsätta uppströms. Laxarna på bilden är Pink Salmon, en hona först och sedan en hanne med puckeln på ryggen.

Det här är en hanne av Pink Salmon med den karaktäristiska nosen och puckeln.

En del fiskar var slitna och hade skador på nosen och ryggen. Vi såg även enstaka Sockeye Salmon, som är vackert röda med gröna huvuden. Lyckades dock inte få någon på bild med godtagbar skärpa.

I en grund del av ån stod vattnet lite stilla och där var sikten också någorlunda acceptabel.

Laxarna simmade in här och låg ibland stilla en stund innan de fortsatte.

Vi låg nästan en timme och spanade på laxarna.

Vartefter man tröttnade var det bara att flyta med strömmen ut i bukten.

På väg ut flöt vi igenom grottan där vi tidigare klivit ur livbåten. Där strömmen mynnade stod inte björnen och väntade :-). Däremot kom dykbåten och hämtade upp de som inte ville simma hem för egen maskin.

De stora ansamlingarna med lax drar till sej björn, som ni kanske läst om i andra inlägg här på FS. Örnar samlas också där laxarna finns. Man kan åka på fotosafari för att titta på just detta. Vi var lite sena för att få se det mest spektakulära uppvisningarna ovan ytan, men björnen kom tillbaka på kvällen strax efter middag.

Vi såg en hel del örnar men när man hade kameran till hands satt de mest och spanade. Inte så illa det heller förstås.

Hälsningar Lena

Med åtta armar kan man kramas ordentligt

Vår resa längs Alaskas Inside Passage fortsatte norrut och vädret var för det mesta riktigt fint. I den skyddade passagen var vattnet ofta väldigt lugnt.

Lite krusningar på ytan mitt på dagen och ofta blev det helt blankt mot kvällen.

På Nautilus Swell är man van att det är många undervattensfotografer med och så här ser laddnings- och arbetsstationen ut. Lägg märke till alla eluttagen på översta hyllan. Till vänster kan man se en balja med färskvatten där man kunde skölja sina grejer efter varje dyk.  

Ett djur som jag alltid spanat efter då vi varit i British Columbia är bläckfisk, specifikt den som heter Giant Pacific Octopus. Vi visste att den skulle finnas även i Alaska och spanade på varje dyk. Oftast hittade man den som på bilden ovan. Sovandes i en smal skreva.

Detta bamseexemplar låg i en väldigt smal skreva och var fullkomligt ointresserad av vad som hände utanför. Sugkopparna var flera centimeter i diameter och det säger lite om bläckfisken storlek. De kan uppnå en vikt av 50 kg och då är armarna ca 3 m långa!

Till slut så mötte vi en bläckfisk som var vaken och satt mellan några stora vita anemoner. Inte ett bamseexemplar men det var alert och brydde sej inte nämnvärt om att bli fotograferad.

De smälter för det mesta in i omgivningen på ett häpnadsväckande sätt och kan ändra både färg och form oerhört snabbt. Här fick jag dock en bild då den poserade mot en ganska OK bakgrund. 

Plötsligt "blåste den upp sig" och ändrade delvis färg.

Om den inte smälter in i miljön så blir ändå mönstret väldigt förvillande.

Jag vill gärna ha mycket tentakler på bilderna, helst med sugkopparna synliga.

Bläckfisken poserade villigt och tycktes inte bry sej särskilt mycket om att det blixtrade omkring den. Om man sträcker ut en hand mot deras tentakler brukar de ofta känna efter (provsmaka) på vad de "hittat" genom att ringla upp på handen/armen. De har nämligen smaksensorer i sugkopparna. De händer dock att de blir väldigt närgångna och då är det svårt att fotografera samtidigt. Sugkoppar som fäster mot naken hud ger sugmärken, kanske inte helt oväntat...

Vi avslutade mötet med bläckfisken med några närgångna portträtt.

Till kvällen så var vattnet spegelblankt och passagen hade smalnat av ordentligt.

Vi mötte en båt som drog en timmertrål strax efter solen gått ner.

Himlen färgades rosa och månen kom fram. Vi passerade timret och ännu en dag längs Inside Passage led mot sitt slut.

Hälsningar Lena

ALASKA UNDER WATER

Vi fortsatte vår resa norrut i Alaska längs rutten "Inside passage" med dykbåten Indy på släp.

Dyken  bjöd på möten med fiskar som vi sett tidigare under dyk i British Columbia, som t ex denna havsmus.

Men vi mötte också helt nya arter som denna Alaska Ronquil. Den finns enbart i Sibirien och Alaska.

Först såg vi bara enstaka individer och alla fotografer gjorde sitt yttersta för att få en bild på denna fisk. Efter någon dag fanns de överallt och de försvarade sina hålor med stor energi.

Det här var dock en bonus och jag har redan fått en förfrågan om att få just denna bild publicerad i en bok. Två hannar av  Alaska ronquil som strider om revir.  

Undervattensmiljön  innehöll mängder med anemoner och förvånansvärt många ormstjärnor, som också kallas medusahuvud. Man kan se dem i vissa norska fjordar, tyvärr oftast ganska djupt.

Ormstjärnorna är oemotståndliga och jag har mängder med bilder på dem. Det är djur som hör till tagghudingarna och de kan ha upp till 5000 armspetsar. Dessa djur filtrerar små partiklar ur vattnet och gillar sålunda när det är riktigt strömt.

På den här bilden är det en "Black rockfish" som slagit sej ner bredvid en sjögurka och ett antal medusahuvuden. En vanlig syn under ett dyk i dessa vatten.

Om man tittade lite noggrannare kunde man också hitta en av mina favoriter. Decorated warbonnet, en charmig fisk som jag visat på bild några gånger tidigare.

Det finns ju också de fiskar som gör sitt yttersta för att inte synas som t ex denna simpa.

Här är ytterligare ett exempel på kamouflage. Man ju tycka att jag borde fått med hela fisken men det var så strömt att den här bilden blev till av bara farten. Mer om det en annan dag.

Hälsningar Lena

Sjölejon - inte bitas bara leka

Stellers sjölejon (Eumetopias jubatus) lever i norra Stillahavsregionen och är de största bland alla sjölejonen.

Vuxna djur är ljusare i färgen än andra sjölejon men valparna är nästa svarta när de föds. Ungarna växer fort och efter ca fem år är honorna i genomsnitt 2,5 meter långa och väger 240-350 kg. Hannarna fortsätter växa, framförallt i omfång. De kan uppnå en vikt på över 1100 kg och bli drygt tre meter långa. Medelvikten är drygt 500 kg.

Det snackas ganska mycket i en koloni och de pratar ofta i munnen på varandra.

Dessa sjölejon har minskat i antal på ett oroväckande sätt runt Alaska men vi fick i alla fall se ett par livskraftiga kolonier med flera hundra djur i varje.

Vi mötte dem också under vatten och det var en ganska omtumlande upplevelse. De flesta djuren som valde att interagera med dykare var yngre individer, dvs slanka men väldigt långa, och de verkade vilja leka med oss.

I början var de lite blyga och kom två och tre i taget, men efter ett tag kom de i stora gäng. De blev också mer modiga med att komma ända fram och kolla in oss ordentligt.

 Bubblorna och slangarna på våra paket verkade extra intressanta.

Det gick inte att hålla reda på hur många de var som lekte med oss i vattnet men jag skulle gissa att det kunde vara ett trettiotal djur som fördelade sej på ca åtta dykare. Det var några dykare som avstod från mötet med sjölejonen bl a för att de är så närgångna. Om man inte höll fast i regulator och mask kunde man lätt bli av med dem och att bära en snorkel på masken hade varit som att bjuda dem en kul leksak.

Trots att det ser ut som att de vill bitas (och även gör det) fick vi en uppfattning om att de nog mest använde munnen för att undersöka oss och vår utrustning med. De visade aldrig någon aggressivitet. Man bör nog ändå vara ganska trygg som dykare innan man försätter sej i den här situationen.

Mötet med sjölejonen var ungefär som att leka med en flock stora, ouppfostrade hundar som aldrig fått lära sej av med otyget att använda tänderna under lek med människor.

Eftersom de såg sin egen spegelbild i min kameraport var det flera som försökte bita över hela den välvda porten. Tyvärr var då ljuset så dåligt att kameran inte förmådde fokusera. Annars hade det blivit bilder rakt ner i svalget.

Alla undervattensbilder är tagna med Tokina 10-17 mm fisheye (på 17 mm), så ni inser säkert hur nära just den här individen var.  

När vi avslutade dyket och klättrade ombord på båten var det minst 15 sjölejon som tittade upp ovanför ytan. De tittade med lite frågande och besviken uppsyn på oss ” – Ska ni gå upp redan ? Vi som hade så kul…”

Ha en skön helg

Lena 

Äntligen ombord

När morgonen grydde denna dag var vi i Kanada, men efter ett kort stopp där vi tog ombord tre gäster till samt mötte tull och passkontrollanter var vi på väg norrut igen.

Molnen låg väldigt lågt men det regnade inte.

Lite senare på förmiddagen passerade vi en av de få bemannade fyrar som fortfarande finns kvar i området. Vi skulle göra första dyket strax efter lunch och det pysslades en hel del med kameror och andra prylar.

Plötsligt hojtade någon i besättningen och när jag kom fram till fören plaskade det till alldeles vid sidan av båten. Det var en vitsidad delfin som lekte med oss i ca 12 knop.

Den uppehöll sej väldigt nära fören på båten och bytte sida lite som den tyckte. Delfinen följde oss i några minuter och sedan dök den plötsligt och försvann.

Man kunde också se en del fåglar från båten. De till höger är en släkting till lunnefågeln som jag tror heter Rhinoceros Auklet.

Första dyket blev vid Dundes Island. Det var mest för att kolla avvägning och utrustning samt anpassa mängden bly. Sikten var halvdan men med makro på kameran spelar det inte så stor roll. Vackra nakensnäckor fanns det gott om.

Ibland satt det flera nakensnäckor nära varandra. Dessa är också ganska små (2-3 cm).

En pytteliten eremitkräfta kunde jag inte motstå. Tyvärr blev den ännu mindre amphipoden inte skarp som sitter till vänster. Skärpedjupet räckte inte för det.

Det fanns gott om räkor.

Vi hittade t o m en vacker liten "Candy stripe shrimp" som ofta håller till i just denna typ av rosa anemon. Dessa räkor skulle det bli betydligt mer av senare.

Molnen hängde fortfarande lågt men en del bergstoppar kunde man nästan se.

På håll ser skogen på öarna nästan ut som granskog här hemma, men när man kommer närmare ser man att det är en annan typ av skog, mera tät och vildvuxen.

Vi spanande efter örnar, havsutter och björn. Dock blev det ingen utdelning på dessa arter denna dag. Åtminstone inte framför rätt objektiv.

Hälsningar Lena