Efterlängtade isdyk!

Äntligen blev det av. Ett riktigt vinterdyk med några entusiaster ur dykklubben Tumlaren. Min annars så trogna sambo och dykkompis var på en uppvaktning/fest med uteslutande killkompisar och kom hem mitt i natten. Alltså inte alls i dykbart skick på söndag morgon. Jag åkte därför  själv till Långsjön i Björklinge och mötte upp med ett nytt gäng.

Vädret var strålande men ganska kallt. Först gäller det förstås att komma åt vattnet. Borra hål och sedan såga upp en vak. De som inte jobbade med vaken fick fixa linorna.

Isen var imponerande tjock och inte alls lätt att hantera. Martins tvååriga dotter tittar nyfiket på när vi försöker lyfta det första isblocket.

Det första stycket vållade mest problem sedan gick det ganska fort. Under tiden hade jag snackat ihop mej med Matilda som var jättesugen på att dyka och vi hade snabbt bokat första dyk.

Jag plumsade i först och väntade strax under isen på Matilda. Det var hennes första isdyk, men hon är mycket rutinerad i kalla vatten så det var inga som helst problem. De röda säkerhetslinorna flyter men kräver ändå att man håller reda på dem och att man signalerar till linskötaren på ytan.

Eftersom Långsjön har dybotten finns det inte så mycket att se på djupet. Däremot är det lite läckert att simma precis under isen.

Bilderna är tagna med en Canon 7D, dubbla blixtar och en Tokina 10-17 mm fisheyezoom (på 10 mm), därav den underliga krökningen av isens undersida. Om ni någonsin funderat hur det ser ut därunder när ni åker skridskor så är detta ett exempel.

Man kan förstås vända allt upp och ner om man har en duktig dykare som modell.

Lite justering av utrustning som ser hur naturligt ut som helst. Lägg märke till bubblorna som faller nedåt i bild.

Dax att vända och simma tillbaka. Det är inte så kallt faktiskt, tre grader, helt OK. 

Här står våra linskötare och tar in lina. Inget trassel än så länge.

Jag dröjer kvar en stund i hålet och försöker få en bild som visar vatten, is och lite av vad som finns på ytan. Isen är dock i tjockaste laget.

Tre par till skall dyka efter oss och vi får turas om att vara linförare och hjälpa till med allt möjligt. Man kan också behöva en hjälpande hand med att ta sej upp ur vaken med all utrustning. Dessutom måste man ju fika.

Innan vi lämnar vårt hål ska förstås isen tillbaka och det ska markeras ordentligt. En toppendag i härligt sällskap.

Hälsningar Lena

ISDYK

Jag försöker övertala min sambo, tillika följeslagare under ytan, att det är dax att göra ett isdyk. Det var flera år sedan sist och jag har helt annan kamerautrustning nu än jag hade då vi senast var under isen och simmade. Jag vill ner och testa lite....

Min sambo suckar tungt, för det är rätt jobbigt att isdyka. Bara att såga upp vaken och få upp isen brukar resultera i att man är delvis blöt och delvis svettig. Helst ska man dessutom vara fyra personer. Två som dyker och två som vaktar och håller linan på ytan. Jag kan bara hålla med, det är jobbigt och våra dykkompisar har inte blivit yngre heller...

På det här dyket var vi på ett populärt vrak som heter Harm. På sommaren är det ett långt ytsim ut till vraket men på vintern drar man bara ut grejerna på en pulka. Dessutom är sikten bättre än någonsin mitt i vintern. Vraket ligger på 18 m och linan som dykarna har med sej kan ses till vänster. I detta fall en lina för grottdykare som är lindad på en spole som dykaren har i handen.

Det här var det bästa dyket jag gjort på detta vrak, men jag hade inte ens en kamera för undervattensbruk med mej. Det sista momentet efter ett isdyk som brukar vara riktigt jobbigt är förstås att ta sej upp ur vaken. Men det brukar bidra till att få upp värmen...

Man kan ju också göra isdyket sent på säsongen och inte behöva såga upp en vak. Det här är i ett kalkbrott i Vagnhärad, som är mycket populärt bland dykare året runt. Inga båtar eller vattenskotrar, ingen ström, vindskyddat och lättnavigerat. Tyvärr finns det inte så mycke att se.

Har man tur kan man få se en kräfta. På sommaren finns det också en och annan abborre och det har hänt att vi har sett paddor, även väldigt djupt.

Vad gör man då? Tja, i kalkbrottet finns det lite prylar t ex ett badkar och en spegel som dykare riggat. Djupare ner finns det massor med bråte. Oftast övar man på olika tekniker och säkerhetsdrillar i ett brott. Vissa kurser förekommer också här.

Om man tittar upp genom hål i isen kan det se ut så här genom en gammal kompaktkamera (Olympus C8080). Alldeles under isen kan man göra roliga fotoexperiment och det är precis vad jag skulle vilja göra nu.

För er som undrar kan jag intyga att det inte är kallare i vattnet än under ett dyk i maj. Temperaturen är 2-4 grader och det är den även långt efter islossningen. Det gäller bara att klä sej rätt...och dra igen dragkedjan ordentligt!

Hej så länge

Lena 

ALIENS - finns dom....?

Inte just dessa kanske, men det finns finns fortfarande "vita fläckar" på kartan i de djupa haven och som döljer främmande arter som ingen ännu har skådat.

Djuren ovan är ett axplock från 10-35 m djup.

Ha en fin helg

Lena

Misslyckade bilder

Det blir ju onekligen en hel del bilder som går direkt i skräpkorgen, men jag sparar ändå alldeles för mycket. Trots att vi reser en del så är det ganska sällan jag stöter på bläckfisk när jag dyker. Havsmus är ett annat exempel. Jag sparar bilder av dessa djur  som egentligen är dåliga, för jag tänker att jag kanske kan göra något med dem i PS. Idag plockade jag fram några av dessa.

En Giant pacific octopus där originalbilderna var hopplöst fulla med skräpiga prickar, ljussättningen var ojämn och bakgrunden rörig. Den gömde sej i en grotta och jag försökte manipulera fram den känslan.

Havsmus ser man bara under nattdyk i Skandinavien men i Kanada finns en art som är vaken på dagtid. Bakgrunden var väldigt rörig på denna bild så jag fejakde en strålkastare för att visa bara fisken (och ge lite nattdykskänsla).

I denna bild har jag faktiskt klonat bort en stor gulspräcklig fisk som kom från ingenstans och ville vara med på bild. Den dominerade helt med PS fixade det.

Ha en fin kväll

Lena

LIVMODERKANNIBALER

....låter väl som titeln på en dålig skräckfilm, men det handlar istället om fortplantning hos sandtigerhajar.

Dessa hajar kan man möta på många platser i världen och även se i ett flertal akvarier t ex både i Kolmårdens Tropicarium och på Universeum i Göteborg. Det är fridfulla varelser men de utstickande tänderna får dem att se lite grymmare ut än de är.

Vi fick nöjet att möta ett tiotal sandtigerhajar i Sydafrika 2008. Det var högdräktiga honor som samlats i Sodwana Bay för att invänta nedkomst. Hajarna är dräktiga 8-9 månader och föder en eller två ungar som är ca 1 meter långa. Dessa honor var själva ca 2,5 till 3 meter långa.

Ungarna blir så stora som 1 meter genom att vara sk livmoderkannibaler. När fostren är små har de alla en gulesäck med näring. Den tar slut när hajfostren är ca 17 cm långa och då börjar de större äta upp de mindre, samt obefruktade ägg som kan finnas i livmodern. Till slut återstår bara det största hajfostret i var och en av de två livmödrar som hajen har. Den kan alltså maximalt föda två ungar per tillfälle men ibland blir det bara en.

Hajarna sveper över våra huvudet men det finns inte det minsta hot i situationen. Dessa honor väntar bara på att föda sina ungar och simmar i stillsamma cirklar i den lätta strömmen. Denna art kallas "Sand tiger shark" i USA, men möter man dem i Australien kallas de "Grey nurse shark" och i Sydafrika är de mest kända som "Ragged tooth shark" eller "Raggies".

Vi lämnade de vackra hajarna åt sitt öde efter 40 minuter. Eftersom man är rädd att störa dem för mycket fick endast en grupp dykare besöka dem per dag och maxtiden var 40 minuter. Om vi har tur kanske vi för möta nya "raggies" på vår nästa tur till Sydafrika.

Hälsningar Lena