Smaragdhavet

Jag brukar alltid mjukstarta med 60 mm makro när jag fotar undervattensbilder. Det är ett objektiv som alltid levererar och det kan bli lite blandat, t ex små fiskar som denna lilla "goby"... 

...en vacker nakensnäcka...

....eller en färggrann liten simpa.

Anemoner går alltid att experimentera med när man har makro på kameran.

Det är ju dock vidvinkelmotiven som ofta blir de mest spektakulära och så här häftigt mycket fisk var det när vi kom ner på en dykplats andra dagen. Vattnet i Barkley Sound är mycket grönt och kallas också Smaragdhavet.  Vattentemparaturen var ca 8 grader och det känns som ett slag i ansiktet när det är 30-35 grader i luften.

Båten har ankrat på denna plats och det gäller att hitta tillbaka till ankarkättingen när man ska gå upp, i synnerhet om det är strömt. Man gör ett tre minuters säkerhetsstopp vid ca 6 m och har man då inte något att hålla i kan man hamna långt bort från båten. Kättingen syns på denna bild och det ser ut som att den försvinner i ovankant. Det är för att vattnet är mycket grumligt ner till ca 6 m djup, sedan blir det betydligt klarare.

På bergsformationerna trängs alla former av liv. De stora vita anemonerna är typiska i området. man ser också olika musslor, små anemoner, havstulpaner mm.

Det var otroligt mycket fisk på denna dykplats, stora och små.  

Man kunde "lägga sej" tillrätta vid en vacker formation med anemoner och sedan bara invänta de stora fiskarna tills de bjöd på en trevlig komposition. Vid det här laget hade vi varit i vattnet ca 40 minuter och det började bli dags att leta rätt på ankarkättingen....jag antog att vi var ganska nära...

...men jag kunde inte se den. Började fota dessa vackra stora "rockfish" och insåg efter en stund att där var ju kättingen, bakom stimmet. När man väl vet var den är kan man njuta en stund till trots att tanken med luft börjar bli väldigt "lätt".

Vidvinkelbilderna är tagna med en fisheye så dessa fiskar var mycket nära. Hur häftigt som helst. 

Så här nöjd är man efter ett bra dyk och en hembakad kaka sitter perfekt precis när man kommit upp. Om ni tycker det ser ut som att den här killen har mycket konstiga prylar runt halsen är det för att han dyker med en sk rebreather. Det är en återandningsapparat som renar luften så man kan återanvända den.

Hej så länge,

Lena

Resan som började med ett inställt flyg

På väg mellan Seattle och Victoria på Vancouver Island. Snart skulle vi vara framme och det kändes extra skönt denna resa för den skulle inte alls ha gått via Seattle. När vi vaknade vid tretiden på vår första resdag, för att åka till Arlanda i tid för 06:05 flighten till Frankfurth, fick vi veta i ett e-mail att den resan var inställd. INSTÄLLD ! Vad gör man? Det var första delen av vår resa som skulle gå från Arlanda till Frankfurth, vidare till Vancouver och slutligen Victoria. Efter ca 1 och en halv timme fick vi ett meddelande med en ny rutt via Amsterdam - Seattle och sedan Victoria. Vi andades ut men insåg snabbt att om vi ska via Seattle (alltså USA) måste man ha en giltig ESTA (inresetillstånd). Jag hade en men min sambo hade nytt pass så han måste ansöka igen. Som tur var löste det sej snabbt denna gång och vi kom iväg.

Från Victoria körde vi till Port Alberni på Vancouver Islands västsida. Klockan sju nästa morgon steg vi ombord på Frances Barkley som skulle ta oss till Haggard Cove. Här lastas våra resväskor med dykutrutsning, fotoprylar mm ombord på båten. Väldigt smidigt med de stora lådorna. Lådorna vägdes och man fick betala frakt, men det var inte särskilt dyrt.    

Solen var på väg upp när vi gick ombord på båten.

Det som ser ut som soldis är egentligen rök från de skogsbränder som härjade på olika platser. Hela British Columbia var oerhört torrt och det brann på flera platser. Dock inte i närheten av de ställen dit vi skulle.

MV Frances Barkley, som är byggd i Norge, har kört passagerare och gods i Barkley Sound till öar och små bosättningar som Haggard Cove, Kildonan, Bamfield och Ucluelet sedan 60-talet. Som turist kan man göra en dagstur eller bli avsläppt på någon av ovannämnda platser.

Här känns det verkligen som att vi är "på väg", med allt bagage i säkert förvar, och att semestern kan ta sin början.

I Haggard Cove lastades våra lådor av. När Frances Barkley skulle släppa av folk här tidigare i sommar  satt det en svartbjörn på bryggan som vägrade flytta på sej trots mycket väsen och signalerande från båten. Den lommade till slut in bland träden.....men jag undrar hur det kändes att kliva av på bryggan?

Denna gång var det ingen björn i sikte och dykbåten från Rendezvous låg och väntade i den lilla hamnen. Det var en dykare till som skulle till samma ställe och nu var det manuell lastning som gällde.

Dykcentret Rendezvous ligger omgivet av bergväggar och skog. Det gamla trähuset har fem olika plan och man springer en del upp och ner i trappor när man är där. Ström kommer från två generatorer och färskvatten från ett vattendrag på andra sidan bukten. Bergväggen gör att det inte finns vare sig wifi eller täckning för mobiltelefon, helt underbart. Här skulle vi tillbringa de närmaste sex dagarna.

Efter kaffe och lite småprat plockade vi ihop all utrustning och hann med två dyk innan middag. På bilden ovan en ung "wolf-eel". En fisk som liknar vår havskatt, mer om dessa kommer senare.

Vattnet här är oerhört grönt och sikten kan vara mycket varierande. Här var den i alla fall strålande och fisklivet var det full fart på. Vår vistelse började riktigt bra och all utrustning som vi släpat med oss fungerade utan problem.

Förutom dykningen som ni fått se smakprov på ovan tillbringade jag en del tid med att försöka fånga dessa små juveler på bild. Det är Rufus kolibrier, några unga individer som inte hunnit flytta söderut ännu....sedan fanns det ju en och annan örn. 

Fortsättning följer,

Lena

Sommarstängt även på tisdagar!

Kul att få en bild från FS Masters utvald att hänga på Galleri Kontrast. Jag har dock inte haft tid att ta mej till Stockholm för att se alla bilderna. I tisdags tog jag tåget till Stockholm och promenerade till galleriet. Eftersom jag inte varit där förut (och Slussen ser ut som den gör) använde jag mej av Google maps, där stod också att galleriet var öppet till 18 denna dag. Det hade jag också kollat vid ett par tillfällen innan jag åkte till Stockholm. Nu stämde inte det. Enligt en lapp på dörren var det stängt vissa sommarveckor på både måndagar och tisdagar. Snopet fick jag gå därifrån, jag hinner inte dit innan söndag.

Det var den här bilden som blev utvald. Den fick ett hedersomnämnande i kategorin "ögonblick".

Hälsningar Lena

Blå brännmanet med vitling

I vanliga fall kan man hitta stora röda brännmaneter som har små vitlingar som lever i skydd bland de brännande trådarna. Vitlingarna skyddar sej med "manetslem" som gör att de inte bränner sej. Det kan man läsa om i länken i slutet av denna blogg.

Under midsommarhelgen såg vi en del blå brännmaneter, eller blåklintsmanet som den också kan heta. De är mindre än de röda och med kortare trådar. De bränns inte heller lika mycket. Lustigt nog hade en del sällskap av små vitlingar.

En eller ibland två små genomskinliga fiskar simmade i skyddet av de brännande trådarna. Om man förstorar kan man se organen i kroppen på dem.

Ytan på manetens klocka kan se slät ut men den har små upphöjningar som man kan se på denna bild. De blå maneterna är ganska ovanliga och det här var första gången vi såg dem med vitlingar. Havet levererar ständigt överraskningar. 

Hälsningar Lena

 https://www.fotosidan.se/blogs/logholm/manetslem.htm

Kaxig jättehummer!

Under ett av dyken vid Väderöarna på midsommarafton mötte vi en riktigt stor hummer. Kanske den största vi någonsin sett. Vi närmade oss lite försiktigt för den låg utanför sin "håla" vilket är mycket ovanligt på dagtid. Jag hade Tokina 10-17 mm fisheye på kameran (på 11 mm) och bilden är något beskuren. 

Den här bilden är obeskuren och hummern backar inte trots att jag är väldigt nära. Istället kommer den vandrade med klorna i "högsta hugg" och går först mot Fredrik. Ingen av oss har någonsin upplevt en hummer som kommer mot oss på det sättet... 

Klorna är enormt stora och Fredrik bryr sej inte ens om att höja sin kamera med 60 mm makro.

Plötsligt kommer hummern på andra tankar och vänder sej mot mej istället. Här kan man se att den har en del av en krabba som den håller hårt i. Störd mitt i maten, kanske var det därför den var så hetsig i humöret. 

Tyvärr hade jag bara en fungerande blixt så ljuset blir ojämnt när den stora hummer kom farande mot mej. Jag hann inte heller rikta om den enda blixten jag hade för det gick för fort. Den stora mörka klon är precis vid kameraporten och jag backade spontant undan.

Hummern passerar mej med sin måltid mellan frambenen och klipper några extra gånger med den stora klon mot kameran. Den vandrar iväg bland stenarna och vi låter den hitta en ny plats för att få äta ifred.  

Trots att det var 10 dykare i vattnet på ungefär samma plats under ca en timme var det bara vi som mötte denna hummer. Tur att jag hade bilder som kunde styrka att det var en riktig gammelhummer.  

Hej så länge,

Lena