Guadalupe, men var är hajarna?

Det låg låga moln över Guadalupe när vi kom fram vid lunchtid. Guadalupe är en ö med vulkaniskt ursprung som är naturreservat och hade en befolkning på 15 personer vid senaste räkningen (2008). Det finns ett fiskeläge som heter Campo Oeste och vi ser en fiskebåt. Guadalupe är mexikanskt och ska inte förväxlas med Guadaloupe, som är franskt, ligger i Västindien och har en helt annan folkmängd och turism. "Vår ö" får man inte ens gå iland på.

Vi ser två andra båtar när vi ankrat. Det ena är Solmar V, en dykbåt som vi rest med en gång tidigare och som också gör dessa turer med vithajsdykning. Den lilla vita båten är fiskare, de dyker efter en slags ostron (abalone eller havsöron). De dyker alltså på en plats där två eller tre andra båtar gör allt för att locka till sej vithaj....

Så här ser dagens schema ut. "Continental" är första frukost, då brukar det finnas havegrynsgröt, nybakade muffins, fruktsallad, rostat bröd, jordnötssmör, marmelad, kaffe, juice etc. Andra frukost är lagad mat. Eftersom vi inte dykt på förmiddagen är behovet av dubbla frukostar inte så stort just idag. Efter lunch öppnas burarna och då har vi delats in i grupper så att alla ska få gå ner i de nedsänkta burarna i 45 minuter. Vi har två burar i ytan och där får man vara när man vill, bara det finns en luftslang ledig.  

Stämningen är hög och den spansktalande gruppen samlas på däck.

Personalen jobbar med att få allt i ordning. Här ligger det hängselförsedda bälten med blyvikter nedstoppade i stora fickor. När man har våtdräkt flyter man och för att kunna stå bra i burarna måste man ha vikter. Det finns 10, 15 och 20 kg på bältena beroende på personens storlek och hur tjock våtdräkt man har.  

Här sänker de en av ytburarna. Golvet i den kommer att ligga på ca 6 m så helt i ytan är den inte.

Vår kapten sköter kranen som lyfter burarna. Han är ganska avslappnat klädd när vi är ute till havs.

Här är det en av burarna som så småningom ska ta oss dykare ner till 10 m. De gula slangarna är luftkällan som varje dykare har i munnen.

Nu börjar det bli dags. Våtdräkt med huva är bra, det är ganska kallt i vattnet.

Den franska truppen är noga med dokumentationen.

Man kan se stora fiskar från ytan. Det är "jacks" och en del tonfisk som kommer för att äta av den frusna tonfisk som vi använder för att locka till oss hajar.

Äntligen är det vår tur och vi ska vara i en bur med fyra personer plus en divemaster som sköter betet och hjälper till när vi hissas ner och upp. I hörnet kan man se en vanlig dykflaska, det är en reserv om något skulle hända med de slangar vi andas ur som går upp till båten. En haj kan ju bita  sönder  dem ...fast det har aldrig hänt...

Fredrik är redo och betesfisken ligger i jutesäcken.

Vår divemaster Ryan stampar på säcken med betet. Lite blod och små bitar tonfisk sprids i vattnet.... Det här är rutinjobb för Ryan men om ett par dagar kommer han att få en vithaj "i famnen" och det har han aldrig haft förut.

Fiskarna älskar betet och såväl små som stora flockas runt oss. Vi spanar efter haj ute i det blå vattnet...

Fiskarna kastar sej över resterna av en tonfiskstjärt. Inga hajar i sikte....Det är som att sitta i gömsle, man får ha tålamod och vilda djur gör som de behagar.

Jag leker på lång slutartid och funderar över hur det är att vara fisk i ett akvarium. Det känns lite så när man står i buren och fiskarna flockas utanför...Vi fick inte se någon haj och ingen annan grupp heller denna första dag.  

Men det kom hajar, strax före lunch nästa dag får vi första kontakten bara ett par minuter innan vår bur hissas upp...jösses vad stora de är !

To be continued...

 Lena

En ny dykdag gryr ombord på Nautilus Explorer

Solen går upp och vi flyttar från sjölejonkolonin till en angränsande ö.

Jag leker i det skarpa solljuset. Tur att man kan korrigera sneda horisonter i efterhand för det gungar mer än det ser ut.

En obebodd ö och vår nästa dykplats. Här skulle det finnas kelp men det gör det inte. I alla fall inte den långa lianliknande kelpen som kan sträcka sej från botten på 30 m och upp till ytan. Antingen har någon skördat den (kelp används i en massa olika produkter) eller så är vattnet för varmt. Det var 2-3 grader varmare än det brukar vara så här års.

Vi hittar en del blad när vi dyker ner men det är inte den kelp vi hade förväntat oss.

Det finns en del fisk och de är rätt intresserade av att vara med på bild.

En del poserar villigt mellan två fotografer.

Plötsligt får vi syn på en säl. De är inte alls så nyfikna och orädda som sjölejonen utan rör sej på betryggande avstånd från oss. Den saknar nog kelpen för sälarna gillar att hålla till där.  

Det finns en del småfisk...

...och mindre koraller. Dykningen är dock inte särskilt spektakulär och det går dyningar hela tiden som gör att man gungar hit och dit. Makrofotografering är helt uteslutet även om vi ser en del små vackra nakensnäckor och annat. 

"First mate" Tim hämtar oss med en av gummibåtarna när vi kommer upp till ytan.

Det är ganska skvalpigt när vi avslutar vårt tredje dyk och vi är redo för att åka vidare.

Båtarna lastas ombord. Kaptenen jobbar på en plan och kollar väderutsikterna...

Förslaget var att lämna området kring Benitos innan middag och gå mot Guadalupe. Då skulle vi hinna fram till ungefär lunch nästa dag och alla skulle hinna göra ett burdyk innan det blev för sent på dagen. Alla ville gå mot Guadalupe.....för där väntade vithajen.

Hälsningar Lena

Sjölejonleken fortsätter

Efter våra lekar var det vila på stranden för sjölejonen medan vi åt vår "second breakfast" och tog det lugnt inför nästa dyk, fixade med flaskor och kameror.

Solen var en bra bit upp på himlen och det skulle ge strålar i vattnet tänkte jag. Jag kunde inte upptäcka något liv på den karga ön när jag spanade mot den.

Där fanns en del fåglar och ferala katter som man ej lyckats få bort. Ön är naturreservat och man får inte gå iland. Katterna kom från tidigare bosättningar som lämnat dem. Där hade också funnits getter som förvildats men dessa hade man skjutit, vilket inte hade varit helt okontroversiellt när det hände.

Fransmännen tog en fototur med en av våra gummibåtar. Om man förstorar kan man se den vackra prydnaden på båtförarens hatt.

Vi gjorde två dyk till med sjölejonen och hittade en fin stenformation att fotografera runt. Samma "attack" som tidigare. De spanade från ytan och dök sedan i grupp ner på oss.  

Det var fint runt stenarna och vi fick vara själva med sjölejonen en lång stund. Det kändes extra priviligierat.

Solen fick pälsen att glänsa när de poserade framför kameran. Ryggraden verkar hur böjlig som helst och det gick rasande fort ibland när de skruvade sig som spiraler.

På denna plats fick jag en av mina favoritbilder från resan, en bild som ju några av er redan sett. Bilden på den nyfikna sjölejonungen som ser sin egen spegelbild i min välvda kameraport gav också första pris i fototävlingen "bästa sjölejonbild", som vi hade ombord. Det var personalen som röstade fram den, enhälligt.

Solen strålade ner i vattnet och bjöd på andra utmaningar än att bara fånga sjölejonen på bild.

" - Lets BLOW BUBBLES !!! "

Ibland fullt ös och ibland ett stillsamt sjölejon som poserade i solen. Just den här provade flera olika poser åt både höger och vänster.

När de närmade sig ensamma var de lite försiktiga men de ville gärna kolla in oss. Fotografen i bakgrunden har också fått ett ensamt sjölejon att göra konster framför kameran. 

" - Ska ni gå upp nu när vi har så roligt ? " När solen gick ner bakom ön lämnade vi sjölejonen för denna gång. Det var ett oförglömligt möte och båtresan hade verkligen börjat bra.

I torra kläder och med alla kameraprylar på laddning såg vi solen försvinna helt innan vi gick in i salongen för en cocktail före middagen. Det var helt stilla på denna plats och vi skulle ligga där hela natten. I morgon väntade en ny dykplats.

Hälsningar Lena

Kan man lägga "motivet" på tallriken?

I Norge får man jaga under vatten, dvs dykare och fridykare får fånga fisk med kniv, ljuster eller harpun. OBS! Man får inte plocka hummer, men krabba och musslor går bra. Marulken på bilden ovan är ganska lätt att fånga för den ligger stilla på botten och litar på sitt camouflage. När vi är på Tustna äter vi fisk eller pilgrimsmusslor nästan varje dag...

Som gäst på Tustna får man gärna bidra med fisk till köket om man inte har något emot att jaga under dyket. Man kollar med kocken på morgonen vad som behövs och det fångas inte mer fisk än vad som går åt till veckans middagar. Det är också helt OK att avstå från jakten. När man fotograferar har man ju ett annat intresse än att döda motivet. Här har min sambo precis hittat  sin första marulk och fotograferar koncentrerat.

Ni inser säkert att kan jag ta bilder av honom i den positionen så kan han ta bilder av mej. Den här bilden är tagen med en kompaktkamera, en Canon G7X med två blixtar. Fotograf Fredrik Gihl.

Några av dykarna i vårt gäng ville gärna ha marulken på matbordet....dock är det inte samma fisk som vi fotograferade på bilderna ovan. Jag har inga problem att äta älg eller rådjur, men jag vet inte om jag skulle vilja äta rådjuren som jag fotograferar i trädgården ...hur fjolligt är nu det?

Så kändes det också med fiskarna, i synnerhet marulkarna,... kanske för att de är så löjligt lättfångade....

Det växte fram en kamratlig överenskommelse mellan fotografer och "jägare". Om vi hittade en fisk samtidigt fick fotografen företräde, 3 minuter tyckte "jägarna" var generöst med tid...:-)

" - Är det någon med ett ljuster i närheten eller kan jag fota i lugn och ro.....?"

Det kunde ju dock hända att man som fotograf råkade skrämma marulken lite....men bara lite vänskapligt....man kunde ju klappa den lite på stjärten till exempel.

Om fisken råkade simma ner mot djupare vatten (under 30 m), kunde de som jagade oftast inte följa efter för deras dyktid på det djupet räckte inte till en säker jakt. Det här gänget var så pass erfarna och professionella att ingen äventyrade dyksäkerheten eller en säker avlivning av fisken bara för att få en fin fångst.

Den här bamsen fick simma vidare och kocken drygade ut fisken i kvällens "curry" med mera grönsaker. Jag hade inte velat sätta ett ljuster i den...

Pilgrimsmusslor känns lättare. Dessa kan jag både fotografera och sedan plocka upp för att tillreda och äta till middag. Det blev en hel del sådana.

Här har vår utmärkta kock förberett pilgrimsmusslorna som en förrätt. Fast jag vill helst ha mina utan bacon...men det är en helt annan diskussion.

Hälsningar Lena

Tustna 2015, del III. Sjurygg

Vädret varierade under vår vistelse på Tustna. En morgon såg det ut så här efter frukost.

Vi passerade en skarv på sin utkiksplats på väg ut till första dyket.

Solen började tränga igenom molnen men det föll fortfarande ett lätt regn när vi gjorde oss klara för att gå i vattnet. Här satt det en till skön fågel och spanade på oss.

Jonna hittade ganska snabbt en sjurygg. De leker under vår-sommar och honan lägger upp till 300 000 ägg som hon fäster omgångsvis under två veckors tid i klippskrevor. Rommen får en tallriksstor, svampliknande form (det gula på bilden), så äggen effektivt kan omspolas av vattnet. När honan är färdig, befruktar hanen äggen och stannar sedan vid dem för att vakta dem mot predatorer och vifta fram friskt vatten. Detta gör han troget under 60-70 dygn, varefter kläckningen äger rum och han drar vidare.   

Under ett senare dyk på ett litet vrak hittade jag denna hanne som också vaktade ägg. De var placerade precis innanför dörren på en liten överbyggnad. En väl skyddad plats och förstås helt omöjlig att fotografera.

Den här hannen höll till i aktern på vraket. Sjuryggen (Cyclopterus lumpus) ser lite egendomlig ut med sin runda kroppsform med tjock delvis förknölad hud. Den saknar fjäll och har rader av taggiga vårtknölar längs kroppssidan och ryggen.

Jag kunde inte se äggen men det var tydligt att den vaktade något inne bland vrakdelarna. Hannen, som kallas stenbit kan bli 40 cm och väga ca 3 kg. Honan, som även kallas kvabbso, blir större och kan väga upp till 7 kg.

Det var mörkt på vraket och svårt att få skärpa på den vackra fisken. Sjuryggen fiskas inte minst för rommen, som saluförs under namnet stenbitsrom, något som är ganska missvisande då det är hanen som kallas stenbit.

Bukfenorna och bukpartiet mellan dem är omvandlade till en stor sugskiva som i synnerhet hanen använder då han vaktar äggen. Här kan man skymta den strukturen mellan fenorna.

Det blev en fin dag till slut och på vägen hem fick vi syn på två rådjur ute på klipporna. Det såg lite konstigt ut men det fans ju gott om mat helt nära.

Skarven satt där och spanade igen men lättade när vi passerade. Det är tydligt att denna boj är ett favorittillhåll för några av dessa fåglar.

Hälsningar Lena