Fåglarna i Kruger

Man kan inte rapportera från en safari i Kruger utan att ha åtminstone ett inlägg om fåglar. Man skulle kunna göra en resa med enbart fokus på fåglar i denna nationalpark och ändå känna att man bara sett en bråkdel av det som finns. Jag är ingen utpräglad fågelfotograf men jag lyckade fånga några på bild.

Världens största fågel måste man ju ha med. Men de är knepiga att få bra bilder på med den långa halsen och lilla huvudet.

Afrikas tyngsta flygande fågel är koritrapp (eng. kori bustard) och det här var verkligen en bonus som en ihärdig medresenär med kikare lyckade få syn på. Mitt 300 mm med 1,4 extender räckte egentligen inte till och bilden är kraftigt beskuren och brusig. 

Näshornsfågel är också lite av ett måste att visa. Roliga fåglar som ofta satt längs vägen. Ett par höll till vid en utkiksplats och verkade mycket vana att posera för fotografen. Den ena passade dessutom på att sandbada inför publik.

Jag blev snabbt förtjust i de vackert blåglänsande stararna. Insåg efter en tag att det var minst två olika arter. Detta är en Burchell's starling med svarta ögon.

Greater blue-eared starling hade gula ögon och skimrade om möjligt ännu mer när man såg den i solen.

En annan vacker och relativt vanlig fågel som ofta satt i buskar vid vägen var denna "European Roller".

En vacker släkting som var betydligt ovanligare var den här "Lilac breasted roller". Återigen räckte min utrustning inte alls till för att göra denna vackra fågel rättvisa.

Pärlhöns är desto vanligare och denna variant har en hård kam på huvudet.

När vi stannade för att köpa lunch en dag hittade jag ett fågelbad. Det nyttjades av främst tre olika arter under den stund jag stod och tittade på badet (vilket var längre än någon annan, småfåglar har inte så hög status bland lejon och elefanter). Fågel till höger är en "White-browed robin-chat, helt bedårande i vattnet. Till vänster tror jag är en "Dark-capped bulbul" för den är knallgul runt kloaken.

En mycket ivrig badare var denna "Arrow-marked babbler" och det blev många skvättiga bilder på denna i badet. Den var också ganska högljudd.

Det finns oerhört vackra små fåglar som liknar kolibrier men är något större och dessutom färgranna småfåglar som heter "bee-eaters". Denna ovan finns inte i min lilla bok men den hör antagligen till någon av dessa grupper. Vi såg också flera olika sorters kungsfiskare, men på för långt avstånd eller i hopplöst motljus.

Mot slutet av den sista dagen, då vi hade bråttom till grinden efter mötet med lejonen passerade vi ett stort dött träd med dessa två. Det är en vacker örn som heter Bateleur med ett vingspann på 170-185 cm. Vi hade sett dem på långt håll tidigare men här satt det två i ett träd som dessutom jobbade hårt på att göra flera. Det blev tvärstopp en kort stund och jag lyckades vinkla upp kameran mot fåglarna. Ljuset var besvärligt och grenarna i vägen men några bilder blev det.  

Jag hade kunnat stanna mycket längre i Kruger...

Hälsningar Lena

Den vita giraffen

Giraffer fanns med på min önskelista och jag behövde inte bli besviken. Vi såg mängder med giraffer, men de är inte helt lätta att få bra bilder på.

Giraffen är världens högsta djur. En tjur kan bli fem meter hög och väga nästan två ton. Hur ska man beskära bilder på ett djur som har flera meter lång hals?

Ta en närmare titt på deras bordskick. Giraffer äter gärna akacia träd och många av dem är fulla med långa taggar. Ingen match för giraffen verkar det som. Den 45 cm långa tungan hjälper antgligen till. Giraffen är idisslare. Lång väg att stöta upp foder för att tugga igen kan man tycka, men så fungerar de.

Vid ett vattendrag fick vi syn på fyra giraffer som stod en lång stund vid kanten och spanade innan de sakta vadade ut i vattnet.

I Kruger är det lejonen som är giraffens värsta fiende. Vi fick veta att lejonen kommit på ett nytt sätt att jaga giraff. De har genom slumpen sett att hovdjur lätt halkar på asfalt. Girafferna är de hovdjur som har svårast att ta sej upp eller återfå balansen om de halkat. Lejonen jagar sålunda upp giraffen på någon av de asfalterade genomfarts-vägarna och slår till när den halkar. Stor måltid till en grupp lejon.

Vi väntade på att få se om girafferna skulle dricka. Till slut, efter mycket spanande, bestämde de sej för att dricka en i taget, medan den andra höll utkik.

Plötsligt får vi syn på en ensam giraff på andra sidan floden. Den är väldigt ljus i färgen och  beter sej mycket försiktigt. Den vill dock till sina kompisar, det verkar helt klart.

När den väl kommit ut i vattner skyndar den på stegen fram till sina kompisar.

Giraffen är nästan helt vit men har mindre bruna fläckar på halsen. Den har en hel del ärr och märken men ser för övrigt OK ut. Den är dock minst i denna grupp.

Vår guide har aldrig sett denna giraff förut och han kör i parken 2-3 dagar i veckan, samt en del extra turer på sin fritid. Den vita giraffen verkar lite försynt, men de är fortfarande långt från oss och bilderna är tagna med 300 mm.

Avslutar med ett porträtt. Har provat göra en del bilder i svartvitt och denna tyckte jag fungerade rätt bra för det.

Hälsningar Lena

Snabelkommunikation

Elefanter stod förstås på min önskelista över djur som jag ville se på vår resa. Att pricka av "The Big Five" kändes inte så viktigt, men just elefanterna ville jag möta, ju fler desto bättre.

Den afrikanska elefanten är en gigantisk växtätare som tillbringar ca 14 timmar om dygnet med att äta och förändrar landskapet ganska ordentligt där den drar fram. En vuxen hanne kan bli 4 m hög och väga ca 6 ton. Honorna är betydligt mindre men kan ändå bli så tunga som 3½ ton. 

De första elefanterna vi såg var ensamma hannar och äta verkade vara det som uppehöll dem just då. De såh inte ut att sortera så noga utan rev åt sej av växtligheten med god aptit.

Vi passerade en utkikspunkt och spanade ut över landskapet och Crocodile river. Inga större elefantgrupper syntes till men man kunde se samlingar av flodhästar lång bort.

Till slut fick vi syn på en liten grupp med ungar. Det är honor och ungar som leds av en äldre hona. Elefanten är dräktig i 22 månader innan hon föder en unge som man sedan hjälps åt att hålla reda på inom gruppen. Hos den afrikanska elefanten har både honor och hannar betar.

Den lilla ungen i mitten var den minsta vi såg. Tyvärr var avståndet ganska långt.

Den här var desto närmare ! När vår första dag började lida mot sitt slut mötte vi fyra stora elefanthannar precis brevid vägen. Trots att vi satt i en stor safarijeep var elefanterna mycket imponerande. Vi hade precis passerat ett litet backkrön när vi hamnade mitt bland dem. Vår guide stannade men höll motorn igång. Elefanterna tittade på oss...

Sedan började två elefanter ta på varandra med snablarna. Det var inte fråga om någon kraftmätning utan det såg mest ut som att de "snackade" helt tyst med snablarna. Vår guide stängde av motorn för läget var lungt när elefanterna börjar interagera på detta sätt. Ganska ovanligt att få se sa han också.

Det blev rätt snäva bilder med 300 mm men jag gillar ändå dessa bättre än de bilder vi tog med 17-55 mm som satt på den andra kameran.

Det rådde ingen tvekan om att det var någon typ av samtal som de två herrarna hade.

Plötsligt slutade de dock tvärt med sitt snackande och tre stora elefanter vände sej mot vår bil och bara tittade. Motorn fick liv och vår guide la i backen. Ett par av elefanterna tog några steg mot oss och han backade en bit. På frågan "vad gör de nu ? " svarade han: "- They push us because they know they can".

Vi backade ytterligare en bit och plötsligt släppte den spända stämningen och elefanterna promenerade förbi bilen för att återuppta sina samtal och äta lite.

De hade fått visa oss vem det var som bestämde och nu var det lugnt igen. Vi bjöds på lite mer snabelsamtal innan de sakta rörde sej in bland buskar och träd.

Vi avslutade safarin som börjat vid femtiden på morgonen och kom tillbaka till vår lodge utanför Kruger strax innan solen skulle gå ner.

Med en iskall Savannah Dry cider i handen gick jag ut på den stora balkongen och spanade ut mot Crocodile river. Där gick en hel familj med elefanter....

Innan middagen hann vi svalka oss en stund i polen som låg i anslutning till balkongen och baren på övervåningen. Med bara tolv gäster totalt (och byte av gäster just denna kväll) fick vi en stund helt för oss själva där vi faktisk kunde höra elefanterna som betade vid floden. De snackar med ljud också, inte bara med snablarna.

Hälsningar Lena

Växtätarnas mångfald I

Att köra runt i en nationalpark som Kruger är inte som att köra genom safaridelen i en djurpark. Själklart tycker kanske många, men jag har fått flera frågor om just den aspekten. Kruger genomkorsas av vägar, både grus och asfalt, men våra guider på promenaden påtalade att man bara ser ca 1% av parken från fordonen. Helt klart är i alla fall att man ser betydligt mer från ett safarifordon än en hyrbil av mindre modell.

Ser man mycket djur ? (en vanlig fråga). Ja, visst ser man mycket djur, men det finns ingen garanti att man ska se t ex lejon, leoparder och geparder. Däremot törs jag nog lova att impala antiloperna på bilden ovan, de får man garanterat se. Impala är ganska små (ca 50 kg) och lever i stora grupper med honor och unga djur samt mindre grupper med hannar.

Ett smeknamn på dem var parkens ”Mc Donalds” både för att de förekom i så stor mängd (och därmed ofta på köttätarnas matsedel) och för de mörka bågarna man kan se på dess bakdel.

Precis som det ska förhålla sej så är växtätarna de vanligaste djuren man ser, medan de stora rovdjuren är oerhört mycket färre till antalet. Djuret med de stora öronen är en kudu. De är betydligt större än impalan (honor ca 180 kg, hannar ca 250 kg).

Den här honan har järnkoll på oss för hennes två ungar står i buskaged bakom henne.

Kuduhannen har stora horn och de vita mönstren i ansiktet ser ut som krigsmålning.

Hannen till vänster på bilden är lite yngre. Hornen växer med åren. Dessa djur har också ett roligt mönster med vita ränder på bakdelen.

Man ska inte glömma att växtätarna kan vara nog så imponerande och definitivt inte ofarliga. Afrikansk buffel hör till ”The Big Five” dvs de djur som är farligast att jaga och som många vill se under sitt besök i parken.

Vi passerade genom en hjord med betande bufflar (ca 80-100 st). De organiserade sig snabbt med de vuxna djuren ytterst och ungdjur i mitten. De kollade också in oss noga genom att använda luktsinnet.

Det här är ett koncentrerat sätt att bilda sej en uppfattning om dofter som kallas "flema". Det här beteendet kan man se hos flera tamdjur t ex häst.

Bufflarna är stora idisslande växtätare som kan väga mellan 650 till 800 kg. När de luktat sej till att vi inte var hot mot dem återgick de till att beta. Vår guide påpekade då att det hela tiden fanns ett djur som höll oss under uppsikt. Det stämde. Ett djur tittade på oss medan de andra åt och uppgiften att vakta växlade mellan djuren på ett för oss helt obemärkt sätt. 

Det djur som ofta omtalas som det farligaste i Afrika är faktiskt en växtätare, nämligen flodhästen. De håller mest till i vattnet på dagtid och kommer upp på natten för att beta av växtligheten.

Vuxna flodhästar väger mellan 1700 till 2000 kg. De är förvånansvärt snabba, bevakar sina territorier´noga och kan bli mycket aggressiva.

Man kan ju fundera om dessa höll på med något storts koordinerat gruppsim ...

På dagtid ser man mest öron, ögon och näsborrar men ibland kan man ha tur och då tittar det upp lite mer av det stora djuret ovanför ytan.

Det får räcka från Afrika för idag

Lena

Till Sander

Jag har fått veta att det finns en krasslig liten kille som heter Sander som följer mina blogginlägg från Afrika för att han gillar de vilda djuren. Han vill gärna se mer vilda djur och då helst köttätare. Dagens inlägg får därför handla om stora katter och förhoppningsvis är Sander lite piggare i morgon bitti när han hittar dessa bilder tillsammans med mamma eller pappa.

I Kruger finns det två stora köttätare, leopard och lejon. Leoparden såg vi aldrig men vi hörde den morra och eftersom vi befanns oss till fots räckte det bra med ett morr. Vi backade undan och lämnade leoparden (och dess unge) ifred.

Det första lejonet vi såg var en stor hanne som låg och sov i sanden. Det var parningssäsong för lejonen och andra hade sett en hona i närheten tidigare. Inte konstigt att den behövde vila. Det kan nog bli lite jobbigt med uppvaktning emellanåt.

Vi letade en hel dag och en halv dag till innan vi fick se några mer lejon. Denna gång hittade vi flera stycken. En hel flock med honor.

Det var sen eftermiddag när vi fann gruppen med stora fina honlejon. De låg och vilade i skuggan. Tyvärr skymde gräset lite i början.

Då vi väntat en stund reste sej en hona upp och sträckte lite på sej.

Vi satt tysta och hänförda i vår lilla hyrbil som vi lyckats pressa in mellan två stora fyrhjusdrivna stadsjeepar.

Jag fick syn på att det låg flera lejon en bit bort. Alla halvsov i skuggan och brydde sej inte det minsta om att vi tittade på dem.

En stor ärrad dam reste sej upp och vandrade genom gruppen. Hon stannade och gnuggade sitt huvud mot en annan hona innan hon gick och la sej på en ny skuggig plats. Tyvärr skuggade gräset så mycke att jag inte fick med det på någon bild.

Hon slog sej ner och såg sömningt nöjd ut. Lejonet är det näst största kattdjuret i världen, bara tigern är större. Lejonen är de största rovdjuret i Afrika och även om hannarna är större än honorna, blir ändå dessa tjejer rätt imponerande.

En vuxen lejonhona är 140-175 cm lång + svans och ca 90 cm i mankhöjd. Vikten ligger mellan 110-150 kg. Lejonen är lite unika bland kattdjuren för att de lever i flock.

Efter en gäspning lägger sej den här damen också ner för att sova en stund. Kanske ska de jaga till natten, man kan aldrig veta.

Trots att det rådde en mycket avslappnad stämning i hela gruppen (8-9 lejon) kan man tydligt se att de yngre har full koll på när de äldre rörde på sej.

Ny sval plats i skuggan. Solen ligger lågt och hon vet nog att snart kommer alla bilar att åka sin väg. Parkens grindar stänger om en halvtimme och vi började faktiskt få lite bråttom.  Lejonen hade fängslat oss en lång stund.

Hon bestämde sej för att vila en stund till. Ingen visste ju vad de hade för planer när solen gått ner. Dessutom tassade det runt minst en kärlekskrank hanne i området...

Det var allt för denna gång

Lena