Extas - flygande fåglar och det blir bilder !

Åkte en sväng till Hjälstaviken för att testa nya kameran på flygande fåglar och det var så himla kul ! Det fanns tusentals gäss att öva på och innan solen försvunnit helt kom det även lite tranor. Den här typen av motiv klarar 5D mark III avsevärt bättre än min gamla 7D. Bjuder på ett hastigt urval. Alla bilder är tagna handhållet med Canon 300 mm/f4 + 1,4 extender.

Gässen är ganska välorganiserade.

Det uppstod en masspsykos när en havsörn gjorde entré. Jag såg inte ens örnen men det gjorde tydligen ganska många andra.

Det blev mycket gäss...

....men så kom tranorna. Lite för långt bort men jag tog ändå några bilder. De är inte så välorganiserade som gässen, lite mer fladder hit och dit.

Solen var på väg ner och ljuset avtog för varje  minut.

Med bländare 11 tog jag några bilder rakt mot den lilla solskärva som fanns kvar.

Hälsningar Lena, som återkommer med rapporter från Alaska en annan dag

ALASKA UNDER WATER

Vi fortsatte vår resa norrut i Alaska längs rutten "Inside passage" med dykbåten Indy på släp.

Dyken  bjöd på möten med fiskar som vi sett tidigare under dyk i British Columbia, som t ex denna havsmus.

Men vi mötte också helt nya arter som denna Alaska Ronquil. Den finns enbart i Sibirien och Alaska.

Först såg vi bara enstaka individer och alla fotografer gjorde sitt yttersta för att få en bild på denna fisk. Efter någon dag fanns de överallt och de försvarade sina hålor med stor energi.

Det här var dock en bonus och jag har redan fått en förfrågan om att få just denna bild publicerad i en bok. Två hannar av  Alaska ronquil som strider om revir.  

Undervattensmiljön  innehöll mängder med anemoner och förvånansvärt många ormstjärnor, som också kallas medusahuvud. Man kan se dem i vissa norska fjordar, tyvärr oftast ganska djupt.

Ormstjärnorna är oemotståndliga och jag har mängder med bilder på dem. Det är djur som hör till tagghudingarna och de kan ha upp till 5000 armspetsar. Dessa djur filtrerar små partiklar ur vattnet och gillar sålunda när det är riktigt strömt.

På den här bilden är det en "Black rockfish" som slagit sej ner bredvid en sjögurka och ett antal medusahuvuden. En vanlig syn under ett dyk i dessa vatten.

Om man tittade lite noggrannare kunde man också hitta en av mina favoriter. Decorated warbonnet, en charmig fisk som jag visat på bild några gånger tidigare.

Det finns ju också de fiskar som gör sitt yttersta för att inte synas som t ex denna simpa.

Här är ytterligare ett exempel på kamouflage. Man ju tycka att jag borde fått med hela fisken men det var så strömt att den här bilden blev till av bara farten. Mer om det en annan dag.

Hälsningar Lena

Sjölejon - inte bitas bara leka

Stellers sjölejon (Eumetopias jubatus) lever i norra Stillahavsregionen och är de största bland alla sjölejonen.

Vuxna djur är ljusare i färgen än andra sjölejon men valparna är nästa svarta när de föds. Ungarna växer fort och efter ca fem år är honorna i genomsnitt 2,5 meter långa och väger 240-350 kg. Hannarna fortsätter växa, framförallt i omfång. De kan uppnå en vikt på över 1100 kg och bli drygt tre meter långa. Medelvikten är drygt 500 kg.

Det snackas ganska mycket i en koloni och de pratar ofta i munnen på varandra.

Dessa sjölejon har minskat i antal på ett oroväckande sätt runt Alaska men vi fick i alla fall se ett par livskraftiga kolonier med flera hundra djur i varje.

Vi mötte dem också under vatten och det var en ganska omtumlande upplevelse. De flesta djuren som valde att interagera med dykare var yngre individer, dvs slanka men väldigt långa, och de verkade vilja leka med oss.

I början var de lite blyga och kom två och tre i taget, men efter ett tag kom de i stora gäng. De blev också mer modiga med att komma ända fram och kolla in oss ordentligt.

 Bubblorna och slangarna på våra paket verkade extra intressanta.

Det gick inte att hålla reda på hur många de var som lekte med oss i vattnet men jag skulle gissa att det kunde vara ett trettiotal djur som fördelade sej på ca åtta dykare. Det var några dykare som avstod från mötet med sjölejonen bl a för att de är så närgångna. Om man inte höll fast i regulator och mask kunde man lätt bli av med dem och att bära en snorkel på masken hade varit som att bjuda dem en kul leksak.

Trots att det ser ut som att de vill bitas (och även gör det) fick vi en uppfattning om att de nog mest använde munnen för att undersöka oss och vår utrustning med. De visade aldrig någon aggressivitet. Man bör nog ändå vara ganska trygg som dykare innan man försätter sej i den här situationen.

Mötet med sjölejonen var ungefär som att leka med en flock stora, ouppfostrade hundar som aldrig fått lära sej av med otyget att använda tänderna under lek med människor.

Eftersom de såg sin egen spegelbild i min kameraport var det flera som försökte bita över hela den välvda porten. Tyvärr var då ljuset så dåligt att kameran inte förmådde fokusera. Annars hade det blivit bilder rakt ner i svalget.

Alla undervattensbilder är tagna med Tokina 10-17 mm fisheye (på 17 mm), så ni inser säkert hur nära just den här individen var.  

När vi avslutade dyket och klättrade ombord på båten var det minst 15 sjölejon som tittade upp ovanför ytan. De tittade med lite frågande och besviken uppsyn på oss ” – Ska ni gå upp redan ? Vi som hade så kul…”

Ha en skön helg

Lena 

Äntligen ombord

När morgonen grydde denna dag var vi i Kanada, men efter ett kort stopp där vi tog ombord tre gäster till samt mötte tull och passkontrollanter var vi på väg norrut igen.

Molnen låg väldigt lågt men det regnade inte.

Lite senare på förmiddagen passerade vi en av de få bemannade fyrar som fortfarande finns kvar i området. Vi skulle göra första dyket strax efter lunch och det pysslades en hel del med kameror och andra prylar.

Plötsligt hojtade någon i besättningen och när jag kom fram till fören plaskade det till alldeles vid sidan av båten. Det var en vitsidad delfin som lekte med oss i ca 12 knop.

Den uppehöll sej väldigt nära fören på båten och bytte sida lite som den tyckte. Delfinen följde oss i några minuter och sedan dök den plötsligt och försvann.

Man kunde också se en del fåglar från båten. De till höger är en släkting till lunnefågeln som jag tror heter Rhinoceros Auklet.

Första dyket blev vid Dundes Island. Det var mest för att kolla avvägning och utrustning samt anpassa mängden bly. Sikten var halvdan men med makro på kameran spelar det inte så stor roll. Vackra nakensnäckor fanns det gott om.

Ibland satt det flera nakensnäckor nära varandra. Dessa är också ganska små (2-3 cm).

En pytteliten eremitkräfta kunde jag inte motstå. Tyvärr blev den ännu mindre amphipoden inte skarp som sitter till vänster. Skärpedjupet räckte inte för det.

Det fanns gott om räkor.

Vi hittade t o m en vacker liten "Candy stripe shrimp" som ofta håller till i just denna typ av rosa anemon. Dessa räkor skulle det bli betydligt mer av senare.

Molnen hängde fortfarande lågt men en del bergstoppar kunde man nästan se.

På håll ser skogen på öarna nästan ut som granskog här hemma, men när man kommer närmare ser man att det är en annan typ av skog, mera tät och vildvuxen.

Vi spanande efter örnar, havsutter och björn. Dock blev det ingen utdelning på dessa arter denna dag. Åtminstone inte framför rätt objektiv.

Hälsningar Lena

Totempålar, laxar och amfibiefordon

Jetlag gjorde att vi vaknade tidigt i gryningen. Vi hade redan dagen innan listat ut att ”start- och landningsbanan” för alla Kethickans sjöflygplan låg utanför vårt motell. Klockan 06.00 startade det första planet sedan blev det underligt tyst…. Jag steg upp och tittade ut.

Dimman låg tät och det var lätt att förstå varför det var så tyst. Det gick helt enkelt inte att flyga. Den scince fiction liknande skapelsen i bakgrunden är ett kryssningsfartyg.

Solen klättrade snabbt högre upp på himlen och dimman lättade. De små planen var snabbt igång och en del båtar började också leta sej ut. På bilden ovan kan man se spåren efter tre flygplan.

Halv sju var det full fart och vi steg upp.  Efter frukost och lite pyssel med bagage gick vi ut till busshållplatsen för att invänta "silverlinjen". En av två busslinjer i Ketchikan.

Vi fick vänta ett bra tag och under tiden passerade detta fordon. Något slags alternativ för de som inte kan dyka möjligen. När vår buss slutligen kom var den full (turister från kryssningsfartyg) men vi fick tränga oss in vid chauffören som pratade oavbrutet. Han frågade om det var i Sverige som man gjorde så bra klockor...

Ketchikan har två stora samlingar med totempålar och vi besökte båda. Vi hade ju inte så mycket annat att göra innan vi fick gå ombord på båten klockan sex.

Totempålar finns tydligen bara i områdena längs Nordamerikas norra västkust. Anledningen är att det fanns så gott om mat här att indianstammarna hade tid över att arbeta med annat, däribland utsmyckning. Totempålar började som utsmyckade pålar i de stora långhusen som indianerna tillbringade vintrarna i.

 Konsten att snida pålarna utvecklades och de höga pålarna kunde ibland berätta hela historier. Den här heter "Rock Oysterman Pole" och handlar om en ung indian som drunknade när han fiskade ostron för han fastnade med handen i ett jätteostron och kunde inte undkomma tidvattnet.

Ett och annat slitet hus stod längs vägen. Lägg märke till totempålen till vänster om huset.Totempålar har inte särskilt lång livsläng. När de faller sönder och ramlar omkull är det meningen att de ska ligga och på så sätt bli en del av naturens kretslopp. Det verkade som att detta hus skulle gå samma öde till mötes.

Vi åt lunch i Ketchikan och satt på balkongen till vänster, vid flaggorna. I väntan på maten tittade jag över kanten...

....och där simmade laxarna, i hundratal. De flesta av dessa var troligen "Pink Salmon" på väg upp i strömmen. Vi skulle komma att se väldigt många laxar innan resan var slut, så jag spar historien och deras öden till lite senare.

Nedanför lunchserveringen simmade också två välmående sälar. Det var uppenbart att de redan ätit en stor lunch och antagligen en stor frukost också.  

Klockan sex på eftermiddagen träffade vi alla våra medresenärer och fick äntligen gå ombord på Nautilus Swell, som genast lämnade hamnen. Middag väntade i salongen och resan hade börjat. Lite underligt styrde vi kosan söderut. Eftersom båten är kanadensisk måste den lämna USA var 28:e dag och tillbringa ett dygn i Kanada. Första kvällen gick vi sålunda mot Prins Rupert, där även tre andra gäster väntade på att få gå ombord. Äventyret skulle snart börja på allvar.

Hälsningar Lena