Ringvägen runt på Island

Island, väg nr 1, är en ringväg på ca 130 mil som går runt hela ön. När det är barmark går det utmärkt att ta sej runt på stora delar av Island med bil. Vissa platser kräver fyrhjulsdrift och högre frigång, men längs ringvägen och många andra mindre vägar fungerar vilken bil som helst. Det finns däremot inga tåg. Island har ingen järnväg. Bilderna i detta inlägg har väg 1 som gemensam nämnare och är tagna vid eller på vägen. 

Ringvägen är ganska smal och saknar helt vägren dvs det är oftast mycket svår att stanna, vilket man gärna vill då naturen överraskar hela tiden. Det finns rastplatser och längs vissa delar av östra sidan är det bitvis gott om dem. Det är oftast bara en plätt vid vägen, om man har tur finns ett bord, aldrig någon toalett och väldigt sällan en sopkorg. Vi hade oftast egen lunch för det är mycket enklare än att försöka hitta någonstans att äta.

 Det här är Islands just nu vanligaste hyrbil om man vill in på platser där vägen är av lägre standard, en vit fyrhjulsdriven Dacia. Om det är skyltat att vägen kräver 4x4 gör den det, samt viss erfarenhet bakom ratten. Någonstans längs den vägen kommer man att stöta på mycket kraftig lutning, riktigt knölig väg och/eller vatten som ska korsas.  

I detta inlägg kör vi dock vidare på ettan. Vi startade på ringvägen i Selfoss på södra Island och körde längs östkusten. Vi passerade mäktiga vattenfall, glaciärer etc men det får komma i senare inlägg. Bara att titta på naturen längs vägen var en upplevelse. Landskapet format av lava kan se väldigt olika ut och här passerade vi genom ett område där lavastenen var täckt med mossa. 

Det var eländigt svårt att hitta någonstans att stanna. Till slut blev det tvärnit på en privat väg, dessutom på "fel sida", men det var inte så mycket trafik. En annan vit Dacia följde snart vårt exempel. Vi passerade stora områden med de mjuka mossiga högarna, som inte liknade något vi sett förut.

Ganska abrupt försvann mossan och vi befann oss i ett landskap som var nästan helt svart. Det här är vid en större bro (tvåfilig dvs det gick att mötas på bron) och det gick att stanna före bron. 

Det här är ett panorama av fem bilder. Platsen var nästan apokalyptisk. Island har stora områden arktisk öken där nederbörden är låg och det finns väldig lite liv. 

Jag blev fascinerad av den här platsen. Den vidsträckta ödsligheten går inte riktigt att få fram på bild. Det är nog därför jag bjuder på tre bilder :-) Notera att bilen till höger har ljuset på. Det är lag på Island, tack och lov. 

Vi lämnar ökenområdet och fortsätter norrut på östkusten. Här lyckades vi stanna vid ett "äventyrsföretag". Vi började närma oss glaciärer och då kan man sälja extra kryddade upplevelser. Eftersom vi har upplevt glaciärer på mycket nära håll på andra ställen kände vi inte något behov av att paddla kajak eller klättra på is denna gång. Några bilder av naturen från parkeringen fick de dock bjuda på.

Europas största glaciär täcker ca 8% av Islands area och vi stannade givetvis. Jag kommer att visa bilder från den glaciärdel som vi upplevde som mest givande. Det var inte på denna plats. Det här är bron över  Jökulsarlon, där vattnet strömmar ut från Vatnajökullglaciären. Ettan går över bron och vi körde av här av två anledningar. Det fanns toaletter och jag ville absolut ut på Diamantstranden (kommer senare).  

Vi fortsatte norrut och ettan viker så småningom av från kusten. Nu är vi på norra Island och vi kom upp i ett område med mer berg. Det låg snö kvar på en del ställen. Här rann det vatten precis vid vägen och det gick att stanna.

Jag bjuder därför på ett vattenfall, det 139 m höga Rjúkandafoss, som ligger precis vid väg ett. Vi behövde verkligen en bensträckare och det var en rejäl uppförsbacke till denna del av fallet. 

Nu har vi lämnat det sista områdena som lockar mest turister och det är ganska glest med trafik.

Det här är väldigt vanligt på Island, även på väg nr 1 är de flesta broar enfiliga, dvs man får vara beredd på att stanna, vänta och köra när det är ledigt. Här pågick dessutom ett vägarbete så vi blev stående i ca en halvtimme. Vi befinner oss nu i ytterligare ett ökenområde med mest lavasten och väldigt lite växtlighet.

Det är fascinerande strukturer och storslaget på sitt sätt, även om det kanske inte är så vackert. Det som känns underligt är att bara några kilometer från denna plats ligger Europas till volymen största vattenfall, Dettifoss (kommer kanske senare). 

Det här är ettan några kilometer utanför Myvatn på norra Island. Här pyser det och bubblar ordentligt. Luften är mättad av svaveldofter och färgerna har ändrats dramatiskt.

Bakom kullarna ligger Myvatn där vi stannade två nätter innan vi fortsatte vidare mot Holar. 

Vi har passerat Akureyri och kommit in i ett område med mer berg, snö och det är kallt (2-3 grader). Notera att snöpinnarna är högre än på någon annan bild. Här blir det mycket snö och vägarna stängs ofta av på vintern. Vi lämnade ettan för att köra längre norrut till Holar, där vi skulle besöka universitetet och dess hästar, det kommer garanterat i en annan blogg. 

Därefter var det bara att köra ner till Reykjavik som återstod för oss, ca fyra timmar från Holar. Jag är övertygad om att västra sidan med dess fjordar har fina ställen, men det ingick inte i denna resa. De sista fyra timmarna på ettan dominerades av regn, kraftigt och ihållande. Därför är det här sista bilden från ringvägen på Island för denna gång.

Hej så länge,

Lena

PS. Från första januari 2026 införde Island en ny vägskatt på ca 60 öre/km. Vi bokade vår bil i september 2025 och blev rätt överrumplade när de började prata om denna extra avgift när vi hämtade ut bilen, som ju hade obegränsad körsträcka. Den gäller dock för alla bilister, inte bara turister.

Glimtar från Island

Är nu åter hemma efter åtta dagars rundresa på Island, en ö där vädret kan vara mycket överraskande. Ibland låg molnen väldigt lågt, strax ovanför fotknölarna faktiskt. Det tog sex dagar innan vi såg solen. Den strålade dock när vi lämnade Reykjavik och reste hem. Vi slapp i alla fall överraskande snöfall och mulet väder är ju för det mesta att föredra när man vill fotografera. Regnbågar i vattenfall kunde vi dock glömma, men det har ju så många andra förevigat på bild så det gör inget. 

Det pyser och bubblar ur marken på Island och man kan njuta av en varm dusch längs vägen om man vill. Island har också Europas största öken, vilket egentligen är en arktiskt öken, ett landområde som inte liknar något annat vi färdats igenom. I anslutning till detta område finns dessutom Europas till volymen största vattenfall.  

Island är också det näst mest "hästrika" landet i världen (efter Mongoliet), med ca 25 hästar per 100 invånare. Det finns bara islandshästar, inga andra raser är tillåtna. Det kommer garanterat mer bilder på islandshästar, samt en och annan bild av platser vi besökte eller detaljer som råkade hamna på minneskortet t ex när uppförsbacken blev för brant. Det blir dock inte en rundresa från dag ett till åtta, det har Margareta visat oss för mindre är ett år sedan och vi följde till mångt och mycket i hennes spår. Mina inlägg blir snarare i form av glimtar från denna speciella ö och när det passar är de samlade kring ett tema.  

Hej så länge,

Lena

On Location Photo Walk: Kapellskär

Jag nappade på erbjudandet att gå på fotopromenad med Wild Nature fotoresor och FS. Första promenaden gick genom Ridderholms naturreservat i Kapellskär, vilket är ca en och en halv timme hemifrån. Jag hade inte varit där tidigare och tyckte att en promenad med guide kunde vara ett lämpligt sätt att lära sej ett nytt ställe. Det var Frida Hermansson som ledde turen och det var minst 20 personer som gick med. Vi kom inte längre än innanför stängslet innan folk spreds i naturen. 

Det gick sakta och på vissa ställen vek sej benen som en reflex på många av fotograferna. Här en äng helt översållad med smörblommor. Det fanns en otrolig massa arter som blommade vackert längs vår promenadväg. Insåg också att det var rätt gott om fågel vid vattnet, men jag hade medvetet valt att inte bära på ett tele för att jag skulle ge andra motiv en chans. Det skulle handla om landskap enligt instruktionen så jag släpade på ett stativ och hade mer lämpliga objektiv än 100-500 mm.

Det var sol och en del moln, ganska fint och växlande. Ville man inte ha sol var det bara att vänta en stund. 

Vi passerade över en våtmark på en spång och kom till en gräsplätt med vackra, lila blommor som fick åtskilliga personer att bums inta lågt markläge. 

De hade blommat ett tag men det fanns fortfarande fina exemplar kvar av majvivan. Den har minskat kraftigt i Uppland men även i södra delarna av landet och de flesta lokaler finns numera på Öland och Gotland. Jag minns inte när jag såg en majviva senast  och bara att få se den gav kvällens promenad en extra kick. 

Vi stannade extra länge vid spången och majvivorna för att fika. Fridas fina hund Doris blev extra uppmärksam på vad alla gjorde när folk började prassla med påsar och ta fram godsaker. Annars tyckte hon nog mest att vi gick för långsamt.  

Det ingår i arrangemanget att ett kameramärke visar upp och lånar ut prylar till den som är intresserad. Denna gång var det Nikon och till slut nådde även de fram till spången. De fick nog slita bra genom terrängen med skrindan som var full med både kameror och objektiv. På spången var det visserligen slätt men jag tror att bredden på ekipaget gjorde det lite väl spännande. 

 Till slut nådde vi den punkt som var slutdestination för promenaden. Nu stod solen lågt och ljuset var mycket fint. Det blommade otroliga mängder gullvivor, ramslöken hade precis börjat slå ut och enstaka vitsippor fanns fortfarande kvar.  

Blommorna var oemotståndliga och det uppstod en stund då jag kände mej lite löjligt glad mitt i det gula med den kraftiga doften av ramslök i näsan. Vilket guldställe ! 

Vi hade nu nått ut till havet och om jag vände gullvivorna ryggen såg det ut så här. Jag använde för en gångs skull stativet (jag hade ju burit på det hela vägen). Det är inte riktigt min grej att vara ute på fotopromenad med så många andra människor, men man får ta det för vad det är. Det blev i alla fall ett lyckat arrangemang och vi hade nog väldig tur med vädret, för det har varit mycket växlande i regionen denna vecka. Det hade också kommit en rejäl regnskur hemma, som vi undgick ute vid kusten. 

Klockan närmade sej nio på kvällen och jag insåg ungefär hur sent det skulle bli innan jag var hemma. Men det var det värt. Jag tackade Frida och promenerade tillbaka till bilen, vilket var längre än jag trodde.   

Tog en sista bild över småbåtshamnen i närheten av där vi parkerat. Här fanns det mängder med skäggdoppingar som hade sina bon och låg på ägg, dessutom tofsvipor, gäss och en hel del annat kvitter. Det här stället kommer jag att besöka igen och det hade nog inte blivit av om jag inte följt med på denna tur. 

Hälsningar Lena

Grodfotografering del II

Efter frukost på lördagen åkte vi till Stenshuvud. Mikael kör en gammal Volvo 245 och det var ren nostalgi att åka med honom. Ramslöken hade inte riktigt börjat blomma ännu men den var på gång. Vi vandrade runt i ett område en stund och sökte efter lökgroda, men det gav inte något utan vi gick mot torrare, sandigare marker med en del ljung.

Här kunde man hitta sandödla och den här tiden på året är sandödlehannen vackert grön längs sidorna. Längs en gammal stenmur var ett bra ställe att leta och här har två deltagare hittat något. 

Det var inte en vackert grön hanne men däremot en juvenil sandödla. Den var bara några centimeter lång, men ganska "blyg" och gömde sej snabbt vid minsta störning. Om man hade tålamod och väntade kom den dock snart ut från sitt gömställe. Solen och värmen lockade. 

Sandödlorna fanns där men det var luriga och snabba individer. Efter mycket letande hittade vi ett par exemplar men det var svårt att få en på bild, då de snabbt kilade in bland täta snår och buskar. Jag såg en hona, som är enbart brun, en kort stund men ingen lyckades fånga den på bild. De vackert gröna hannarna var trots allt lite lättare att upptäcka.

Jag samåkte ju med vår guide och blev kvar en stund när alla andra åkt för att äta lunch någonstans. Då hittade vi en vacker hanne som satt inne i en enbuske. Den satt still förvånansvärt länge och genom att vika undan grenar i busken kunde vi fotografera den från olika håll. Det var förstås många smågrenar och annat som ställde till det, men några bilder blev det på en synnerligen vacker ödla.  

Efter lunch och en stunds bildredigering gav vi oss iväg till samma damm som dagen innan för att få en stund till med klockgrodor och förhoppningsvis även ätlig groda. Jag passade på att fånga några fler bilder på de spelande klockgrodorna. Ljudet från dammen var överväldigande, men samtidigt väldigt mysigt att bara sitta där i solen och lyssna. 

Plötsligt fick jag syn på två klockgrodor som utkämpade en tuff fajt i vattnet. 

Det händer tydligen ibland. Trots en serie bilder på dessa två var det svårt att förstå vad som är vad när man tittar på dem. Till slut verkade det som att en av dem fick ge sej och simmade iväg en bit.  

Vi satt utspridda runt dammen och spanade. Här sitter vår expert Mikael Gustafsson tillsammans med två deltagare. Beroende på hur man ville ha ljuset fick man flytta runt pölen. Det fanns gott om villiga modeller i vattnet och ibland halvvägs upp på land om man satt riktigt stilla.  

Förutom klockgrodorna fanns det också ätlig groda. Vackert gröna, lite större än klockgrodorna och med mycket fina ögon. 

Om man rörde sej för mycket vid kanten skvätte det till och de grodor som kommit upp hoppade snabbt ut i vattnet och försvann. Då fick man slå sej ner och vänta. 

De kom snart tillbaka, ibland simmande rakt mot fotografen. Vädret var perfekt för att bara sitta still och njuta av grodornas lek, ta en och annan bild samt spana ut över dammen.

Två som var så pass nära att de blev hyfsat skarpa var det inte lätt att få till. Dessa två var de enda som ställde upp på det.

Det dök också upp ett annat djur som passade på att glida runt i vattnet, en vacker snok. Efter en lång fotosession med grodorna åkte vi tillbaka till hotellet för att äta middag.

När vi åkte ut efter middagen var det ordentligt mörkt. Ingen ide att komma för tidigt enligt Mikael. Första stopp var vid Vårhallen där vi letade efter strandpaddor i mörkret. 

Det var verkligen mörkt och jag har låtit bilderna förbli mörka för att återge hur det såg ut. Vi gick runt och letade i varenda liten pöl och hittade salamandrar samt en massa paddyngel, men inga strandpaddor.

Vi åkte därefter vidare till Brantevik och letade efter grönfläckig padda. Vi hittade flera exemplar men de var i vattnet och ville inte vara med på bild. Om man hittar dem på land sitter de helt stilla och man kan lätt fotografera dem. Denna kväll var det för kallt trodde Mikael. Det var bara ca tre grader och då fanns det nog inte så mycket för paddorna att jaga, så de stannade i sina pölar. 

Här är i alla fall en bild på en grönfläckig padda som får fungera som dokumentation på att de faktiskt fanns på platsen. Vi såg även en del vanliga paddor, men de uppehöll sej också i de vattenfyllda groparna. Det blev sent även denna kväll och vi kom inte tillbaka till hotellet förrän efter midnatt. 

Under söndag förmiddag var det bildredigering och en del bildspel som Mikael visade. Som naturfotograf har han många strängar på sin lyra. Alla deltagare valde ut tre bilder som vi tittade på tillsammans och fick feed back på. Efter lunch lämnade jag Skåne för denna gång, men under hemresan började jag så smått tänka på nästa års resa och hur jag då skulle kunna inkludera grodor, paddor och ödlor i programmet.

Hälsningar Lena

Grodfotografering del I

Anledningen till att jag åkte till Skåne i början av maj var att jag bokat en kurs i grodfotografering med Mikael Gustafsson/N. Jag brukar åka till Skåne under senvår/försommar men jag hade kanske valt att åka lite tidigare (för bättre chans på blåhaken) om det inte vore för att kursen låg den 8-10 maj. Vi träffades i Simrishamn för ett inledande föredrag av Mikael och middag, innan vi åkte ut för första kvällens fotografering. Ljudvolymen var hög när vi närmade oss den här pölen, men tystnar tvärt när vi kom nära. 

Grodorna blir lite skrämda när vi klampar in vid deras pöl och försvinner ner i vattnet. Då är det bara att slå sej ner och vänta. De kom snart tillbaka och återupptog sina serenader. Här en det en klockgroda och det coola är att man kan "se ljudet" som bildar mönstret på vattenytan. Den här effekten var oerhört läcker och jag la stor möda på att fånga den så väl jag kunde.

Ljuset försvann tyvärr ganska snart i dammen, men från en vinkel kunde man få effekten av den sjunkande solen i form av orangefärgat vatten. Ibland tog klockgrodorna i med hela kroppen då de spelade och då blev det även riktiga ringar på vattnet. 

Restaurangen som serverade middagen var extremt långsam och det ledde till att vi kom väl sent till denna fina pöl. En miss i planeringen av kursen helt klart, dock inte Mikaels fel. 

Solen gick visserligen ner ganska sent, men grodpölen låg i en svacka och omgivande kullar gjorde att ljuset försvann tidigare än beräknat. Grodorna påverkades dock inte det minsta och det var full aktivitet i dammen. 

Det blev ändå en mycket fin kväll med i stort sett vindstilla och inte så kallt som det varit tidigare under mina dagar i Skåne. Klockgrodorna spelade på i full extas och vi fick njuta av dem när ljuset långsamt försvann.

När vi började packa ihop för att åka till en nytt ställe hittade någon en liten fin lövgroda i gräset. Den blev givetvis fotograferad från alla olika vinklar.

Vi åkte från Svartskylle till Högaborgs naturreservat. När vi kom fram var det helt mörkt och vi följde Mikael i skenet av pannlampor och ficklampor ut i terrängen (jag har inte en aning om hur det såg ut runt omkring). Här fanns det flera anlagda dammar och ljudet var precis vad vi ville höra, mängder av spelande lövgrodor.

Initialt tystnar de när man kommer för nära eller lyser på dem med en lampa, men om man bara ger sej till tåls en stund kommer de snart igång igen. Jag blev glatt överraskad när jag insåg hur många lövgrodor det fanns i pölen. Här kunde man lätt hitta "sina egna grodor" och gruppen spreds snabbt ut i området.

De vackra gröna grodorna fanns överallt och jag njöt av varje möte. Jag behövde inte Mikaels fototips i så stor utsträckning som hans kunskap om hur man hittar de spelande grodorna. Det var huvudorsaken till att jag bokade kursen. Jag behövde lära mej mer om hur man kan hitta grodorna och hur man ska bete sej för att få bra möjligheter att fota dem. 

Att fotografera grodor i mörker var en ny erfarenhet för de flesta på kursen och nu följde en stunds testande med lampor, blixtar, ISO och hur täta skor/kängor man egentligen hade. 

Det blir givetvis en mängd reflexer av ljuset på de blöta grodorna och en del kan man fixa med lite i efterhand. 

Så här imponerande kan en spelande lövgroda se ut men tyvärr gav min lampa vid tillfället en onaturlig färg på ögonen. 

Det bästa var att jobba i par och lysa åt varandra med en ficklampa eller pannlampa. Då kunde man anpassa vinkeln så att ögonen blev så naturliga som möjligt. Det krävs inte värsta ljuskällan eller blixten för att fota dessa djur utan det är mer fråga om vinkel på ljuset och tålamod. 

Hej så länge,

Lena