De kan kyssas med hela kroppen...

...ibland är det kanske inte så illa att vara en snigel.

Ha en bra helg

Lena

Provar mej fram lite...

.....laddade ner en demoversion av det där programmet som så många bloggat om. Jag vet dock inte riktigt vad jag ska ha det till...

Provade ett gammalt stationshus först. Torbjörn känner nog igen detta. Men jag har inte så många gamla hus i mina arkiv.

Kanadensisk urskog har jag däremot. Här blir färgerna lite besynnerliga när solen skiner på vägen.

Mera stora träd men djupare in i skogen. Den här bilden är helt grön i original så detta är kanske en förbättring....

Det här vintermotivet från förra veckan fungerar inte i originalversionen så den blev i alla fall inte sämre.

Dessa träd är nästan monokromatiska i original och jag blev lite osäker om det egentligen tillför bilden något alls att konvertera den.

Mulliga hästar har jag gott om och denna bild är väldigt kraftig i färgerna som dessutom är mycket varma då solen står lågt.

Den här kändes mer rätt. Hästen passar i ljusgrå toner med lite silver.

Det här kan man ju hålla på med hur länge som helst...

Hälsningar Lena

Hoppis

Det kom inte några “nya” fåglar till vår utfodringsplats i helgen, så det blev inte så mycket nya bilder heller. I arkivet rumsterade jag senast runt bland vår- och försommarbilder 2012. Stora blanka ögon tittade plötsligt på mej från en bild.

Det var sommarens första hoppspindel. Det är små bedårande spindlar med stora blanka ögon vars ”hoppande” gör dem lite nyckfulla att fånga på bild. Ena stunden här, andra stunden där och det går väldigt fort.

Inledningsvis befann sej ”Hoppis” på vårt träbord vars skiva var i behov av att oljas in. Bilden är tagen med 100 mm makro + Raynox-DCR 250 och bra stöd på bordsskivan.

 Vips satt Hoppis på bordskanten och det blev lite balancerande med kameran för att få med honom.

 Med mild övertalning fick jag spindeln att hoppa upp på bordskivan igen och nu hamnade den på senaste numret av dyktidningen som låg där. Fint med lite färg på bakgrunden tänkte jag, men naturligtvis blev det inte en enhetlig färg med den typen av makroutrustning. Plötsligt försvann spindeln helt ur bild. De hoppar blixtsnabbt och man hinner inte alltid uppfatta vart de tar vägen. Upptäckte nu att den satt på kameran, mitt ovanpå makroobjektivet.

 Jag tog kamera med spindeln och förflyttade mej ner på gräsrotsnivå. Hoppis tog ett stort skutt ner i gräset och nu följde en kurragömmalek bland grässtrån som förstorades till gigantiska proportioner genom objektiv och extralins.

Det blev många bilder i gräsmattan och jag insåg att vi även har en och annan myra där. Lika plötsligt som den dök upp var den lilla hoppspindeln borta. Den hoppade iväg och jag hann inte med att se åt vilket håll. En udda känsla när man fotograferar dessa djur är att det känns verkligen som att man får ögonkontakt med dem. De har tydligen utmärkt syn med de stora ögonen och ser antagligen sej själva i kamerans lins. Men de tittar också fotografen "rakt i ögonen".

 Ha en bra kväll

Lena 
(som faktisk syns i spindelns ögon)

Med smak för solrosfrön...

När jag botaniserade i arkivet i går kom jag in bland vårbilderna 2012. Jag var då på slutet av ett "en bild om dagen" projekt och det fanns en hel del att titta på. Natur och djur dominerade och många av bilderna är tagna precis utanför vårt kök.

Vi skämmer bort småfåglarna och det satt sålunda fortfarande en fröautomat ute. Den här lilla ekorrmamman visste precis var det fanns godsaker att hämta. Hon har just krafsat runt i min spirande salvia men tar nu sikte på den stora frödepån.

Upp på stolpen och jag hann inte ändra till liggande format, för då var hon redan uppe.

Så måste man spana av omgivningarna lite. Jag har balkongdörren öppen i köket men det, och min kamera, uppfattar hon inte som ett hot.

Det var ju hit hon skulle. Den stora gamla fröautomaten som min pappa byggde för mer 20 år sedan. Den dinglar våldsamt när hon kryper in i den och småfåglarna flyr fältet.

Mätt och nöjd spanar hon ut över den domän som hon nog betraktar som sin egen. Antagligen väntar småkorrar hemma i boet då man kunde se en spene på hennes bröst. Hon vill helst ha jordnötter och jag har sparat de sista i hinken till henne. Vi lägger ut dem nästa dag.

Ha en fin söndag

Lena 

Min kamera tog mej innanför stängslet...

Efter en väldigt intressant kurs om havets fiskar i Lysekil i somras, gjorde jag ett besök på Nordens Ark innan jag lämnade västkusten. Jag var där innan de öppnade och lyckades komma in bland de första. Jag hade också fått tipset att gå den bestämda slingan åt "fel håll" för att få vara ostörd så länge det gick. Jag passerade manvargar och tigrar, vilket jag kanske kommer tillbaka till i ett annat inlägg. Jag kom sedan till emurleoparden och stannade upp... den stora katten snusade på en sten precis innanför stängslet.

Jag hade mitt fasta 300 mm på kameran för jag hade inte förväntat mej att få se de stora katterna så här nära. Nu var det ju ett kraftigt grönt gunnebostängsel mellan mej och den sovande katten och rent estetiskt störde det ju en hel del. Men jag stod ändå en lång stund och tittade på den utrotningshotade leoparden. På vinst och förlust lyfte kameran och fokuserade på det vackra huvudet ....och staketet försvann (man kan dock se skuggan på nosen).

Jag tittade lite snabbt på bilderna i kameran och staketet var verkligen borta. Det dök upp en kvinna med ett barn och hon stannade förstås vid den sovande leoparden. De tittade på den lika hänförd som jag var och hon tog några bilder med sin kamera (en instegsmodell med vad som såg ut som en kitlins). Hon suckade lite när hon tittade på resultatet. Jag var så exalterad att jag visade mina bilder och hon kunde knappt tro att det var sant.

Det kunde ju inte jag heller! Den stora katten sträcker på sej och lägger sej på rygg. Rörelser som är så typiska för våra små huskatter. Vi tittar på leoparden och är helt tysta. Jag tar några bilder till...

Den stora katten lägger sej tillrätta och man kan ana att det är något som stör mitt i bilden. Stängslet som nästan inte finns där...

Ha en fin lördag alla

Lena