Första dyken på 71 grader nordlig bredd

Vi vaknade till ännu en mulen morgon med ca 8 grader. Dagens ren gick fort för de gick utanför sovrumsfönstret. Det pågick ett byggprojekt bakom vår stuga och jag blev inte helt nöjd med bakgrunden.  

Jag smög ut med 100-400 på kameran och de var fortfarande kvar bakom vår stuga. Dessa renar går ju på en camping men det betyder inte att de släpper folk hur nära som helst. Man måste vara tyst och ta det lugnt. Så fort det började vakna människor i stugor och husbilar drog renarna iväg. Vi var ganska morgontidiga av oss... 

Den här var så fin så ni får en bild till. Efter ytterligare ett par tidiga mornar med samma djur kallad vi dem våra "frukostrenar".

Efter frukost åkte vi till en potentiell dykplats som en lokal dykare hade tipsat oss om. När vi stod och tittade ut över de stora besvärliga stenarna med halkig tång som vi måste passera för att komma i vattnet, dök det plötsligt upp små fenor på ytan. Tumlare! Initialt var de mycket nära oss men innan jag fått fram "landkameran" ur bilen hade de förflyttar sej en bit längs strandkanten.    

Det var helt uppenbart att de hade ett litet fiskstim som de jagade i och de simmade i cirklar. Ibland kunde man ana fisk som skvätte på ytan. Kul att få se, men chansen att vi skulle se dem under ytan visste vi båda var i stort sett obefintlig. De beter sej inte som "små delfiner" utan är väldigt skygga djur.  

Tumlarna var långt borta när vi till slut lyckats ta oss över de besvärliga stenarna och ut i vattnet. Vi hittade ett litet stim på grunt vatten men dessa fiskar är väldigt små. Inte tumlarmat tror jag. Vattnet var blåaktigt och 7 grader. Sikten var förvånansvärt bra. 

Lite djupare hittade vi större stenblock som var ganska kala med del anemoner och små sjöborrar. På den här bilden är det också ett par eremitkräftor mitt bland anemonerna. Vi simmade vidare. 

Mellan ca 12-18 m passerade vi genom ett vattenskikt med mycket dålig sikt. Sedan klarnade det upp en del men då var det betydligt mörkare. Vi simmade till ca 27 meter men det enda som verkade vilja posera för oss var småtorsk och enstaka plattfiskar. 

Äntligen hittade Fredrik det vi hela tiden letade efter. En kungskrabba! Ganska liten att stoppa i grytan, men finns det en så ska det väl finnas flera.

Jag kröp nära för jag hade 12 mm fisheye på kameran. Den såg fin ut med det var något som inte stämde, den var väldigt stilla... 

Fredrik petade lite på den och lyfte den sedan i ena benet. Det var en hona full med ägg på buken, men den var också död. Tyvärr, och det enda vi hittade förutom denna under dagens två dyk, och drygt två timmars sökande, var en ännu större som varit död ännu längre. 

Efter dyken skulle vi få fylla luft i våra flaskor från kompressorn hos Nordkapp dykkerklubb. 

Eskil, som visat oss flera olika platser att dyka på, kom och fyllde åt oss. Han sak att krabborna var lite oberäkneliga och att han kunde göra flera dyk efter varandra utan att se en enda och så plötsligt komma i på ett ställe och hitta mängder. Det fanns sålunda fortfarande hopp om en krabbmiddag och bilder på levande krabbor.

Det hade t o m hänt att stora krabbor letat sej in i hamnen i Honningsvåg och varit fullt synliga nedanför kajen vid lågvatten. Vattnet var klart ner till ca 5-6 m även här. Så här såg det ut precis utanför klubblokalen. 

Två dyk räckte inte för att suga musten ur oss helt denna dag så före middagen gick vi en tur från campingen upp till en utsiktspunkt som hette Skipsfjordutsikten. Det blev nästan fem km istället för tre (som en skylt antytt) och stigningen var 219 höjdmeter. Vi fick dock lön för mödan när vi kom upp och maten smakade mycket gott när vi ner till stugan igen (fast det älggryta istället för krabba).

De röda byggnaderna är hotellet på campingen och vägen som slingrar sej bort leder till Nordkapp, ca 3 mil norrut. Kanske skulle vi satsa på en tur dit i morgon... Det berodde helt på "vädergudarna". Det var aningen ljusare denna kväll än tidigare.

Hälsningar Lena

Bilddokumentation långt före fotografins tid

I dyningarna efter Planket känns det passande att visa en gammal form av bilddokumentation, ett bildskapande som var ytterst tidskrävande.  För ca 7000 år sedan knackade någon fram denna djurflock med sten mot sten metoden, en liten skärva i taget. I de äldsta bilderna var det mycket fokus på de viktigaste bytesdjuren t ex ren och älg. Visst kan ni se dem? Det prickiga på stenen är regn, men det kom inte så mycket.

 I Alta, (Finnmark, Norge) finns ca 6000 hällristningar som är mellan 2000-7000 år gamla. Ett område med en stor samling har frilagts och gjorts tillgängligt för allmänheten genom Alta Museum. Bergkonsten kom med på UNESCOs världsarvslista 1985. Om ni har vägarna förbi, stanna! Det är en bildutställning på ca 3km som sträcker sej över 5000 år. 

Det här påminner kanske lite om en ofullständig spelplan men i bilden visas olika former av jakt på ren, älg och björn. I övre högra hörnet visas drivjakt på ren från båt (syns tyvärr dåligt). Man fiskade även, hälleflundra och lax finns med bland djurmotiven på flera ställen. 

Så här ska hällristningarna egentligen se ut och man ska helst se dem i lågt stående solsken som ger de skuggor som gör att alla detaljer framträder. Dessa "omålade" bilder tar mycket längre tid att titta på, tid som vi kanske sällan kostar på oss när vi tittar på bilder idag. När man började frilägga hällristningar fyllde man i dem med röd färg. Det gör man inte längre och de flesta bilder i Alta ser ut som den ovan. Guideboken som ingår när man löser inträde är guld värd när man klurar över bildgåtorna.

Sol i någon form kunde vi glömma men det slutade i alla fall regna och mjölkörten fick hela området att spraka i rosa toner. Blommorna hade bjudit på enorm färgprakt i landskapet längs vår resväg de senaste timmarna, men bara några mil norr om Alta försvann de helt. 

Den väl anlagda promenaden genom området med hällristningar är drygt tre kilometer lång och det gällde att trampa på för väder och vind inbjöd inte till att stå still (trots långkalsonger). Den här viken passerades i raskt tempo, men jag vände tillbaka och tog en bild av den gamla båten. 

Vilket får leda över till en annan båt, eller snarare "nästan ett fartyg". Den här ristningen visar en "modernare" typ av båt som bara uppskattas vara ca 2000-3000 år gammal. Jag hoppas ni kan se den.... Den mörka fläcken är från en fågel som struntat i att man inte får släppa en klutt på ristningarna, den hade dessutom ätit blåbär.

Ca 2 mil utanför Alta finns ett litet museum tillägnat ett annat känt fartyg, slagskeppet Tirpitz. Det här stället hade min sambo hittat och jag var lite skeptisk, men rycktes utan vidare med även av dessa historiska vingslag. Modellen ovan visar systerfartyget Bismarck. Tirpitz och Bismarck var gigantiska skepp (250 m långa, 36 m breda) med ett skrov som var 30 cm tjockt, beväpnade till tänderna och maskiner som kunde ge 30 knop (dubbelt så snabbt som Hurtigrutten och i stort sett alla andra krigsfartyg på den tiden).   

Bismarck sänktes i maj 1941 och Tirpitz gömdes undan i nordnorska Kåfjord, som man kan se ut över utanför museet. Hon visade sig vara mycket svårsänkt och det krävdes flera försök, som orsakade rejäla skador (och dyrbara reparationer) innan brittiska bombplan lyckades sänka henne med specialgjorda 5 tons bomber (31 plan med en bomb var). Då låg Tirpitz ankrad i 15 m vatten utanför Tromsö, efter den senaste reparationen. Man vet inte säkert men ca 1000 besättningsmän dog under eller efter de 11 minuter det tog för fartyget att kantra och börja vattenfyllas. Besättningsmän blev innestängda utan möjlighet att få ut dem i tid. Modellen av Tirpitz ovan jobbar man fortfarande med.

Som ofta efter ett besök på ett krigsmuseum kommer man ut lite omtumlad. Det finns fortfarande rester av Tirpitz kvar utanför Tromsö och det går nog även att dyka där, även om det betraktas som en gravplats.  Det finns inte med på vår lista över dyk vi önskar göra.

Vi lämnade Tirpitz-museet och åkte tillbaka mot Alta för att fortsätta vår resa norrut. Vi hade ca tre timmar kvar till slutdestinationen.

Vi åt lunch på en parkering utanför "nordlyskatedralen" i Alta. Jag gick ut och tog en bild för att ljuset plötsligt inbjöd till det. När vi borstat ut det värsta av knäckebrödsmulorna bar det av mot norr...

...landskapet ändrade karaktär efter bara några mil och så fanns de plötsligt där i stora flockar, renarna. 

Hej så länge,

Lena

Höstsemester på Tustna

Tustna är en ö i Norge och på väg dit kan man passera Dovre. I år bestämde vi oss för att stanna en natt....

....och gå en tur för att förhoppningsvis få se dessa djur....

....innan vi fortsatte till Tustna och en veckas dykning i det klara vattnet vid Norges kust.

Vi fick även en och annan fågelupplevelse...

....samt möten med både okända...

...och kända undervattensvarelser. Något fylligare rapportering utlovas under veckan och kanske kan jag t o m förklara vad det okända är för något.

Hälsningar Lena

Tustna 2015, del III. Sjurygg

Vädret varierade under vår vistelse på Tustna. En morgon såg det ut så här efter frukost.

Vi passerade en skarv på sin utkiksplats på väg ut till första dyket.

Solen började tränga igenom molnen men det föll fortfarande ett lätt regn när vi gjorde oss klara för att gå i vattnet. Här satt det en till skön fågel och spanade på oss.

Jonna hittade ganska snabbt en sjurygg. De leker under vår-sommar och honan lägger upp till 300 000 ägg som hon fäster omgångsvis under två veckors tid i klippskrevor. Rommen får en tallriksstor, svampliknande form (det gula på bilden), så äggen effektivt kan omspolas av vattnet. När honan är färdig, befruktar hanen äggen och stannar sedan vid dem för att vakta dem mot predatorer och vifta fram friskt vatten. Detta gör han troget under 60-70 dygn, varefter kläckningen äger rum och han drar vidare.   

Under ett senare dyk på ett litet vrak hittade jag denna hanne som också vaktade ägg. De var placerade precis innanför dörren på en liten överbyggnad. En väl skyddad plats och förstås helt omöjlig att fotografera.

Den här hannen höll till i aktern på vraket. Sjuryggen (Cyclopterus lumpus) ser lite egendomlig ut med sin runda kroppsform med tjock delvis förknölad hud. Den saknar fjäll och har rader av taggiga vårtknölar längs kroppssidan och ryggen.

Jag kunde inte se äggen men det var tydligt att den vaktade något inne bland vrakdelarna. Hannen, som kallas stenbit kan bli 40 cm och väga ca 3 kg. Honan, som även kallas kvabbso, blir större och kan väga upp till 7 kg.

Det var mörkt på vraket och svårt att få skärpa på den vackra fisken. Sjuryggen fiskas inte minst för rommen, som saluförs under namnet stenbitsrom, något som är ganska missvisande då det är hanen som kallas stenbit.

Bukfenorna och bukpartiet mellan dem är omvandlade till en stor sugskiva som i synnerhet hanen använder då han vaktar äggen. Här kan man skymta den strukturen mellan fenorna.

Det blev en fin dag till slut och på vägen hem fick vi syn på två rådjur ute på klipporna. Det såg lite konstigt ut men det fans ju gott om mat helt nära.

Skarven satt där och spanade igen men lättade när vi passerade. Det är tydligt att denna boj är ett favorittillhåll för några av dessa fåglar.

Hälsningar Lena

Tustna 2015, del II. Makro

Undervattensvärlden vid Tustna inbjuder kanske mest till vidvinkelfotografering men det finns också mängder med små roliga motiv under ytan. Här kommer ett axplock.

Marulken kan vara ett bra motiv även med makro för den ligger helt stilla och man kan komma mycket nära. Den var helt oberörd när jag fotograferade ögat med 60 mm makro.

Vid en dykplats som kallas "Fiskfrysen" (för det är flera grader kallare där än på övriga dykplatser) finns denna vackra anemon. Vi såg den redan förra året och den är kvar på samma plats med ett helt gäng små räkor under. Utsnittet blir lite annorlunda med 60 mm makro (annars är den ett typiskt vidvinkelmotiv).

De vanligaste nakensnäckorna vi ser är ca 1,5 -3 cm stora och antingen Adalaria proxima eller Onchidoris muricata. Jag kan inte skilja dem åt. De är tacksamma makromotiv som sitter nästan helt stilla. Tyvärr kan dock underlaget det sitter på röra sej en hel del ibland.

En kuddsjöstjärna i närbild. Det finns gott om de vackra djupröda stjärnorna vid denna del av Norges kust.

Ålgräsrosor är ett djur som man hittar väldigt grunt (2-3 m) och under ett långt dyk vid kajen hade jag mängder av dessa att experiementera med.

Ett annat intressant motiv var de speglingar man kunde fotografera under bryggan.

En pytteliten eremitkräfta ligger delvis nergrävd i sanden. Just denna art, Pagurus prideaux, lever i symbios med en anemon (Adamsia carciniopados) istället för med ett skal. Anemonen kan skjuta ut lila brännande nässeltrådar som ger kräftan skydd.

Tångsnärtan (Chirolophis ascanii) är en charmerande långsträckt liten fisk som har en mycket lång ryggfena. Man hittar den oftast i klippskrevor och den kan vara mycket blyg. Den här låg på en klipphylla med stjärten utåt och var inte det mista blyg när jag kom med kameran.

Nästa tångsnärta var ännu mer förvånande för den här låg helt öppet och lät sej villig fotograferas. Så här har jag aldrig fått se denna bedårande fisk i våra vatten.

Det får räcka med smått så länge,

hälsningar Lena