Ett väldigt coolt möte

Nu har jag gjort ett riktigt djupdyk i arkivet och hittat bilder från en resa till British Columbia 2010. Vi var i Barkley Sound, Vancouver Island och dök en vecka i oktober. Vattnet var grumligt i ytan men fantastiskt klart under 6 m och det var verkligen så här grönt. Det kallas också Smaragdhavet.

Den här bilden har jag visat förut i en blogg som handlade om hur denna "giant pacific octopus" (stillahavsbläckfisk) försökte tränga sej in i en lya där det redan bodde en väldigt stor havskattål. Den stora bläckfisken fick ge sej och blev helt enkelt bortjagad av den långa fisken med munnen full av huggtänder. 

https://www.fotosidan.se/blogs/logholm/blackfisk-i-narkamp-med-havskattal.htm 

När jag nu hittade hela bildserien från detta tillfälle testade jag att framkalla några till som jag tidigare inte gjort så mycket med. Bläckfisken simmade undan men vi följde efter och den visade sej snart vara ganska nyfiken.

Här har den börjat röra runt med tentaklerna och jag är väldigt nära. Bilderna är tagna med en Tokina 10-17 mm fisheyezoom på 12 mm. Bläckfisken är riktigt stor...

...och tentaklerna har en fantastisk räckvidd. Jag hade ju inget att mäta med men de största exemplaren har armar som är 2,5 m långa och hela djuret kan väga 50 kg.

Oj, hur gör man nu?! Det kom långa armar med sugkoppar mot mej och på den tiden hade jag inte haft så många bläckfiskmöten. Det här var den första riktigt stora som ville undersöka mej och mina prylar. Jag visste att de har smaklökar i sugkopparna och undersöker genom att "smaka sej fram". De reagerar också på temperatur och jag hade hört hur stora bläckfiskar försökt simma iväg med kamerablixtar. Det kanske är bäst att backa lite...

Delar av denna bild är väldigt mörk men det beror på att blixtarna inte var vinklade för att belysa rakt in i kameran, vilket är där bläckfiskens tentakel nästan är. Den smakade av kamerahusets domeport. Spetsen på tentakeln är någonstans på mitt huvud. Om jag hade vetat det jag gör idag hade jag stannat upp och låtit den interagera mer, samt fortsatt ta bilder. Nu backade jag långsamt och höll hårt i min kamera.

Den följde med en bit men sedan släppte den taget och jag simmade upp lite i vattnet. Det är för övrigt tekniken att bli av med en närgången bläckfisk, för de vill ogärna lämna botten. Om jag inte minns helt fel började även vår dyktid lida mot sitt slut och vi behövde börja gå upp. Hela upplevelsen var helt magisk, vi hade ju även fått kampen mot ålen precis innan detta möte. En så här stor och kramgo stillahavsbläckfisk har vi aldrig haft nöjet att möta igen. 

Hälsningar Lena