Etapp 10: Amarillo and THE BIG TEXAN!

Vår resa fortsatte och det var lämpligt att sträcka på benen lite i Santa Rosa. Undrar hur denna Edsel hade klarat sej som plogbil under ett av de kraftiga snöfall de nyligen haft i landet?

Det fanns också en rejäl bärgare på parkeringen. Santa Rosa är en av städerna som hör till den ursprungliga Route66 och vi befinner oss på ett bilmuseum/café i utkanten av staden.

När vi kommer in är det givetvis en tidsenlig "diner" som man kan besöka och äta eller fika, utan att gå in på själva museet. Toaletterna kändes också som tagna ur en annan tid, i alla fall på damsidan.  

Det här måste ju vara en flott föregångare till "minicrosser".  Jag tog en bild för att lägga ut till Erik. 

Som man kunde förvänta sej innehöll lokalen en massa renoverade gamla bilar. Det här är ju inte något som är ovanligt för oss i Sverige, med alla bilträffar som äger rum varje år. 

Flera av dessa bilar var dock till salu för hiskeliga priser. Den här ville ägaren ha 80 000 dollar för, alltså i runda slängar 800 000 kr. Det fanns dyrare exempel. Min sambo kunde också snabbt se att det inte satt originaldelar under motorhuven. Jag ställde mej mer fundersam till om en sån här bil verkligen ska ha orangefärgade fälgar?

Vi fortsatte resan och passerade snart in i Texas, sista delstaten där vi också hade vår slutdestination. 

Under resans gång hade vi många gånger förundrats över hur landskapet kunde variera så mycket. Det gjorde det inte här. Däremot körde vi genom skogar av vindkraftverk. Texas är den delstat som har absolut flest vindkraftverk, över 15 000, som 2023 producerade drygt 28% av delstatens el.  

Återigen blev det lite av en kamp mot solnedgången för att hinna till nästa sevärdhet som jag hade på "listan". I utkanten av Amarillo finns en skulptur som består av ett antal Cadillac (1949 till 1963 års modell) som är delvis nergrävda i marken i en vinkel som överensstämmer med Cheopspyramiden. Det skapades 1974 av tre personer ur en arkitektgrupp som hette Ant Farm. Konstverket har sedan dess flyttats när staden Amarillo expanderat. 

Att måla på bilarna med sprayfärg uppmuntras och de är helt täckta med tjocka lager av graffitti. De är nergrävda på privat mark men det går bra att gå fram till konstverket från en parkering som ligger längs vägen. 

Nästa anhalt var Big Texan Steak Ranch and Brewery. Det här stället kändes som ett måste att besöka på en sån resa som vi gjorde, mer amerikanskt kan det knappast bli. Vegetarianer varnas. 

Det här stället är legendariskt och har serverat stora köttbitar längs Route 66 sedan 1960. Just det där med "free 72 oz steak" får vi senare se prov på.   

Det finns också ett motell i anslutning och det var det jag hittade först, när jag sökte på ställen att övernatta i Amarillo. Jag insåg dock snabbt att här kan vi både äta och sova sista kvällen innan vi når slutdestinationen utanför Dallas.

Vi hade ett stort rum (det kallades svit men när jag bokade var alla rum lika stora) med öppen spis (gas givetvis), pentry och en stilenlig sittgrupp av horn och kohudar. Sängen var den största "kingsize" jag någonsin sovit i. En kul detalj var en liten manick på nattduksbordet som man kunde trycka på för att få stämningsfulla ljud t ex syrsor som spelade eller regn med svag åska i bakgrunden. Vi avnjöt en kvart med syrsor och den sista ölen som vi hade i bilen innan vi gick för att äta middag.

Vid entrén stod en äldre polisbil som var märkt Route 66 Police Ranger på dörrarna. Bilen till höger var en ganska normal Texas pickup, lite svulstig kanske men inte ovanlig. 

Det fanns en hel del roliga detaljer som t ex dörrhandtagen. Man var noga med att påpeka att detta inte var en kedja utan att det bara fanns ett ställe och att ölen bryggdes lokalt. Hundar var välkomna. 

När man kom in i själva restaurangdelen såg det ut som det jag brukar kalla för en  "food barn". Det var nästan fullsatt men vi hade bokat bord och fick två platser i änden av ett långbord. Ljudvolymen var hög och stämningen god. Stora familjesällskap med barn i olika åldrar. 

Full insyn i "köket" med grillen där köttet tillagades. Hur de kunde hålla reda på vilken bit som skulle lagas till vilken nivå var en gåta. Vi beställde "medium" och den var perfekt, likaså servicen. Vi beställde en bit kött att dela på och till den ingick fyra olika tillbehör som vi kunde välja som t ex sallad, coleslaw, bakad potatis eller fries. Givetvis fick vi även bröd. Det här var dessutom första gången på resan som jag blev positivt överraskad när vi fick notan. 

Det här var en riktigt stor man och han hade antagit utmaningen att äta en "72 oz steak", vilket motsvarar ca 2 kg. Om man sätter i sej köttbiten på en timme får man den gratis (hans klocka syns inte i bild). Man måste dock också äta fyra sidorätter som t ex sallad, fries mm. Dessutom måste han acceptera att folk kommer fram och fotograferar samt att hans middag "streamas" live, så de som vill titta on-line kan göra det. 

Han jobbade på bra med kniv och gaffel, men med 15 minuter kvar av tiden gav han upp. Vi frågade en servitör om det är vanligt att någon klarade att äta upp allt och han svarade att det brukar vara ett par personer i veckan. Vad händer om man inte klarar det? Då får man betala för sej och notan är på 72 dollar, alltså är det inte något överpris direkt. Man får också med sej köttet som blev över i en "doggy bag".  Givetvis är detta vansinne och på många sätt motbjudande, men också en upplevelse att få vara med om. Vi är ju trots allt i Texas. Det skulle bli många fina måltider hemma av en sådan köttbit. 

Utanför den stora hallen vi satt i fanns det en lugnare pub-avdelning. Samma meny men en trivsammare del om man hade hunden med sej. Jag pratade lite med detta par och de brukade stanna till här när de var på genomresa, just för att hundarna kunde följa med in. Givetvis hade motellet rum där de fyrbenta familjemedlemmarna också var välkomna.   

Hej så länge, 

Lena