Etapp 10: Amarillo and THE BIG TEXAN!

Vår resa fortsatte och det var lämpligt att sträcka på benen lite i Santa Rosa. Undrar hur denna Edsel hade klarat sej som plogbil under ett av de kraftiga snöfall de nyligen haft i landet?

Det fanns också en rejäl bärgare på parkeringen. Santa Rosa är en av städerna som hör till den ursprungliga Route66 och vi befinner oss på ett bilmuseum/café i utkanten av staden.

När vi kommer in är det givetvis en tidsenlig "diner" som man kan besöka och äta eller fika, utan att gå in på själva museet. Toaletterna kändes också som tagna ur en annan tid, i alla fall på damsidan.  

Det här måste ju vara en flott föregångare till "minicrosser".  Jag tog en bild för att lägga ut till Erik. 

Som man kunde förvänta sej innehöll lokalen en massa renoverade gamla bilar. Det här är ju inte något som är ovanligt för oss i Sverige, med alla bilträffar som äger rum varje år. 

Flera av dessa bilar var dock till salu för hiskeliga priser. Den här ville ägaren ha 80 000 dollar för, alltså i runda slängar 800 000 kr. Det fanns dyrare exempel. Min sambo kunde också snabbt se att det inte satt originaldelar under motorhuven. Jag ställde mej mer fundersam till om en sån här bil verkligen ska ha orangefärgade fälgar?

Vi fortsatte resan och passerade snart in i Texas, sista delstaten där vi också hade vår slutdestination. 

Under resans gång hade vi många gånger förundrats över hur landskapet kunde variera så mycket. Det gjorde det inte här. Däremot körde vi genom skogar av vindkraftverk. Texas är den delstat som har absolut flest vindkraftverk, över 15 000, som 2023 producerade drygt 28% av delstatens el.  

Återigen blev det lite av en kamp mot solnedgången för att hinna till nästa sevärdhet som jag hade på "listan". I utkanten av Amarillo finns en skulptur som består av ett antal Cadillac (1949 till 1963 års modell) som är delvis nergrävda i marken i en vinkel som överensstämmer med Cheopspyramiden. Det skapades 1974 av tre personer ur en arkitektgrupp som hette Ant Farm. Konstverket har sedan dess flyttats när staden Amarillo expanderat. 

Att måla på bilarna med sprayfärg uppmuntras och de är helt täckta med tjocka lager av graffitti. De är nergrävda på privat mark men det går bra att gå fram till konstverket från en parkering som ligger längs vägen. 

Nästa anhalt var Big Texan Steak Ranch and Brewery. Det här stället kändes som ett måste att besöka på en sån resa som vi gjorde, mer amerikanskt kan det knappast bli. Vegetarianer varnas. 

Det här stället är legendariskt och har serverat stora köttbitar längs Route 66 sedan 1960. Just det där med "free 72 oz steak" får vi senare se prov på.   

Det finns också ett motell i anslutning och det var det jag hittade först, när jag sökte på ställen att övernatta i Amarillo. Jag insåg dock snabbt att här kan vi både äta och sova sista kvällen innan vi når slutdestinationen utanför Dallas.

Vi hade ett stort rum (det kallades svit men när jag bokade var alla rum lika stora) med öppen spis (gas givetvis), pentry och en stilenlig sittgrupp av horn och kohudar. Sängen var den största "kingsize" jag någonsin sovit i. En kul detalj var en liten manick på nattduksbordet som man kunde trycka på för att få stämningsfulla ljud t ex syrsor som spelade eller regn med svag åska i bakgrunden. Vi avnjöt en kvart med syrsor och den sista ölen som vi hade i bilen innan vi gick för att äta middag.

Vid entrén stod en äldre polisbil som var märkt Route 66 Police Ranger på dörrarna. Bilen till höger var en ganska normal Texas pickup, lite svulstig kanske men inte ovanlig. 

Det fanns en hel del roliga detaljer som t ex dörrhandtagen. Man var noga med att påpeka att detta inte var en kedja utan att det bara fanns ett ställe och att ölen bryggdes lokalt. Hundar var välkomna. 

När man kom in i själva restaurangdelen såg det ut som det jag brukar kalla för en  "food barn". Det var nästan fullsatt men vi hade bokat bord och fick två platser i änden av ett långbord. Ljudvolymen var hög och stämningen god. Stora familjesällskap med barn i olika åldrar. 

Full insyn i "köket" med grillen där köttet tillagades. Hur de kunde hålla reda på vilken bit som skulle lagas till vilken nivå var en gåta. Vi beställde "medium" och den var perfekt, likaså servicen. Vi beställde en bit kött att dela på och till den ingick fyra olika tillbehör som vi kunde välja som t ex sallad, coleslaw, bakad potatis eller fries. Givetvis fick vi även bröd. Det här var dessutom första gången på resan som jag blev positivt överraskad när vi fick notan. 

Det här var en riktigt stor man och han hade antagit utmaningen att äta en "72 oz steak", vilket motsvarar ca 2 kg. Om man sätter i sej köttbiten på en timme får man den gratis (hans klocka syns inte i bild). Man måste dock också äta fyra sidorätter som t ex sallad, fries mm. Dessutom måste han acceptera att folk kommer fram och fotograferar samt att hans middag "streamas" live, så de som vill titta on-line kan göra det. 

Han jobbade på bra med kniv och gaffel, men med 15 minuter kvar av tiden gav han upp. Vi frågade en servitör om det är vanligt att någon klarade att äta upp allt och han svarade att det brukar vara ett par personer i veckan. Vad händer om man inte klarar det? Då får man betala för sej och notan är på 72 dollar, alltså är det inte något överpris direkt. Man får också med sej köttet som blev över i en "doggy bag".  Givetvis är detta vansinne och på många sätt motbjudande, men också en upplevelse att få vara med om. Vi är ju trots allt i Texas. Det skulle bli många fina måltider hemma av en sådan köttbit. 

Utanför den stora hallen vi satt i fanns det en lugnare pub-avdelning. Samma meny men en trivsammare del om man hade hunden med sej. Jag pratade lite med detta par och de brukade stanna till här när de var på genomresa, just för att hundarna kunde följa med in. Givetvis hade motellet rum där de fyrbenta familjemedlemmarna också var välkomna.   

Hej så länge, 

Lena

RolfEric 2026-02-05 08:15

Jag är ingen vegeterian. Men bara tanken på att sätta i sig två kilo kött gör mig illamående. Men positivt är det att man kan få med sig hem det man inte klarar/vill äta upp.

Besvara

Svar från Lena Holm 2026-02-06 17:40

Tack Rolf,
jag förstår precis känslan och kan bara hålla med. Det skrämmande är att det finns personer som klarar av detta och de är inte alltför ovanliga heller, i alla fall inte i Texas.
Hälsningar Lena

Svara

TheInvisibleJackal 2026-02-05 11:06

Jag håller med Rolf. Två kilon kött känns som rena vansinnet att bara servera. Kan inte låta bli att undra om äter lätt illamående större delen av tiden man kämpar mot klockan. Verkar inte direkt njutbart.

Hälsningar Jörgen

Besvara

Svar från Lena Holm 2026-02-06 17:43

Tack Jörgen,
den store mannen, som jag trodde kanske skulle klara det, ser inte ut att må så bra på min sista bild. Men han var visst också väldigt trött i käkarna, av att tugga, och gav inte enbart upp för att han var för mätt.
Hälsningar Lena

Svara

pdahlen 2026-02-05 13:06

Är tveksam till att snöplogen verkligen går att fälla ner, men man ser ju inte hela konstruktionen i bilden. Många andra intressanta bilar. En 2kg köttbit är ju att ta i, måste vara värre än ett julbord att greppa. Tror mitt rekord är en 500g köttbit som jag beställde in i Amsterdam men det var helt OK och gick ner utan för mycket eftergifter. De där bilarna som står ner i marken har jag sett på bild tidigare, men tror inte det var graffiti på dem då. Lite konstigt kanske att de har så många vindkraftverk i Texas, tänker att de har så mycket olja men de tänker kanske på miljön. Fint dokumenterat som ger en intressant läsning

Besvara

Svar från Lena Holm 2026-02-06 17:48

Tack Peter,
jag har inte en aning om den plogbilen någonsin har plogat, men det såg kul ut så jag tog en bild. Två kilo rent kött är enormt mycket, men det finns de som klarar av den måltiden. Förutom den här stora mannen var det två yngre killar som antog utmaningen, med hela släkten med som hejade på. De klarade bara av att få i sej ungefär hälften. Cadillac Ranch har fått efterföljare, det finns på fler ställen. Men jag har också sett äldre bilder då de inte är sprayade. Jag tror att de var rosa från början, eller så var det någon annan stans.
Hälsningar Lena

Svara

sveka 2026-02-05 13:20

Kul fortsättning på din intressanta reseberättelse! Jag tycker att dina bilder och text visar att ett land som har så mycket gemensamt med Västeuropa samtidigt kan vara så olikt. Las Vegas är väl det ultimata exemplet men stekhuset i Amarillo kommer inte långt efter. USA kan vara överraskande exotiskt för en europé.
Intressant att det finns så mycket vindkraft i en konservativ delstat som står för en stor del av oljeutvinningen i landet, plus att icke-fossil energiproduktion aktivt motarbetas av den nuvarande administrationen. Motsatsernas land?
Hälsningar Sven

Besvara

Svar från Lena Holm 2026-02-06 17:59

Tack Sven,
Ibland hamnar man på platser som känns mer amerikanska än vad som kan vara möjligt i verkligheten, men så är det i detta land. Det var en anledning till att jag ville stanna och besöka detta ställe, fast jag varit i Texas så många gånger. Jag hade inte en aning om att det fanns så mycket vindkraft i Texas, för de flesta vindkraftverken står i den nordvästra delen och där har vi inte rest förut. Texas ligger långt före andra delstater och jag kan hålla med om att det verkar lite konstigt. Det står små oljepumpar här och där på gårdarna när man kör runt på landsbygden.
Hälsningar Lena

Svara

nyanders 2026-02-05 13:39

Som vanligt fina bilder och text!
Kul att få se Cadillac Ranch, finns en låt med Bruce Springsteen som heter så.
På 80-talet jobbade jag en sommar i Dallas (Fort Worth) och då åkte vi till en restaurang som hette Texas Tumbleweed, de hade ett liknande koncept som The Big Texan. Största biffen fick man gratis om man orkade äta upp. Och vilken storlek man än beställde så hade personalen rätt att klippa av slipsen på den gäst som inte åt upp. Det fanns billiga slipsar att köpa om man inte hade någon på sig, och det hängde många slipsstumpar på väggarna. Jag beställde en av de mindre biffarna och jag tyckte den var mäktig.
//Anders

Besvara

Svar från Lena Holm 2026-02-06 18:03

Tack Anders,
jag skulle ju nämna den låten, men glömde bort det när jag fixade klart bloggen. Jag kan ha varit på Texas Tumbleweed, men i så fall var det länge sedan. Det finns antagligen flera ställen där de serverar stora köttbitar och klipper av slipsen på folk.
Hälsningar Lena

Svara

Bjarne 2026-02-05 15:41

Du måste haft stora minneskort på den resan! Kul med alla bilar och den här idén att ställa ett antal Cadillac i vinkel som Cheopspyramiden är ju galen! (Kuriosa: Har varit gravkammaren i Cheopspyramiden - trångt och varmt i gången!). Motellet ser ovanligt mysigt ut för att vara ett modell. En steak på 2 kg! Jösses. Hade inte ens gjort ett försök!
Hälsningar Bjarne

Besvara

Svar från Lena Holm 2026-02-06 18:09

Tack Bjarne,
jag har ett 512 GB kort i kameran som var med och eftersom jag sparar i "compact raw" får det plats ca 20 000 bilder. Jag var långt ifrån det :-) De nergrävda bilarna är en galen grej, men det är populärt att besöka och parkeringen var lång. Jag kände till det innan vår resa och hade därför prickat in det. Motellet var mysigt och prisvärt. Det passade också väldigt bra att bara behöva gå över parkeringen efter vi ätit middag. Två kilo är vansinne, håller med.
Hälsningar Lena

Svara

Vibybo 2026-02-05 15:46

Intressant! Ford Edsel uppkallad efter sonen, tveksam grill minst sagt, ingen större succé. Men trevlig veteranbil. Där är 3 sätt att renovera 1. fullt original som ut från bandet, för samlare, 2. i utseende nyskick med avsikt att se bra ut/låta bra sälja till folk med för mycket pengar samt 3. renovera till fungerande med bibehållen patina som rost, trasig klädsel. Brukar se serierna med Texas viltvårdare, de äter inte veganskt direkt. Ja, det var intressant det här, mycket fin blogg!

Besvara

Svar från Lena Holm 2026-02-06 18:12

Tack Stefan,
jag är inte det minsta intresserad av bilar, men vi var ju på en Roadtrip och det passade väldigt bra med ett stopp i Santa Rosa. Det fanns en del andra kul detaljer också. Jag känner inte till Texas viltvårdare men jag kan föreställa mej typen.
Hälsningar Lena

Svara

Erik Madsen 2026-02-05 16:11

Hej Lena.
Ännu en utmärkt reserapport från landet, där allt är – inte bara stort, utan riktigt stort.
Här i Danmark finns det minicrossers i olika storlekar. Den du visar här liknar de vi också har och de har begränsad räckvidd och kan bara köra 12 km/h. De är också mindre och vissa av dem är lämpliga att ta med i en bil.
Jag tror att din partner har rätt om "woodien", som är en bil med träkaross, det blev en populär typ av kombi, vars kaross är gjord av trä eller är utformad för att se ut som träelement. Nej, fälgarna är inte heller original. Fälgarna är inte heller original på Buick (bild nr 5).
Med många vänliga hälsningar från Erik.

Besvara

Svar från Lena Holm 2026-02-06 18:15

Tack Erik,
det framgick inte några detaljer om denna minicrosser eller ens hur gammal den var. Den var dock väldigt fint lackerad, vilket fick mej att ta en bild. Jag tyckte att en del detaljer på bilarna "stack ut" så mycket att de inte kunde vara original. Priserna på de som var till salu var enorma.
Hälsningar Lena

Svara

Margareta Cortés 2026-02-06 11:41

Vilken fantastisk resa du bjuder med oss på, Lena. Jag älskar hur du fångar allt från de små detaljerna till de riktigt storslagna ögonblicken. Den där Edseln med tillbyggnaden är ju ett kapitel i sig – som om någon bestämt sig för att tänja på gränserna för vad en bil egentligen kan vara. Och så den tidsenliga dinern, museibilarna och alla de där miljöerna som känns som att kliva rakt in i en annan tid.

Skulpturerna utanför Amarillo är ju helt galna på bästa sätt, som om landskapet själv fått ett infall. Och Big Texan… ja, två kilo kött på en timme är ju en utmaning som nästan känns mytisk. Jag har faktiskt en vän som jag misstänker skulle kunna klara det, även om jag inte vågar uppmuntra honom att prova.

Så roligt att få följa med genom dina bilder och berättelser – du fångar verkligen essensen av en amerikansk roadtrip.

Besvara

Svar från Lena Holm 2026-02-06 18:22

Tack Margareta,
bilmuseét var ett ställe som jag märkt ut "på kartan" för jag visste att vi skulle vara i behov av att stanna och vandra runt lite. Eftersom vi var på en roadtrip kunde ju gamla bilar vara kul och jag håller med om att "dinern" var snyggt gjord. Skulpturerna utanför Amarillo kände jag till sedan tidigare, men vi har inte kört förbi där förut. The Big Texan var en kul upplevelse och motellet levde upp till beskrivningen. Prisvärt och stora rum. Jag gillade manicken som gav ifrån sej ljudet av syrsorna, en kul detalj som höjde stämningen.
Hälsningar Lena

Svara

Turbo56 2026-02-07 16:45

Fantastiska miljöer och den som tror att Amerikanare är lika oss själva bör tänka om.
Bilden på Edseln med skopa är nog den märkligaste skapelse som jag har sett på länge.
Tack igen.
Stefan

Besvara

bildsten 2026-02-07 22:55

Biggest in the world!
Kul berättelse och dito bilder som vanligt.

Besvara