En gryningstur i närområdet och ett roligt möte

Jag har varit väldigt upptagen denna vår, både med jobbresor och privat, och det känns som att jag inte har kontroll över vad som händer i naturen i mitt närområde. Denna fredag morgon fick jag i alla fall möjlighet att kolla av lite. Jag ställde klockan på 03:00, för solen går upp ca 3:30, och det tar mej en dryg halvtimme att köra till Hjälstaviken. Det stor en bil på parkeringen vid Parnassen när jag kom dit. När jag kom ut på den första spången såg jag att det var en person där före mej, fler som är riktigt morgontidiga tänkte jag.

Jag hade för en gång skull två kamerahus med mej och plockade upp ett med vidvinkel när jag stod på spången. Solen var på väg upp över skogen och jag övervägde att stanna ett tag och invänta det. Men jag var för nyfiken på hur det skulle se ut vid gömslet och vad det skulle vara för fåglar där i dimman så jag fortsatte på spången. 

Där satt också en av mina små favoriter så här års, gulärlan. När jag kom hem och tittade på bilderna i datorn såg jag att det satt en ärla till i nederkant. Den var dock inte skarp på någon bild, man kan inte få allt.

Gulärlorna flög runt bland de gula svärdsliljorna och fångade insekter. Jag lyckades få en på bild men tänkte att det är bättre att försöka med dessa på vägen tillbaka, då det är mer ljus på platsen. Jag fortsatta längs spången och stannade ibland för att lyssna och spana efter skäggmesar, men inte ett ping hördes. Jag såg att personen framför mej betedde sej ungefär likadant. Jag såg också att det var en fotograf med ett tele (och inte enbart en skådare).  

Strax innan gömslet kom jag ikapp fotografen som visade sej vara Ing-Marie Sjödin. Hon har ju betydligt längre att åka och hade förstås övernattat i närheten. Det är inte ovanligt att möta fotografer här som lägger ut bilder på FS (i poolerna), men en bloggare som jag dessutom känner hör inte till vardagligheterna. Vi satt i var sin ände av gömslet, som är rätt stort, och det ska bli intressant att se vad hon lyckades fånga på bild. 

Det var ganska kallt och dimma över vattnet, men i övrigt var det mest gäss som rörde sej i området. 

En bäver simmade förbi nära gömslet, men den dök och försvann när det upptäckte oss.  

Den här svalan satt på "Ing-Maries sida" och dessutom bakom ett filter av vass. Men den tittade fram mellan stråna ibland. Tyvärr inga skäggmesungar för min del. 

Dimman lättade när solen började gå upp och det var fullt fart i barnkammaren på flotten mitt framför gömslet. 

Flotten ligger ganska långt ut i vattnet och det krävs ett rejält tele för att få bilder på vad som händer där, dessutom är dessa beskurna. Förhoppningsvis är dessa skyddade från i alla fall räv, men det finns ju andra rovdjur och fåglar som kan ta dem. 

En ensam smådopping passerade. Vi såg också ett skäggdoppingpar, utan ungar, ett par ägretter och en del småfåglar som t ex sävsångare och sävsparv. Det ska bli intressant att se vad Ing-Marie väljer att visa. Hon stannade längre än jag gjorde för jag skulle ju jobba och lämnade henne vid halv sju. 

På väg tillbaka till bilen räknade jag med en session med gulärlor på spången, men när jag höjde kameran för att spana in den gula fågeln damp det ner något helt annat på räcket. En enkelbeckasin. Den satt där en lång stund och gav ifrån sej sitt låga "purrande" läte. 

Det var flera gulärlor ute bland vassen och de gula svärdsliljorna. Jag inväntade flera stycken för att om möjligt få bilder på dem i närheten eller på de gula blommorna, helst i medljus och i en snygg pose (man börjar ju bli rätt kräsen med motiven).

När jag fick den här bilden kändes det som att nu kunde jag åka hem och jobba. Fredag med vackert väder, ett roligt möte och en fin morgon. Ett bra sätt att inleda helgen.

Hälsningar Lena

Fisktärnor och tornseglare

Förra veckan var vi på besök hos svärföräldrarna som har en stuga på Vindö (Stockholm). Jag tog en promenad ner till småbåtshamnen och mötte det lokala gänget med fisktärnor. 

Mycket eleganta fåglar som inbjuder till high key lek mot den vita bakgrund som molnen gav.

Jag gillar att det blir i stort sett svartvita bilder med enbart en röd näbb och eventuellt att man kan se de röda fötterna.

Det blev också några bilder med klipporna och havet som bakgrund. 

Jag bommade dyket, men den kom in lågt och tog en fisk i farten såg det ut som. Annars dyker de ju från höjden och då brukar man kunna fånga en del på bild. 

Varje dag hemma i trädgården flyger nu tornseglarna med sina telningar i yra cirklar under ljudliga pipande. Jag har flera gånger tänkt att jag borde ta ut kameran med 100-500 mm och se vad jag kan fånga på bild. Ikväll gjorde jag det och det är minsann inte lätt.

Kameran riktad rakt upp och jag följer fågeln tills den inte längre är i bild. Det är inte så svårt, men avståndet är alltid långt fast de flyger in på lägre höjder ibland. Rejält beskuret förstås, även första bilden var det.

Den här kom rakt mot mej och jag satte första bilden, sedan kom den visserligen närmare men då tappade den också i skärpa. 

Vad jag egentligen ville göra var ju att ta bildserier för att sedan försöka montera ihop dessa så man förstår hur fågeln flyger. Här är det nog mest förvånande hur olika ljuset träffar fågelns vingar när den flyger.  Det var halvklart vid tillfället och bilderna är medvetet överexponerade för att visa fåglarna mer än bara som siluetter.  

Här tyckte jag det var intressant att se hur fågeln använder stjärtfjädrarna. Bilderna är tagna med en hastighet av 12 per sekund, slutartid 1/1600 eller 1/2000, bländare 7,1 och ISO 640. De två sista bilderna består av lika många bilder som det är fåglar.

Hälsningar Lena

Hemma hos fisktärnan

Före midsommar åkte jag en sväng till Hjälstaviken för att se hur det stod till med fisktärnorna. De ömsinta förspelen där hannen matar honan är nu över och en helt annan familjesituation råder för många tärnor. Jag gick mot gömslet för där brukar de hålla till.  

Mycket riktigt så pågick ett ivrigt fiskande alldeles intill gömslet. Väldigt nära faktiskt och bilderna på de flygande tärnorna är tagna med zoomen på runt 100 mm, därefter beskurna för att få den komposition jag ville ha. Jag upptäckte ganska snabbt att det var nästan omöjligt att få med hela tärnan i bild om jag inte såg till att ha lite marginal.

I bakgrunden hör jag hela tiden ljuden från hungriga fisktärnor som ruvar på gömslets tak och fiskande partner fortsätter att flyga in mot gömslet. 

Om de kom direkt mot gömslet var det nästan omöjligt att sätta skärpan rätt, det går fort när de flyger in. Men en del flög runt med fångsten flera varv innan de landade på taket. Ibland kom de på en andra runda med samma fisk i näbben. Jag såg väldigt få dyk (och på för långt håll för bra foto) men mycket underhållande flygning med småfisk.

Här känns det som att den visar upp fisken för mej. Den här tärnan ryttlade alldeles utanför sidofönstret på gömslet.

De flög också runt en del utan fisk, kanske för att hålla uppsyn och vakta som de ju är kända för att göra. 

De gjorde dock inga skenanfall mot mej när jag stod utanför gömslet. Vinkeln på taket gör att man måste stå en bit bort för att se något och det avståndet kanske räcker för att de inte ska bli upprörda. Möjligen i kombination med att de har vant sej vid att det ofta är människor här eftersom de valt att häcka på en populär plats. 

Så här kan de se ut hemma hos familjen fisktärna med adress Gömslet 1, Hjälstaviken (Enköping).  

Hos nr 2 finns en unge som nog har varit kläckt några dagar.

Hemma hos 3:an verkar det som att det precis blivit tillökning och den ruvande fågeln beter sej som att den fortfarande ligger på något. Fisktärnan lägger två till fyra ägg så det kanske kan bli ett syskon i denna familj. 

Jag vet inte om det bara är honan som ruvar. I så fall är det pappa som kommer med mat här. Ungen är i alla fall hungrig.

En liten fisk överlämnas med huvudet först. Det ska bli rätt "sväljriktning" redan från början.

När ungen fått mat beger den sej ut på upptäcksfärd på taket. Den försvinner över taknocken och jag föreställer mej vad som kan hända på andra sidan. Allt från anfallande gråtrut till att den trillar ner och hamnar i vattnet.

Föräldern sträcker oroligt på sej när ungen är utom synhåll. 

Vad det än var som hände på andra sidan taknocken så var det jätteläskigt. Den lilla ungen kom tillbaka så fort de små simfötterna kunde bära den på den knöliga taket.

Här försöker den säkert berätta om det trauma den stötte på under en första glimt av livet på andra sidan taknocken. 

Bäst att hålla sej nära hemmet...

...där det är tryggt...

...och man kan vila lite innan nästa måltid.

Hälsningar Lena