Ålgräsmonstren i Skår

Största chansen att få se bläckfisk har man om man dyker i mörkret. Så här års är det mörkt redan vid femtiden och man kan avsluta en dykdag med ett mörkerdyk innan middag. Vi pratade med andra dykare som nyligen sett bläckfisk i Skår, så Skår fick det bli. 

Det hade nästan mörknat när vi kom fram. Ljuset till höger är där färjan till Lysekil lägger till. Tyvärr så hör man färjan när man är under vatten, vilket är lite störande.

Det första jag fick syn på när vi kom ner på ca 3 meters djup var den här fina eremitkräftan som satt på ett ålgräs. Men vi måste passera snabbt för här finns det inga bläckfiskar.

Vi möter den genomskinliga klarbulten, som visar hela sin anatomi när vi lyser på den med våra lampor. De simmar runt i öppet vatten och stannar ibland till i ljuset.

Det här var ett annat nästan transparent djur, en liten räka som också simmade i öppet vatten. Räkor kan man ofta se i mängder på nattdyk. Vi fortsatte simma djupare längs mjukbotten och spanade hela tiden efter de små bläckfiskarna.

Fiskar ligger stilla och sover, som denna kantnål. Jag tog bara ett par bilder för att inte störa den.

Denna kantnål sov också men jag kunde inte motstå att ta en bild då den låg så perfekt med huvudet mot ett blad.

På ett ställe var lerbotten helt täckt av ormstjärnor som myllrade omkring. Den här simkrabban hade bestämt sej för att ormstjärna fick bli dagens middag. Lättfångat var det i alla fall. Inte en bläckfisk så långt ögat kunde se...

På ca 25 meters djup så vände vi och började sakta simma tillbaka. Eremitkräftorna sprang runt på botten. Just denna har en fin päls av hydroider på sitt skal.

Tillbaka på grundare vatten hittade vi tångruskor och där hade de större räkorna börjat titta fram med sina röda ögon som reflekterar ljuset så det ser ut som pyttesmå lysdioder inne bland tångbladen. Ingen bläckfisk och dyket led mot sitt slut.

Ålgräset på ca 3 meter lockade mej igen och jag siktade på några bilder av ålgräsrosorna. Då fick jag syn på vad som såg ut som en monsterspindel som satt på ett strå. Den såg nästan död ut men rörde plötsligt på sej...

Jag upptäckte snart att det satt lurviga "spindlar" på flera ställen och att de stirrade på mej med röda ögon. Riktigt läskiga små monster. Den här har en ålgräsros bakom sej.

 Jag vet inte vad det är, kanske någon sorts spindelkrabba. Det finns Japanska spindelkrabbor som har en benlängd på upp till tre meter. Tänk att möta ett sådan i mörkret! Dessa var några centimeter långa, men blänga ilsket kunde de ändå, som små monster i det svarta vattnet.

Hälsningar Lena

Mariannes myr II - ett guldställe

Vi steg inte upp fullt så tidigt som Engmans gäng och kom till Mariannes andra myr när solens strålar redan letat sig över horisonten.

Morgonsolen strålade mellan tallarna och spindelnäten glänste av små daggdroppar. Jag blev lite upptagen där mellan träden och Marianne vandrade före mej ner mot vattnet.

När jag kom fram till tjärnens kant såg jag direkt att hon hittat sin plats. Vilket guldställe denna tidiga morgon ! 

Omgiven av blänkande spindelnät spanade vi ut över det blanka vattnet. Vi kunde höra lommarna, i övrigt var det tyst. Jag bytte till 300 mm och riktade kameran mot det guldglänsande vattnet.

Lite väl långt borta men den det fick bli några bilder ändå.

När jag sänkte kameran lyfte plötsligt en fågel och kom emot mej. Tyvärr hann jag bara få denna bild innan den försvann över mitt huvud.

Bytte till 100 mm makro och lyckades bli lite blöt även denna dag. Det är så lätt att bara halka lite utanför liggunderlaget.

Spindlarna bjöd på de vackraste draperingar man kan tänka sej.

Ljungen hade börjat blomma och bjöd på ljuslila färgklickar som jag inte riktigt lyckades utnyttja på det sätt som jag ville. Men ljung har jag även bakom mitt eget hus så det kommer fler chanser.

Önskar också att jag ägnat dessa små bär lite mer tid, för jag insåg inte hur vackra de var förrän jag började titta på bilderna. Solen gick emellertid upp och började värma ordentligt. Klockan närmade sej sju och frukost började kännas som en bra idé.

Lämnade tjärnen där glänsande guld nu mer började likna tidigt dagsljus. En ny dag i Säterdalen väntade.

Hälsningar Lena

Mariannes myr I

 

 

 

De små, små detaljerna...

...är ibland så små att jag inte ser dem då jag tar bilden. Amphipoder är små, små kräftdjur som jag tror att det finns minst fyra av på denna hydroid. De dyker upp som en liten bonus då man tankar ner bilderna i datorn.

Den vackra "död mans hand" har delikata små detaljer när man går nära och tittar noga. När man dyker ser det mest ut som mjuk päls.

En liten anemon på ett rep....

....eller enbart munöppningen på en annan anemon.

Eller nakensnäckor som liknar juveler på den brunagröna botten.

Det blev inte så mycket makrofotografering på den senaste resan till västkusten, men några små detaljer fastnade i alla fall.

Ha en fortsatt bra vecka

Lena

En annan cool manet

På samma resa till Norge som vi mötte de spektakulära kronmaneterna (bilder i mina senaste två inlägg), stötte vi på ytterligare en udda manet, bägarmanet. De här är det inte heller så många som ser, men det beror snarast på att man finner dem på riktigt grunda vatten dvs 2-3 m. De flesta dykare gör ett säkerhetsstopp på fem meter i tre minuter och det är nog bara hängivna fotografer eller biologer som ligger och skvalpar på grundare vatten någon längre stund.

De här små maneterna sitter fast på ett blad eller ålgräs hela livet. De kan bli upp till 7 cm långa men de vi hittade var bara ca 3 cm. De kan förflytta sej genom att flytta sugskivan längs med underlaget, så det är inte helt stilla.

Bägarmaneten har åtta armar och varje arm har en samling fina trådar med en knoppformad ansamling av nässelceller i toppen. Vi har sett en typ av bägarmanet på svenska västkusten men de var mycket mindre än dessa.

Det är en utmaning att placera skärpan på dessa, då de gungar lite fram och tillbaka i vågskvalpet. Vi hittade dessa efter nästa 70 minuter i tregradigt vatten och det gjorde det inte lättare. Lustigt nog glömmer jag tillfälligt bort att jag fryser när det dyker upp något nytt och häftigt. Man blir dock brutalt påmind efter en stund. 

Hälsningar Lena