On Location Photo Walk: Kapellskär

Jag nappade på erbjudandet att gå på fotopromenad med Wild Nature fotoresor och FS. Första promenaden gick genom Ridderholms naturreservat i Kapellskär, vilket är ca en och en halv timme hemifrån. Jag hade inte varit där tidigare och tyckte att en promenad med guide kunde vara ett lämpligt sätt att lära sej ett nytt ställe. Det var Frida Hermansson som ledde turen och det var minst 20 personer som gick med. Vi kom inte längre än innanför stängslet innan folk spreds i naturen. 

Det gick sakta och på vissa ställen vek sej benen som en reflex på många av fotograferna. Här en äng helt översållad med smörblommor. Det fanns en otrolig massa arter som blommade vackert längs vår promenadväg. Insåg också att det var rätt gott om fågel vid vattnet, men jag hade medvetet valt att inte bära på ett tele för att jag skulle ge andra motiv en chans. Det skulle handla om landskap enligt instruktionen så jag släpade på ett stativ och hade mer lämpliga objektiv än 100-500 mm.

Det var sol och en del moln, ganska fint och växlande. Ville man inte ha sol var det bara att vänta en stund. 

Vi passerade över en våtmark på en spång och kom till en gräsplätt med vackra, lila blommor som fick åtskilliga personer att bums inta lågt markläge. 

De hade blommat ett tag men det fanns fortfarande fina exemplar kvar av majvivan. Den har minskat kraftigt i Uppland men även i södra delarna av landet och de flesta lokaler finns numera på Öland och Gotland. Jag minns inte när jag såg en majviva senast  och bara att få se den gav kvällens promenad en extra kick. 

Vi stannade extra länge vid spången och majvivorna för att fika. Fridas fina hund Doris blev extra uppmärksam på vad alla gjorde när folk började prassla med påsar och ta fram godsaker. Annars tyckte hon nog mest att vi gick för långsamt.  

Det ingår i arrangemanget att ett kameramärke visar upp och lånar ut prylar till den som är intresserad. Denna gång var det Nikon och till slut nådde även de fram till spången. De fick nog slita bra genom terrängen med skrindan som var full med både kameror och objektiv. På spången var det visserligen slätt men jag tror att bredden på ekipaget gjorde det lite väl spännande. 

 Till slut nådde vi den punkt som var slutdestination för promenaden. Nu stod solen lågt och ljuset var mycket fint. Det blommade otroliga mängder gullvivor, ramslöken hade precis börjat slå ut och enstaka vitsippor fanns fortfarande kvar.  

Blommorna var oemotståndliga och det uppstod en stund då jag kände mej lite löjligt glad mitt i det gula med den kraftiga doften av ramslök i näsan. Vilket guldställe ! 

Vi hade nu nått ut till havet och om jag vände gullvivorna ryggen såg det ut så här. Jag använde för en gångs skull stativet (jag hade ju burit på det hela vägen). Det är inte riktigt min grej att vara ute på fotopromenad med så många andra människor, men man får ta det för vad det är. Det blev i alla fall ett lyckat arrangemang och vi hade nog väldig tur med vädret, för det har varit mycket växlande i regionen denna vecka. Det hade också kommit en rejäl regnskur hemma, som vi undgick ute vid kusten. 

Klockan närmade sej nio på kvällen och jag insåg ungefär hur sent det skulle bli innan jag var hemma. Men det var det värt. Jag tackade Frida och promenerade tillbaka till bilen, vilket var längre än jag trodde.   

Tog en sista bild över småbåtshamnen i närheten av där vi parkerat. Här fanns det mängder med skäggdoppingar som hade sina bon och låg på ägg, dessutom tofsvipor, gäss och en hel del annat kvitter. Det här stället kommer jag att besöka igen och det hade nog inte blivit av om jag inte följt med på denna tur. 

Hälsningar Lena

Grodfotografering del II

Efter frukost på lördagen åkte vi till Stenshuvud. Mikael kör en gammal Volvo 245 och det var ren nostalgi att åka med honom. Ramslöken hade inte riktigt börjat blomma ännu men den var på gång. Vi vandrade runt i ett område en stund och sökte efter lökgroda, men det gav inte något utan vi gick mot torrare, sandigare marker med en del ljung.

Här kunde man hitta sandödla och den här tiden på året är sandödlehannen vackert grön längs sidorna. Längs en gammal stenmur var ett bra ställe att leta och här har två deltagare hittat något. 

Det var inte en vackert grön hanne men däremot en juvenil sandödla. Den var bara några centimeter lång, men ganska "blyg" och gömde sej snabbt vid minsta störning. Om man hade tålamod och väntade kom den dock snart ut från sitt gömställe. Solen och värmen lockade. 

Sandödlorna fanns där men det var luriga och snabba individer. Efter mycket letande hittade vi ett par exemplar men det var svårt att få en på bild, då de snabbt kilade in bland täta snår och buskar. Jag såg en hona, som är enbart brun, en kort stund men ingen lyckades fånga den på bild. De vackert gröna hannarna var trots allt lite lättare att upptäcka.

Jag samåkte ju med vår guide och blev kvar en stund när alla andra åkt för att äta lunch någonstans. Då hittade vi en vacker hanne som satt inne i en enbuske. Den satt still förvånansvärt länge och genom att vika undan grenar i busken kunde vi fotografera den från olika håll. Det var förstås många smågrenar och annat som ställde till det, men några bilder blev det på en synnerligen vacker ödla.  

Efter lunch och en stunds bildredigering gav vi oss iväg till samma damm som dagen innan för att få en stund till med klockgrodor och förhoppningsvis även ätlig groda. Jag passade på att fånga några fler bilder på de spelande klockgrodorna. Ljudet från dammen var överväldigande, men samtidigt väldigt mysigt att bara sitta där i solen och lyssna. 

Plötsligt fick jag syn på två klockgrodor som utkämpade en tuff fajt i vattnet. 

Det händer tydligen ibland. Trots en serie bilder på dessa två var det svårt att förstå vad som är vad när man tittar på dem. Till slut verkade det som att en av dem fick ge sej och simmade iväg en bit.  

Vi satt utspridda runt dammen och spanade. Här sitter vår expert Mikael Gustafsson tillsammans med två deltagare. Beroende på hur man ville ha ljuset fick man flytta runt pölen. Det fanns gott om villiga modeller i vattnet och ibland halvvägs upp på land om man satt riktigt stilla.  

Förutom klockgrodorna fanns det också ätlig groda. Vackert gröna, lite större än klockgrodorna och med mycket fina ögon. 

Om man rörde sej för mycket vid kanten skvätte det till och de grodor som kommit upp hoppade snabbt ut i vattnet och försvann. Då fick man slå sej ner och vänta. 

De kom snart tillbaka, ibland simmande rakt mot fotografen. Vädret var perfekt för att bara sitta still och njuta av grodornas lek, ta en och annan bild samt spana ut över dammen.

Två som var så pass nära att de blev hyfsat skarpa var det inte lätt att få till. Dessa två var de enda som ställde upp på det.

Det dök också upp ett annat djur som passade på att glida runt i vattnet, en vacker snok. Efter en lång fotosession med grodorna åkte vi tillbaka till hotellet för att äta middag.

När vi åkte ut efter middagen var det ordentligt mörkt. Ingen ide att komma för tidigt enligt Mikael. Första stopp var vid Vårhallen där vi letade efter strandpaddor i mörkret. 

Det var verkligen mörkt och jag har låtit bilderna förbli mörka för att återge hur det såg ut. Vi gick runt och letade i varenda liten pöl och hittade salamandrar samt en massa paddyngel, men inga strandpaddor.

Vi åkte därefter vidare till Brantevik och letade efter grönfläckig padda. Vi hittade flera exemplar men de var i vattnet och ville inte vara med på bild. Om man hittar dem på land sitter de helt stilla och man kan lätt fotografera dem. Denna kväll var det för kallt trodde Mikael. Det var bara ca tre grader och då fanns det nog inte så mycket för paddorna att jaga, så de stannade i sina pölar. 

Här är i alla fall en bild på en grönfläckig padda som får fungera som dokumentation på att de faktiskt fanns på platsen. Vi såg även en del vanliga paddor, men de uppehöll sej också i de vattenfyllda groparna. Det blev sent även denna kväll och vi kom inte tillbaka till hotellet förrän efter midnatt. 

Under söndag förmiddag var det bildredigering och en del bildspel som Mikael visade. Som naturfotograf har han många strängar på sin lyra. Alla deltagare valde ut tre bilder som vi tittade på tillsammans och fick feed back på. Efter lunch lämnade jag Skåne för denna gång, men under hemresan började jag så smått tänka på nästa års resa och hur jag då skulle kunna inkludera grodor, paddor och ödlor i programmet.

Hälsningar Lena

Grodfotografering del I

Anledningen till att jag åkte till Skåne i början av maj var att jag bokat en kurs i grodfotografering med Mikael Gustafsson/N. Jag brukar åka till Skåne under senvår/försommar men jag hade kanske valt att åka lite tidigare (för bättre chans på blåhaken) om det inte vore för att kursen låg den 8-10 maj. Vi träffades i Simrishamn för ett inledande föredrag av Mikael och middag, innan vi åkte ut för första kvällens fotografering. Ljudvolymen var hög när vi närmade oss den här pölen, men tystnar tvärt när vi kom nära. 

Grodorna blir lite skrämda när vi klampar in vid deras pöl och försvinner ner i vattnet. Då är det bara att slå sej ner och vänta. De kom snart tillbaka och återupptog sina serenader. Här en det en klockgroda och det coola är att man kan "se ljudet" som bildar mönstret på vattenytan. Den här effekten var oerhört läcker och jag la stor möda på att fånga den så väl jag kunde.

Ljuset försvann tyvärr ganska snart i dammen, men från en vinkel kunde man få effekten av den sjunkande solen i form av orangefärgat vatten. Ibland tog klockgrodorna i med hela kroppen då de spelade och då blev det även riktiga ringar på vattnet. 

Restaurangen som serverade middagen var extremt långsam och det ledde till att vi kom väl sent till denna fina pöl. En miss i planeringen av kursen helt klart, dock inte Mikaels fel. 

Solen gick visserligen ner ganska sent, men grodpölen låg i en svacka och omgivande kullar gjorde att ljuset försvann tidigare än beräknat. Grodorna påverkades dock inte det minsta och det var full aktivitet i dammen. 

Det blev ändå en mycket fin kväll med i stort sett vindstilla och inte så kallt som det varit tidigare under mina dagar i Skåne. Klockgrodorna spelade på i full extas och vi fick njuta av dem när ljuset långsamt försvann.

När vi började packa ihop för att åka till en nytt ställe hittade någon en liten fin lövgroda i gräset. Den blev givetvis fotograferad från alla olika vinklar.

Vi åkte från Svartskylle till Högaborgs naturreservat. När vi kom fram var det helt mörkt och vi följde Mikael i skenet av pannlampor och ficklampor ut i terrängen (jag har inte en aning om hur det såg ut runt omkring). Här fanns det flera anlagda dammar och ljudet var precis vad vi ville höra, mängder av spelande lövgrodor.

Initialt tystnar de när man kommer för nära eller lyser på dem med en lampa, men om man bara ger sej till tåls en stund kommer de snart igång igen. Jag blev glatt överraskad när jag insåg hur många lövgrodor det fanns i pölen. Här kunde man lätt hitta "sina egna grodor" och gruppen spreds snabbt ut i området.

De vackra gröna grodorna fanns överallt och jag njöt av varje möte. Jag behövde inte Mikaels fototips i så stor utsträckning som hans kunskap om hur man hittar de spelande grodorna. Det var huvudorsaken till att jag bokade kursen. Jag behövde lära mej mer om hur man kan hitta grodorna och hur man ska bete sej för att få bra möjligheter att fota dem. 

Att fotografera grodor i mörker var en ny erfarenhet för de flesta på kursen och nu följde en stunds testande med lampor, blixtar, ISO och hur täta skor/kängor man egentligen hade. 

Det blir givetvis en mängd reflexer av ljuset på de blöta grodorna och en del kan man fixa med lite i efterhand. 

Så här imponerande kan en spelande lövgroda se ut men tyvärr gav min lampa vid tillfället en onaturlig färg på ögonen. 

Det bästa var att jobba i par och lysa åt varandra med en ficklampa eller pannlampa. Då kunde man anpassa vinkeln så att ögonen blev så naturliga som möjligt. Det krävs inte värsta ljuskällan eller blixten för att fota dessa djur utan det är mer fråga om vinkel på ljuset och tålamod. 

Hej så länge,

Lena

Det fina runt knuten

Våren går med stormsteg mot försommar och det händer mycket fint runt knuten just nu. Jag kände att jag måste stanna upp i min "Skåneresa" och ta en titt på hemmaplan, medans det fina finns kvar. På en undanskymd (alltför skuggig) plats har jag försökt få några av våra finaste försommarblommor att etablera sej. I år kan jag konstatera att förgätmigej tycks ha accepterat denna plats och de blommar för första året i mängd. 

Bland de försynta små blå blommar även gullvivorna fint. Det är exemplar som jag grävt upp från andra ställen i gräsmattan och flyttat hit. Här får de blomma ifred (för gräsklipparen) och jag hoppas att de fortsätter sprida sej. De breder fortfarande ut sej där jag grävde upp dessa, så det finns mer att hämta. 

Flera här på FS har visar äppelblomster och vi har ett träd som blommar för fullt just nu. Humlorna älskar det.

Vår ramslöksodling bredvid häcken blommar också vackert just nu. Det har blivit flera omgångar ramslökspesto och mycket god pizza, som vi ska försöka avnjuta en gång till innan det blir för sent. I år ser vi verkligen hur den spridit sej och förhoppningsvis kommer den att fylla ut hela det trista området vid häcken som annars bara hyser ogräs. 

Slutligen, de första är på gång. Vi har haft gröna tomater länge, men plötsligt börjar de skifta i färg. De är inte ätmogna än, men med den värme och sol som nu utlovas i helgen kan vi snart skörda de första.   

Hälsningar Lena

Trollskogen och möte med en intressant fotograf

När jag sett mej nöjd på sandstränder och pittoreska små hus körde jag västerut (från Simrishamn), för det fanns ett ställe som jag måste besöka. Jag parkerade och strosade in i det lummiga gröna. En hare överlistade mej flera gånger och jag lyckades inte få den på bild. Det fanns fortfarande en del vitsippor kvar, även om de helt klart var på väg att vissna ner. 

Inledningsvis ser det ut som vilken bokskog som helst, med raka höga stammar och det där speciella gröna ljuset som man får i en bokskog där löven precis slagit ut. Efter en stunds promenerade stöter man på det första krokiga trädet. Nu känner nog många bland bloggarna igen sej. Jag är i Prästaskogens naturreservat i Torna Hällestad, mer känt som trollskogen.

När man fortsätter på stigen blir det snabbt uppenbart varför det kallas trollskog. Jag står i Europas största naturbestånd av vresbok, en sagomiljö som ingen filmskapare ännu lyckats återskapa till en sådan fulländning som här. 

Träden liknar inte några träd jag sett någon annan stans. Här hittar jag formen av ett hjärta. Det finns ju tallar med roliga former t ex på norra Öland, men i den typen av skog finns inte det magiskt gröna ljuset som man bara kan uppleva i en bokskog.   

Här inne bland bladen går det långsamt och det är fridfullt folktomt. 

Träden är gamla. Historiska kartor visar att denna skog fanns för 300 år sedan och den har aldrig avverkats helt. Här har en vresbok delvis knäckts och de knotiga grova grenarna ligger mot bänkarna där man kan slå sej ner och fika, eller bara vila tillsammans med det gamla trädet. Stammen är slät och mjuk på ställen där jag antar att många händer strukit den fallna delen av trädet. 

Hur man än vänder sej upptäcker man nya spännande former och det går inte att sluta förundras över hur träden formats på detta sätt. Människan har haft ett finger med i spelet här för historiskt värderades bok- och ekskog, sk ollonskog, efter hur många svin som man antog att skogen kunde föda. Ollonens värde gjorde att man behöll träd som hade en kort stam och en vid krona.   

När skogsbruket började intressera sej för bok, ville man helst ha höga raka stammar som gav ett högt virkesvärde. På några få platser i världen har dock de knotiga, strävsamma vresbokarna fått stå kvar och förutom i Torna Hällestad finns det små bestånd i Frankrike och Tyskland.

Av de skogar jag besökt på olika platser i världen finns det ingenting som slår stämningen och miljön på denna plats. Om ni har vägarna förbi Skåne kan jag varmt rekommendera ett stopp här. Det är inte en lång promenad, och absolut inte ansträngande, men den kan ta lång tid...

Jag njöt av att vara ensam bland träden men tycket ändå att det var fint att dessa två herrar dök upp mot slutet av mitt besök. Det ger en bättre känsla för trädens storlek om man kan få med en och annan människa ibland. Marken är mjuk och täckt med löv. Här kan man ta en stillsam promenad och bara kan njuta.

När jag kom tillbaka till parkeringen mötte jag detta par som var i färd med att lasta ut någon sorts kamera som verkade väldigt tung. Jag blev nyfiken och stannade till för att ta en bild, vilket ledde till ett samtal. Kameran med stativ vägde 17 kg. 

Det finns en riktigt fin vresbok väldigt nära parkeringen och där riggade han upp sin kamera. Hans fru är assisten och bär med sej en del av de tillbehör som behövs vid den här sortens fotografering.  

Så börjar processen med att ställa in skärpan. Jag får ta en titt och ser till en början ingenting under duken, fast det finns en baksida stor som ett A4 att titta på. " - Titta inte för nära" säger Per och plötsligt framträder vresboken, givetvis upp och ner och spegelvänd. 

Det här tar tid men jag har inte bråttom och vill gärna vara med till i alla fall en bild blivit tagen. Ljusmätning och korrigering därefter. Notera att solen skiner. 

När "filmbladet" är på plats har dock solen gått i moln och vi väntar en stund. Det ser dock så pass mulet ut att Per får mäta om och korrigera för ljuset igen. Sedan, vips, är bilden tagen. Men innan det blir en färdig bild att titta på återstår en lång process, som delvis görs utomlands. 

Jag ska åka vidare och tar en sista bild då Per bär iväg på sin tunga utrustning för att hitta ett motiv till. Hållaren för filmbladet hade plats för två och då kan man ju passa på och ta två bilder. Man går inte så långt med en 17 kg tung kamera men en ny var på gång, handgjord i England och med ett trästativ som skulle ge en totalvikt av 5,5 kg. Till Er båda om ni läser detta: Tack för en mycket trevlig pratstund och för att jag fick en kort inblick i en fotokonst som jag aldrig tidigare kommit i kontakt med.

Hej så länge,

Lena