Svarta storkar och mera "rewilding"

Dags för en tur på Dereks ägor och då får förstås alla hundarna följa med. Den gamla bordercollien, som nu är 16 år, behöver hjälp upp. Derek har varit lantbrukare och haft får. Det här är hans sista arbetshund. Av en slump har han nu också två labradorer. Den första köpte han från ägaren som inte kunde ta hand om den pga missbruksproblem, den hade bl a smitit och dödat några höns, så den låg ganska illa till i grannskapet då Derek hittade den. Sedan tyckte han att den behövde en kompis och skaffade en till.  

Det var det här jag hade kommit för att se i första hand. Det är hägn för svart stork som man lyckas föda upp på gården. Svarta storkar är en total motsats till vita storkar (som också finns på gården, och släpps årligen). Det är solitära fåglar som bara bildar par under häckning, de gillar inte mänsklig aktivitet och bygger sina bon i höga, gamla lövträd på avlägsna platser där det finns vattendrag i närheten.  

Jordmånen gör att vattnet blir gulbrunt men det drar till sej insekter t ex sländor, som storken gärna fångar och den kan vada runt i vattnet. Den får givetvis sin middag (i första hand fisk) i en balja. Den här hannen tycker att det är OK att vi kommer in i hägnet men håller sej på sin kant.

Här går det ett ungt par. De är två år gamla och har visat intresse för varandra, men det blir inga ägg i år. Inför nästa säsong kommer de att få ett större hägn med tillgång till flera redesplattformar. De smög iväg i växtligheten då vi kom förbi. Vi gick in till dem för att det var en "siktbarriär" längs hela staketet mot sidan där dörren sitter. Det här är ingen djurpark och dessa fåglar ser bara människor en gång om dagen då de får mat och vatten enligt en strikt rutin.  

Det här hägnet är det som ligger mest skyddat och man kan inte ens ana att det finns något i det när man passerar buskagen utanför. Här bor ett äldre par svarta storkar som i år har två ungar. Honan sitter i boet, som är ett gammalt traktordäck. Plattformen framför ratade paret till förmån för däcket som de häckat i flera år i rad. Även i det vilda kommer storkpar tillbaka och nyttjar samma bo igen. 

Hannen flög iväg till andra sidan pölen när vi kom in. Föräldrarna gillade inte att vi var där men gjorde inget. De kan uppvisa aggressivitet, men de som matar dessa dagligen har inte haft några problem. Vi hade dock ingen mat med oss och uppfattades antagligen mest som en irriterande men inte farlig störning. 

Honan gav några väsande ljud ifrån sej och en av ungarna tyckte att den borde få mat. Det var ju någon i hägnet. 

Vi stannade bara en kort stund och jag hade givetvis en kamera med 100-500 mm, så jag kunde få några närbilder från platsen där jag stod. Det tar några veckor till innan de här blir tjusiga bruna storkar. Helt svarta och glänsande blir de inte förrän vid tre års ålder. 

Vi fortsatte på en tur ut på ägorna. Här är det en pöl som återskapats genom att dräneringsrören pluggats igen och en grävare fått jobba en stund. Till höger kan man skymta en grus och stenhög som också innehöll en del grova grenar. Där kan ormar och ödlor kura ihop sej.

Här kan man se de stora kontrasterna mellan de gröna rutorna med odlad vall där granngårdens djur betar och där man även tar ensilage till mjölkkorna, samt ängen i förgrunden med blommor och allsköns växtlighet. Här har det börjat dyka upp svarthakad buskskvätta men vi såg inga. Det är minst ett par som har häckat i år. Vilket är det första på mycket länge. Man kan dock se en annan fågel mitt i bilden.

Här höll det till några kanadagäss med sina halvstora ungar som ju inte syns alls. Det finns vattenpölar här och de gillar att hålla till i den skyddande växtligheten. Hästarna har tillgång till dessa marker men dem såg vi inte skymten av. Den gråbruna växtligheten är ett gräs som ska snart blomma, då färgas de rosa och det var ju synd att jag missade det.

Här en till "skapad" pöl. Vi såg ett par stora sländor och några fjärilar, för mej okända arter. Vi började prata om fjärilar och jag insåg att många arter som jag har hemma i mitt närområde är rariteter här numera. Derek blir mycket glad om han får se ett påfågelöga, som var vanliga när han växte upp men inte nu längre. Likaså gällde för blåvingar, som han hoppas ska kunna återhämta sej på dessa ängar. Vi bör alltså se efter de fjärilar och insekter vi har kvar, för de minskar ju...

Vi stannar vid en skapad stenhög och Derek pekar på en rund mörk öppning. Där bor det en spindel, det är bara att stå stilla en stund så kommer den ut. Mycket riktigt, efter några minuter kommer den fram. Han har verkligen koll på vad som händer på ägorna, även små djur som denna. Jag har bara 24-105 mm men lyckas få den här bilden. Samtidigt hör jag bakom mej hur de båda labradorerna "råkar ramla i" en pöl med vatten. Det var ju varmt i solen och de kunde väl inte låta bli. Bordercollien blöter tassarna och magen med bevarad värdighet.

Vi avslutar vid vattensorkarna. Ett litet däggdjur som minskat med 97% i Storbritanninen. Här har de fötts upp under 20 års tid för utplantering i anslutning till vattendrag. Vattensorkarna är ett viktig bytesdjur samt att deras gångsystem och födosök längs vattendragen bidrar till diversiteten. Fram till 2022 har man släppt ut 30 000 vattensorkar på många olika ställen i landet. Det finns även andra djur här som t ex vita storkar. Derek deltar i landets återinförande av vit stork, ett projekt som följer den svenska uppfödningsmodellen, efter att de varit på besök hos Vitstork-projektet i Skåne. Det går mycket bra för de brittiska vita storkarna.

Det blev ett långt inlägg men jag avrundar med häckarna. De flera meter höga häckarna som kantar de smala vägarna så det ser ut som att man kör i en tunnel. Det växer fingerborgsblommor och sirliga gräs upp till ca 1,5 meters höjd men häcken är fullkomligt kompakt. 

Taggiga björnbär med blommande kaprifol som doftar otroligt på morgonen då jag tog dessa bilder. Häckarna erbjuder givetvis mycket skyddade rast- och boplatser för en mängd olika småfåglar, samt ett rikligt skafferi med insekter, bär och frön. Rödhake, koltrast, gärdsmyg, bofink, järnsparv, blåmes och talgoxe är vanliga "häckfåglar", men även domherrar, gulsparv, törnsångare och taltrast kan förekomma. Häckarna klipps med en stor maskin och ni inser säkert hur viktigt det är att de inte klipps när de är fulla med fågelfamiljer. Derek klipper bara sina häckar när traktorerna som kör där börjar ta i och det har han kommit överens med sina grannar om. Han har också haft ett TV team från BBC där för att spela in en film om vikten av att sköta häckarna på rätt sätt, för att minimera risken för dess gäster.

Hej så länge,

Lena

Jag blev också helt förförd av de rosa blommorna

Det var visserligen mulet men jag kunde inte motstå de blommande träden.

Jag behöver inte åka till Stockholm, de står på parkeringen utanför jobbet. Väldigt enkelt alltså.

Så här blev min tolkning av det rosa blomsterhavet, med 100 mm makro.

Nu tar jag paus ett litet tag från bloggen, för jag kommer (förhoppningsvis inte) i närheten av en dator under den kommande veckan. Fast telefonen är ju med...

Gulligt att dessa träd blommar även på stammen.

Hälsningar Lena

Törstiga bin

Ibland måste man även ta itu med projekt hemma på tomten när man är ledig. På söndagen, efter två härliga lediga dagar, hade vi kommit överens med våra nya grannar att nu skulle den stora, taggiga häcken kapas.  

Egentligen skulle man kanske ha kapat mer men det skulle bli väldigt tomt och "naket". Vi valde 1:20 hög och kapade där. Det tog inte mer än 45 minuter så var det gjort. 

Men nu hade vi fyllt grannens tomt med mycket svårhanterligt "ris", med flera cm långa taggar. Det tog sålunda resten av dagen att kapa upp detta och lasta det på en släpvagn för transport till återvinningsstationen. Vi hann precis sista lasset innan de stängde klockan fyra. 

Det kommer att ta ett tag att vänja sej vid detta och en del småfåglar flög förbi och såg förbryllade ut. De brukade ju sitta i häcken. Notera att det står ett fågelbad till höger på denna bild. 

Under dagen, som ju var både varm och solig, hade det surrat väldigt runt detta vatten. Det visade sej vara törstiga bin.

De satt på rad och sörplade i sej vatten.

Det här har vi aldrig varit med om förut och de har varit där varje dag denna vecka, då det varit riktigt varmt och soligt. 

Bina flockades för att dricka. Men fanns det något att äta?

Det surrade på ett annat ställe i trädgården. På tomtens framsida har vi en ormhassel. Där höll de hus och provianterade tillsammans med en och annan humla.

Det var nog det enda ställe där det fanns något till dem, utom i mina små penséer.  

Luddiga av pollen jobbade de i ormhasseln. Att fota dessa blev en trevlig avbrott från taggiga häckrester. 

Hälsningar Lena

De små blå

Det har varit soligt och varmt ett par dagar, åtminstone vid lunchtid, och jag måste förstås gå ut en sväng för att kolla efter de små blå. Det var tillräckligt varmt för att sitta ute och ta en fika, eller så satt de där för att hunden skulle få vara med. 

Först hittade jag dessa blålila och även om flera andra bloggare visat krokus sedan i mitten av januari, var det här de första jag hittade.

Det var ju de här små blå som jag var ute efter. Det finns en tuva med blåsippor vid en vägg på Campus och de kommer alltid tidigare än några andra blåsippor i mitt närområde. Det är antagligen någon förädlad sort men det struntar jag i. 

Varje år är det här mina första blåsippor och nu blommade hela tuvan. 

Det tar antagligen ett par veckor till, om mer vackert väder, innan det dyker upp blåa fläckar längs vägen jag kör till jobbet.  

Men just nu finns dessa och jag njöt i solen där jag stod.

Det surrade förstås i blåsipporna och jag brukar alltid gå från blåsipporna till bikuporna för att kolla om dess invånare har vaknat. 

Det var jag på väg att göra även denna dag, men jag blev avbruten då jag hittade något annat längs vägen. Det kommer i en senare blogg.

Hälsningar Lena

Ny spindel och en gammal bekant

Det dök plötsligt upp en ny spindel på jobbet. Den kom förstås dit under kontrollerade förhållanden och med alla inresedokument i sin ordning. Den kröp inte bara plötsligt omkring i labbet. Det är en Trichonephila clavata, som också kan kallas Joro-spindel. En rejält stor spindel som spinner fantastiska hjulnät med en diameter på upp till två meter. 

Den visade sej vara en utmaning att fotografera, fast den kan sitta väldigt stilla om den känner sej stressad. Här satt den i alla fall en kort stund och jag fick till en stack med 25 bilder. Som ni kan se är ögonen väldigt små. 

Den duktiga spindeldoktorn Sumalata hanterade dem elegant. Här får den kliva runt på en bit drivved. Just denna individ är en av de mindre. 

Bilderna är fotograferade i ett dragskåp med svart sammet upptejpad som bakgrund. Spindeln nyttjade vinddraget i skåpet och fick snabbt till en tråd som fäste i taket av dragskåpet. Plötsligt klättrade den upp väldigt snabbt. Den kunde förstås inte ta sej ut den vägen, men vi fick försiktigt ta ner den för där uppe gick den ju inte att fotografera.  

Spindeln har läckert randiga ben och gul bakkropp. Näten den spinner är guldskimrande och det finns flera arter på olika ställen i världen som spinner den typen av nät. Jag har sett sk "golden orb" spindlar både i Australien och Sydafrika. Dessa Jorospindlar finns i halva USA ungefär (den södra halvan) och sprider sej effektivt. Osäkert dock hur kalla vintrar de klarar. Annars härstammar de från Sydostasien. Våra fick bo i en inkubator under såväl kontrollerad temperatur som fuktighet. Den vill ha varmt och helst 70% fuktighet. 

Här hanterar den nya "spindeldoktoranden" Tobias ett vackert exemplar. 

Jag har också gjort en kvällsutflykt med Tobias till småbåtshamnen i Uppsala för att fotografera fler brospindlar. Så här ser det ut i mörkret bland båtarna. Den här bilden är tagen en kväll för några veckor sedan. Nu är de flesta båtar upptagna och det var ganska öde längs bryggorna.   

Jag ville helst ha bilder på brospindeln i sitt nät. Den är bara aktiv i mörker och det är en utmaning att belysa spindeln så att även nätet syns. Dessutom måste den sitta stilla och det får inte blåsa. Näten var tyvärr inte i så bra skick och flera av de spindlar vi hittade jobbade med reparationer, dvs de rörde sej hela tiden. 

Det här är en bild som har mer "rätt stämning" dvs den är inte så kraftigt belyst. Jag använder en liten ledlampa eller en pannlampa och varierar vinkel, avstånd etc. Bilderna är stackade av 15 bilder, beskurna och något bearbetade i PS, men inte så mycket.  

Nu finns det nog inte så många spindlar kvar efter de senaste dagarnas regnande. Det fanns faktiskt inte så många när vi var där förra veckan. Spindlarnas årstid är på väg att ta slut, åtminstone i Uppland. 

Hälsningar Lena